Idag är det en vecka sen jag vaknade på KS, nyopererad och lagom lullig. I morgon ska jag tillbaka till Omläggningsmottagningen, och det blir första gången som jag ser något utan bandage. Det ska bli både spännande och samtidigt läskigt. Tänk om? Tänk om är något som vandrat vid min sida i hela mitt liv. Tänk om det inte blir bra, tänk om det inte går bra, tänk om det vore så här i stället, tänk om jag sagt si eller så, tänk om jag varit tyst, tänk om jag sagt nåt och så vidare i alla möjliga konstellationer. Jag är så trött på Tänk om. För det handlar oftast om något som inte fått det resultat jag önskat, och ofta saker jag inte heller kan råda över. Jag kan seriöst få ont i magen över saker jag sagt till någon för tjugo+ år sen som jag då uppfattade som dumt, ni vet när det hoppar en groda ur munnen, eller det kommer ut helt fel. Kanske en ironisk skämtsam kommentar som man ser uppfattas fel. Snark. Jag är en väldigt kontrollerad människa, ja:)

Jag märker att jag inte riktigt vågar tänka hela vägen gällande min vad. För rädslan att bli besviken. Jag vet att den kommer minska i omfång från nu, eftersom den är svullen och det transplanterade fettet kommer minska. Jag vet bara inte hur mycket, det vet ingen utan det blir som det blir.Jag är lite rädd att den ska se toppenfin ut nu, för den kommer ju inte se ut så här, och tvärtom, tänk om den är ohemult ful? Nu är det ju så att det knappast kan bli värre än det var, och jag vet att jag fungerar så här, och därför stänger jag av de tankarna. Jag orkar inte lägga fokus på något som bara jagar runt i hjärnan utan nån riktig substans utan bara som ett stressmoment. Då kommer nästa – hur ser det ut under gördeln? Tänk om det är trycksår av den konstanta pressen? Att ett trycksår känns och att det ser fint ut när jag gläntat och kikat spelar ingen roll. Jag är en övertänkare av rang:)

Det får bli morgondagens problem. Men jag är fasen rädd för att ta av gördeln, jag tycker den är ganska skön nu, och bara tanken på att få lätta på den, för att sen återigen dra till den, den känns;) Men, duscha vore trevligt, hittills har jag kört raggardusch:D

I morgon är det även min lilla loppas födelsedag. Lovelia fyller, håll i er – sjutton år. Det innebär att för sjutton år sen låg jag också på sjukhus:) Hon är född en måndag och på fredagen åkte jag in med sparsamma blödningar, och eftersom man inte kunde säga vad det var som blödde, blev jag kvar. Två veckor före utsatt tid, och med hjärtljud som nogsamt kollas upp under graviditeten då de var lite avvikande, hon hoppade över ett slag här och var, men det bedömdes som omognad. Jag fick värkar om jag satt upp men de avtog om jag la mig ner, och så höll det på hela helgen. Jag vill minnas att barnafadern ringdes tillbaka på lördagskvällen när de varit på besök under eftermiddagen, eftersom värkarna tog i, men sen stannade allt upp. Måndag var igångsättning, oavsett vad, ungen skulle ut. Jag var orolig över hennes hjärta men förutom det hade jag en rätt trevlig helg, i min ensamhet med ett gäng böcker, och allt serverat. Jag skulle inte vara uppe och springa så mycket utan fick allt serverat:) Det var trots allt en fin återhämtning för en sliten sexbarnsmamma:D Måndag morgon vaknade jag med värkar som inte gav sig oavsett läge, men jag höll mig uppe mestadels, jag minns hur jag stod och läste framför fönstret, tittade ut i en fantastiskt grön park och gungade under värkarna. Sa inget till nån, för det kändes som jag ropat Varg! allt för många gånger, om det här tänkte avta hade jag i alla fall inte sagt nåt. Läkare kom in för att checka status inför en igångsättning, och när hon kollat hur öppen jag var så var det raka vägen ner på förlossningen, tror det var öppet 7-8 cm. DÅ ringde jag mannen som fick bråttom deluxe. Han fattade bättre än nån läkare och säkert ens jag själv, hur snabbt det går när jag är så pass öppen:D Och mycket riktigt, jag hann rullas ner till förlossningen, pappan hann komma, och sen föddes Lovelia:) Så pytteliten, minst av alla mina barn med sina 47 cm och 2,7 kilo. Givetvis hade hon fortsatt knepiga hjärtljud och ihop med den något tidiga förlossningen och den låga vikten så var jag riktigt jäkla orolig. På dag tre, samma som hormonstormen och Baby blues slår till, hade vi tid för ett noggrant EKG och ultraljudsundersökning. I mina gamla korridorer på sjukhuset, där jag varit många gånger. Gammal van läkare som undersökte henne under tystnad, nickade lite och gick ut för att checka alla bilder. När han sen kom in och direkt sa att hennes hjärta var fullt friskt, så kunde jag äntligen tro det. Min lilla loppa ♥

Men det är i morgon det, och alldeles snart ska jag åka iväg med Robban som chaufför och hitta en present till henne. Jag får köra själv, men det är en fett obekväm ställning så jag åker gärna lite snålskjuts på andra:D Om han nu går att övertala förvisso.

