När jag nu sitter här och skriver recept så kan jag ju inte missa att ge er det godaste receptet ever. Den här pumpasoppan är så makalöst god att jag längtar hela året efter pumpatider:)

Sen måste jag vänta på att pumporna hamnar på runt tio kronor kilot;)  Det här är en soppa som är riktigt, riktigt supergod. Den har lite hetta, lite krämighet och mättar fint. Servera gärna med bröd till, som ni kan baka på pumpa:)

Om nån vet nån butik som har konserverad pumpa så får ni gärna hojta. Det gäller för övrigt allt med pumpa, spice, kaffesirap, pannkaksmix osv.

När vi var i Chicago förra oktober så fanns det såklart massor av pumpor överallt, i alla former. Och den dyraste måltiden vi åt, var pumpkin pancakes på ett pannkaksställe. Det var de absolut godaste amerikanska pannkakor jag någonsin ätit.

Med pekannötter, kanel, socker och grädde.

Tror de kostade typ 130 spänn, och vi handlade mestadelen av vår mat och tillagade den hemma på vandrarhemmet:) Vi körde ju Chicago on a budget, som är lite av vår grej.

Vi hade tre måltider vi skulle äta, det var amerikanska pannkakor, som vi ju fick en extra bonus på när det fanns pumpa, och sen Chicago Hot Dog som vi åt på Lincoln Park Zoo, och så pizza. Det ska vara the grej där, men – vi hittade aldrig nån pizzeria 😀 Men vi körde köpesvarianten, inhandlad på Target och tillagad i köket av oss själva:)

Fasen, nu längtar jag tillbaka till Chicago också:)

Reklam och annnonslänkar för Cellbes

Jag börjar ana Novent:) Jag hörde uttrycket första gången förra året, och det är väl nån slags väntan på december:) November är ju en rätt trist månad så vad som än kan göra den roligare är välkommet.

Novent för mig är att gå i mysiga kläder, mjuka och gosiga, hatar att frysa så de får gärna vara lite varma också. Jag har kikat lite på de här fina plaggen som också har extra bra pris nu, Autumn deals:

Tunika i flera fina färger, den röda är ju mest julig kanske:) Jag är oerhört svag för de här färgerna, och de halvkorta ärmarna är perfekta i min smak, då slipper jag vika upp dem:)

Den här med blålila färger är verkligen höstig!

Medan den här i blått funkar finfint vilken dag som helst, vilket årstid som helst:)

Samma med den här i bruna toner.

Jag tycker alla är fina på sitt sätt, och de finns HÄR

Tunikor är överlag fint, och den här rosa är inget undantag, den finns i många andra färger också.

Det roliga med den här är att man kan ta bort polokragen. Perfekt när man får två tröjor i en:) Den har också fickor i sidan som verkar skapliga.

Den här stickade tröjan har en liten dekorstickning nedtill i ärmar och nederkant som gör tröjan så himla härlig.

Den höga slitsen i sidan är också en detalj som gör den lite extra.

Det är ju också mer än hög tid för att se till så man har en varm jacka tillgänglig, vilken dag som helst kan det smälla till med minusgrader, i vissa delar av landet är det väl snö redan. Den här längre jackan gillar jag

Gillar färgen väldigt mycket, den finns i flera andra också, men den mörka blå är ju nästan svart men så mycket varmare:)

Sen har vi ett av de plagg jag gillar mest av allt, men som man sällan visar upp för nån annan än familjen:)

Morgonrocken♥

Jag har inte just den här, men en väldigt lik, samma längd och i snarlikt material. Den fick jag av en före detta svärson, han är inte kvar men morgonrocken är ett av mina allra mest använda plagg och jag älskar den innerligt 🙂 Den är ljuvlig att slajda omkring i här hemma.

Ni ser, det finns mycket på Cellbes Autumn Deal just nu, så in med er och kika själva. Varma kläder, ytterkläder, mysiga koftor, skor eller morgonrockar:) Här finns hela utbudet ♥

Utspelades nyss i vårat kök:

”Mamma, du ser ut som en tonåring!”

”Va, gör jag?” sa jag och tittade ner på mina kläder.

”Ja, du har lika byxor som mig, en hoodie och är lite svart under ögonen av sminket.”

