Alltså jag har ingen aning om det finns djupa skogar där, men det lät bra:) Jag har alltså varit iväg på min första IRL-träff med min kurs, Litterärt projektår. På Hola folkhögskola, och till alla er som någonsin funderat på att kanske gå en kurs, för skojs skull eller för utveckling, kolla in deras utbud:) Det är en Lugn-och-ro-bubbla som jag inte riktigt förstått hur mycket jag saknat.

Jag gick en kurs här för typ tio år sen, och blev Hälsocoach:) Lärde mig massor, fick fina vänner och inte minst, jag fick återhämtning. Ni har säkert hört mig säga det här förr, men för mig blev den kursen starten på min väg tillbaka till mig själv, till den bästa versionen av mig. Lite överdramatiskt kan man säga att mitt liv som jag kände det, och som jag älskade, tog brutalt slut den där natten i februari 2013. Då jag konfronterade min man med ett bevis för otrohet och han valde att resa sig upp och gå, för att sen egentligen aldrig prata med mig igen. Sen den natten, och det är alltså drygt tolv, snart tretton år sen, har vi inte haft en enda normal konversation. Och det är fan inte mitt fel, säg vad ni vill om det, men det är inte på min planhalva som bolljäveln ligger. Jag har alltid varit stolt, ibland för mycket för mitt eget bästa;) men jag viker inte ner mig, jag lägger mig inte ner och dör utan jag kämpar med näbbar och klor för det som är viktigt. Det var där och då mina barn. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. För mig i alla fall.

Det första ett och ett halvt åren var totalt kaos, på alla sätt och vis. Jag har aldrig blivit så nedvärderad, så utsatt, så förminskad, så trampad på. Det var fan tufft att hålla näsan ovanför vattenytan, det var det. Barnen saknade såklart sin pappa som var helt jävla osynlig de första åren,(hm…inte bara de första iofs) och det var så mycket jag inte kunde svara på. Den som var jag försvann i allt kaos. Ni vet hur det är, prioriteringsordningen hinner aldrig fram till en själv. Sova? Next Life, honey.

Så hittade jag kursen till Hälsocoach och allt i den tilltalade mig:) Allt, utom en liten detalj och det var att det var massa närträffar i Kramfors, eller några mil utanför, i Hola. Jag visste knappt åt vilket håll i Sverige som Kramfors låg och jag var rädd och nervös om jag skulle köra bil till okänd plats i krokarna hemma. Åka tåg var förenat med panikkänslor, kanske främst för att jag då också var djupt nere i emetofobi, alltså kräkfobi. Jag kom in på kursen, som reserv, och min första impuls var att säga nej. Var skulle jag ens göra av barnen? Lämna dem till sin pappa? Uteslutet. Låta de stora ta hand om de små? Ja det hade de klarat, men nej, det är inte schysst. Då sa mamma: ”Men det är väl klart att du ska gå kursen, jag flyttar in!” Och det gjorde hon. Hon tog sitt pick och pack och flyttade in här de dygn jag var borta, tror jag åkte tisdagkväll och kom hem fredagkväll. Barnen var helnöjda med det, hon lagar god mat, tydligen till skillnad från mig då;)

Pappa körde mig till stationen och fick gå med mig upp på perrongen för att hjälpa mig hitta rätt tåg. Jag hade aldrig åkt annat än till Stockholm och det var samma perrong, samma tåg alla gånger, gick inte att ta fel:) Man kan tro att jag var tio år gammal men det var jag ju inte, utan 40+ nånting;)

Uppe i Hola, på folkhögskolan, var det absolut noll täckning på mobilen, vilket innebar att ingen kunde nå mig. Det fanns wifi såklart men det var tio år sen, och allt har exploderat sen dess. Nu för tiden ringer man ju på Snap, eller Instagram, men då ringde eller messade man ”som vanligt.” För första gången sen jag blev dumpad sov jag en hel natt. Fasen, för första gången sen Janelle föddes typ;) Det var nog första gången jag var iväg ensam, utan partner, kompis eller barn. Jag hade ett eget rum, med en dusch och toa bara för mig, en enkelsäng och totalt tystnad. Jag tror inte att ni kan förstå hur oerhört vilsamt det var. Jag var med kursarna på dagarna, lärde mig massor, och så satt vi och tjattrande på kvällarna och när jag sen gick in till mig var huvudet tyst, alldeles för trött för att alla jobbiga tankar skulle snurra. Det låter lökigt, men där påbörjades mitt nya jag:)

Utan den där kursen, utan Hola, hade det säkert gått bra ändå, men jag är helt övertygad om att det blev bättre med alla verktyg vi fick här, med kunskapen vi lärde oss och med vilsamheten och bubblan som gjorde att jag kunde stänga av och återhämta.

Nog om det!

Kursen började på fredag klockan 11 och det var knöligt att ta sig dit till just den tiden. Ett tåg kommer in några minuter över elva, men då ska man ta sig de där 20 minuterna till Hola, och med de ras och översvämningar och förstörda vägar/järnvägar som är där nu efter regnmassorna, så är det inget bra alternativ. Det går inte. Jag funderade på att åka dagen innan, men landade til sist i att åka svinjävlatidigt, 4.28. Inga bussar går den tiden på morgonen så jag frågade Robban om han kunde tänka sig att köra, vilket han gjorde. Jag vet att jag kommer behöva sitta i en svinkall bil en vinternatt och vänta på honom nångång;)

Jag har inte mått toppen under förra veckan, hade ju ett migränanfall i vardande natten mellan lördag/söndag men lyckades häva det. Ganska ofta efter ett anfall dras jag med en skitknölig huvudvärk i en vecka eller så, en som maler och är asjobbig, och det var exakt vad som hände nu. Mådde lite illa, som åksjuka, och stel i nacken, och den där jäkla molvärken. Med hjälp av ipren+panodil var åttonde timme har det gått bra i helgen ändå. Jag gick och la mig elva, och ställde klockan på kvart över tre, men somnade givetvis inte. Tippar på att jag sov kanske tre timmar. Klev upp, gjorde mig i ordning, packade ner min lilla matsäck som jag preppat kvällen innan och så åkte vi. Det är inte allt för ofta jag är uppe den här tiden och på väg bort. Det är stor skillnad mot att ha varit vaken hela natten, det är inga problem alls:)

Det var jag och några tappra själar till som stod här med händerna djupt nerkörda i fickorna, småhuttrandes.

