Jag hade en gedigen to do-list idag, och jodå jag hann med delar av den:)

Hela gräsmattan är klippt och två studsmattor är nedmonterade och insläpade i förrådet. Det tar en jäkla tid kan jag meddela:)

Aldrig någonsin är gräsmattan så stor som när man ska klippa den;)

Jag fick slita rejält med studsmattorna, de kärvar i både fjädrar och framför allt när man ska ha i sär ställningen. Man kan undra varför i hela friden jag ids, men det går per automatik, när fjädrarna och mattan är borta så ramlar alltid nån pinne ner om jag ska flytta på det iaf. Och flytta vill jag för att kunna klippa gräset under som jag inte alls klipper på hela sommaren;)

Sen försökte jag tänka till, för hur bra jag än sorterar de olika delarna så står jag varenda vår och kliar mig i huvudet. Hur var det nu? Varenda år, samma sak. Jag har märkt upp på så många olika vis under åren, men det slutar alltid med att tejpen ramlar av eller nåt annat. Vi får se hur det blir i vår:D

Sen ägnade jag en lång stund åt att riva upp tistlar som var lika höga som mig:D Rejäla exemplar, och jag fick rycka hårt. Det är riktigt besvärligt och gör ont att böja mig med gördeln på så jag slutade med det så fort jag kunde. Hade ju böjt mig lite väl många gånger med studsmattan redan, nån måtta får det vara. Efter det tog jag itu med en av cyklarna som de lyckats böja ut stödet på så det tar i tramporna. Baggis, tänkte jag, men fan vad jag fick slå med hammaren på det för att få tillbaka det. Funderade en stund på att skruva loss det helt, men till sist så.

Jag rullade ihop vattenslangen och plockade undan den, och plockade lite här och var och flyttade runt saker från garaget till förrådet och sånt där tråkigt. Sen ville Robban att jag skulle komma in och lyssna på högtalarna. Han höll på att koppla ihop de gamla för att se om de dög till att få tjäna i det nya ljudsystemet. Det gjorde de inte:D Så nu har jag fyra högtalare, en subwoofer och en maskin över. Ska kolla med honom om det är nåt att ha kvar eller om det får åka iväg till nån annan. Jag som egentligen gick ut i solen idag för att bara klippa gräset och sen dricka kaffe, tog äntligen den där koppen. Och sen kopplade jag Doris för en långpromenad. Skönt att få sträcka ut istf att trippa några steg här och var, böja, vrida, bära och släpa.

Apropå släpa:D I fredags bad Robban mig åka till bolaget och köpa en platta öl. Han jobbar ju så han inte hinner, så jag sa absolut. Åkte dit och överlade med mig själv om jag skulle ta en kundvagn? Jag tror aldrog jag köpt ett helt flak öl förr och var osäker på hur tungt det var. Men vafan, SÅ tungt kan det ju inte vara? Tänkte att jag tar en sån liten vagn de har inne på Systemet. Bara det att det inte fanns några, så jag fick ju bära det där flaket ändå. Det var ju svintungt! Jag har inte burit något tungt på länge, och absolut inte framför mig på det där viset. En taskig statisk ställning och jag vågade heller inte gå så snabbt för jag är väldigt bra på att snubbla. Måste helt klart öva på att bära saker framför mig:D

Jag har lyssnat på ljudbok hela dagen, vilket gör det hela till en win win, jag får läsa bok samtidigt som saker som inte är så kul går enklare och blir, om inte roliga så iaf görbara. Jag gillar ju inte hösten eller vintern och att ta undan sommaren är som att ge upp. Det vill man ju inte. Samtidigt vet jag ju att det inte blir varmare utan bara kallare, blötare och mer eländigt att plocka bort sakerna ju längre jag väntar.

I morgon kanske det blir poolrummet/uterummets tur, det är en hel del där inne som ska vinterfixas.

Eller så hinner jag inte med det, det är lite väl kyligt där om det inte är varmt ute, blir lite som ett kylskåp;)

Nu ska jag ta och kolla på veckans föreläsning och se vad vi har för uppgift som ska skrivas. Vi har ett science fiction-block just nu, och det är väldigt nytt för mig. Jag har liksom inget att hämta inspiration ifrån. Jag läser/ser väldigt lite sånt, men tänker jag efter så är ju HungerGames och Divergent Sci-fi, det handlar mkt om teknologi. Jaja, det är kul att testa på nya saker oavsett, så jag ser fram emot allt. Det är så jäkla kul det här!

Jag tänker att jag måste se Star wars i rätt ordning, tror inte ens jag har sett alla filmerna och de ursprungliga var det ju evigheter sen sist. Samma med Alien. Men har inte känt att jag har tiden riktigt, det är ju inget man gör på en kvart direkt 🙂

Ny vecka i morgon, en oktobervecka, och fyra fulla veckor sen operationen. Fasen vad snabbt det går:)

Bara att gräva ner fötterna i backen och köra på:)

Jag kan inte låta bli att svara på en kommentar jag fick:

Sara 6 oktober, 2024 kl. 00:48

men sen Jordan föddes har följt dig och du är så lltid trött o lat
varför 9 barn ? du vill bara sitta o dricka kaffe o träna fyy f.,

 

Eftersom mina kommentarer fortfarande strular, så tänkte jag att vi kör svaret här. Jag skrev så här till Sara:

”Vad jag VILL och vad jag faktiskt GÖR är nu ändå två olika saker, eller hur? För du tror väl inte på allvar att jag enbart latar mig? Isf är du stenkorkad 🤷🏼‍♀️ Hur fan tror du att en ensamstående mamma skulle kunna göra det? Vem städar, diskar, tvättar, sköter hus och trädgård och bilar tror du? Läser läxor, tröstar, sätter gränser, har kontakt med alla skolor, fixar födelsedagar, påsk och jul? Osv osv osv.
Att jag sen är trött är kanske inte konstigt, och att sådana som du tycker att man bara för att man har många barn måste vara nån slags övermänniska på speed och aldrig behöva vila gör mig ännu tröttare😂 Så jävla dum du är, på ren svenska 🤦‍♀️
Försök tänka igen är du snäll. Som en hjälp på traven kan jag berätta att jag inte skriver allt jag gör i bloggen;)