”Hm… men jag är väl inte svart under ögonen?” svarade jag, väl medveten om att jag inte orkade ta bort sminket i natt när jag kom hem, men jag tog delvis bort det nyss:) Alltså har det nu suttit en hel kväll och natt kan man ju återanvända det som går, som mascaran:)

”Fast jag är aldrig barfota”, sa dottern. ”Jag har alltid mysiga strumpor på mig.”

”Som de här?” sa jag och visade upp de illrosa, lurviga strumporna som är ett av få par jag kan ha just nu, alla andra klämmer över mitt transplanterade fett.

”Ja, exakt. Jag sa ju det. Som en tonåring.”

Så jag ser alltså ut som en tonåring. Jag känner mig som en sån också, för allt i världen. Inte riktigt vuxen än, alltid trött och är som piggast mitt i nätterna:)

—

Igår var det premiär. Jag var iväg och tränade. Efter åtta veckor utan så kände jag mig både tjock och nervös över att komma tillbaka. David hade lagt in ett pass i gymmet på eftermiddagen, och jag ägnade lång tid åt att leta kläder. Man skulle ju kunna tro att det inte är nåt problem, men jo, det var det. Jag har fortfarande både gördel och cykelbyxorna på dygnet runt, ska väl sluta snart men alltså – det känns så jäkla bra med dem:) Även om jag när jag är utan en stund, som när jag går runt i handduk efter duschen för att torka, känner hur jag har noll koll på bålstabiliteten:) Helt sjukt, jag har bra magmuskler, men helt tydligt vilar de lite nu, när ryggen hålls rak av gördeln.

Jag letade efter ett par riktigt tajta tights för att ersätta cykelbyxorna, och hittade inga. Jag har många, men i jämförelse med kompressionen i cykelbyxorna står sig allt slätt. Hittade tills sist ett par som var helt nya med lapparna kvar, köpta på rea och de är svinsköna, förutom att de är lite genomskinliga. Det är skitfult tycker jag, och de har därför blivit liggande. Mitt transplanterade fett ska helst inte röras, jag antar att det är de första veckorna, men jag tar inga risker här. Jag har väntat för länge på den här operationen för att riskera minsta lilla, så jag överdriver allt. Jag har knappt tagit på vaden sen operationen, och gör jag det är det med lätta försiktiga beröringar. Tajta kläder skulle man inte ha, så därför behövde jag ha något löst.

Det har jag inte, för att träna i lösa kläder är obehagligt. Har man väl testat tajta träningskläder som håller fläsket och volangerna på plats vill man inte återgå till löst sittande:) I normala fall så sitter alla tights lösare över höger vad, en del så pass att det är fult, andra smiter åt. Då är det fult för att det är så stor skillnad:)

Jag drog i alla fall på mig de här tajta byxorna, och det kändes ju helt ok. De satt åt över vaden men inte så farligt. Bra, tänkte jag. Tio sekunder senare slet jag av dem:) Det kändes extremt obehagligt att ha något som smet åt. Herregudars!

Jaha. Så vad ska jag ha då? Längst ner i lådorna ligger två par som är lösa, så det fick bli ett av dem. Tittade på mig själv i spegeln och ville mest bara stöna, jösses. Såg mer ut som jag skulle lägga mig på soffan och käka praliner än åka och träna:) Men så fick det bli:) Jag tror jag måste skaffa mig ett par lösa träningsbyxor i en annan modell.

Syrran hämtade upp mig, och vi åkte iväg. David, ledaren, vet ju det mesta om det här, och därför känns det aldrig jobbigt med honom, Jag skulle aldrig vilja träna med nån annan just nu, när jag inte kan göra vissa saker. Då måste man förklara, och det gör man inte i en handvändning. Med David kan jag bara säga att det där går inte, så ger han mig en alternativ övning som han tror kan funka. Det känns tryggt. Nu började vi som vanligt med två kilometer på nån form av cardio, jag kör alltid crosstrainer. Kommer aldrig två kilometer, för det räcker med att någon i gruppen är klar så är vi alla det:)

Sen var det pyramidövningar. Tre övningar ex, marklyft, armhävning och situps, som man gör först en av varje, sen två av varje, sen tre osv, upp till tio. Sen backar man. Det är ingen tävling, men snabbast vinner:) och samma här, när den första personen är klar, är alla klara. Normalt brukar jag kunna ”vinna” för vinnarskallen kickar in och ju snabbare man kör ju fler repetitioner hinner man och får med andra ord mer träning:) Och det är alltid kul att vinna:D