Jag måste köpa en ny brandvarnare också. En av mina fick fnatt i natt, strax efter tre satte den igång. Den gjorde samma sak i våras, och då trodde jag det var batteriet, men nu har jag precis satt i ett nytt, för givetvis tog det en stund innan jag fick ändan ur vagnen och fixade det;) Jag hatar när säkerhetsgrejor falsklarmar, det är oerhört stressande. Dels att vakna med det där akuta krisläget i kroppen, och sen för att den lilla gnagande misstanken om att något ändå är fel inte lämnar en i fred. Intressant att notera, och något jag ska ta upp med familjen är: av sex sovande personer i huset, vaknade TVÅ och klev upp för att kolla. Jag och Robban. Jag måste kolla ifall de inte hörde, vilket i så fall innebär att jag måste skaffa ännu fler brandvarnare, eller om de bara struntade i det, vilket måste pratas igenom. Man kan inte luta sig tillbaka och tro att allt är falskt, utan att kolla. Även om det innebär att masa sig upp ur sängen. Brandvarnaren i fråga sitter nere och det är Jordan och Lovelia som bor där, plus Novalie men hon är inte hemma just nu. Vi på övervåningen hör den inte lika högt, den sitter nere  vid trappan men mitt rum ligger längst bort och jag vaknar alltid, även om det tar ett tag. Vi har en uppe också, och den har nog aldrig (ta i trä!) larmat, varken falskt eller på allvar, tack och lov.  Men nu måste jag skaffa en ny, eller två kanske.

När vi flyttade hit kom det nån jäkla försäljare och sålde på mannen massa brandvarnare och brandsläckare, svindyrt och värdelösa. Jag fattade inte ett skit, men orkade verkligen inte bry mig heller;) I alla fall, de brandvarnarna var fem stycken och skulle vara seriekopplade, och alltså larma allihopa om en fick snos på rök. Det lät ju smart och kunde kanske motivera det väldigt mycket högre priset än att köpa vanliga. Kan säga att det var ren bullshit. De placerade de där i tvättstugan, garaget, hallen, köket och nån annanstans. Kökets över spisen.Ja, men ni hör ju. Gissa vad bra det var? Tvättstugans gick igång på fukt och de andra var alldeles tvärtysta. Det slutade med att jag plockade ner allihopa och åkte till Ikea och köpte nya:D

De jag har nu är inte så gamla, jag fick nya i julklapp för något år sen, men den här vill verkligen inte vara med. Så, ny brandvarnare och present – lets go:)

Ha en fin måndag:)

Stort tack för alla era Krya-på dig kommentarer, det värmer så mycket ♥

Det går finfint framåt här hemma. Det är ömt och lite stelt och det drar och sliter lite, men i det stora hela är det fint. Trött är jag och dygnet är uppochnervänt, jag skulle helst vilja dela upp det i tre sovperioder, det vore optimalt:)

Igår var det Kulturnatten här i Uppsala, vilket av nån konstig anledning även innebär aktiviteter hela dagen också. Jag har varit väldigt sparsam med att åka ner varenda år, men när jag inte direkt kan, DÅ hade jag velat. Det här är typiskt mig:D

Det jag absolut vill se är tornerspel med Celeres Nordica inne vid Helga Trefaldighetskyrkan, men de verkar inte vara där längre, förra året mailade jag dem till och med och frågade, i år nöjde jag mig med att kolla deras kalendarium. Då finns det inget jag sådär supergärna vill se, och programmet är oöverskådligt. Jag får lätt panik när det är så mycket, och kan inte sålla. Tror det är över 650 olika grejor man kan göra/se osv. Mycket är ju också skräp, som på alla slags marknader. Det finns garanterat massor jag missar, för det är olika band, massa dansföreningar, hantverk, körer osv. Kultur.

Min plan var ursprungligen att åka ner till Olerays och kolla fotboll med killarna, sen dra vidare med dem. Det insåg jag i måndags att det inte skulle vara på tapeten längre;) Jag hade en liten fundering ändå, på att iaf se matchen, för jag kan ju gå, och det var ett tag sen vi sågs, men insåg att jag verkligen inte kände för det. Av många anledningar, främst för att jag inte är helt 100 fysiskt, sen ska det transplanterade fettet hållas varmt och det kan man inte garantera en utekväll, det var ju typ 15 grader eller så och lär ha droppat till natten. Sen kan jag inte sitta rakt upp och ner så länge, gördeln klämmer och blir oskön så jag måste upp och stå och röra mig. Plus den lilla detaljen att det är sådär halvkul att vara den enda som är spiknykter:) Det går absolut, men hur mycket cola kan man dricka på en kväll? Nej, jag är helt nöjd med mitt kloka beslut, som inte ens var ett beslut utan jag hade inga tankar på att gå när jag väl opererats. Innan är det enkelt att vara kaxig:D

Syrran fick hålla de ställningarna och de verkar ha haft kul:) Jag misstänker att det kan göra lite ont i håret idag, att döma av bilderna de skickade:) Helen höll ställningarna på Dog Bar och Le Parc och jag tror de skötte sig utmärkt:)

Jag själv höll ställningarna hemmavid, i köket, genom att förvandla lite av mina äpplen till dels mos och dels torkade skivor. Det kan man också roa sig med. Först tog jag en promenad i skogen med Doris, i lagom makligt tempo. Jag älskar verkligen skogen! Vi bor precis bredvid en remsa med skog, som är kanske 200 meter bred och 800 meter lång, give or take, men alltså – det är stundtals likt urskog och så vackert!

I den här lilla skogen går jag konstant vilse:) Det är slingrande stigar överallt och jag hamnar aldrig där jag tror jag ska vara. Då har jag ändå gått frekvent i den i nio år med Doris och innan dess mindre frekvent men ändå, i nio år till:) Kommunen fick ju nåt jävla fnatt och skulle röja här för några år sen, men skövlade bara en bit in, och det ser för jävligt ut. Fullt av sly och satan, helt omöjligt att gå i. Det har varit svårt att ta sig in i själva skogen från mitt håll men nu har de varit här och tagit bort en del ris och folk har också flyttat undan själva. Det är ju själva fan att de ska in och förstöra. De påstod att de gallrade för framtida generationer och hänvisade till att det skulle vara fint om 20 år? Hur fan är det möjligt att de får göra så? Så vi som utnyttjar skogen IDAG ska alltså gå miste om det … Jag hatar Uppsala kommuns styre. Det är ett som är säkert. De gör fel fel fel överallt, det är inte mycket som blir bra. Och pengarna flödar ut. Alla har väl sett nyheterna om att hemtjänstpersonal i Uppsala våldtagit sina vårdtagare? Inte bara en gång, nejdå, trots att damen anmälde, så fick snubben vara kvar och kunde göra om det. Våldtog henne och gick sen och lagade frukost till henne. Jag spyr. Det är sånt hela tiden.

