Ja, igår så konfirmerades barn nummer fem:)

Novalie ♥

Ja det ser ut så här hemma hos oss, stökigt och bökigt. Detta är ändå ett hyfsat hörn:)

Alla klev upp i perfekt tid för att hinna klart i lugn och ro, härligt när alla känner att det klaffar. Jag hade valt kläder dagen innan, sånt hinner jag inte på morgonen;) Småkillarna hade fått nya shorts och t-shirts, liknande men olika, men båda vita med varianter av trycket NYC. Mamma och pappa dök upp för att ta med de kids som inte rymdes i min bil, det är skönt att de bor nära. Marcus och Simon var med, medan Robban skulle jobba, och Novalie åkt tidigare. Det fattades nog en plats, sånt är surt och får en att fundera på om man kanske kunde knöla ner nån längst bak…de skulle ju ändå sitta stenhårt fast där, klämd mellan luckan och sätet;)

Vi var på plats i kyrkan halv elva, det började elva. Vi fick ok platser, ganska långt fram, men man ser ju ändå inte speciellt mycket.

Nästan två bänkrader tog vi upp. Och sen kommer folk inlallandes några minuter före elva och vill att man ska flytta in…aldrig:)

Jag har varit så snäll och trevlig i alla år, flyttat mig och fast man varit i god tid för att få en bra plats så har det slutat med att man suttit på ett värdelöst ställe. För att nån slöskalle som kommit sent fått min ursprungliga bra plats. No more:)

Efter att ha varit med killarna på O´Learys så har jag lärt mig att först på plats tar det ställe man vill ha, där man ser bäst, och de som kommer senare får hoppa in där det finns plats.

Folk som frågade fick med andra ord gärna sitta längst in. Märkligt nog så avstod de då? Hm..:)

Jag kanske uppfattades som dryg och taskig, men jag var i alla fall högst trevlig.

Kom i tid! Det är fan en av mina paradgrenar:D

Konfirmationen var rolig, och ungdomarna hade en liten teater som de framförde, som var lättsam och skojig.

Vi var i Gamla Uppsala kyrka. Här är jag och min syster döpta, och våra föräldrar gifta. Janelle och Patricia är döpte här de med eftersom vi bodde nära när de var små. Övriga är döpta i Danmarks kyrka, där jag även gifte mig;/ och där jag haft alla skolavslutningar och även konfirmerades själv. Vi håller oss till ett fåtal kyrkor:)

Fina Novalie:) Hon har haft så kul med alla nya kompisar.

Efter konfirmationen så samlade jag ihop kidsen och fotade. Ja, de hade solen i ögonen;)

Så vi bytte plats:)

Janelles mage syns inte, men bebisen är nästan färdigbakad nu:) BF 21/8

Nästa familjebild så kommer det finnas en plutt med ju ♥ och förhoppningsvis även Robban som ju såklart saknas.

Vi åkte hem. Jag hade fått bästa servicen, och mamma hade gjort en supergod kycklingsallad, medan syrran bakat oreocheesecake och en blåbärssockerkaka.

Jag? Jamen jo jag köpte ju bubbel och Sprite och hällde ihop i en skål:D Jobbade ashårt.

Titta noga på skålen…

Ja sen fick jag ju städa, duka och röja och sånt där, men det var oerhört skönt att slippa tänka på mat. Min familj är bäst.

Cheesecken var to-die-for! Så jäkla god. Lite dåligt ljus men så blir det ibland, sorry.

Novalie öppnade presenter och blev nöjd och glad. Jag gav henne samma sak som de andra tjejerna fått – en navelpiercing:D Jag skojade med småkillarna och sa att det fick man vare sig man ville eller inte, och de såg helt förskräckta ut. ”Men Robban har ju ingen??” ” Jodå, klart han har!” Haha.

Novalie hade såklart önskat sig en. Hon fick även en berlock i form av ett kors att sätta på det nya berlockarmbandet hon fick av mormor och morfar. Hon fick fler smycken, precis som hon ville.

.

Den totala matkoman inträdde och efter att ha snabbröjt så intog syrran och jag varsin solstol och lade upp snoken i luften, och tvärsomnade:D
Haha, där låg vi sen som två döda sillar tills solen försvann, då gick vi in och skulle bara diska upp det sista och plocka undan och sen ta en promenad med Doris.

Jag stod i godan ro och grejade med något på köksön när ett öronbedövande dån skallade från diskhon. Min diskho är i porslin så tappar man saker i den låter det MYCKET. Jag hoppade runt och ser syrran och sen den stora glasskålen i tusen bitar. Fan också. Typiskt. Sen ser jag allt blod. Hon håller handen över hon och det flödar blod från den, blandat med rinnande vatten såg det ut som att hon skurit av minst en artär. Fast jag såg ju att det var ett finger, men jisses.  Eftersom syrran är en aning … öhh.. inte så jättebekväm med läskiga saker;) så gav jag henne en handduk att linda runt och bad henne sätta sig. Jag ilade in efter mina läsbrillor, för man är ju en halvblind gammal skata och sen kikade jag. Så fort man lättade på handduken så forsade blodet, och den lilla glimt jag såg var inte helt trevlig. Klämde lite och tittade igen, jomen alltså, detta måste nog faktist sys, lillasyster. Sorry to say. Jag har tejpat ett ungefär lika illa sår på Jordan, fast på ovansidan, men jag fattade inte att det var så djupt. Han ramlade och slog i, och jag trodde det bara hade spräckts, konstigt, men den ungen kan göra konstiga saker. Det blödde satan, men jag tejpade med steri-strip, och spjälade upp fingret så han inte kunde böja det, för det glipade ju rätt bra. Dagen efter såg jag att handtaget i porslin var trasigt, och ungen hade alltså skurit sig på det, det gick sönder när han for emot det….okeeey.  Men det läkte kanonfint och idag syns det knappt och fingret är helt ok. Puh.