Med gördel på var det svårt att göra situps, och marklyft med för den delen. Det är också en knepig känsla att det tar emot i knävecket, det har det ju aldrig gjort förr. På det friska benet är det ju muskler och fett som jämnar till sig när man klämmer ihop det som i en knäböj, men det transplanterade fettet blir mer som en hård kudde:)

Men jag körde på, det kändes bra, det var svårt att andas:) återigen gördelns ”fel” och jag blev svettig. Och glad 😀

Jag erkänner villigt att det är rätt skönt med en träningsfri period. Latheten som talar där, för det är najs att bara krypa ihop i soffan i stället för att röra på sig. Men som jag har saknat det. Jag älskar hela grejen med att träna.

Och idag har jag rejäl träningsvärk, så nu är allt som vanligt, hehe.

.

Inte nog med att jag tränade, sen var det dags för att svira ute, Lasse spelade på DogBar och syrran och jag mötte upp Helen där. Vi cyklade in till stan, vädret har ju varit väldigt trevligt i oktober, vilket gör hela det här med vinterhalvår mycket enklare. Det är tusen gånger mysigare att cykla när det är t-shirtväder, men det går an även nu.

Vi satt där och lyssnade på Lasse, snackade skit med allt och alla, och hade det trevligt. En kul kväll helt enkelt. Det kan man inte ha får många av. Sist jag var ute, var ju med killarna och vi kollade på fotboll. Då vaknade jag dagen efter med migrän, och det har jag haft nu i veckan också. Den här nya migränen som jag inte vet hur jag ska handskas med, som inte ger sig, inga tabletter hjälper och varken värmekudden eller massagepistolen har nån effekt. Spikmattan är inte heller nåt att ha. En jäkla skum huvudvärk, närmaste beskrivningen är typ som molvärk, tandvärk eller riktigt dryg jäkla mensvärk.

Jag var nojig över att det skulle bli lika den här gången, alkohol kan garanterat trigga migrän. Men trots att träningsvärken värker, och är på väg upp och ut i axlar och nacke, så känns det än så länge finfint. Jag vaknade för flera timmar sen och var, märkligt nog, pigg. Vi kom ju ändå inte hem förrän runt tre eller så. Tar en hel evighet att cykla hemåt. Det är uppförsbacke halva vägen, och så förbannat jobbigt. Orkar aldrig cykla hela vägen utan får kliva av och leda cykeln. I går var ju också benen rätt så möra efter att ha gjort en halv miljon utfall:) Fast jag känner mig helt ok just nu så vågar jag inte gå ut i kväll igen, vi pratade om det igår för det är ett nytt band som spelar ikväll. De skulle kunna vara suveräna, men jag är lite orolig över att det är helt vanlig gubbrock, som jag inte riktigt gillar;) Jag vill absolut inte riskera att träningsvärken mynnar ut i migrän. Jag vet att det är rätt mesigt, men tänker att jag får vara mesig nån gång ibland. Jag vet att det är ett klokt och moget beslut, men ändå VILL jag, men kommer inte. Kloka beslut är kloka, inte alltid roliga:)

Jag ska jobba nu, har hamnat efter med en del efter veckans huvudvärk, sen ska jag läsa och ge feedback på mina kursares texter, och sen vänta in Robban. Patricia messade mig nämligen det här i torsdags:

Så med andra ord finns nu spinofferna till The walking dead att se på Disney+

Hon messade mig och jag gick raka vägen ut till Robban som satt och lyssnade på musik i vardagsrummet, och sa att nu är det seriedags:) Vi har inte enats om en ny serie än, utan kollar ju StarWars. Fast jag blev så trött på dem att vi blev tvungna att ta en paus, med Alien. DET är ändå en bra film, eller filmer:)

Nu har vi sett de första tre, av jag tror det är sex, avsnitt om Rick och Michonne. Sen finns det tydligen en serie med Maggie och Negan, och en om Carol och Daryl. Och jag älskar ju Daryl:)

Om inte Robban ska ut ikväll så blir det några avsnitt till:)