Men tillbaka till naturen:)

Det fina med den här skogen är att oavsett att man går vilse så är det bara att fortsätta så kommer man ut på nån sida, det går inte att fastna för evigt där inne. Det har varit superskönt när barnen varit där och lekt, man kan släppa dem för skriker de så hör man dem:D

PÅ väg in gick jag till baksidan och hämtade äpplen, det mesta var fallfrukt som inte hunnit angripas av maskar och skit än.

De är goda som fasen, lite sura som jag gillar:)

Jag träffade en tjej som heter Fanny (Fanny Grejar) på en middag för nåt år sen, och hon har så förbannat bra recept. Enkla och goda. Hon gör äppelmos i ugnen, bara genom att kärna ur dem och dela, behövs inte skalas. Lägg på plåt och på med kanel, och så in i ugnen på 175 grader tills de blivit mjuka, 25 minuter eller så. Därefter mixar man dem med lite vatten, skalen märks inte alls och det blir slätt och fint. Jag använde stavmixer.

Jag gillar inte ens äppelmos för det är ofta så sött, men det här var grymt! Vill man kan man ju söta det. Frys in i plastpåsar som man plattar till, eller förvara i glasburk med tättslutande lock några dagar.  Det var otroligt enkelt och så gott:)

Resten av äpplena svarvade jag av skalen på i en sån där äppelsvarv, som också gör så det blir skivor som sitter ihop i ett långt band. Delade på mitten och in i ugnen för att torka.

Jag gillar inte heller torkad frukt :D:D: Men av nån anledning så har jag ju ändrat preferenser nåt så djävulskt på senare år. Jag gillar numera kokos, halloumi, torkad frukt, mango och massa annat som jag förr rynkade på näsan åt och vägrade äta. Sill däremot tänker jag inte ens testa för jag vill inte gilla det:D

Torkade äpplen är svingott, snäppet efter torka mango. Så är det:)

När ugnen ändå var på så gjorde jag granola, och sen gjorde jag en dessert av granola, grekisk yoghurt+vaniljyoghurt och toppade med äppelmos:)

Löjligt gott.

Moset blir ju lite mörkare av kanelen, jämfört med det ljusare som man brukar köpa eller göra, så rent estetiskt är det inte så fint, men det uppvägs så väl av att det är så jäkla gott:) Och att det går snabbt!

Nu ropade Trixie att maten var klar, så jag ska gå och ta reda på vad det är som doftar så gott:) Jag har svårt att äta ordentligt ju, men små portioner funkar ju, så får man äta lite oftare. Jag försöker äta bra protein och kolhydrater så det jag får i mig är klokt åtminstone. Kokta ägg är suveränt:)

Ha en finfin söndagkväll nu:)

Annonslänk och reklam för Narwal

För två år sen tror jag det var så skaffade jag Dusty. Han kom till oss när jag låg sjuk i covid och han har tjänat väl. Tills innan sommaren, då blev han trött. Dusty är alltså min robotdammsugare. Han kommer från ett budgetmärke som jag ändå varit helt nöjd med, jag ville ha en robot som kontinuerligt höll undan hund- och katthår, och det fixade han. Jag var supernöjd, men nu när jag har en ny kompis så inser jag ju hur himmelsvid skillnad det är. Om Dusty är en sopkvast så är Narwal en hel arme av högkompetenta städälskande sanitetstekniker med magiska krafter. Typ:)

Säg hej till Narwal Freo X Ultra!

Det här är en grym robotdammsugare! Låt mig berätta. Jag har en del filmer på instagram också om ni vill se.

För det första, om man har husdjur och långhåriga personer i hushållet, så är det en extrem skillnad på Narwals borste jämfört med andra, deras är på något vis flytande och håret rullar inte upp sig så att man sen får stå med en sax och klippa loss det:) Här guidas det rakt in i dammbehållaren utan att fastna.

Det finns flera olika Narwal robotar, min heter Freo X Ultra, är verkligen highclass, och sköter typ allt själv. Det man behöver göra är att fylla på vatten och tömma det smutsiga, och jo tömma dammbehållaren ibland, men den komprimerar dammet så det behövs bara ungefär var sjunde vecka:) Det är alltså minimalt med underhåll!

Jag har linoleumgolv som inte gillar att bli blöta, det blir fula fläckar direkt, och sen har jag både träparkett och laminat, och jag kan med handen på hjärtat säga att de inte varit så här rena som de är sen de var helt nya. Speciellt linoleummattan älskar sättet som Narwal skurar på, det är helt ärligt som att golvet blivit knäskurat med omsorg. INGA vattenfläckar eller ränder alls.

Narwal ger sig inte förrän det är helt rent, med avancerad teknologi så känner den av om det är smutsigt och återvänder dit, även om den behöver skölja ur sina moppar. För det gör den, hela tiden. Åker hem och rengör och sköljer mopparna, och återvänder sen där den var för att återuppta sitt gnuggande. När den är klar så TORKAR den mopparna också! Jag gick förbi och undrade vad det var för lågt susande, kollade appen och det stod Drying Mops. Den värms upp till +40 för att torka och eliminera bakterier. Alltså, hur bra är inte det! Själva stationen rengör sig själv samtidigt som den tvättar mopparna, och till sist torkas också dammbehållaren i 45 minuter för att döda bakterier och ta bort dålig lukt. Den är alltid ren och fräsch!

I basstationen finns förutom vattenbehållarna och galet med teknik, en behållare med rengöringsmedel, som Narwal själv doserar efter hur det behövs.