Ombord på tåget var min plan att sova. Byte i Sundsvall om ungefär tre timmar. Men icke. Jag kunde inte sova, drog en sjal över huvudet och blundade i alla fall nästan hela vägen. Framme strax före åtta, nästa tåg gick kvart över och det var inte direkt en mysig station här;) Men det fanns tak iaf…

Bytte tåg och när jag satt på nästa passade jag på att äta frukost,

Fancy:) Boken tänkte jag läsa, och påbörjade men efter typ tre sidor flöt alla bokstäver ihop;) och jag gav upp.

I Kramfors skulle jag få lifta med två kursare, och de var tidiga, hade tänkt fel med tiden, och vad händer då? Jo men givetvis blir tåget nästan en halvtimme sent:/ Men de väntade trofast och det kändes nästan som att jag redan kände dem, vi har ju träffats via Teams ett par gånger:) De hade varmt i bilen, vilket var så skönt för nu frös jag som sjutton, det var kyligt på sista tåget.

Framme på skolan träffade vi på flera kursare, och jag tog följe med de som skulle hämta nycklar till rummen, fick dem, bokade en frukostpåse och köpte en matlåda. Traskade till rummen, och installerade oss supersnabbt innan det var dags att börja.

Presentation av varandra, lite info och sen lunch. Fredagar är restaurangen öppen men under helgen är det stängt. Grillbuffé och marängswiss till efterrätt, med maränger man inte skojade bort! Gjorda i köket och sådär ur-sega och härliga:)

Kaffe och tillbaka till kursen. Jag kommer inte alls ihåg vad vi gjorde:) Men det var superkul:)

Vi är femton stycken tror jag, och två lärare. Tre var inte med pga olika anledningar. Gruppen är tillräckligt liten för att man ska kunna lära känna varandra skapligt snabbt och de som övernattade känns det som man känner bra redan:) Det är märkligt det där ändå, hur vissa människor bara glider in i ens vänkrets helt naturligt. Vi är helt olika, män och kvinnor, medelåldern är mer hög än låg, tror den yngsta är 34-ish och den äldsta över 70, olika arbeten, olika ställen i livet, men med en sak gemensamt och det är ju såklart skrivandet. Det är så kul att hänga med andra som skriver, för det är absolut ingen i min närhet som gör det. Det blir ensamt.

När kursen var slut vid fyra, åkte de som bodde nära hem och vi som sov kvar tog en promenad. Jag tror vi var sex stycken som bodde i samma hus, men där bodde också ett helt gäng från en annan kurs. Vi promenerade ner till älven.

Jag har inga älvar i krokarna hemma, det maffigaste vattendraget vi har är Fyrisån och den är inte speciellt imponerande:) Det här! Det är imponerande på allvar, så mäktigt och vackert.

Jag trivs vid vatten, och har en jäkla respekt för det så jag håller mig en bit ifrån kanten av bryggan:)

Det blev en riktigt lång promenad till slut, kollade sen och det var runt tiotusen steg vi fick in där på eftermiddagen. Trötta både i knopp och kropp käkade vi middag och sen satt vi och surrade. Mest kollade vi på klockan för att se när det var en acceptabel tid att dra sig tillbaka;) och vid halv åtta gav alla upp. Så även jag som var uppe på övertid rejält.

Jag duschade och bäddade ner mig och kollade på ett avsnitt av Morden i Sandhamn, sen somnade jag totalt ovaggad innan klockan var halv tio. En fredagkväll 🙂

Vaknade av klockan vid åtta, klev upp och gjorde mig klar, och gick sen och käkade frukost. När jag kom in i köket gick de andra, morgonpigga rackarna;) Vi samlades sen uppe i salen, och gick till olika rum för att ge respons på varandras texter. Vi var bara tre i vår grupp, hade två som fattades, och det innebar ju att vi hade eoner av tid för vars och ens texter. Det är oerhört givande att få höra vad andra ser i min text. Och det är kul att få ge andra respons:)

Efter lunch hade vi skrivpromenad, en liten ”tipsrunda”, fast i stället för frågor fick vi scenarion.

Jag stack ner handen i lådan och fick upp den här bilden:

”Nej, jag vill byta”, gnällde jag.”Jan-Ove, miljökonsult passar inte in bland änglarna och demonerna!”

”Men?” sa Lisa. ”Vore det inte skitkul om Jan-Ove är miljökonsult i Helvetet?!”

”Ja, och så klagar han över allt svavel de sprider!” sa jag och så fick det bli:) Fast tvärtom. Han är en jobbigt grinig miljökonsult för änglarna, som min ena huvudkaraktär inte har mycket till övers för. För vi skulle ju såklart skriva sen, med hjälp av de här idéerna 🙂

Förlåt, Jan-Ove:)

Vi hade en workshop med en tjej som hette Jamie:), från USA innan det var dags för avslut av kursen för dagen.

Till middag i fredags åt jag halva min matlåda, torsk och potatis och sås, svingott! Till lunch på lördagen åt jag resten. Det hade jag inte behövt med tanke på att jag aldrig äter lunch hemma, och att de frukostpåsar vi beställt var så innehållsrika att de räckte gott och  väl till både frukost och lunch. Men eftersom vi som bodde kvar skulle åka in till en pizzeria på kvällen så tryckte jag i mig fisken, den är ju lite känslig så jag ville inte spara den till dagen efter.