Nu ska jag kanske ta en promenad först, för att röra lite på mig, få bort lite träningsvärk och igång blodcirkulationen:)

Vad gör ni en lördag i slutet av oktober? Berätta gärna 🙂

På min tid gick man alltid efter klasslistan när det var saker som skulle ske i turordning. Skulle man till skolsyster för att få en spruta så var det i efternamnsföljd. Jag hette Johansson, och var precis mitt i, vilket var perfekt då. Inte först, som var läskigt eftersom det som skulle göras var okänt, och inte sist vilket var påfrestande psykiskt att vänta. Allt skedde i ordning, skolfotografering, prata med Syo-konsulenten och ha utvecklingssamtal.

Idag heter jag och barnen Wetterholm, vilket med andra ord borde vara bland de sista i alla klasser, vilket borde innebära att vi alltid har sena tider för allt, specifikt sånt som jag ska vara med på:) Som utvecklingssamtal:D Men nej då, klockan nio i morse var Lovelia inbokad. Var är logiken för det? Va, va va?? 😀 NIO? Det är i min värld jättetidigt.Tacksamt nog kom en pandemi och visade att man kan med fördel ha utvecklingssamtal på teams, och det passar mig utmärkt. Då kan jag kliva upp en kvart innan:)

Jag behövde inte vara med tydligen, men jag är det så länge jag får. Lovelia är bara 17 än, men nästa år kan hon välja bort mig. Vilket är helt sjukt. Men det kan vi ta en annan gång. Jag är tacksam över att barnen är okej med att jag är med på utvecklingssamtal även när de kan stänga ute mig helt från skolan, det blir ju ett bevis på att de sköter sig, och att jag inte är en jobbig jävel de helst vill slippa:) Jag har fått vara med på allas tror jag.

Och vänta, vi måste ta det nu direkt känner jag, jag har pratat om det förr men här kommer det igen:

Vi MÅSTE höja myndighetsåldern. Till 20 år, eller möjligen 21. Men att ha den på 18 som nu är inte bra. Knappt nån har hunnit gå ut gymnasiet innan de fyller 18, och för de ungdomar som har haft en tuff skolgång av olika slag, blir det plötsligt helt upp till dem. Med ett konsekvenstänk som inte är funktionellt, så är det enkelt för dem att det sista året i gymnasiet bara slacka. Skolka, lata sig, eller om man har det jobbigt, bara känna att man är fri. Fri från mammas tjat. Man kanske har behövt puffa ungen genom skolan från dag ett i förskoleklass, men det sista året är man helt plötsligt utestängd, om barnet vill det. Och vilket barn som tycker skolan är jobbig vill inte det? Så då har man dragit barnet genom elva av de tolv skolåren, slitit sitt hår och troligen haft ganska tuffa år, för det är svintufft att ha barn som krånglar eller har det jobbigt i skolan, och så – poff, du är inte längre medräknad. Ute. Bortkopplad. Och det helt enligt lagen.

I Sverige får man inte gå på bolaget och köpa alkohol när man är 18 år utan man måste vänta till man är 20, samtidig kan man gå ut på krogen och köpa precis det man vill. Det är ju bara så skevt. Ja, det är dyrare ute och kanske kan de inte dricka samma mängder ute, men är inte det lite larvigt? När vi bara kan höja åldern för att dricka på krogen till samma som på bolaget.

I Sverige får man gifta sig när man är 18, men inte köpa champagnen till sitt bröllop. I mina ögon är det ett tyngre beslut att gifta sig än att dricka sig full.

I Sverige får man rösta i alla val när man är 18, men inte köpa alkohol på bolaget. Samma här, att besluta om vårt lands framtid, eller vår kommuns ledare är fan så mycket mer allvarligt än att supa skallen i bitar mellan varven. Jag förordar nu inte alkohol om nån tror det, det är bara att ställa sakers allvar mot varandra.

Jag skulle vilja att vi höjde myndighetsåldern till 20, eller 21, och sen samkörde den, så ingen får gå på bolaget eller dricka alkohol ute på krogen innan den åldern. Ingen får gifta sig före det, eller rösta. Osv.