Narwal anpassar sig efter allt, och optimerar sig. Exempelvis om det är varmt väder kommer den att blöta mopparna mer för en noggrann rengöring som torkar snabbt.

Trycket ner mot golvet anpassas också, för att olika material behöver olika. På trägolv är det ett mildare tryck än på klinkers som tål mer. Om Narwal stöter på en matta under sin rengöring, så lyfter den upp mopparna för att inte blöta ner mattan, men dammsuger den såklart och fäller sen ner dem när det är skurbart golv igen. Alltså den gör ALLT!

Givetvis navigerar den på en femöring och lär sig hur ytorna ser ut. Jag hade både Sellman och Doris (katt och hund) som stod och väntade på köttfärs, och sen fick den, när Narwal jobbade, och då åker han runt. Han skurade millimeter ifrån deras fat med mat, och strök runt djuren utan att röra dem. Djuren själva bryr sig inte ett dugg, mer än att de är lite misstänksamma ifall Narwal tänker sno maten för dem;) men ljudnivån är så låg att de inte är det minsta störda. Det går utmärkt att dammsuga nattetid med andra ord, och jag drar ofta på honom med alla funktioner när huset sover. Det är ju skönt om han får skura ifred liksom, utan att nån klampar runt i det.

Om man har en annan robotdammsugare som tömmer dammet själv så sker det ofta genom att den går tillbaka till en basstation och sen bullrar och låter det rejält en stund, vilket gör att man kanske inte vill göra det på natten, eller om man har en bebis som sover middag eller liknande. Narwal komprimerar ihop dammet i sin påse och den räcker i cirka sju veckor.

Narwal är en riktig gamechanger. Vill man ha en robotdammsugare så kan jag med erfarenhet säga att det faktiskt är så att man får det man betalar för. Jag betalade några tusenlappar för min gamla Dusty, och för ungefär dubbla priset får man en extremt mycket vassare robot. Anledningen att jag inte gick direkt på en vass är enkel, jag trodde att mina husdjur skulle vara livrädda, och jag trodde faktiskt inte heller ett dugg på att de var så bra som folk säger:) Jag vet, så dumt,  men nu är jag övertygad deluxe:D

Narwal är ganska nya på den svenska marknaden men har funnit länge, de har också andra modeller:)

Ska ni slå till på något till er själva så är det faktiskt en robotdammsugare, för jösses vad bra det är! Jag tänkte att ”Herregud, man kan väl för sjutton dammsuga själv??” och jodå, det kan man, men att slippa och ändå få ett MVG-resultat är vardagslyx på hög nivå. Nu när jag är lite handikappad är det ännu mer suveränt:)

Om ni vill, så kan ni använda koden: Carola15 och då får ni alltså 15% på Narwal:) Gör det! Tack mig sen ♥

Narwal Freo X Ultra hittar ni här:) Där kan ni också läsa mer som kommer övertyga er:)

 

Ja, så har jag kommit hem och landat lite:) Nu ska jag berätta för er vad jag inte vågade förut, av rädsla för att jinxa allt. Jag hade inte ens berättat för mamma, så känn er inte bortvalda:D Anledningen till det är enkel, jag prokrastinerade det, sköt det framför mig, försökte att varken tänka eller prata om det för att inte bygga upp några förhoppningar hos mig själv. Det är så förbannat jobbigt att bli besviken, speciellt i saker som betyder väldigt mycket för en.

Ni vet ju hela bakgrunden till den här operationen, men här är en snabb re-cap:

Jag är född 1969 och redan då fick alla nyfödda barn en k-vitaminspruta direkt efter förlossningen, den sattes bak på låret. K-vitamin är en koagulationsfaktor som är viktig för att blodet ska koagulera. Nästan alla har tillräckligt med den när man föds men ett fåtal barn har för lite och då kan det snabbt bli massiva blödningar vid ett trauma, som att födas är. Resultatet av det kan bli att barnet förblöder, snabbt. Det här är nån screeninggrej, som förekommit länge och förekommer än idag. På mig slet den här sprutan sönder min ischias nerv med flera följder. Jag är svagare i höger ben överlag, men under knät är benet atrofiskt. Det betyder förtvinat, men det är ett så extremt fult ord:D Benet är extremt fult, och det här har varit något jag tyckt varit svinjobbigt i alla år. Inte som liten, eller ens tonåring, men sen. Fy fan vad jag har lidit av det här. Varenda jäkla dag, utan att överdriva.

Skåda själva.

Höger ben har i princip inget fett eller muskler, utan är som ett litet skelett. Dessutom har jag fula åderbråck i knävecket och lite här och var, det har jag inte ett spår av på vänster så det är ju också en solklar biverkning av den här jävla sprutan.

Akademiska sjukhuset, där jag är född, erkände i ett privat samtal med mina föräldrar att det var pga k-vitaminsprutan, och det står även i journalerna, men de gav också mina föräldrar ett ultimatium. Om de inte anmälde skadan skulle de bistå med all tänkbar hjälp till mig, då och i framtiden, men om de anmälde skulle de backa upp varandra, neka och köra över dem. Det här är så fult att man baxnar, men tänk att det var jäkligt länge sen. Vad själva anledningen till att de inte ville erkänna en skada var kan jag ju bara spekulera i, och det orkar jag inte:D Mina föräldrar var strax över tjugo, och blev överkörda, vilket de båda under åren ångrat. Jag säger att vad skulle de gjort då? Skadan var redan skedd, jag fick hjälp, tills jag blev 18, då släppte de mig. Hade de stämt sjukhuset hade vi fått en struntsumma på sin höjd, spela roll liksom. Det hade ändå inte gjort mitt ben helt.