Men, när vi sen skulle äta pizza så var ju jag redan proppmätt:D Och den var inte liten direkt. Jag var inte det minsta sugen, men när jag började äta så gick ju nästan hela i:)

Jösses vad mätt jag var.

Hemma sen igen drack vi te tillsammans innan de andra gick in till sig vid åtta, och jag gick ut på en ensam kvällspromenad. Lika kul som det är att umgås med härliga människor, lika skönt är det att få gå en ensam promenad i tilltagande mörker.

Det är ljusare i Kramfors än hemma! Kändes som rätt stor skillnad faktist.

Jag var inte säker på att jag skulle se nåt, men det fanns ju till och med gatlampor här och var, så det var inga problem. Jag gick ner till älven först, den drar ju♥ Magi.

Så tyst! Inte ett ljud, nästan så det gör ont i öronen. Säg att du är en storstadsmänniska utan att säga att du är en storstadsmänniska:)

På väg hem drog en stor skugga förbi och jag hajade till, vad var det? En katt? Så stor? Det visade sig vara en Alaskan Husky (stavas?) som i godan ro strövade lös. Eller så var det en varg;)

Jag gick samma runda tre varv, och mötte den igen, fast på ett annat ställe, där den fick möte med en bil och lugnt gick åt sidan. När jag berättade om det dagen efter sa några av de andra att de sett den på dagen, lika lös och ledig då. Sånt existerar liksom inte hos oss, så det var ju väldigt exotiskt:) Den levde ju livets liv:)

När jag gått så jag var nöjd gick jag hem, duschade och kröp ner med Morden i Sandhamn igen.

Kunde inte somna utan låg och vände och vred mig, och var trött när det var dags att kliva upp igen. Samma procedur som dagen innan, och idag skulle vi prata om Dramaturgi och även ha workshops på det. Hela dagen gick snabbt som en jäkla vindpust och vips var det dags att åka hem.

Jag och de två andra tjejerna som skulle med samma tåg fick skjuts av en av killarna, och sen sjönk vi ner på olika platser. Jag halvsov och lyssnade på ljudbok, sen helsov jag:)

Jag och Ulrika bytte tåg i Gävle, medan Åsa kunde åka hela vägen till Stockholm med samma.

Det var nåt spårarbete, så istf att åka direkt hem till Uppsala fick jag kliva av i Vattholma, byta till ersättningsbuss och därefter ta min vanliga buss hem. Eh, inte jättesugen på det, så jag frågade Robban om han hade lust att åka ut och köra lite. Han gillar ju det, och givetvis hämtade han mig ♥ Det tar typ 20 min från Vattholma och hem, medan det är minst det dubbla om jag skulle åkt vidare med kollektivtrafiken. Jag kom på sen att de kanske undrade vart jag blev av? Tåget var såklart sent så bussen fick vänta in oss, och min biljett är väl registrerad på nåt vis. Skitsamma, det kan jag inte göra nåt åt nu iaf:)

Hemma vid nio kanske, och efter att ha hälsat på de ungar som noterade att jag kom hem;) så kopplade jag Doris och gick ut på promenad, behövde få röra på mig efter att ha suttit väldigt still hela dagen. Det regnade så det var inte läge för mer utomhusvistelse än att springa mellan husen för att hämta kaffe:)

Sen var det business as usual, och det känns inte som jag varit borta alls. Helgen känns som en bubbla, som jag vårdar ömt, det var oerhört givande, fantastiska människor, en härlig känsla av samhörighet och det bäst av allt är att snart ses vi igen:)

Den här veckan när vi lite lediga, ska enbart skriva på våra projekt, men jag har massor av annat att jobba med också. Idag redigerade jag en film som skulle in och i morgon ska jag påbörja fyra till:) Ni som väntar på en kod från Västerbottenssåpa, vänta bara lite till så ska ni få en:)

Nu ska jag sova, klockan ramlade iväg snabbt som tusan:) Hörs snart igen! Natti natti:)

Jag fryser och har huvudvärk och det suger. Huvudvärken är garanterat en rest från helgens migrän, det brukar kunna bli en såhär asjobbig och dov värk som inte är så besvärlig när jag rör mig, men när jag ska fokusera på nåt. Vad somhelst.

Fryser här väl mest ihop med att det är jobbigt att ha ont och att det är frysväder ute. Jag ska snart slå på ugnen så det kommer bli varmt och gott i köket men innan dess är det fleecejacka med huva uppdragen, raggsockor och varm dryck som gäller:)

Trött är jag också av att jag var ute och körde bil i natt:) Min syster har varit i London på konferens, och kom hem igår, planet landade 00.30. Jag åkte hemifrån kvart över midnatt och det rullade på alldeles utomordentligt. Väldigt lite mötande trafik noterade jag men var mest glad över att inte behöva blända av;) Det fick sin lilla förklaring, för strax innan jag skulle svänga av till Arlanda var det vägarbete i motsatt riktning. Ni minns kanske att jag hamnade i ett sånt när jag hämtade Axel och Lovelia? Jag stod still i tio minuter, en kvart kanske, innan det gick att rulla på långsamt, ungefär två kilometer arbetsfordon med blinkande ljus gjorde inte direkt underverk med mörkerseendet;)

Precis innan avfarten, men så att man ändå kunde svänga av, var det också en trafikolycka i går, med massor av blinkande ljus. Jag ville inte köra motorvägen hem!

Det var massor av folk på parkeringen vid Terminal fem, och jag fick snurra ett varv innan jag fick en plats och sen fick jag ju vänta på att de skulle igenom passkontoll och bagagehämtning, men sen dök de upp, syrran och hennes kollega.