På min tid:) så var man betydligt mer vuxen som 18-åring än idag, till att börja med hade många gått ut gymnasiet och börjat jobba. Om man själv gick kvar i skolan hade man garanterat kompisar som slutat och börjat jobba. Två-åriga linjer är förklaringen till det. Man var på ett helt annat sätt på väg ut i vuxenlivet. Jag säger inte att det var bättre, tvärtom förordar jag att man ska få vara barn och ungdom så länge man bara kan, man ska vara vuxen i så förbannat många år sen.  Men nu är de allra flesta av våra 18-åringar fortfarande skolbarn, de går i gymnasiet. Hur kan man tycka att skolbarn ska vara myndiga? I vissa saker, för de är ju inte myndiga nog för att själva ta ansvar över sitt alkoholintag om det kommer från annat håll än krogen, som tjänar svinbra med stålars på de här 18-åringarna?

Som förälder är man försörjningspliktig tills barnet gått ut skolan, oavsett om de är myndiga eller ej, det är ju också jävligt märkligt. Återigen, jag menar inte att det är fel, givetvis ska man försörja sina barn hela skoltiden, det är myndighetsåldern som är åt skogen fel.

Så rösta på mig så fixar jag det:D

Nejmen seriöst, visst är det märkligt? Och dåligt?

.

Jag har, inte nackspärr men fasen så ont i ena sidan, den vänstra för omväxlings skull. Vaknade igår med så förbaskat ont och vet inte alls vad jag kan ha gjort för att få det. Måste ju ha legat konstigt men SÅ illa? Att ha ont på vänster sida är ovanligt, normalt är det höger som värker. Nacken är ju min akilleshäl deluxe. Jag har fått så många bra övningar av en av ledarna på Friskis som är böjlig som en vidja och stark som en oxe, men de hjälper ju inte om man inte gör dem … Grejen är ju bara att jag inte vågar eftersom de ofta följs av migrän. Kanske ska jag ändå försöka mig på några idag, jag behöver röra på mig.

Jag promenerar massor nu, vilket alltid är bra, jag behöver få in mer vardagsmotion. Jag tränar ju normalt ofta, men sen är det mycket stillasittande övrig tid. Promenaderna är bra för hela mig:) Min skada på höger ischias medför förutom utseendet, att hela benet är svagare. Mycket svagare, betydligt mer än jag har fattat faktiskt. Först när vi började köra tunga lyft med David på Friskis insåg jag det, och då var jag runt 50:D Jag insåg då att höger ben är värdelöst i styrka och att det i princip är som ett stötteben; håller balansen men hjälper inte till med styrkan. Jag är med andra ord mer eller mindre enbent. Det förklarar ju en hel del;) Att lyfta tunga vikter på ett ben är en helt annan sak än på två. Att göra knäböj med stång på axlarna är alltid tufft eftersom jag är så stram i axlarna att jag har svårt att hålla stången där, jag får jätteont i armarna. Naprapaten jag gick till sa att det var så jag var byggd, inget att stressa upp sig över, skit i att göra den övningen bara, det finns andra:)

Jag gör inte det numera, men när vi körde tunga lyft ingick den ofta, och jag har både en och två gånger satt mig på Davids fötter när han stått bakom och passat. Helt tappat styrkan.  Om jag går ner till 90-grader i knät, har höger ingen kraft, utan ska jag då komma upp igen är det enbart vänster som får ta all tyngd. Det blir snett och skaderisken ökar. Samma i marklyft, jag har inte styrkan i höger, och lyftet blir snett. Finns ju en anledning till ryggontet jag dragits med under den tiden vi lyfte mycket. För jag VILL, och då gör jag:) I andra benövningar märker jag ingen större skillnad, men just med väldigt tunga vikter blir det tydligt.

En annan effekt av skadan är att det ofta, nästan alltid, är jobbigt att ta ett steg. Ja, det låter det, jag vet, men det är så:D Varenda jäkla steg jag tar med höger ben är jobbigt. Svårt att förklara känslan, men det känns som det väger tre ton, och jag får aktivt tänka på att lyfta det. Normalt så tänker man ju inte på vad man gör med armarna och benen utan de bara är där, går och svänger som de alltid gjort. Men mitt högra ben är alltid utmattat, trött, tungt. Foten hänger inte med utan slänger lite hit och dit, och knät värker av … vet inte faktiskt, men det värker som om det sprungit ett maraton. Om jag inte fokuserar så snubblar jag. På platta marken, eller golvet. Jag snubblar ofta. Ramlar i princip aldrig, men snubblar på mina egna fötter, speciellt om jag är trött, eller om jag har skor som är lite för tunga.

