Måndag, fredag, måndag ….:) Typ alltså. Jag har gett upp med att försöka hänga med i svängarna och håller i stället bara i för glatta livet;) I fredags var vi alla hembjudna till Jimpa på middag, så vi packade in oss och åkte.
Jag och syrran, Novalie, Trixie, Lovelia, Jordan och Jamie i en bil, min uppenbart eftersom jag är den enda som har en sjusits, och sen kom Patricia från sitt håll i egen bil. Vi försökte få ihop det så Doris skulle få följa med men det blev alldeles för mycket krångel, så hon fick vara hemma. Novalie behövde posta ett paket på ICA och det visade sig vara kanske årets bästa beslut, för hade hon inte gjort det – då hade vi hamnat rakt i en trafikolycka. Vi har en korsning här med trafikljus, det är absolut inga konstigheter alls, men bilen som kom och skulle göra en vänstersväng lyckades inte helt enligt planerna, utan rände rakt in i en refug, körde omkull trafikljusstoplen som sen välte över i motsatta körbanan och en annan bil körde på den. Pust. Det är obegripligt hur fan man kan köra så illa, jag har tittat noga varenda gång jag åkt där sen och det SKA INTE GÅ att göra så fel, om man inte kör jäkligt snabbt. För snabbt alltså. När vi kom rullade hade kön börjat bygga på sig, och vi fick krångla oss förbi i krypfart. Och när det är en olycka så förundras man ju alltid över folk… Det här är en väg med ett körfält i varje riktning, plus en kort bit svängfil till höger. Där stod tre bilar i rad. Den som mejat ner stolpen, den som körde på stolpen och en till, oklart varför, kanske körde den in i baken på den framför, jag vet inte. Olyckan rubriceras som singelolycka men det var ju minst två skadade fordon. Nåväl. Förutom de här tre bilarna i ena körfältet så hade två eller om det var tre ytterligare fordon stannat en bit efter, för att hjälpa till kanske? Efter dem byggde kön från stan på snabbt, och eftersom nån ointelligent person även stannade sin bil i mötande körfält blev det ju en snirklig och svår omkörning för alla, plus att det inte gick att mötas. Det blev en remsa mitt i kvar. Suck.
Jag vet att man reagerar olika i akuta situationer, och det är BRA att folk vill hjälpa till. Men, för det finns alltid ett men;) hjälpa till innebär att man GÖR något, inte står och tittar. I vägen. Det kryllade av folk redan, och då hade inte ens räddningsfordonen kommit. De mötte vi efter tre minuter. Vad man kan läsa sig till var det inga personskador, vilket är det viktigaste. I första läget trodde jag att det låg en person under ena bilen, det var ju mörkt och jävligt med massor av strålkastare som sken på krossat glas, och den där stolpen fick liksom en mänsklig skepnad. Men, det var ingen skadad. Tack och lov. Jag vill helst slippa vara först på en olycksplats, jag har skaplig kompetens och jag funkar utmärkt i stressiga situationer (Hej Jante) jag är inte heller speciellt kräsmagad men med det sagt är det inget jag längtar efter. Jag har varit först på plats en gång, när en äldre dam blev påkörd, jag hade Trixie i bilen som satt i babyskydd och sov, och det tog en jäkla tid innan polisen släppte iväg mig. Damen klarade sig skapligt, tror jag, men hon cyklade rakt ut över vägen, på ett övergångsställe. Något som man ser dagligen, för cyklister tror att de har företräde där… vilket de inte har. Såvida det inte specifikt är en cykelöverfart och de finns det få av, iaf i Uppsala. Bilföraren som touchade henne var inte lugn och stabil, utan i rejäl chock, han har inte en chans att se henne, jag stod still vid utfarten så jag såg ju precis hur det hela gick till. Det är obehagligt, det smäller och bilar är aldrig så hårda som när de kör på en kropp.
Men, men, i fredags var det lugnt vid olycksplatsen, fast onödigt mycket folk.