---

Jag förstår att jag absolut kan uppfattas som att jag gör inte ett skapandes dugg, om man bara läser bloggen och utgår från att det är det enda jag gör. Men snälla, ingen är väl så dum att de tror att hela mitt liv beskrivs här i detalj? Förutom möjligen Sara då;)

Jag jobbar hemifrån och har så gjort i många år, och jag har varit hemmamamma med nio barn. Att tro att jag kan lata mig igenom dagarna är ganska konstigt. Visst, jag kan göra i princip ALLT när jag själv vill under dagen men det förtar ju inte det faktum att det måste göras, av mig, för det finns ingen annan. När det sker är inte det viktiga, vilket innebär att jag nuförtiden kan träna på dagtid. Har man följt mig sen Jordan var liten så vet man hur jag har vänt och vridit på allt för att kunna träna. Det har handlat om att jag och exet möttes upp på Friskis med barnen för att sen byta bilar, först tränade han sen kom jag med kidsen så han fick ta hem dem för att jag skulle kunna träna. Eller så satt han med barnen i lekrummet medan jag tränade om hans var senare. När han drog fick jag trolla med knäna för att få till det och eftersom jag hela tiden haft fler barn hemma har jag inte kunnat utnyttja den barnvaktsservice Friskis har, den är för barn upp till två år. Barn får inte följa med in på gymmet, så jag har varit tvungen att ha barnvakt. Det löste jag ett tag med att mina stora tjejer, Janelle och Patricia fick ansvaret över att ge barnen middag, som jag lagat och förberett så det bara var att servera, och sen skyndade jag mig så mycket jag kunde för att de inte skulle behöva ha barnen så länge.( de var 18 och 17 år) När Janelle flyttade hamnade det här enbart på Patricia som oftast inte hade det minsta emot det utan tvärtom gillade det. På den här tiden betydde träningen den enda timmen på hela dygnet som mina tankar INTE var på det helvete mitt ex satt mig i. Och för att vara extremt tydlig – barnen har ALDRIG varit en belastning för mig utan enbart en glädje. Helvetet var av annat slag, det där som gnager i själen, äter upp en inifrån, tvivlen, ångesten, paniken, en totalt sönderslagen tillit och ett självförtroende som försvunnit. Det helvete som kommer av att ha blivit psykiskt misshandlad under en längre tid än vad jag egentligen ville förstå där och då. Jag hade svårt att förstå det då, men med lite avstånd till allt så insåg jag att det handlade om precis det. Och det kan jag aldrig förlåta. Men, träningen blev en livlina. I och med mina olika kurser, där jag bland annat läst massor om stress och dess påverkan, så förstod jag i efterhand att träningen på allvar räddade mig både på kort och lång sikt. Där fick jag utlopp för de fight or flight-reaktioner min kropp ständigt var utsatt för genom att lyfta tungt, få hjärtat att pumpa och de höga halterna av stresshormoner fick en utväg. Utan träningen hade jag mer eller mindre garanterat inte varit där jag är idag, utan snarare tvångsinlagd och belagd med tvångströja och munkorg.

Därför kommer jag aldrig be om ursäkt för att träningen har en enormt viktig plats i mitt liv. Det är något jag alltid prioriterar före det som går att prioritera ner.

Jag planerar min dag efter hur mina pass ligger, det kommer jag heller aldrig be om ursäkt för. Jag har idag den möjligheten och det är jag tacksam över. Jag är också tacksam över kaffe:D Men säg den människa som inte har fikapauser under dagen? Varför ska då jag vara den enda som inte får dricka kaffe utan att det ska anmärkas på det?

Nejdu, Sara. Du är helt ute och cyklar om du tror att jag redovisar varenda sekund av min dag här:D Men du får gärna byta plats några dagar så ska vi se hur du tänker sen;)

En annan sak vi kan ta när vi ändå är i farten är den här grejen jag läste på Bloggbevakning.

 

 

Jag har alltså alltid ogrundade uppfattningar om allt. Det var ganska hårt, måste jag säga;)

Jag tycker nog att jag har ganska så välgrundade åsikter i mycket, jag. Spännande att anonym tydligen ofta delar min uppfattning och anser sig ha på fötterna då, medan jag absolut inte har nån grund, fast vi tycker samma. Hur fan fick personen ihop det resonemanget undrar jag;)?

 Men förskola. Snark. Det är verkligen som att se fan läsa bibeln när man hör sånt här. Jag har väl aldrig sagt att förskola generellt är dåligt? Det skulle förvåna mig mycket eftersom jag inte alls tycker det. Jag har en hel hög med vänner som jobbar inom förskola så här har jag rejält på fötterna vill jag bara tillägga. De sliter ihjäl sig. För att alla ska ha sina barn där vare sig man behöver det eller ej.

Det jag sagt under åren, och det jag fortfarande hävdar är att förskolan inte är bättre än att få vara hemma med en förälder och ev syskon de första åren. Gärna till skolstart men minst till de är tre år. Så många människor som envisas med att förminska föräldrar och säga att barn måste gå på förskola för att utvecklas. Vilket är ren bullshit. Det är politikernas sätt för att få alla att jobba och tjäna in pengar till staten. Och se vart det har tagit oss. Överfulla barngrupper, barn som är stressade, barn som är deprimerade, barn med tinnitus. Bland annat. En usel start på livet.

Jag kommer heller aldrig att förstå hur man som förälder kan lämna iväg ett sjukt barn till förskola, eller lämna ett friskt barn fast det finns ett smittande syskon hemma. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man skaffar barn om man inte vill vara med dem så mycket som möjligt. Jag vet att många sitter i ekonomiskt trångmål, i samma stund man har ett positivt besked på gravidstickan så köper man hus och ny bil. Men man måste inte det. Barnet är inte lyckligare för att det bor i en fancy villa/radhus och åker svindyr Tesla. Barnet blir lycklig av att få vara i en trygg miljö med sin familj. Man kan avvakta med husköp och ny bil tills barnet/barnen blivit större. Om man nu måste.