Anyway. Det blir inte så kort re-cap va;) Jag har gjort flera operationer, bland annat en för att frilägga ischiasnerven och kolla hur det ser ut där inne. Idag hade man inte behövt skära upp hela baksidan av ett lår för det, men då fanns inga andra alternativ. Jag har opererat en droppfot som liten, jag gick på tå, och som 12-åring satte de in märlor i mitt friska knä för att stanna av längdtillväxten. Det för att inte benskillnaden skulle bli så stor. De märlorna opererades ut när jag var runt 18. Sen gjordes en operation för två, eller tre år sen(?) när man flyttade en sena för att få upp foten ur det hängde läge den hade. Den operationen var planerade många år tidigare. Jag sökte när Trixie var liten, fick först ett ja och de satte upp mig på väntelista, men tappade bort mig… Jag fick komma igen efter några år för att återigen bedöma om det skulle göras något och då fick jag nej. ”Den här foten är nog den sämsta jag någonsin sett, risken är att den blir sämre, så vi vill inte göra det här.”  Va? Men den andra ortopeden sa ju …? En överläkare kom in, gjorde samma bedömning och vips så skulle jag inte alls opereras längre.

Nähä. Eftersom jag inte är varken läkare eller specialist i ortopedi så får man ju nånstans lita på att de kan saken bättre än vad jag kan. Eller inte kanske, för det verkar tyvärr som Akademiska inte längre är så … bra. Eller alltså kompetensen finns, men inte viljan. Eller troligare – pengarna. Vi ska ju bygga spårväg nu för 20 miljarder, som är samma budget.

Några år till gick och jag insåg att vänta nu? Folk gör faktiskt vadimplantat? Bara för att de har lite klena vader … Men hallå? Till mig hade de alltid sagt att det inte går. Jag skickade egenremiss till plastikkirurgen. Fick komma dit, en läkare som var ganska positiv, sa att det kan nog funka, men han måste ta det med kollegorna. Som sa nej. ”Vi gör bara rekonstruktiva operationer, som ex efter bröstcancer.”

Hm…? Men vänta lite här nu? Det här ÄR en rekonstruktiv operation. Och allvarligt, hur ofta går en kvinna barbröstad, jämfört med barbent? Jag är glad att alla som vill får nya bröst om de behöver det, missförstå mig inte. Men rent krasst?

Han skrattade och drog det en gång till för kollegorna med den motiveringen, och nu nappade en superkirurg. Han frågade om jag ville ha funktion eller utseende? Jag sa: ”Rent ytligt jag vet, men det är utseendet jag är ute efter. Jag vet att funktionen aldrig kommer bli speciellt mkt bättre. Utseendet, tack. Men vill du göra båda är det helt ok.”

Han sa att då börjar vi med funktionen. Som då alltså är den operation som ortopederna INTE ville göra. Den gjordes, funktionen är lite bättre och jag behöver inte längre använda hjälpmedel. Det är ofantligt skönt för de klämde, skavde och gjorde förbannat ont. Jag behövde ju ha dem på hela min vakna tid.

När allt var klart och jag var på sista återbesöket och kirurgen sa: ”Då är du klar, du får höra av dig till oss om det blir några problem”, så insåg jag ju att den estetiska operationen var off. Jadå. Han ville inte längre göra den. Jag ifrågasatte, han sa att han trodde att jag inte skulle bli nöjd, att jag hade för höga förhoppningar, att det inte skulle bli bra osv. Jag sa att det kan fan inte bli sämre. Han sa nej. Jag gav mig inte. Han sa att han skulle researcha, och att vi skulle höras om en månad. Det gjorde vi och då var svaret fortfarande nej. Han ville inte göra det här. Jag krävde en second opinion av Karolinska Sjukhuset som redan vid det första nejet från plastiken tittat på mitt fall och sagt att det skulle absolut gå att genomföra med ett godtagbart resultat.

KS kallade mig ganska snart, och kirurgen, återigen en superspecialist, sa att det här kan vi fixa. Inga problem. Det kommer inte bli likadant, men det ska absolut bli mindre markant skillnad. Fotografen jag fick träffa var förvånad över att inte Akademiska gjort något mycket tidigare, och det är den återkommande reaktionen. Varför har inte Akademiska hjälpt dig?

Jag undrar faktiskt samma sak.

NU tillbaka till för två veckor sen. Då ringer KS och ger mig en tid. Jag fick komma för inskrivning först, en vecka innan, och sen skulle jag infinna mig åtta noll noll på Plastikkirurgiska Loungen:D

Eftersom jag skjutit allt framför mig så åkte jag och handlade massor kvällen innan, packade väskan, bäddade rent i sängen och duschade med bakteriedödande medel både på kvällen och morgonen. Jag ”tvingade” Robban att skjutsa mig. Det är ju den enda nackdelen med att utföra det i Solna, att det är en resväg på allt mellan 50 minuter och 1,5 timmar. I stället för de tio jag har till Akademiska, men det är smällar jag gärna tar:)

Han släppte av mig runt halv åtta och jag gick upp, fick vänta lite i ett vanligt väntrum innan de kom och hämtade mig. Jag fick byta om i ett omklädningsrum, ett eget bås med lås( på Akademiska hänvisades jag till toaletten…) och fick sen en riktigt fluffig och mysig morgonrock innan jag installerades här inne:

Supersköna fåtöljer, (på Akademiska fick jag en säng i korridoren…) Här satt jag en stund och läste, fick lite alvedon, och information, funderade på om det kanske var fel, kanske var det ett SPA jag var på:D

Hospital-chic:D

Det vill säga tills man får en nål, då fattar man att man är på sjukhus:) Jag var riktigt nervös ju. För att allt var okänt, inget va det har jag gjort förr. Eller jo, opererat har jag gjort, och jag har jobbat på sjukhus, jag känner mig hemma och trygg i miljön, men förutom det. Den sköterska som hade hand om mig innan var så ofantligt trevlig, och det var alla jag träffade på, så fina människor överlag. Det är det även på Akademiska, det tänker jag aldrig säga något om. Personalen gör så gott de bara kan, det är jag övertygad om.