Vi åkte genom Märsta hem, via Sigtuna och Knivsta på nåt vis som jag inte har en aning om, men hem kom vi:) Ingen trafik där heller så det var ju väldigt skönt. Hemma vid kvart i tre tror jag, snark. Jag ställde klockan på 7.15, och vaknade av larmet 7.45.

Jag har alltså sett fel, ställt larmet fel. Nu vaknade Jamie snyggt och prydligt av sin egen klocka, det brukar han göra men ibland är det segt och det somnas om. Men, det enda jag kunde tänka på var: Tänk om jag ställer klockan fel i morgon? Jag ska ta tåget från stationen 4.28. Det finns liksom inte en enda minut att vinka på. Jag kommer sova ännu sämre än sämst de få timmar i natt som jag kan sova.

Herregud. Jag kommer behöva lägga mig vid tio i kväll, så tidigt har jag inte ens funderat på att sova sen jag var en bebis, typ;).

Jag har ägnat hela dagen åt att packa. Eller det var ju såklart en rejäl överdrift, men det har tagit en massa tid. Jag går ju runt i samma kläder här hemma:D Vad har man ens med sig? Kollade vädret, fördomsfullt nog tänkte jag att det var kallt som fan där uppe i norr:D men det var ju ungefär som hemma. Skillnaden är ju att hemma har man alternativ, fryser man tar man en extra tröja, eller en annan jacka. Är det för varmt byter man till en tunnare. Nu får man stå sitt kast.

Jag har förr i tiden packat som om jag skulle flytta, men slutade med det när jag insåg att det allra mesta alltid låg oanvänt ändå. I princip räcker det ju med nya underkläder för en helg. Jag har lite mer med mig:) men försöker packa lätt. Nu är kläderna nerlagda och det jag ska ha ner är nessesär och kanske en handduk. Kommer inte ihåg om det ingick i rummet. Sen packar jag med mig en stor sjal i handväskan, som man kan svepa runt sig på tåget för att kunna sova. Hatar att sitta ”öppet” och snarka, bättre att gömma sig lite:) Har en bok med också men misstänker att jag sover mer än läser. Tanken är så iaf. Har tre timmar till första bytet i Sundsvall, och dit ska det sovas:D

Resten av dagen har jag ägnat åt att ge respons på de andras texter, det är kul:) Inte kul när det molvärker i huvudet dock men vad ska man göra åt det? Nu är det klart i alla fall och det ska bli kul att se/höra allas olika responser.

Jag blir borta till söndagkväll, och det känns både roligt, lite spännande och jobbigt. Det är jobbigt att vara runt folk man inte (ännu) känner så länge. Även om det är mest roligt såklart:) Vi har ju också skaplig koll på varandra från Teams, och det verkar vara genomgående trevligt folk.

Hemma är kidsen. Ensamma:) En utopi för inte så länge sen, men nu är det inga problem alls. Robban får högsta ansvaret, följt av Trixie och sen Lovelia. Och så finns syrran och mamma ett samtal bort. Det är fantastiskt med ett nät av folk runtom sig som man litar på:) Ge och ta, och ansvar under frihet, bra ledord i livet ändå.

Nu ska jag ta och vika tvätt och sen fixa maten, packa det sista och sen försöka att inte bli pigg, vilket jag garanterat kommer bli 😀

Ha en fin kväll nu:)

Som jag sagt så var vi hos BUP i fredags för att få svaret på Jamies adhd-utredning. Han har INTE adhd och jag har med andra ord återigen ställt en korrekt diagnos:D Jag har fasen aldrig fel. Jag har inte heller nån form överhuvudtaget av hybris;)

Men det som slog mig idag när jag orkade läsa igenom psykologens svar, var en av de sista meningarna. Han skrev lite om hur skolan skulle anpassa hans undervisning och sen: Det är viktigt att Jamie får lyckas.

Och då kom det en liten tår i ögonvrån, för det är det jag har sagt hela tiden. Skolan vill gärna fokusera på det som han misslyckas med, att han inte kommer i tid, att han inte sitter still, att han inte klarar proven, att han inte räcker upp handen osv.

I vintras skällde jag ut hans träslöjdslärare efter noter just pga det. Jamie hade då en assistent på heltid, som var med honom på varenda lektion och alltså enbart genom det signalerade att han behövde stöd. I slöjden skulle de göra en ask, tror jag det var, och enligt assistenten var Jamie en av de första att bli klar. Han hade gjort en ask, följt stegen som han skulle och var nöjd. Assistenten säger att den var helt ok. Då kommer träslöjdslärare och påpekar att han inte har slipat den tillräckligt mycket… Jamie som tyckte att han var färdig, att hans ask var fin som den var, ville inte, läraren envisades och det hela slutade med att den där jävla asken sulades iväg nånstans i soporna av Jamie och att läraren gav honom ett F i betyg. Minns inte motiveringen men typ att det inte fanns underlag att bedöma hans kunskaper. Eller? Det FANNS, innan han hivade i väg den. Asken var ju klar och läraren hade sett den.

Jag lägger mig oerhört sällan i skolan, det är de som är, eller ska vara i alla fall, experterna och jag låter dem sköta det. Behövs det att jag av nån anledning ingriper så gör jag det såklart, men i det vardagliga får de jobba i fred. Jag är inte lärare. Jag är mamma.

Däremot har jag en rejäl skopa av sunt förnuft.