Förskola är till för de föräldrar som jobbar, eller pluggar eller på annat sätt behöver lämna sina barn där. Det innefattar inte att vara föräldraledig med ett mindre syskon. Om alla lät bli att sätta storasyskon på förskola och i stället sökte efter andra föräldralediga skulle det finnas mer och fler aktiviteter som öppna förskolan och kyrkis. Man skulle som vuxen ha ett umgänge, för det är såklart viktigt. Man behöver få lite mer input om dagarna än att prata med en treåring och en bebis:) Men titta tillbaka till hemmafru-tiden. Vi behöver inte ta tillbaka den, men vi kan väl plocka bits and pieces därifrån? När jag var liten träffades man i lekparker. Idag finns det ju inte en unge ute på lekparkerna om dagarna, för alla är på förskola. Min mamma hade vänner som också var barnlediga, och de träffades regelbundet för att alla skulle få sällskap. Idag blir det en ond cirkel, ingen är hemma med lite större barn, så ingen vill vara hemma med större barn för då har man inget sällskap.

Mitt barnbarn började förskola när hans mamma, min dotter, kom in på en utbildning på en reservplats, och hans pappa jobbade. Tanken var att han skulle vara hemma ett år till men när en utbildning som är svår att komma in på plötsligt har en plats så måste man faktiskt ta den. Hans pappa jobbar skift och det var så korta dagar som möjligt för Jack. Både jag och hans farmor hämtade honom mellan varven för att dagarna skulle bli korta och få. Att jämföra det med att lämna iväg sin 1-2-åring 25h/v eller vad det är nu förtiden, för att det kommer ett småsyskon tycker jag inte är helt rätt.

Förskola är till för just det, när man ska jobba eller plugga. Många måste börja jobba när barnet är ett år, och då är det så. Då väljer man inte. Har man inget val så har man inte. Men de som HAR ett val och väljer att stanna hemma med en bebis och lämna det lite äldre, men fortfarande lilla, barnet på förskola för att de inte orkar med två barn, eller för att de tror att man måste, då skulle jag vilja att man får en tanke av det jag sagt.

Under åren har jag fått många mail och meddelanden om att tjejer vågat stanna hemma för att jag inspirerat dem, de har gått emot strömmen, stått emot massan och vunnit TID med det viktigaste vi har, barnen. Någon enstaka man också, faktiskt, men mest mammor. De har uttryckt sig väldigt positivt och tackat för att jag fått dem att våga. Och för det är jag ofantligt stolt.

För grejen är ju, att vi har ett liv. Barnen är små en gång. Ta vara på det. Sug ut allt det fina. Ge inte bort det till någon annan.

Förskola är ett andrahandsalternativ. Det är toppen om man behöver det och all eloge till personalen som sliter. De gör ett jätteviktigt jobb för en usel skitlön och ofta ganska kassa förutsättningar. Om folk åtminstone kunde hålla sina smittor för sig själv, men inte ens det gör folk. Jag har hört så många historier som man inte trodde var möjliga, alla berättade i förtroende pga tystnadsplikten, och jag är förundrad över att det finns folk som pallar med att jobba i förskola.

Jag kan med facit i handen säga att det går utmärkt för kids som inte gått i förskola. Av mina nio har Janelle och Patricia gått på förskola, de började när de var 3+4 år och vi båda jobbade. Robban och Corrinda fick också gå för att BVC mer eller mindre tvingade mig till det pga att de skulle behöva det enbart för att de var tvillingar. Jag hade ännu inte skaffat mig skinn på näsan men det gjorde jag där och då:D De fick gå i en liten grupp som kommunen testade tror jag, med kanske sex, sju ungar i samma ålder, alla runt fyra år. Det ENDA som var bra med det var den förskolelärare de hade, en underbar tjej som heter Therese. Hon var allt. Sen blev hon långtidssjukskriven och den här gruppen sköttes med lillfingret. De fick gå kvar men jag prioriterade kyrkis:)

Övriga fem har inte gått en dag på förskola och de är lika kloka och vettiga idag, empatiska och fina.

Kyrkis då, säger en del. Du har ju också lämnat iväg barnen? Ja, det har jag, och absolut att man skulle kunna jämföra det. I kyrkisgrupperna har det varit få barn, i samma ålder, med fler pedagoger. Optimala förhållanden. Ingen som dumpade in sjuka barn eller lämnade ledsna barn. Var de ledsna stannade man kvar med dem, eller lät barnet vara med oss föräldrar i fikarummet/allrummet utanför:) Vi föräldrar satt oftast utanför med småsyskonen och umgicks, och fick med andra ord det här umgänget jag efterlyser tidigare i texten. Både vi vuxna och våra mindre barn.

Kyrkis var som mest tre dagar i veckan, och jag minns inte antal timmar, kanske två, eller två och en halv, eller nåt sånt. Det var lika mycket till för oss vuxna med små barn som för kyrkisbarnen, eftersom vi träffade våra kompisar samtidigt som de träffade sina. Jag har inte hört någon som sagt att det funkar så på förskola:)

Summan av det hela är att jag inte på något vis är emot förskola generellt. Absolut inte! Men den är INTE bättre än en lugn och harmonisk familjemiljö.

Det finns många barn som behöver förskola, de som inte har en harmonisk hemmiljö först och främst, men jag pratar om ”normala” familjer nu. Inga missbruk eller problem.