Det här oroade mig en hel del när första plastikkirurgen sa att det skulle bli för tungt med implantat. Aj fan, kanske det? Jag gick genast hem och letade reda på en viktmanschett som vägde ungefär det han pratat om och fäste den under knät. Gissa vad som hände? Jo, det kändes BÄTTRE:) Hela rörelsen med benet blir enklare, vilket väl antagligen är för att det idag inte väger tillräckligt för att få en naturlig, jamen vad ska jag kalla det? Motvikt kanske? Med vikten kändes det bättre att gå. Halleluja.

Jag är ju van vid det här, det är som det är, men jag är helt övertygad om att det kommer bli bättre med implantat som tynger ner benet lite. I början efter operationen nu, när det var svullet och allt fett var kvar, kändes det toppen att promenera, så jag vet ju att de inte blir sämre i alla fall:)

Det jag skulle komma till var inte mitt jäkla ben, utan det var Nextory:) Jag lyssnar på ljudbok när jag är ute och går, om jag inte har sällskap. Och när jag har en riktigt bra bok på gång så kan jag lugnt gå extra långt, eller fler gånger om dagen, eller så städar jag massor, allt för att få lyssna:) Igår lyssnade jag färdigt på Viveca Sten heter hon väl? Hon med Morden i Sandhamn, men nu är de i Åre. Åremorden, eller nåt sånt. idag har jag påbörjat senaste Karin Slaughter, men gillar inte uppläsaren. En kille som jag har jäkligt svårt för:/ Det kan vara så att jag måste läsa den istf att lyssna. Jag ska ge det en promenad till:)

Men först – en powernap, jag har givetvis sovit uselt i natt. Sen jobb, promenad, kaffe, mera jobb. Ska bli klar med det idag tänkte jag. Och sen ska jag kolla en föreläsning och skriva lite:) Bli bra det här!

Ha en fin tisdag:)

Efter en finfin helg med sol och varmt så är det idag sånt här gråväder igen. Ganska varmt, min termometer säger 16 grader, men det blåser snålt och är så grått att himlen verkar hänga strax ovanför ögonbrynen. Jag och Doris ska ut på promenad men alltså … hon slaggar som en liten gris bredvid mig:)

Inte det minsta sugen på att gå ut:)

Jag är inte den som är den utan jag väntar in henne och passar på att jobba tills hon får fart under galoscherna. Jag blir ju trött av att se henne, så gäspar käkarna ur led snart;)

I helgen verkar det som om högskoleprovet skrevs. Jag har aldrig gjort hela, och skulle med stor säkerhet inte prestera speciellt bra eftersom det väl är både matte, fysik och kemi? Plus geografi och omvärldskunskap;) Jag är inte speciellt bra på något av det, bitvis absolut, men inte i sin helhet.

Däremot ordförståelsedelen, den gör jag varenda år när tidningarna släpper den. Om jag inte har alla rätt blir jag sur en vecka eller så;) Det är därför skönt att spika det, och ha 20/20:D

I år tyckte jag inte ens att det var speciellt kluriga ord. Några kändes som att de kunde ha fler betydelser men de flesta var easypeasy. Är man lite för snabb är det lätt att det blir fel så det gäller att läsa alla alternativ:)

Nu är jag nöjd och glad, stolt över mig själv och det är ett bra sätt att börja veckan på:D

Jag gillar glosor, och har nog alltid gjort. Visst var det svårt i skolan med helt okända ord på okända språk, men det var ändå kul. Jag var, och är nog fortfarande, nästan lika bra på att stava på engelska som svenska. Förutom ibland när jag får hjärnsläpp deluxe. Att prata engelska är också något som innebär problem. Idag pratar man det ju så ofta, men när man inte kan det engelska ordet hivar man in ett svenskt. ” I want some glass”, typ. Bara det att när man pratar med engelsktalande personer så vet ju inte de vad ”Glass” är:)

Jag läste också franska i skolan och där kan jag absolut inget alls. Mer än enstaka ord.