Det är skillnad på KS och Akademiskas rutiner, inte mycket men det skiljer sig åt, och det är intressant ändå. Jag fick så småningom gå över till en säng och blev inrullad på Pro/Post operativa vårdavdelningen, där jag fick träffa min kirurg. Han ritade på mig, dels på vaden för att inte ta fel sen i hastigheten;) och sen var fettet skulle tas. Jag som tänkt att jag skulle slippa banta bort magen får tänka om;) för han ritade på ryggen och låren. ”Goda fettdepåer på flank och mage” står det nånstans,, och det är kanske inte en superkomplimang i vanliga fall;)

Sen fick jag vänta lite till, innan det var dags. Först in på toa, sen vandra in i operationssalen. Vindlande korridorer och okänd mark. Narkospersonalen som hämtade mig var precis lika gulliga som alla andra och förklarade att det skulle vara mycket folk i rummet. Det för att de skulle vända och vrida på mig under operationen. Alltså, fy fan vad glad jag är över att slippa se det:D

Ett slappt stycke kropp med flobbiga valkar som rullas runt lite hit och dit och fettsugs. My god, det kan fan inte vara vackert alltså. Och det måste vara TUNGT!

Jag fick gapa och visa så allt såg bra ut i munnen, och sen lägga mig ner, folk kom och presenterade sig och det enda jag noterar är att alla ser typ likadana ut i sina operationskläder. Jag som hanterar allt med en skämtsam kommentar fick bita ihop lite om alla idiotsäker som ville hoppa ur truten. De förklarade massor, och till sist fick jag masken över ansiktet. Det är en stund av tvehågsenhet. Ska man dra därifrån? Bara ta allt och sticka? Eller bara andas och låta sig svepas med? Givetvis andas man och från en sekund till en annan är man helt utslagen. Bara för att vakna sen av att de bökar och grejar med en och varsamt pratar med en. ”Allt har gått bra, Carola, det är över nu.”

Tillbaka på uppvaket, med folk runtom, som frågade om jag hade ont vilket jag inte tror jag hade, men fick smärtstillande ändå. Det är trögt att vakna, samtidigt som det är väldigt enkelt. Inte som hemma, utan det är en helt annan känsla. Upp på toa ganska snabbt, och sen kommer jag inte ihåg så mycket förrän jag är uppe på det rum jag ska bo på. Jag vill minnas att de sa att kirurgen lagt in 230 nånting i min vad, men kan för mitt liv inte komma ihåg i vilken enhet. Cl, ml, gram? Oklart:)

Jag hade inte ont i benet, och har det inte nu heller, men däremot är hela mittenpartiet av kroppen ömt. Känns lite som jag misstänker att det kan kännas att få stryk, eller att åka torktumlare, eller manglas.

Jag har plåster på låren, och bak på ryggen, men svårt att se för jag har också en hårt åtdragen gördel över magen. Den sitter riktigt tajt. Sen fick jag också ett par svintajta cykelbyxor, som var som en fars att få både på och av första gångerna jag skulle på toa:D

Bland annat härifrån har de tagit fett:

Och lagt in det här:

Det går ju inte att se tydligt, jag antar att benet är svullet också, men det är skillnad. Det här är steg ett av flera. Han börjar med att lägga in fett för att töja ut huden en del så det sen ska gå att få in ett implantat. Om jag fattat det hela rätt, så är det för att risken för något som heter Compartment syndrom, kallas även för Inklämning, ska minska. Om man sätter för högt tryck på muskeln, även om den är liten och förtvinad, så kan det innebära att den förstörs helt. Det vill man absolut inte. Därför är fett bättre än implantat till en början. Det märkliga med transplanterat fett är att det minsann upptas av kroppen. Allt mellan 30-70% försvinner. Det är ju surt när man verkligen vill ha det där, vore ju betydligt bättre om det skedde med det fett man önskar bli av med;)

Jag har inte helt fattat, eller jag har ju hört flera olika saker under de här åren från olika kirurger, jag vågar inte helt lita på mitt minne. Men det kan vara så att det behöver göras ytterligare en fettransplantation. Eller så räcker det med implantatet. Jag vet inte, men tänker att just det är inte mitt ansvarsområde utan det kommer kirurgen att ha koll på:)

I mitt förnekande inför det här, alltså rädslan för att börja hoppas för att besvikelsen blir så tung, så har jag kanske också glömt att googla konvalescens efter fettsugning och fettransplantation:D Jag hade koll på att ett implantat i vaden skulle ta ungefär en vecka att läka, så det var vad jag tänkt. Men det här kommer ta längre tid. Vilket såklart inte gör mig det minsta, men jag skrattar åt hur dum jag är ibland;) Jag tänkte att jag är tillbaka på gymmet om en vecka. Började ana att det kanske inte skulle funka när de sa att gördeln skulle sitta på 24/7 i minst fyra veckor. Så jag antar att jag har en träningspaus nu då. Allvarligt, jag gör som de säger, skulle de säga att jag var tvungen att pausa träningen i ett år, skulle jag göra det rakt av.

Jag får röra mig som jag vill, men kan inte för det gör ont. Men det blir bättre för varje dag. Jag får promenera så det ska jag göra så fort det slutat regna, öser ner just nu. Gördeln och cykelbyxorna är till för att när man tar bort fett så blir det hålrum, och de vill man undvika att de fylls av vätskeansamlingar eller annat skit, därför ska man ha tajta bandage över länge. Avdelningsläkaren sa: ”Ha det på så länge du kan, sa de fyra veckor så tänker jag – fem”, och jag siktar genast på sex eller sju:) De sa att jag skulle tejpa mina ärr tre månader men gärna längre, jag tejpade ett år, för att jag vet att det är bra att skydda dem från solen också. Jag gör som jag blir tillsagd, för aldrig att jag medvetet skulle riskera något runt det här. Men det är tajt alltså:D Jag får äta små portioner ofta:D

Jag gillar ändå hur bra de tajtar till:)

Jag fick mat och sen kom en gullig undersköterska med kvällsfika, och det det var folk in och gav mediciner, tog kontroller och sådär. Jag fick gå upp som jag ville, och det gjorde jag. Var uppe på toa och hämtade vatten och borstade tänderna osv.