När jag fick veta att han inte skulle få betyg blev jag så förbannad. Just för att det är så jäkla, jäkla viktigt att Jamie får lyckas med saker. Vad spelar det för roll om asken var lite ruffig i ytan? Han hade gjort den enligt instruktion och förmåga och han hade dessutom fått glänsa en aning genom att vara bland de snabbaste. Det hade varit så bra för hans självkänsla och självförtroende att i den situationen fått en klapp på axeln och ett Bra jobbat! Men i stället fick han alltså inget betyg. I ett ämne som, förlåt alla slöjdlärare, inte betyder asmycket för framtiden. Man klarar sig utmärkt utan att kunna sy eller snickra. Det är bra att kunna, absolut, men man står och faller inte med det.

Jag var så arg och ledsen. Mailade givetvis och frågade, fick ett idiotiskt svar och skällde ut läraren. Pratade med rektorn som jag har ett nära samarbete med och hon tyckte också det var väldigt olyckligt. Hans mentor och hans assistent sa samma sak. Alla hade önskat att läraren pratat med teamet runt Jamie, men det tyckte han tydligen var onödigt.Trots att Jamie alltså hade en  assistent med sig.

Och summan av det hela är att Jamie återigen misslyckades. Fast han jobbat bra, gjort uppgiften och slutfört den. Exakt vad i det motiverar honom till att jobba på i framtiden? Inget. Absolut inget alls. När han verkligen försöker, får han ändå ett F. Ett underkänt! Inte ens ett E?

För att han inte sandpapprat en askjävel till perfektion? Alltså jag blir förbannad bara jag tänker på det.

Den här läraren var mentor för Jordan och till vårens utvecklingssamtal var det meningen att han skulle hålla i det. Behöver jag berätta att jag vägrade? 🙂 Jag vet inte om han är helt medveten om att de är brorsor, men det borde han ju veta, och då borde han heller inte ens tagit på sig det. För nu svarade jag honom att det kunde han glömma. Eller, jag var rätt korrekt. Sa att jag faktiskt inte ville träffa honom och att jag föredrog att ha utvecklingssamtalet med den andra mentorn. Tror inte ens han svarade. Tur för honom;)

Det här var nog en av de mest taskiga saker jag upplevt under alla barnens skoltider. Det finns såklart annat, Patricia hade ett helvete i skolan ett tag, med en rektor som aldrig borde fått jobba med barn, hon borde suttit vid ett löpande band utan kontakt med folk. Men det här är på en annan nivå just eftersom Jamie har anpassningar i skolan.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när Jamie kom hem nu i höstas och sa att han frivilligt erbjudit sig att byta från sy- till träslöjd för det var visst nån för mycket i den gruppen. Han har alltså samma lärare igen, suck. Jag fattar, det är roligare med träslöjd såklart. Vet inte vem som är syslöjdslärare ens. Förresten heter det väl kanske textilslöjd/lärare nu för tiden? Men skitsamma 🙂

Nu har inte Jamie nån assistent med sig längre, det var nåt de provade och nu är det annat, men vi får väl se hur det går. Jag hoppas innerligt att det inte blir samma visa igen.

För som sagt, Jamie behöver få lyckas. Han tycker inte själv om att misslyckas och han kan skita i att göra saker för att han tror att han inte klarar av det. Där har lärarna en superviktig uppgift. Genom att ge honom uppgifter som han klarar av så växer han, utvecklas och blir säkrare, tryggare och det kommer gå bättre.

Det här är för mig så oerhört basic stuff. Det är något jag alltid varit noga med i alla år, med alla barn. Att de ska få lyckas, vara bra, kanske bäst. För att vara sämst suger ju. Det är inte kul, det är skämmigt och det är omotiverande.

Att psykologen skrev det betyder för mig att jag är rätt klok ändå 🙂

 

 

Innehåller reklam och annonslänkar för Cellbes

 

Jag hatar ju att frysa, det gör mig deppig, sur och trött. Därför är jag nu på spaning efter varma kläder:) Jag bor i ett gammalt dragigt hus, med kalla golv och fönster som inte är helt täta, med katter som ska ut och in hela tiden och då gärna stå och fundera varje gång om de verkligen ska gå in/ut;) Lägg till att jag inte är den som drar upp värmen, utan vi har mer svalt än varmt inne. Man kan alltid ta på en tröja och ett par tofflor:) Här kommer några värmande plagg:)

Den här fleecejackan har jag i rosa, och nu när den var nedsatt (är nedsatt) så passade jag på att skaffa en grön också! Min rosa har jag ofta som en slags skalplagg under en höstjacka för att stärka upp. Den gröna ska jag bara ha för att mysa in mig i ♥

Den går ner över rumpan och har huva och bra fickor, världens bästa fleece! Finns i många fina färger. Jag har haft fleecejackor sen de kom på stenåldern:) Då var de skitfult mönstrade, allt var faktiskt skitfult mönstrat på dåtiden, plus att de var vida och fyrkantiga, inte vackra, men ack så sköna. Ingen är mer tacksam än jag över att den tiden är förbi och att en fleecejacka i dag är enfärgad och mer som en teddybjörn. Man ska inte underskatta själva goset:)

Jösses vad jag älskar den här!

 

Vill man ha en ännu längre modell kanske den här är lagom?

Kanske en lång finstickad cardigan med dragkedja? Den här tycker jag var riktigt snygg! Klassisk på nåt vis, eller hur?

Den här långa cardiganen har jag på mig just nu, den är ljuvlig, och den är alltid på avvägar:) Mina tjejer ser den och lånar den, och det förstår jag! Den har huva, och eftersom det drar från en fönster i vardagsrummet, precis där jag brukar sitta, så är huvan guld. Bara dra upp och så är det slut på frysandet:)

Jeansen är rejält nedsatta nu, de är höga i midjan, stretchiga så det känns som man har mjukisbyxor på sig, nästan i alla fall. Finns i både smala, normala och bootcut, och flera färger. Det här är en modell jag gillar och trivs i så jag har flera par.