Jag tycker det är roligt med ord, och deras betydelse. Ibland inser jag att jag använt ett ord, eller begrepp, helt fel, som när jag var ung och inte riktigt fattade skillnaden på drygt och knappt. Drygt en deciliter och knappt en deciliter är ju olika saker. Jag körde med drygt på allt, för det lät mer positivt:D Häromdagen hade syrran och jag en diskussion om ordet Ignorant.

Jag vill använda det som att man inte bryr sig om att ta reda på saker. Att vara ignorant är som att medvetet dissa något för att man inte vill veta. Jag ignorerar exempelvis ungarna när de gnäller. Enligt SAOL betyder ignorans: Mkt stor okunnighet vanligen beroende på mer eller mindre medvetet ointresse. Det hänger ihop med adjektivet Ignorant, mkt okunnig eller obildad. Jag får inte ihop det:)

Jag kan sakna glosorna! När barnen har glosläxa och pustar och suckar så kan jag inte låta bli att tänka att de är tråkiga, det är ju rätt enkelt och simpelt, plus att man lär sig nya saker. Jag har ett mobilspel som jag alltid spelar en stund innan jag ska sova:) Där ska man leta reda på olika föremål, på engelska. Jag älskar när det kommer nya scener att leta i för då kommer nya ord. Från början har jag noll koll, som wrench exempelvis. En slags tång, och jag hade ingen aning. Beret var en basker, det hade jag heller ingen koll på, och massor av annat.

När barnen började med spanska fick jag förhöra på glosor, och vissa ord sitter kvar. Nu får jag aldrig förhöra just nånting längre, det är lite tråkigt. Jordan läser ryska, där hade jag väl mest troligt inte ens kunnat få ihop krumelurerna de kallar bokstäver:) Ja, ryska:) De har ett fjärdespråk på hans skola, tror han kunde välja mellan franska, italienska och ryska, och han har nog till och med ett C i det. Fast han själv hävdar att han inte kan ett dugg, men tjatar man så kommer det ett och annat ord:D

Nog om ord, även om jag kan prata länge om det:)

Hon har vänt sig nu:

Sover med halvöppna ögon och benen rycker som om hon var ute och sprang. Hon är så rolig när hon sover, Doris. Ofta snarkar hon högt, ligger i nån helknepig ställning med nacken böjd bakåt, och rör på tassar och/eller ben. Helst såhär på rygg, helt uppenbart trygg och i säkerhet:)

Så fort jag reser på mig kommer hon studsa upp, eller om nån kommer hem, då jäklar. Hon måste ju springa och kolla vem det är och möta med höga skall. Min lilla skruttisfjuttis. Jag hör om folks problem med sina hundar, hur de måste gå ut på nätterna, eller är sjuka ofta. Hur de inte kan vara ensamma hemma eller åka bil.

Doris sover som en stock tills man själv behagar gå upp. Det kan innebära både tolv och tretton timmar, eller mer:) Jag har aldrig behövt kliva upp på natten med henne, hon kan vara ensam hemma utan problem och älskar att åka bil. Sjuk vågar jag inte ens säga högt, men viskar, aldrig. I somras opererades hon för knölar på juvret, som då heter juvertumörer. Det är ett så fult ord att jag inte vill använda det. (Apropå ord, vissa ord kan jag inte använda för att de är fula, det behöver inte vara svordomar eller liknade, utan bara fula ord. Som tumörer, eller kaskad.) Man visste inte om det var godartade eller elakartade och eftersom det kostade massa stålars för att analysera dem, och det egentligen inte spelar nån roll, så var vi osäkra på om vi skulle göra det eller inte. Jag är ju av typen att det man inte vet lider man inte av, samtidigt som jag hellre vill ha sanningen. Jag vet, det är kontraproduktivt:)

Men till sist så lät vi dem analyseras. De var godartade, vilket ju var det jag ville höra. Tack och lov. Hon hade inga komplikationer av operationen, allt läkte fint och det hon mest tyckte var tråkigt var att inte få springa lös i trädgården.

Doris är må hända en jycke som skäller på allt och alla och som smiter om hon får lust, men jag tar det alla dagar i veckan, om jag får samma kvaliteter som hon har. Hon är snäll, säker med barn, funkar med katterna, frisk, kräver inga specifika tider för att gå ut, sover gott, har plåtmage och är så go och glad:)

Nu är det en aning ljusare ute, så det är dags att passa på – ut och gå!