Och jag hostade, och gör fortfarande. Jag antar att det är andningstuben som skavt i halsen under sövningen. Tänker att det nästan är ogörbart att INTE skava när man ska vända runt en kropp. Det är irriterat och jag kan inte prata fortfarande utan att hosta, lite som när man har vanligt ont i halsen, förutom att jag inte har ont. Jag hade TV, så jag kollade på fyran hela kvällen tror jag, och den fick stå på som distraktion hela natten. Det är skönt med sällskap på nåt vis.

På morgonen vaknade jag av mina kids som var sjuka, fattar inte varför det ska bli så varenda höstterminen :/ men så är det. Jag hade slumrat till och från under natten och var inte pigg alls, men sen kom de in för att ta kontroller, och sen fick jag frukost. Sen fortsatte jag slumra på under dagen. Min kirurg var inte inne och pratade med avdelningsläkaren, sjuksköterskor, undersköterskor och en fysioterapeut, plus städerska 😀 Fullt hus.

Syrran som jobbar i Solna kom och hämtade mig vid ett, fördelen med att kunna jobba hemifrån också. Hon körde mig via apoteket och ett uttag av en miljon piller känns det som, plus fragmin-sprutor. ”Jösses, ska jag ha så här jävla ont!” utbrast jag till apotekaren när jag såg mängderna:D 931kr fattigare landade jag hemma, men troligen med ett högkostnadskort inom räckhåll iaf:D

Syrran hjälpt mig in med väska och piller sen åkte hon hem för att jobba vidare, jag ringde mamma för att berätta att jag var hemma och sen intog jag soffan och sov en stund.

Jag mår utmärkt, men är trött. Det är väl en rätt naturlig reaktion på en stor operation tänker jag, och tillåter mig att vila och ta det lugnt. Några dagar i alla fall.

Min agenda en månad framåt, minst, är att läka. Ta det lugnt. Och ett återbesök på tisdag för omläggning.

Ja det var det.

Äntligen har jag fått påbörja det jag för länge sen trodde var en utopi och skämtade om, liksom man skämtade om att alla skulle ha en mobil i handväskan för 35 år sen; Jag vet inte hur många gånger jag sagt: ”Tänk om man kunde ta fläsket härifrån och liksom flytta det dit”, pekat på magen och sen vaden. Och nu är det en verklighet, inte bara i mitt fall utan man gör det till vardags. Folk sprutar in eget fett lite överallt.

Läkarvetenskapen ändå ♥ Och Karolinska sjukhuset ♥

Nu vågar jag ju inte förutsätta att steg två osv ska ske, bränd som jag är, men jag hoppas innerligt.

Tänk va? Jag har en större vad än jag hade i söndags:D

Nu ska jag krångla mig ur cykelbyxorna och gå på toa, sen ska jag skriva en uppgift i min kurs. Jag har lagt beslag på Jamies säng och rum, han har en som man kan ställa i olika vinklar. Det är extremt skönt att kunna flytta tyngdpunkten en aning utan att behöva röra på sig. Här kan jag sitta med bra stöd och jobba, alternerat med att röra på mig.

Det går bra det här:)

Ha det gott!

Det är de orden man vill höra när man motvilligt tvingas upp till medvetenhetens yta 🙂

Och de fick jag höra 🤗

Mer sen:)

Om allt går som planerat, så kommer jag opereras lite idag, måndag ✊🏻

Efter att ha bråkat i många år så ska det nu ske. Inte på mitt sjukhus, de vill inte. En gång i tiden var det de som orsakade allt, men det låtsas de inte om. Det säger jag varenda gång och varenda gång så pratar de förbi det;) Men efter en rejäl skopa av att stå på mig så fick jag en second opinion på Karolinska sjukhuset. Där sa de: inga problem, vi kör!

Och efter att ha väntat länge även där, så är det nu min tur. Men. Jag vågar inte tro det förrän jag ser det. Så krass har jag blivit runt det här. Jag vågar inte glädjas eller ens tänka på det, och har skjutit fram det  och väntar hela tiden på att de ska ringa och skjuta upp eller ställa in helt. Minns ni att min senaste operation ställdes in inte bara en, utan två gånger? Pga covid och just det bör ju inte ställa till det den här gången, men det finns alltid något. Ja, jag är ibland negativ:)

Jag har velat det här så länge, och bråkat och kämpat i fasen orkan, och nu … är vi här. Kanske 😅

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning, oro och en skvätt ångest och panik. Jag måste inte göra den här operationen för att något ska bli bättre rent fysiskt. Men fan vad det kommer att göra saker psykiskt om det blir bra. Jag vill göra det. Jag tror att eftersom jag har absolut noll kunskap inom det här området så känns det läskigt. Obekant. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Det har jag gjort förut, för då har det varit saker jag gjort förr, på ett ungefär. Nu vet jag inget om smärtan, eller vad som kommer sen. Mer än det jag googlat då;)

Nu ska jag sova, ska infinna mig kl 8.00 och det tar minst en timme att köra. Och så ska jag duscha i bakteriedödande medel innan 🙂

Håll alla tummar ni kan är ni snälla, för att det ska genomföras och för att det kommer bli bra ❤️

Jah tidsinställer inlägget, så jag inte jinxar något !
Natti natti

Underbara solen är tillbaka och temperaturen är uppe i sommar igen, det är ju underbart!