Syrrans såg värre ut, och det stack ut något som kanske kunde vara en avskuren sena…eller bara en hudflik, svårt att se, dessutom omöjligt att se om det var glas kvar. Eftersom hon dessutom inte hade någon känsel i övre delen av fingret så var ju något mer fel än bara ett sår.

Så här är det:

Syrran är lika som mej. Vi vill inte åka till doktorn. Helst aldrig. Men, måste man så måste man.

Corrinda tog reda på allt glas och vi åkte till sjukhuset. Vanliga akuten. Det är ju lite svårt att veta vart man ska ta vägen. Där möttes vi av ordningsvakter och poliser. Hm..? Låsta dörrar, personalen bakom glasväggar, och folk som såg mer eller mindre döende ut som satt i väntrummet. O fy farao! Är man inte sjuk när man kommer hit så är man det garanterat när man kommer härifrån. Om man kommer därifrån, med tanke på att polisen tydligen ackompanjerat nån skottskadad, och med ännu mer tanke på att det senare under kvällen var flera skjutningar.

Fan, jag kanske kan sy ihop det?? Ute på parkeringen eller så:)

Efter att ha suttit och väntat så fick hon komma in och prata med en personal genom en lucka. Han tittade, och sa att det var ju ett fall för Närakuten. ”Vi är underbemannade och det är lite ”stökigt” i kväll, så det är nog bättre för er.”

Okey! Hejdå! Snabbt som ögat var vi ute därifrån och andades extra mycket i den friska luften. Fy fan.

Till Närakuten, och upp till våning sex. De hänvisade ner oss till Ortopedakuten på våning ett…

Hissen kan ha varit Sveriges mest långsamma;)

Man känner sig mest bara i vägen och till besvär när man söker vård idag. Är det någon som känner igen sig? De motar och hänvisar till nån annan. Ska man känna att man behöver be om ursäkt att man besvärar? ”Förlåt att jag råkade skära mig det var verkligen inte meningen att störa dig.”

Jag vet att personalen gör så gott de kan, men det är pengarna som fattas. Som vanligt.

På ortopedakuten var de kort om folk… och sköterskan från våning sex, som motat ner oss, fick komma ner och assistera läkaren;) De bedövade och sköljde rent, det var inget glas kvar, men djupt.

Det blev tre stygn, och en remiss till handkirurgen i morgon för att mest troligt laga lite nerver.

Syrran ska vara fastade och infinna sig där klockan nio. Hon tyckte att hon kunde klara av det ensam, men jag lovade att hämta henne om det behövs. Att hitta parkering på Akademiska är ett litet Mission Impossible, så hon tar bussen dit.

När vi väl fick komma in, så gick det snabbt, på ortopedakuten kom läkaren inom några minuter och sen var hon ihoplappad och klar på en knapp timme.

Man kan inte tro det, men en så enkel syssla som att diska är helt klart förenat med livsfara.

Syrran hade nog tänkt sig lite annat på sin semester än att vara handikappad. Hon är såklart högerhänt, allt annat vore ju konstigt. Vi får se hur det går i morgon men vi siktar på att åka till husvagnen på onsdag. Kanske att det är slutdykt, men man kan alltid tejpa plastpåse med silvertejp:)

Vi åkte via McD…hm för att mota chocken med socker;) Haha, och sen hem igen. Vi drack kaffe/the och snackade. Till sist påbörjade vi högläsning av Mojoten.

Är det någon som har koll på den?

– Vad äter du på ?

– Mojot.

– Men det knaprar ju inte.

– Jutten…..

Den här läste vi i husvagnen på dåtiden, ihop med Björn, Stefan, Hans, Jocke och Mattias. Kanske att Helen var med redan då. Det är så sjukt dåliga ordvitsar, så man vrider sig av skratt efter att ha läst ett par stycken:) Låg humor på skithög nivå.

Ni som vet, ni vet.

Vi skrattade så vi grät, och sen övergick vi till nån slags teckningstävling. Man skulle rita på tid, en specifik sak och så var någon domare. Corrinda, Marcus, Trixie, Lovelia och Jamie, plus jag och syrran satt djupt försjunkna i våra konstverk. Jag kan säga som så att vi slutade inte direkt skratta:D Om ett gott skratt förlänger livet så har jag lugnt lagt på tjugo år, för till sist hade jag så ont i magen att det var svårt att dra djupa andetag;)

Syrran med sin bandagerade hand var ju extra vass på att teckna:D
Jösses. Klockan var över två på natten när vi äntligen gav oss, och då mest för att Patricia och Simon gick och lade sig och vi störde..;)

.

I säng sent och somnade som en stock efter en händelserik dag. Vissa dagar är längre än andra, och det händer oväntade och ovanliga saker:)