---

Och med det sagt, så ska jag nu gå och vila middag;) men först en kopp kaffe:D

Eller nej, förresten. Idag håller jag dels på att  röja ute, sen ta hand om ett berg med tvätt, åka och handla, förbereda inför veckan som kommer, fixa en cykel som behöver omvårdnad, gräset behöver klippas en sista gång, garaget behöver röjas inför vintern det med, och vad är det mer? Jo, laga mat, tvätta lite mer, och sen har jag några jobb som ska påbörjas också. Plus att jag har en kurs med deadlines att planera för:D

Men nu – kaffe! Om Sara tillåter 😉

Okeeeeej … det är oktober. Jag fattar inte:D Det var ju oktober nyss, det vet jag med bestämdhet. Och så är det ett helt år sen sist. Obegripligt. Men förutom det, så har det ju varit helt ok väder hittills så man inte känner det där betvingade behovet av att gå i ide. Jag är väl iofs halvvägs dit, är riktigt jäkla trött, men det är ju tusen gånger enklare att hantera trötthet när det är ljust ute och solen faktiskt skiner.

Igår, fredag, klev jag upp riktigt earlybirdy för att skjutsa syrran och hennes kompis till Arlanda. Klockan stod på 5.45 och vi åkte 6.15. Jag har inte kört bil alls sen operationen, först var benet så svullet och sen sitter gördeln så tajt att det är obekvämt att sitta, om jag inte kör kan jag vika bak sätet lite och få en bekvämare position. Men det gick ju alldeles utmärkt, vilket jag inte ens tvekat på. Jag tog hem hennes bil hit, för vi skulle till Stockholm på kalas idag, och behövde dubbla bilar. Hon lät några paket stå kvar i bilen för att de säkert skulle komma med. Tjena;)

Idag åkte vi på kalaset, det var för Jack som fyllt sex år och Simon som fyller lite mer på tisdag. Utomhus, vilket oroande mig en hel del. Jag hatar att frysa och mitt transplanterade fett ska också hållas varmt. Jag har ju en sämre blodcirkulation på det benet och när det är kallt ute blir jag svinkall. Benet och foten blir som en frysklamp:D Normalt inget som besvärar mig speciellt, jag är ju van, men det fattar ju alla att med en inbyggd frysklamp fryser man. Idag tog jag på mig långkalsonger, sen dubbla långa stickade strumpor som gick över knät, och fäste dem med säkerhetsnålar för de gled ju ner;) och sen på med byxor över. Underställströja i ull för att inte ens börja frysa och så varm jacka. det var alldeles perfekt. Fick undvika att ha foten i marken bara för då blev jag kall, men annars funkade det finfint.

Jag vet inte hur jag räknat men eftersom Jamie spelade match och Jordan inte ville följa med, Novalie är i Polen och Robban jobbar så var vi sex personer, inklusive mamma och Patricia, vilket innebär att vi ryms utan problem i min sjusitsiga bil. Till och med så att Doris kunde följa med:D I Knivsta frågade mamma om jag hade med paketen och jag svarade Jajamen, bara för att sekunden senar einse att jag ju inte alls flyttat över dem från syrrans bil. Så där stod ett av Simons paket från oss tillsammans och Jacks från syrran och mamma :/ Det är lite för långt för att vända, och vi hade tappat alldeles för mycket tid så vi enades om att jag fick brösta den. Fan.

Det var massor av trafik, jag har inte kört till Stockholm på en helg på länge, det kanske är sådär mycket alla dagar nu? Fy fan vad jag inte skulle vilja bo i det området. Jag får panik. Nej inte på riktigt men jag hatar att trängas och att behöva sitta i bilköer överallt. Jösses. Framme så parkerade vi och gick upp, de hade dukat fint på gården. Det var vi och sen Simons mamma, moster, mormor och brorsa med fru och barn, därav utomhuskalaset, vi är för många för deras lilla tvåa.

Jag berättade för Janelle att jag glömt Jacks paket, men där och då hade jag ännu inte begripit att jag även glömt huvudpaketet till Simon… Det kom jag på när han öppnade det andra:D Vi hade köpt en pastamaskin, och sen köpte vi en bit parmesan, tomatsås, pesto, oregano, en flaska rött vin och en ostrivare. När han öppnade det så började jag fundera på var fan jag gjort av pastamaskinen? Den var ju inte där i? Nej, för den stod i bilen… Han fattade ju inte helt där han stod med ett gäng matvaror i handen:D Bara att erkänna att jag glömt och be honom gissa vad det var han skulle ha dem till:) Han fick lite hjälp av sin moster som fattade snabbt, och det är ju tur att han faktiskt jobbar i Uppsala nu och då kan åka förbi och hämta upp den. Men så jävla klantigt av mig.

Jaja.

De hade gjort goda tårtor med blåbär och jordgubbar, och en rabarberkaka som var supersmaskig. Vi satt där ute och det var inte det minsta kallt, jag misstänker att om det blåst hade det kunnat vara lite snålt där, men idag var det lä. Däremot när dagen övergick i tidig kväll, framåt fel, då blev det markant skillnad och man blev kall direkt. Men då var det dags att packa ihop oss. Nu hann vi hem i perfekt tid innan det började skymma. Är det något jag tycker är jobbigt så är det att köra i skymning. Det och mörker och regn är vidrigt. Och när det snöar så man bara ser som en tunnel framför sig. Blä.

När vi kom hem tog jag med Doris på promenad för att få röra på mig och få upp värmen, för nu var jag lite småkall och då fryser jag hela kvällen sen.

.