Kängorna har uppdaterats till den här varianten:

Med dragkedja på utsidan, det var ändå lite nytt? Jag tror aldrig att jag haft det någonsin. Rieker är de skönaste kängor jag haft, de ser jag fram emot att kunna börja använda till vintern igen, för de är dessutom skitsnygga:)

Den här tröjan är i det supermjuka materialet som jag älskar, som är en blandning av återvunnen polyester, viskos och elastan. Den är tunn, mjuk och mysig. Extra plus för att polokragen ser lös och skön ut. Färgen gillar jag också, den är varm den med:) Finns andra också.

Apropå färgen….

Såg den här kappan  nu och blev helt förtjust, visst är den väl superfin?? Jag borde verkligen ha ytterplagg i annan färg än svart, för det är ju förutom trist även en usel färg på vintern, man syns knappt.

Jag hittade massor av mysiga fina plagg nu, och ser att Cellbes har upp till 25% rabatt på byxor och jeans, och en himla massa fint på sin AutumnDeals.

Glöm heller inte att kolla in outleten, det är där man hittar de där godbitarna man kanske gett upp hoppet om, men så plötsligt finns de där:)

Här hittar ni till hela härligheten ♥

Det här med att skjuta upp saker, prokrastinera, samtidigt som tiden går snabbare och snabbare, det är inte min grej alls.

Lägg till ett regnkaos uppåt landet och det blir knöligt med det mesta, låt mig förklara:)

Jag går ju en kurs, ingen blir förvånad eller chockad över det:) Inte heller att det handlar om skrivande antar jag. I helgen ska vi ha närträff på plats i Hola, som ligger utanför Kramfors. Just där har det regnat ohemula mängder, så pass att jorden tackat för sig och vattnet tagit de snabbaste vägarna. En morgon när jag slog upp instagram såg jag att en av mina före detta kursare som bor i de krokarna lagt upp en video på en väldig oframkomlig väg. Den var liksom tvärt avhuggen och där det tidigare var asfalt och väg var det nu en skummande flod. Oj då, så att säga. Järnvägen har fått massa stryk och det har hängt i luften både räls och planer:)

Hola blev avskuret från resten av världen. Och det har varit, och är väl fortfarande, inte helt säkert att det kan bli av en träff, men mest troligt ändå. Jag hade skjutit på att boka tåg, för jag hade funderingar på att köra, sen sa nån att det går utmärkt att flyga och att det är typ en kilometer att gå då. Det är ett bök utan dess like att ta sig härifrån och dit, det är ett som är säkert och när flyg plötsligt blev nästan enklast började jag vela. Men priset sa sitt och det fick bli tåg.

Förra gången jag pluggade här, det borde vara tio år rätt precis, klev jag på tåget hemma i Uppsala, klev av fyra timmar senare i Kramfors, tog en buss en bit och sista biten blev det anslutningstaxi. Nu? Jomen alltså, det är minst ett byte på varenda tåg jag kan åka. Kanske inte nattågen men då vet jag inte var man står för de tar ju lika lång tid som att köra bil fram och tillbaka, nästan.

När jag ska hem på söndag finns det ingen buss därifrån, och jag väntade tills vi hade kursträff idag för att veta hur de andra tänkte göra. Nu löste det sig så att jag blir upphämtad i Kramfors av ett par kursare, och kan också åka med dem tillbaka:)

Men det blir en riktigt earlyfuckingbirdy morgon, tåget går från Uppsala 4.28 …. skjut mig! Det går inte ens några bussar den tiden. Innan jag bokade frågade jag Robban om han kunde skjutsa mig, och det lovade han. Annars hade jag fått be syrran, eller tagit min bil och ställt den ”nånstans” i stan, eller en taxi men det är så ovärt dyrt. Über kan man ju inte lita på, rätt vad det är har de avbokat körningen, så de går bort. Cykla kan man såklart, men det tar iaf 45 min, och med en övernattningsväska…? Njä;)

Jag ska upp dit på flera träffar, och kanske får det bli så att jag åker kvällen innan. Men, då fanns det ju inget tåg som gick vettigt utan jag skulle åka vid tio och vara framme vid sju-ish. Helt stört. Dessutom så vet jag inte vad SJ håller på med i sin bokningsservice? Men tåg tillkommer och försvinner från minut till minut. Priset ändras. Det jag höll på att boka för runt 450kr kostade i utcheckningen 700kr? Tåget jag ville åka hem, fanns inte alls med om jag kollade på webben, men i appen? OSV. Till sist bokade jag, och det blev under femhundra per resväg.

Jaja, SJ är inte vad SJ varit. Vet inte ens om jag åker med dem, det ska ju bytas i Sundsvall, eller Gävle, och hit och dit. Ett byte på väg upp och tre på väg hem. Sjukt.

Menmen, vi får väl se, det är ju inte helt klart att de är färdiga. Jag erkänner villigt att det också känns en aning obehagligt att veta att järnvägen gick sönder, för när de sen lagar så vet man aldrig hur de gör. Idag finns det ju exakt noll yrkesskicklighet på så många ställen, det tas genvägar och ska sparas pengar. Jag försökte välja plats med katastroftänket:) Mitt i vagnen kändes rätt ok? Eller? Nej, jag vet inte var jag sitter, mer än att det är vid fönstret, för JAG SKA SOVA det som sovas går, och vägrar vakna till för att nån springis ska förbi hela tiden:)

Nu har jag lite lätt ångest över att försova mig på fredag:)

På fredagkväll kommer Novalie hem från England, och det känns inget vidare att missa det. Jag har saknat henne länge nu, och de där två extra dagarna kommer kännas onödigt långa. Hon har tillbringat mer tid i England än hemma i år, men nu verkar det som att hon tänker sig stanna ett tag. Hoppas jag iaf:) Hon har ju sin pojkvän där, så jag fattar att hon vill vara där, och så länge hon inte har något som tvingar henne att vara här så är det ju lite bara att köra. Hon vill iaf inte flytta dit säger hon, utan det är mer han som kommer flytta hit isf.