Jag njuter av varenda sekund, och försöker suga in och konservera det:)

Idag har jag varit på möte med ett av barnens skola, det var jag även i tisdags och kommer behöva vara till och från framöver. Sen hann jag typ hem och äta innan det var dag satt logga in för ett utvecklingssamtal online med Jordan. Jag hade kunnat stanna kvar i stan för all del, men det var lite för lång tid att bara vänta, drygt 1,5 timmar, dessutom hade jag saker att göra hemma. Ibland alltså:D

Efter att ha ätit och druckit några koppar kaffe var jag på banan igen och fick en del gjort av det som skulle göras. Men jag är jäkligt ofokuserad av nån anledning och känner det som att jag är all over the place:D Varför vet jag inte, men så är det.

När syrran jobbat klart för dagen kom hon förbi och hämtade upp mig och sen drog vi till badstranden. I september man tackar.

Nu badade vi inte, för först låg vi i solen och snackade, och sen när vi skulle doppa oss kom jag på att jag ju inte packat ner något ombyte. Det var lite för lite sol kvar för att bikinin skulle hinna torka, och alternativet var då att åka hem naken under klänningen. Det är ju nu inte riktigt min grej, alls, så då föll valet på att inte hoppa i:D Men fötterna körde vi ner i vattnet, höll på att pipa ihjäl oss för att efter en kort stund tycka att det var rätt ok. Vi drar tillbaka i morgon, med ombyte och då blir det bad.

.

Vi hämtade upp Jordan och skjutsade in honom till skolan. Hans klass åker på skolresa i morgon, och ska för enkelhetens skull sova över på skolan. Deras tåg går 6.10 från Stockholm vilket innebär att de ska åka svintidigt, typ första pendeln från Uppsala. Nånstans vid halv fem-snåret. Det är fasen tidigt alltså:)

I sista sekunden stökade det till sig med vuxna som skulle sova på skolan med dem och även följa med på resan. Men till sist löste det sig och jag har precis svarat på ett mail och gett godkännande att Jordan får åka med trots att ingen lärare är med utan ”bara” föräldrar. Jag vet att han är otroligt mogen och ansvarsfull så det är noll problem. I princip skulle jag kunna släppa iväg honom helt solo och han skulle reda sig alldeles utmärkt. De ska till Göteborg och gå på Liseberg, så jag misstänker att jag får höra om de häftigaste attraktionerna sen. Jordan åker nog allt, har inte hört att han bangat något, inte ens de galna fritt fallen. Jag skulle aldrig få för mig nåt dylikt, högre än några meter är för högt.

När vi var på Disneyland Paris och Disney Studios, så åkte vi ju massor, Jordan var inte med då utan det var jag, syrran, Robban&Corrinda och Novalie. Inne på Disney studios har de en attraktion som heter Tower of terror, eller liknande. Jippie, spökhus/spöktåg! tänkte jag. Eh nej vänta nu…. sa syrran och sa att hon trodde det var fritt fall.

På Disneyland klev en liten skitunge p en halvmeter eller så, in i en space-berg och dalbana tillsammans med sin mor/farfar som var typ hundra år. Väskorna skulle man ha vid fötterna. Vad är det här för mesigt, tänkte jag och såg Gröna Lunds Nyckelpiganf framför mig;) Jag hade dessutom åkt nåt liknade i USA på nittiotalet, som var hur soft och mysigt som helst, för att vara berg och dalbana då;) Hur cool som helst gled jag ner i sätet, och höll sen på att kräkas, för vilken jävla åktur det blev :D:D Allt jag inte uppskattar, som blinkande stroboskopljus, warpspeed och mörker i en och samma karusell.

Med det i färskt minne anade jag att hon kunde ha rätt, trots att småkids glatt gick in. Småungar är ju dessutom konsekvenslösa och rätt fearless, så de är ingen bra måttstock på hur läskigt något är;) Jag frågade tjejen vid ingången. På Disneyland Paris pratar de franska, med engelska som andraspråk och i varierande skicklighet. Jag är inte längre hyperbra på engelska, även om jag begriper det mesta har jag tappar massor av ord. Som upplagt för förvirring alltså.

”Är det här Fritt fall?”frågade jag

”Det är bara tre små drop, inga problem!” sa hon

Jag gick in, och stod i kö en kvart, tjugo minuter, kanske en halvtimme. Alla barnen var med men syrran väntade utanför. Inredningen var som en gammal källare, vi gick mellan rörledningar, flåsande värmepannor och liknade, för att till sist komma fram till en hiss. Nu hade jag jobbat upp en fin småpanik. Men blev lite lugnare när jag såg in i hissen. Det var vanliga träbänkar med låga ryggstöd i rader, på varje säte fanns ett tvåpunktsbälte över höfterna. Okey, det här kan man ju inte jämföra med Fritt fall på Grönan, där de sitter fast i rejäla bågar. Å andra sidan igen … det var det där med att SpaceMountain var överjävlig.

In, sätta sig, spänna fast det ynkliga bältet. Med i hissen fanns folk med kryckor och både unga och gamla. Men fransmän kanske är fearless över lag vad vet jag. Dörrarna stängdes, lyset slocknade och hissen gick uppåt, i maklig fin takt, som en vanlig hiss. Dörrarna öppnades och vi såg ut över ett vanligt våningsplan. Dörrarna stängdes och vi åkte upp. Länge. Dörrarna öppnas och då ser man ut över hela parken och inser hur jävla högt upp man är… Sen faller hissen neråt. Och åker nog upp och ner igen, jag kommer inte riktigt ihåg. En googling säger att droppet är 40 meter, farten 63km/h och 1,3G-force.

Så jag har ju åkt fritt fall:) Den var jäkligt kul faktiskt, jag önskar att vi åkt den flera gånger, men tror den låg lite off, eller så var det mkt köer jag minns inte.

Men det var Disney Studios det! Jordan ska till Liseberg och där har jag inte åkt något värre än barnkaruseller.

Nåväl, det kommer bli bra det där, och här hemma är vi ute i solen och njuter, perfekt.

Nu ska jag gå och möblera om i några kökslådor, jag har tänkt på det så länge men NU (23.14) ska det ske 😉

Natti natti:)