I torsdags skulle jag ”bara” ta in en byrå som stått i uterummet i väntan på att jag skulle göra om i sovrummet. Min plan var att riva ner tapeterna som är råsunkiga efter kidsens framfart med vällingflaskor, fötter på väggen osv. Men sen kom operationen och jag inser att jag orkar inte. Det är inget som absolut måste ske nu. Jag skjuter på det:) Däremot ville jag ha in byrån som jag fått av Jimpa, den är stor och rymlig. Trixie hjälpte mig bära in den vid tvåtiden, och sen ägnade jag resten av dagen och kvällen till att möblera om. Min säng har stått framför fönstret i massor av år, det för att först skulle vi ha plats med spjälsängar och babykorgar, sen databord. Rummet är lite avlångt, och dessutom egentligen en halvmeter för smalt för att göra så som jag ville ha det. Men skit samma, vi flyttade det så ändå. Nu står byrån på ena sidan av sängen och sen är det på gärsgårn att man kan gå in på varje sida. Det är trångt men funkar. På så vis får jag massor av plats vid fotänden och framför fönstret. När jag ligger i sängen och vill jobba, för det händer:) så blänker det från fönstret på datorn, samma om jag läser på paddan. Nu har jag en vägg bakom huvudet igen. Jag kan också använda den här ytan när jag behöver spela in videos i dagsljus, vilket är suveränt. Vintertid suger iPhone och det är ett jäkla meck med studiolampor och skit. Det SER snyggt ut, även om det är trångt:) Jag är så nöjd. Så fort man gör nåt sånt här innebär det ju en jäkla massa jobb, dels dammsuga upp minst en hund och fjorton katter, att döma av allt hår som flyger omkring, Det är verkligen inget konstigt att det ibland är vansinnigt hostigt där inne. Min ena katt går ju gärna in under sängen och kissar… jag vet, men hon är utvecklingsförsenad, på riktigt alltså. Men därav har jag tryckt in saker under, som två sänglådor, och en massa förvaringslådor, för att hon inte ska kunna gå in där. Det innebär däremot att det är svårt att komma åt att dammsuga.

Efter dammsugning och dammtorkning så var det garderobernas tur. Jag hade en del kläder som hamnat i lådor under sängen fast de egentligen inte behövde vara där, så nu har jag gått igenom och rensat ut en hel del. Allt är nu dammat, torkat och på rätt plats. I en vecka eller så;) Sen bäddade jag rent och när rummet var rent fint och doftade ljuvligt – gick jag och la mig i Jamies rum intill:D För där sover ju jag nu, han har en ställbar säng som passar mig utmärkt. Den är mjuk så jag får inte ont nånstans och att den går att ställa gör att det var väldigt skönt direkt efter operationen när jag hade ont. Jag kunde enkelt bara höja/sänka en centimeter och få ett annat läge. Jag funderar på att bo kvar där inne, och Jamie är ju nöjd om han får sova kvar i den säng han sovit i sen han var en liten pyttebebis.

Hela fredagen gick också åt till att ta reda på saker, plus att det då var vardagsrummets tur. Robban kom hem häromdagen och hade köpt ett grymt ljudsystem till TV:n där. Jag hade ett gammalt som inte användes för sladdarna till högtalarna är bitvis helt av, tack kaniner och katter för det;) Jag fick för mig för ett tag sen att jag skulle se om det funkade och det gör det, alldeles utmärkt, men sladdarna hade behövts bytas ut, och ljudet på TV var tvunget att vara helt av. Jag fick inte till tekniken helt. Robban älskar ljud och det ska vara perfekt. Det duger inte med nåt halvdant utan det ska vara topnotch. Han hade kunnat sätta det inne hos sig, men han är också en otroligt omtänksam och givmild person, och vi tittar ju på serier ihop här ute:D Inne i hans rum sätter man inte sin fot i onödan;) Men nu kunde jag rensa bort alla gamla sladdar överallt. Det var ju antennsladd som inte användes som gick runt hela vardagsrummet, och som jag en gång i tiden fäst upp noga med sladdklämmor, men som med tiden ramlat ner. Sen ljudsladdar. Och för att inte tala om hörnet där internet går in. Där satt det ju en miljon sladdar som inte heller användes. En till en gammal hårddisk, en annan till en internetkabel in till mitt sovrum som inte heller används, en gammal routersladd osv. Jag hatar sladdar. Och försöker alltid samla ihop dem och gömma så gott det går, så de här var hopfästa med buntband och då har man bara dragit ut sladden ur själva apparaten och vägguttaget och sen låtit dem sitta kvar. Nu känns det som en befrielse:) Bort med saker som irriterat mig länge.

.

Jaja, till sist fick jag mail från Friskis också:

Det går ju säkerligen ut per automatik när man inte varit där på ett tag, men det känns ändå fint på nåt vis:) Att man är saknad. Jag inser också att jag nog aldrig haft ett sånt här långt uppehåll förut. Möjligen när jag väntade Jamie, men inte sen dess. Sist när jag opererade foten var jag tillbaka på gymmet rätt snabbt, två, tre veckor bara. Nu är det fyra snart, och jag avvaktar lite till. Sist kunde jag gå dit och köra överkropp, men nu får jag inte anstränga mig alls. Det är ju också värdelöst att svettas ner gördeln, för den lär ju ta ett tag att torka. Jag väntar lite till:)

Nu ska jag se ikapp lite på några program jag missat, sen får vi se om Robban kommer hem så vi kan se några avsnitt av Breaking Bad.

I morgon söndag, och jag har ett pysselsug som kanske stillas då, lite beroende på hur vädret är. Jag måste ut i skogen och plocka rekvisita:)

Ha det gott!

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag älskar nattkläder 🙂 Jag älskar också att sova så det kanske hör ihop 😂

Nu har jag hittat det skönaste nattlinnet ever.

Det finns långt också. Jag fryser ofta om axlarna och överarmarna, eftersom jag har fönstret vid huvudändan så drar det in lite där. Med de långa ärmarna håller jag mig varm samtidigt som den korta biten nedåt gör så det inte blir tjoffsigt och man snor in sig.

Älskar det och var beställt ett i blått också:)

Det finns likadant mönster som pyjamas och materialet i den är tunt och svalt. Underbart:)

Morgonrockar är en annan kärlek, jag har ju kallt inne😂 och den här kan jag se mig själv svassa runt i:)

Jag har en kort i fleece, som jag haft i flera år, och den är skön, men en lång har ju andra fördelar. Vill man ha tunnare finns det sådana också. Som den här

Hur tycker ni om nattkläder? Gillar ni det eller sover ni i typ underkläder eller inget alls?