När jag klagade lite för henne att jag inte skulle vara hemma, sa hon: Men du kommer att komma hem till ett skinande rent hem, mamma:)

Hon älskar att städa och när hon var hemma sist tvättade hon vartenda litet plagg och textillapp, alla bottnar syntes i alla tvätttunnor och det var spit shining överallt:) Jag har försökt hålla det så, men med de här jäkla grisarna man bor med är det inte lätt;)

Bild från Norberg:)

Jag skulle få spunk av att bo vid en dammlucka! Vilket jävla oväsen det är! Men väldigt vackert:)

Min syrra drog till London idag, rackarns tidigt det med;) Hon är där med jobbet i nåt, nån konferens eller vad det nu är. Om inte jag ska med så kommer jag inte riktigt ihåg;) Jag ska hämta henne på Arlanda på onsdag natt, runt ett. Om jag fått resa iväg varje gång jag hämtat eller lämnat på Arlanda i år så hade jag knappt varit hemma tror jag:) Jag vet inte HUR många vändor dit det blivit:) Jag ska förhoppningvis komma iväg snart jag med, men vill inte jinxa det, så säger inget;)

Idag har jag faktiskt inte gjort jättemycket, men ändå haft fullt upp hela tiden, visst är det lite märkligt ändå? Jag hade ju kursträff med dels lektioner och dels diskussioner, och förutom det även egen skrivtid, så det har jag gjort förstås. Städat köket … ingen stor surprise där heller;) Men behövde inte laga mat för det ville Robban göra idag, han är ledig måndagar.

Han är duktig på det, och vi åt en utomordentligt god köttfärssås och spagetti. Medan han lagade passade jag på att gå en långpromenad med Doris, givetvis började det regna på vägen hem, plus att det mörknade jättefort, det märks att det är höst. Jag ska nu sätta mig och se vad internet kan erbjuda mig i form av stickade tröjor, gärna med huvor, för jag fryser. Och är det något jag avskyr så är det att frysa, det finns inget försonande i det alls. Sen ska jag skriva manus för några filmer som jag ska spela in, fortsätta skriva på min fantasy och kanske också se några avsnitt av Supernatural och virka:)

Men först ska jag utfordra Jamie som kom från fotbollsträning nu:)

Hörs snart!

 

Goder afton:)

Den här helgen går inte till historien som någon wow-grej direkt:) Men lugn och skön!

Fredagen började med att jag fick sms från Jordan om jag kanske kunde hämta honom? Hans skola hade bestämt att de skulle spela minigolf och brännboll, men kanske glömde de den lilla detaljen att kolla vädret. Det var monsunregn, hällde ner. Han var ju blöt in på bara skinnet för givetvis tar man som sextonåring cool tonårskille inte med sig någon form av regnkläder;)

Jag blev blöt bara jag gick från huset in i bilen:)

Jag hämtade upp honom, han fick sitta på en plastsäck och handdukar, och körde hem honom. Eftersom jag inte käkat frukost innan så gjorde jag det medan han duschade och bytte om, sen fick han ta bussen tillbaka. För det var ju det, de skulle tillbaka till skolan. Alla var ju helt genomsura. Funkar ju inte att sitta i plugget i våta kläder.

Sen gjorde jag mig i ordning för att åka in till stan, med buss. Jamie har på skolans initiativ, gjort en adhd-utredning, och nu skulle vi få utlåtandet.

Han har det jobbigt i skolan, men jag har aldrig trott att det beror på någon diagnos, utan mer om att han är en omogen liten kille. Han fyllde fjorton i somras men allra helst vill han bara vara ute och leka:) Vilket jag tycker är helt underbart! Att han vill hänga ute med kompisarna, spela fotboll och typ leka, det är fantastiskt. Man ska passa på att vara liten och barn så länge man bara kan, för sen ska man vara vuxen i resten av sitt liv.

Vi har träffat en supermysig psykolog ett par gånger nu, och svarat på massa frågor. Hemma är det inga problem, mer än de helt normala, ingen är speciellt förtjust i att plocka ur/i diskmaskinen, städa rummen edyl. Inte märkligt alls. Men i skolan är det tufft. De har grejat med olika åtgärder, försökt anpassa och flyttat runt honom med dels en personlig assistent, som jag tyckte var toppen för honom, dels satt honom i nån specialklass, vilket var katastrof, det enda han vill är att vara med kompisarna ju. Det har inte funkat bra med nånting, men nu verkar det som att det är bättre. Den här terminen har iaf börjat med nästan 100% närvaro, till skillnad från tidigare då det varit mycket skolkande. Skolan är helt inställda på att han har adhd, och jag har varit lika inställd på att han inte har det, men ändå börjat fundera. Grejen är, och nu får ni skjuta mig om ni vill:) Men jag tror inte på Adhd. Jag tror det är mer av en personlighet, vilket också psykologen bekräftade. En personlighet som i dagens samhälle inte passar in, det finns ingen plats för sådana personligheter, vilket är sjukt. För hundra år sen hade Jamie slutat skolan och fått gå i lära hos nån, och sen jobbat hårt hela dagarna. Det hade varit en bra grej.

Idag ska allt diagnosticeras och jag gillar inte det, det blir slentrian i det och de som på riktigt har neuropsykologiska problem blir undanskuffade när precis ALLA ska ha en diagnos, som man sen kan skylla på, skylta med, gömma sig bakom. Var och varannan av mina vuxna bekanta gör utredningar och får en adhd-diagnos och plötsligt får de en förklaring på exakt allt som varit stökigt i deras liv. Good for them, men jag tror kanske att det också handlar om klassisk överföring, att man liksom passar in allt i den här adhd-mallen. Psykologen var också tydlig med att vi alla, ALLA, har drag av adhd.