Vi kom fram några minuter sent, och sen åt vi så magarna stod i fyra hörn:) Jimpa hade lagat kebab med pommes, sås och massor av grönsaker, sen var det bär, glass och grädde, strössel och godis till efterrätt. Barnen vill kanske flytta dit nu:D Bara godsaker:) Vi hängde där hela fredagkvällen, snackade och käkade, skrattade massor och hade det supertrevligt. Vi kom nog inte hem förrän närmare midnatt. Robban jobbar ju sent alla kvällar så han kunde inte vara med, men fick hem en rejäl matlåda, och sen började vi se …. men håll i er – Arkiv X:)
Varför det blev så? Jomen för att det kom upp som förslag:D
Lördag sen då. Vi hade planerat att gå ut och plocka svamp men när jag vaknade så vräkte regnet ner, stod som spön i backen. Nån måtta får det ju ändå vara. Patricia ville komma och kolla på ett matbord vi pratat om kvällen innan och det kändes betydligt mer klokt. Sen sken det upp och blev kanonväder, men det såg riktigt bedrövligt ut. Det där bordet hade vi i vår första och andra lägenhet och det var med oss till vårt första hus också, innan vi fick tvillingar:) Det är likadant som mamma och pappas, fast deras är grönt och det här är brunt. Jag älskar det, och blev så glad över att Patricia ville ha det. Det behöver lite kärlek, om man är kinkig. Jag tycker tvärtom det är väldigt charmigt när bord har hack och skav, det visar på ett liv. De flesta kommer ju från Janelle och Patricia som små, några från Robban och Corrinda och det finns nog en fet skåra i det efter en katt:D Patricia ska nog slipa av det och betsa på det igen, och det kommer bli så fint. Det är runt men finns en utdragsskiva nånstans som jag absolut inte vet var, så tur att att hon inte ville ha den:D
Det stod ju såklart längst in i garaget, bakom alla Janelle och Simons saker som de förvarar här eftersom de inte har ett förråd till sin hyrda lägenhet. Det låg typ femtio flyttkartonger ovanpå och vilade på just bordet också så det gick inte att bara rulla ut lite lätt, nej då, vi fick flytta på allt:D Men till sist fick vi fram det, och fördelen är ju att när man flyttar runt saker kan man ställa dem i bättre ordning. Kanske;)
När hon åkt hem med bordet gick jag till baksidan och reste upp den långa rangliga stegen mot den skrovliga ojämna väggen. Vi har ett soutteränghus, dvs från baksidan är det två våningar högt, och framifrån bara en. På baksidan finns en vindslucka under taket, som leder in till en liten krypvind som väl bara finns där för att kunna inspektera typ. Den sitter säkerligen en sju meter upp i luften. Luckan dit tippas inåt … och man måste hela vägen upp för att nå, och stegen är för kort för det så man får sträcka sig. Jag går inte upp där i onödan. Men, nu är det så att den har ruckats en aning ur sitt läge, den står och skallrar lite, vilket är så störande att jag inte kan stå ut. Natten till lördagen kunde jag inte sova pga det och nu var det bara till att bita ihop:)
Upp med stegen, klättra upp, kom halvvägs, klättra ner för det blev för brant. Flytta ut stegen, klättra upp igen, fortfarande för brant och när man kommer några meter upp sviktar hela stegen eftersom den är så lång…högst obehagligt. Justera igen och sen bara bestämma sig – upp med dig nu bara, titta inte ner, eyes on the Price;) Så klättrade jag hela vägen upp, och slog in några kilar mellan luckan och väggen, kände efter så allt satt bra och sen ner fort som fan. Att ta ner stegen är alltid en bökig historia också, det är långt och blir obalans. Men allt gick bra, och jag har inte tänkt på det sen dess så kanske att det blev bra. Ta i trä;)
Sen var jag genomfrusen och hoppade in i duschen, och gjorde mig i ordning för att cykla ner på stan och kolla på fotboll med killarna. Mötte upp syrran på vägen och cyklade i motvind, det är det åt alla håll, speciellt så här års.
Av nån anledning så har vi de senaste gångerna fått ölsejdlar. Vi dricker samma öl som killarna, de får glas och vi svintunga sejdlar:D
Så roligt.:) Eftersom varit på ett överjävligt HIT-pass i fredags så var det ju knappt man orkade lyfta de här;)
O´Learys har uppdaterat sina menyer lite. Jag undviker så långt det går att äta, det är alldeles för dyrt, men syrran tog in en sånhär Pinsa-grej
”Lätt värt 189 spänn!” sa hon och jag skakade på huvudet. Nope. Absolut inte. Men den var god. Helt plötsligt är ju Pinsa jättemodernt, alla ska äta det, överallt och hela tiden, och det enda jag tänkt är att ”Hur fan kan lite deg kosta så mkt?” när jag sett förpackningarna på ICA. Det går över mitt förstånd, det kan ju omöjligen vara speciellt avancerat att göra själv?
Den här var vegetarisk med kronärtskocka och jag blev tvärmätt på halva. Deg, kronärtskocka, några oliver, lite sallad och lök. Sås också, 189kr. Man borde blivit pizzabagare;)
Jag har ju också lite fobi kvar mot att äta mat jag inte tillagat själv, och eftersom Patricia berättade både det ena och det andra från restaurangerna hon jobbade på, med kockar som var sjuka och sånt otrevligt, så är det mer ångest än trevligt att käka ute.
Vi hade en supertrevlig kväll, Sverige vann och vi är nu typ bäst i gruppen, om jag fattade rätt. De där reglerna verkar bökiga, inte ens killarna som har fotboll som sitt stora intresse har full koll;) Vi satt där och snackade en stund efter matchen innan vi flyttade på oss, skulle till Katalin som tydligen kör lite varierande öppettider. Vi kom in där strax före midnatt, och de brukar stänga ett, men nej, då ansåg de att det var så lite gäster att de skulle stänga nu. Öh…okey? Visst med sex stycken personal i baren var det kanske lite mycket men det var ändå flera olika sällskap. I stället så hamnade vi på Stationen. Det är verkligen inte mitt favoritställe, men det duger.
Cyklade hem nångång efter ett, i motvind såklart;) och käkade lite innan jag somnade. Vaknade skapligt pigg, och mådde finfint, inte ens speciellt seg. Det var bra för planen höll därmed, vi skulle ju plocka kantareller. De är svåra att se de jäklarna, och så plötsligt är det ett helt hav framför fötterna:)
Rensade och klara blev det nästan två kilo:)
Vi rensade hemma hos syrran och nu ligger det shitloads av svamp och torkar på mitt köksbord:)
Nu ska jag klä på mig och sen ska vi åka in till stan för att se på Allt ljus på Uppsala. Det är olika ljusinstallationer och de är av varierande kvalitet. Vissa lämnar en totalt oberörda, andra med ett stort frågetecken och en del med en känsla av wooow:)
Jag återkommer kanske om det:)
Nu – påklädning!