Cellbes har massor av supermysig nattkläder och loungekläder , kika själva här 🥱😴

Jag har haft en rätt busy vecka, trots att jag inte gjort så mycket:) Jag går ju inte på helfart än efter operationen och får inte heller träna, så jag har eoner av tid över. Men ändå inte. Det är så knepigt det här med tid, helt klart. Jag har inte bråttom, jag trivs med det här påtvingade lugnet:) Det läkarna har sagt är ingen fysisk ansträngning på fyra veckor, och då lyder jag. De har sagt att gördeln och cykelbyxorna ska vara på minst fyra veckor, men gärna både fem och sex. ”Så länge du orkar.” Så då blir det minst sju:) Jag trivs med det också, det är tajt som satan men det innebär ju att man känner sig tajt också:D Inget som rör sig och för första gången på många år känner jag mig petite;) Jag äter mycket mindre och har gått ner fyra kilo, nästan fem. Då sög de ut 1200 ml fett och vätska men förde tillbaka 230ml. Direkt efter operationen hade jag gått upp ett kilo också, antagligen svullnad och vätska.

Ja, jag har tvärkoll på både vågen och måtten:D Ni har helt rätt. Det har jag haft sen jag en gång på nittiotalet började styrketräna, sen har det hängt med. Antecknat på ett gammalt reklamblad för nån resebyrå, och sedermera vanliga A4 i en plastficka:D Det är intressant att se, och för hälsans skull är det viktigt att ha koll. Jag har legat mellan 60-69 kilo sen jag var i 20-årsåldern. Mer efter graviditeter såklart, och som minst i en period när jag var som sämst i emetofobin, då var jag långt under 60. Vikten jag trivs bäst på är mellan 62-64 kilo. Beroende på hur muskulös jag är, riktigt vältränad innebär ofta några kilo mer. Sista åren har jag haft baktanken i huvudet att jag måste ha lite extra fett för att kunna göra den här transplantationen. Inte helt smart för då har jag också tillåtit mig att dra iväg. Och som en inte helt kul surprise så funkar inte kroppen riktigt lika efter 50, det är så mycket svårare att gå ner i vikt än förr. Jävla skit. Extra fett behövs inte heller, men det var en finfin ursäkt för mig själv.

Nu fick jag en kickstart och en ”ny chans” vilket egentligen är helt fel uttryckt. Men när jag nu blev av med lite fett över flank och lår är det ju råkorkat att inte ta emot gratisskjutsen:)

Igår hade vi kalas för höstbarnen, och för första gången sen operationen så käkade jag massa onyttigheter. Och sen mådde jag så grönjävligt illa;)

Trixie gjorde en äppelcheesecake med kolaäpplen till. De anas i skålen i bakgrunden. Egentligen skulle de vara på kakan men eftersom inte alla tycker om det la hon det på sidan om. Hon dekorerade öven med krossade digestion men det missade jag fota:)

 

Syrran bakade en rödavinbärskakaka som också var otroligt god! Lite knäckig sådär:)

Och mitt bidrag var en äppelpaj a la Farmor Anka, med pajdeg under, sen fylld med massor av äpplen stekta i smör, socker och kanel, och så ett lock över.

Jag har fyra höstbarn, det är Jordan, Lovelia, Patricia och Trixie och vi brukar slå ihop deras kalas till ett. Ibland skjuts det upp och det blir sjukdomar och elände och nåt år hade vi kalaset första advent;) Men i år fick vi till det redan nu:)

Det är alltid mysigt att samlas, alla barnen minus Robban som jobbar och Corrinda som bor i andra änden av Sverige, mamma, syrran, respektive och en massa fika, whats not to like:) Vi hade det hur trevligt som helst, och vet ni? Vi har bestämt en sak:)

I år ska vi ha Secret Santa!! Känns helt galet läskigt och rätt coolt, vi som brukar har massor av julklappar:) Men det är verkligen så att man byter pengar med varandra, och även om det är kul så är det också en ohemult massa jobb. Jag älskar julklappar, men det tar evigheter att åka runt och införskaffa dem, plus att det ruinerar en. Så när ungarna började prata om det här i somras lät det ändå lite lockande. Efter att vi har diskuterat det i omgångar så har vi nu bestämt oss för att testa i år, blir det inte kul så ändrar vi till nästa jul.

Vårt upplägg är som följer. De minsta barnen som inte tjänar egna pengar får julklappar ”som vanligt”, det är Jack, Jamie, Jordan och Lovelia. Resten, vi blir elva stycken, får en person som man ska köpa en, eller flera julklappar till, för summan av 800kr. Men eftersom syrran och jag tyckte det var astrist med bara en julklapp:D så förslog vi att man också ska köpa för max 50kr till varje. Det kan med fördel hittas second hand, eller tillverkas själv, det behöver inte vara en faktiskt summa utan den kan vara uppskattad också, men ungefär. Så då blir det 800+500 för elva personer, det är en spottstyver av vad jag lagt ut förr. Plus till de fyra minsta då. Jag vill ju helst ge vart och ett av mina barn både månen och en halv miljon men tills jag blir rik som ett troll får det vänta:)

Är det någon av er som kört det här?

Vi skrev in allas mail på en hemsida, med undantag för att de som är par ska köpa till varandra, och sen fördelar datorn vem man har fått att köpa till. Jag håller ju på att spricka och vill genast berätta vem jag har fått:D DET kommer bli min stora svårighet, att vara tyst fram till jul.

Det blir nog kul! Det känns kul just nu i af. Tanken är sen också att vi ska kunna ha mer aktiviteter ihop under julen, som att fika, glöggmingla, pyssla, baka pepparkakor osv. Som det varit i många år nu så har jag mer eller mindre varit ute och handlat varenda jäkla ledig sekund av hela december och det har varit oerhört stressande.Har jag inte handlat har jag panikstädat:D

Bara tanken på att det är jul snart ger mig stora skälvan, det var ju jul nyss!