Nåväl. Svaret vi fick var att Jamie INTE har adhd, han är en väsentligt frisk tonårspojke med viss problematik i skolan. Vad tycker du om det? frågade psykologen Jamie som var nöjd med det, han hade inte funderat alls över det innan skolan började påtala det, då som en sanning nästan. Vad tycker du? frågade han mig, och jag sa att jag inte var förvånad, att jag tvärtom blivit förvånad om han satt en diagnos. För mig är Jamie lik de andra ungarna, varken bättre eller sämre, med den lilla detaljen att han är yngst av nio, och alltid varit ett jäkla charmtroll. Han har charmat sig ur varenda situation som uppstått:) Han har blivit en mästare på att glida undan tråkiga saker. Därifrån till en NPF-diagnos är det rätt långt ändå.

Han tycker det är skittråkigt i skolan, och jag håller med, även om jag försöker peppa såklart, men innerst inne suckar jag ljudligt åt allt de måste lära sig, över sättet de lär sig på, och hur jäkla mycket akademiskt skit det är redan från låga åldrar. Jag kan inte minnas att vi satt och analyserade texter eller händelser, vi lärde oss bara att det hänt. Inte fan satt vi och analyserade vad som hände den där dagen i dimman i Lützen när Gustav II Adolf stupade, eller vad som ledde fram till det, hur den som dräpte honom tänkte och kände före och efter, genusperspektivet på händelsen och så vidare? Nej, det var mer: Han kom vilse i dimman och blev skjuten till döds.

Jag får utslag i nacken av analyser, hatar det så innerligt och det dödar effektivt det roliga med att lära sig saker.

Nu hoppas jag att det upplägg som skolan kommit fram till med Jamie, kommer att funka. Han har fått ta bort en del ämnen som han inte kommer behöva, för att fokusera på kärnämnena och lite annat. Vi siktar på att han ska ha betyg i alla ämnen. Men jag tror att de kommer bli en aning besvikna. Det är ju enklare med nån slags mall, nu finns inte det. Jag gillar hans mentor massor och de har verkligen försökt, så jag har inget ont att säga om skolan.

Det här gick snabbt, psykologen sa att vi om behovet uppstår framöver, så är det bara att söka tillbaka. En lite lustig parantes är att jag precis lärt mig att dyskalkyli som jag ju har, faller inom spannet NPF. Så JAG har alltså en sån diagnos;) Fast jag har nu inte ens bemödat mig om att skaffa mig en officiell diagnos, men jag vet ju, och det räcker gott för mig.

Vi åkte hem, och sen satt jag och läste i solen resten av dagen. Jag har varit seg som tusan några dagar nu, och inte orkat ta mig för nåt alls. Igår, lördag så var jag iofs ute och plockade tio kilo blåbär och rensade och paketerade de sen, men förutom et har jag mest bara läst. I går kväll droppade messen in från kompisarna på stan: Är du ute i kväll?/Ses vi på DogBar?/Vad gör du? osv:)

Det var Kulturnatten i Uppsala igår, nåt som folk älskar men jag inte riktigt förstår mig på ska väl erkännas. För mycket folk, det väntades runt 100.000 människor, och det är massor av aktiviteter överallt. Jag kan omöjligt sortera:) Det enda jag någonsin velat se, och som inte längre är med, är tornerspelen med riddare:) När inte de kommer, så skiter jag helst i det jag också.

Jag plockade mina blåbär, läste min bok och sen, när jag stod och borstade tänderna så insåg jag att jag plötsligt inte såg normalt. Va? Nä? Men jo, ett migränanfall in vardande:/ Jag svalde några tabletter och gick och la mig direkt, och det blev aldrig nån huvudvärk av det. Men däremot ett litet bubblande illamående och obehag. Eftersom vi idag skulle åka och ta hem husvagnen så kunde jag inte ha migrän, det var uteslutet så jag hoppades innerligt på att vakna frisk.

Det gjorde jag:) Ingen huvudvärk direkt, mer ett dovt molande, och lite åksjukefeeling och Jimpa och syrran dök upp vid tio och vi drog iväg. Solbrillor på för jag blir känslig för ljus och det är ju dumt att trigga igång nåt. Vi var oroliga över vädret, men det var uppehåll hela tiden:)

Bara ta tag i det och börja. Lik mysigt som det är att sätta upp det, lika vemodigt är det att ta ner. Nu är det definitivt slut på sommaren och det är väldigt långt till nästa sommar.

Vi packade in bord, bänkar och kylskåp i lokalen, lekte Tetris som alltid:)

När vi var färdiga, det tog bara en timme och 40 minuter! , såkäkade vi godaste lunchen som Jimpa fixat, räkmackor, med fika efteråt:) Med en utsikt:

Förr när vi hade det gamla förtältet så tog det oss timmar att slå upp och ner, och det var så jäkla tungt. Nu går det på ett kick:) och det är så otroligt skönt.

Så var det dags för avfärd. Himlen speglar känslan;) Fina vagnen!

Nu får platsen stå där och vänta på oss några långa månader.

Hemfärden gick fint och även att få av vagnen från dragkroken, det är såklart enbart för att Jimpa är med, annars fastnar den varenda jäkla gång;) Rullade min vagnen och nu ska det fixas lite innan den dras ut för vintervilan.

Syrran och jag gick en promenad med Doris och sen hamnade jag i soffan, rätt seg, rätt trött, ganska off och med en molande huvudvärk av det milda slaget. Förhoppningsvis försvinner den när jag får sova nu.

Och det ska jag snart göra:)

Vi hörs snart:) Natti natti!