Nu kom Robban, han var en räddande ängel nyss och lånade ut sitt PS5 till en lillebror som var ledsen, och nu är det dags för lite Breaking Bad:D

Vi hörs:)

Det är bara att inse, hon som driver Bloggbevakning gillar inte mig;) Jag gillar iofs inte henne heller men jag har ju fasen mer anledning till det än tvärtom. Det är inte jag som skriver massa skit, kastar fram en tänd fackla för att läsarna enkelt ska kunna spy galla och sen backar undan med händerna i luften. ”Jag har inte gjort något alls, jag har inte en aaaaaning om vad du pratar om?”  Jag misstänker att hon haft journalistiska drömmar en gång, kanske med inriktning grävande, men hon har väldigt mycket att lära. Framför allt brukar inte journalister vara uppviglare. Sättet hon beskriver mitt inlägg på visar tydligt att hon vill förlöjliga mig. Det får stå för henne. Jag vet var jag står, och jag har fötterna djupt förankrade i sunt förnuft. Det behövs inte mer.

Men jag konstaterar väl då att hon, och många av hennes läsare verkar tycka att Only fans är en fin grej. Det pekar ju återigen på det jag sa; gränslöshet.

Det är ju för fasen ett samhällsproblem. Vill man inte inse det? Fy fan. Gränslöshet leder till katastrofer. Sexbrott, våldsdåd, övergrepp på sig själv och andra. När sex, prostitution och pornografi blir vardagsmat så förflyttas gränserna. Varför skulle man inte kunna ta för sig även IRL? Vi har ju hur många våldtäkter som helst som bevisar det. Våldet blir mer och mer brutalt, sex ska vara hårt, aggressivt och med så många som möjligt, gärna samtidigt…

Men visst, det går bra att blunda och vrida det till ”Men durååååå!!” som en annan treåring, men det är inte varken speciellt klokt eller kreativt och det leder inte till en bättre värld. Att ens tänka tanken att Familjen Annorlunda är i samma paritet, eller värre ….(snark) är ju ett strålande bevis på hur snedvridna deras huvuden är på kroppen:)

En detalj värt att notera är kanske att vi INTE FICK BETALT. Inte en enda krona, till skillnad från ungefär alla andra program. Tror inte det finns ett enda annat där deltagarna är med gratis, men så var det för oss. Varför? Ingen aning. Jag visste inte ens att man fick betalt för att vara med i Tv. Vi fick en del sponsrade saker, men ingen ekonomisk ersättning. För oss var det heller inte grejen, vi vill bara bidra till att visa hur vårt liv med en stor familj funkade, att det inte handlar om annat än att man tycker om det. För det är FANTASTISKT med en stor familj! Det går inte en enda dag som jag ångrar det, tvärtom är det fortfarande det bästa jag gjort i livet.

Jag tänkte att jag ändå skulle ta några sekunder här. Mina barn är stora nu och kan med andra ord tala för sig själva. Ingen av dem mår dåligt idag av att ha varit med, tvärtom, de är stolta. Flera av dem går gärna tillbaka i min blogg och läser, tittar på bilder och minns. Jag har alltid haft i åtanke att de ska kunna göra det, så inget som är för privat finns där. Varken där eller på TV. De skrattar åt dråpliga saker, diskuterar, kommenterar, retas lite med varandra och förundras över sina fula outfits;) Det genomgående är att de är glada över att det finns så mycket dokumenterat i både bild och text, och rörligt. DE SKÄMS INTE, för det finns inget som man behöver skämmas över. Den som tycker det är nog onödigt lättkränkt.

Jag fattar faktiskt inte det här med att det skulle vara så extremt farligt att visa upp barn på tv? Eller i en blogg. Framför allt inte små barn. Ingen känner igen en bebis som vuxit upp liksom. Vem bryr sig när man är äldre om man syntes i en vagn som tvåring, eller om det berättades en kul anekdot om vad som hänt under dagen? Så länge man inte visar utsatta situationer som ett blöjbyte, nakna barn eller gör sig lustig över ledsna barn. Däremot kan jag absolut tänka mig att det kan vara känsligt i lite äldre åldrar. Och den som läst hos mig vet att jag inte hängt ut något av barnen, jag har inte berättat hemligheter eller avslöjat pinsamma saker. Inte heller har jag berättat om gräl i detalj eller liknande. Ju äldre de blivit ju mindre syns de här. Jag har varit personlig men inte privat. Det som sagts eller visats är sådant som lika gärna kunnat avhandlas på Ica, eller skolgården med en bekant. Det som sagts har varit godkänt av barnen. Och med facit i handen, mina stora barn, så kan jag med handen på hjärtat säga att jag lyckats.

Så länge man har sitt sunda förnuft i behåll så fattar man det här, och klarar av att balansera rätt. Det är jag övertygad om. De som däremot är gränslösa kan nog ha problem. Och de lättkränkta.

Jag inser att de flesta av oss ändå tycker samma sak, vilket glädjer mig. Ni är många som sagt att jag är stark som tar upp det, men jag vet inte det jag. Det är ju mer som att jag är den lille pojken i Kejsarens nya kläder, som säger det alla redan vet men inte vågat säga:) Vi vet alla att Only Fans är sjukt. Men ändå ska det på något vis inte sägas av rädsla för att de som sysslar med det ska bli ledsna?? Eh va? Man råkar inte ramla in där och bli fast. Det sker inte av en olyckshändelse utan av egen fri vilja. Man väljer det. Av en eller annan anledning men det är alltid ett aktivt val.

Att komma och säga att JAG gör fel som lyfter ett problem är väl ändå lite väl lågt? Och jävligt infantilt. Det är ju inte som att jag avslöjade en väl bevarad hemlighet, eller hur? Var och en får stå för sina egna val här i livet, och att skriva negativt om prostitution är väl en jäkla skillnad mot att utöva det?

Vad det gäller min väninna. Varför tror så många att texten var en fet känga specifikt till henne? Det var det inte.

Jag namngav den jag skrev om, så jäkla svårt är det väl inte att läsa innantill? Eller jo, tydligen. Men det spelar ingen roll VEM det är som sysslar med OF, om det så är min egen dotter, min syster, min mamma, min allra bästa vän, tjejen i kassan på ICA – jag kan inte respektera det oavsett. Jag tycker hela grejen är förkastlig och vidrig. Det är äckligt. Jag kan som sagt inte ställas till svars för vad andra gör, och jag tänker heller inte försvara andras val och handlingar, det får de göra själva. Men man måste kunna prata om saker. Om allt. När folk själva går ut i riksmedia och berättar att de säljer sig på OF mot betalning, skryter om att de tjänat en miljon på ett år, och man samtidigt kan läsa i en intervju att reportern absolut inte får ta bilder i hennes närmiljö, och träffar de hennes barn på gatan får de inte under några omständigheter tala med dem, som Linda Skugge gjort, då undrar man ju ändå lite. Läser inte barnen tidningar? Nej det kanske de inte gör i den formen som en tidning är, men det hamnar ju på sociala medier inom en millisekund, och bilder/filmer från OF sprids med warp-speed. En person blir nyfiken, går in och köper, och delar sen förfasat med sig till en kompis, som i sin tur skickar vidare, som i sin tur lägger länkar på Flashback som i sin tur är öppna för vem som helst som råkar komma över dem, dvs ÄVEN ENS BARN. Och barnens kompisar, kompisarnas föräldrar osv.

Fattar man inte det? Vill man att ens barn ska veta att man försörjer dem och sig själv på prostitution? Att skolan, grannarna, kompisarna vet? Som jag sa – gränslöshet. Det här är enbart ens egna ansvar, ingen annans. Som frigående person ute i samhället får man ta konsekvenserna av sina val. Att mena på att jag gör fel som skriver om det är att ta ansvaret från den som det berör, vilket är oerhört nedvärderande. Och förbannat fegt, för att inte tala om idiotiskt.

Något som jag lärt mig i livet det är att man måste tala klarspråk. Man måste vara tydlig för att det inte ska finnas utrymme för missförstånd. ”Såra mig hellre med sanningen, än trösta mig med en lögn”, är ett ordspråk jag gillar. Jag vill ha sanningen, oavsett om den sårar, för att få en lögn serverad skadar på sikt så mycket mer. Att agera på en sanning kan aldrig bli fel, men det kan det om man har en lögn man tror på. Att säga till någon: ”Ja men gud vilken kul grej! Testa!” när man egentligen tycker att det är helt galet är falskt och taskigt. Att säga det någon Vill höra hellre än vad personen Behöver höra, är fegt och lågt. Man kan alltid försöka vara schysst och servera saker på ett så fint sätt som möjligt, men det ska vara ärligt. Utan utrymme för tvivel. För att använda klarspråk – en bajskorv är en bajskorv även om man rullar den i glitter;)

Jag kan absolut vara väldigt hård i mina åsikter, men jag står också för dem, och jag kan inse att jag har fel om jag blir överbevisad, och då ber jag om ursäkt om det behövs. Givetvis vet jag att allt inte alltid är svart eller vitt, men när jag skriver ett sånt här inlägg så tar ju jag ståndpunkt i ena ringhörnan. Hade jag skrivit en artikel som journalist hade det hela beskrivits på ett objektivt vis utan personliga åsikter. Helt olika saker.

Jag tror att OF är en katastrof för de som säljer sig där. Kanske inte idag eller i morgon, men en vacker dag. Jag har läst ett flertal artiklar om hur unga tjejer som tjänat rejäla hackor där ångrar sig. Det är inte värt det, är ett genomgående citat. Det krävs grövre grejor hela tiden för att få in cashen, och gränser passeras. Just idag kanske det känns läckert och som att man är en cool badgirl, men det finns alltid en morgondag. En morgondag där ens barn kanske inte vill kännas vid en, en morgondag där ens föräldrar skriver ut en ur testamentet, en morgondag där den sanna kärleken, drömpartnern, går förlorad pga att han/hon/hen inte kan acceptera att varenda millimeter av kroppen fläkts ut till betalande, en morgondag där män förutsätter att man är lovligt byte off camera och tar för sig, en morgondag där man sitter på BUP och får höra att ens barn mår skit pga ens handlingar, en morgondag där chefen på jobbet förslår att man kan få löneökning i utbyte mot sexuella tjänster  … En morgondag när man ser sig själv i spegeln och undrar vad fan hände?

Jag ser inget positivt med Only fans och liknande plattformar. Inget. Bara tragedier och ohälsa på alla de vis. Utnyttjande av gränslösa människor som tutats i att de tagit makten över sina egna kroppar genom att det är DE som tjänar pengar. Utnyttjande är the keepoint. Och sen när blev det fräscht?

 

 

 

 

 

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag vet att ni är många som likt mig är frusna av er, och jag vet att många av er gillar fluffiga mysiga jackor:) Den här fleecejackan finns i flera färger, och är nu på höstkampanj 🙂

Jag älskar den, har en nästan likadan i beige-vitt, men den här är finare:) Den här och liknade kommer jag nu leva i till i vår. Jag hatar att frysa och eftersom vi har ett stort gammalt hus med vanliga element, (ingen golvvärme här inte), dragiga fönster och lite vanlig hederlig sparsamhet:) så är det mer åt det svala hållet den kalla årstiden. Tofflor och kofta/jacka. Den här drar jag gärna upp huvan på när jag sitter i soffan, för det är ett fönster där som drar en aning precis åt mitt håll. Blommorna mår suveränt i det fönstret så det är tydligen inte för kallt utan bara det där jäkla draget:)

Samma sak med den här lite längre koftan, den kommer användas flitigt!

Den är väldigt tunn så den är enklare att få plats med under en jacka om man vill, även den är på kampanj och finns i flera färger.

Kängorna är inte på kampanj men jeansen är:)

Överlag finns det just nu väldigt många finfina höstdeals, så kika in direkt:)

Cellbes hittar ni här