Ha en fin fortsatt måndag 🙂

För en stund sen kom kom den här flashen

Stefan Hanna, suck. Jag fattar inte helt, men när man är vald är man ju det på fyra år. Den här killen uppfann sitt parti Utvecklingspartiet Demokraterna, ganska sent inpå förra valet. Hans mainfokus skulle vara nej till utbyggnaden här ute, och nej till spårväg. Han kampanjade stenhårt på det här. Väl mig så ska jag göra allt för att stoppa de här planerna.

Första veckan på jobbet, gick han i säng med fienden, nämligen allas vår käre Pelling. De två kucklimuckade och vips hade den ena den andra i ledband. Jag är förvisso ganska dålig på politk, men jag är ju inte direkt ensam om att tycka så här. Stefan Hannas uttalanden och ageranden är mest bara märkliga. Han vänder och vrider på sin kappa så mest troligt är den nu så insnurrad att han inte kan få av den. Nu sist under folkomröstningen så var han på Pellings ”sida” i debatten. Rösta JA, sa han, Pelling, miljöpartiet och öhhh …hur fan var det nu? Liberalerna va? BLANKT sa Moderaterna, KD, SD(fast de får inte vara med på möten osv eftersom de är, tja SD), och Centern. NEJ sa ingen. Bara det är jul liksom en fingervisning om hur fel omröstningen var. (Ha lite överseende med ev fel här, jag ids inte googla och minns inte helt.)

Öh va vänta nu? Om man är emot spårvägen men ändå vill rösta som Pelling som är så För den att det är löjligt, så är ju något fel. För även om folkomröstningen inte var om spårvägen som folket önskat, utan om nåt helt annat, luddigt uttryckt så det omöjligt gick att göra rätt, så handlade den om var man skulle bygga bostäder. Byggplanerna här ute är helt avhängiga spårvägen, och tvärtom. Och det var en fråga som var ställd på så vis att den enkelt går att vrida och vända till sin fördel. Alla partiledare satt i samma rad på samma möte och alla argumenterade och motiverade för sitt svar. ÄNDÅ går Pelling ut och säger att det var en storseger för JA – sidan när resultatet blev nästan 50/50 mellan JA och BLANKT. Han visste utomordentligt väl att alla blankröster var en protest och inte ett ickesvar, men valde att låtsas som att han vann stort.

Tillbaka till Stefan Hanna. Nu lämnar han kommunpolitiken? Va? Men de som röstade på honom då? Jag ser det som ett stort svek mot dem, även fast jag inte tycker att han gjort något vettigt och bra gällande spårväg och byggande.

Vad han ska göra nu? Jo men han ska fokusera på kollektivtrafik och sjukvård. Spårvägen alltså. Utan att veta så verkar det som han gick till regionen. Han fick väl mer betalt där troligen. För att hålla tyst kanske? Jag borde inte ens tänka så, men mitt politikerförakt är tyvärr högt nu för tiden. De beslut som tas i Uppsala just nu är galna. En ny 4H gård ska byggas och kommunen har köpt loss mark för 26 miljoner. Okej, de håller på att bygga en 4H gård exakt i detta nu, ska vi kanske hejda oss lite? Och om det ska byggas en ny, vad sägs om att lägga den åt andra hållet av stan? Inte det håll där de fyra andra ligger … Kanske kommer de att använda den här marken till något helt annat? Planer som i nuläget är hemliga. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Inga nya skolor kommer byggas, pga för lågt antal elever. Folk som flyttat till nybyggda områden och blivit lovade skolor, och förskolor för den delen, tvingas åka långt och ofta till flera ställen om de har fler barn. Islandsbron stängs av för trafik, trots att den nya Tullgarnsbron fastnat vid flera tillfällen och blivit obrukbar. För att inte tala om omvägen man nu får köra för att ta sig dit man vill, via sjukhusvägen som är trång som fasen, och både gångtrafikanter och cyklister irrar runt som förvirrade hönor. Det byggs farthinder ÖVERJÄVLAALLT, alltså in absurdum. Busschaufförerna får ryggproblem av att köra över dem och det fattar man ju, de är vidriga. Dessutom sjunker de i Uppsalaleran nästan direkt, mest troligt pga dåligt arbete. Plötsligt ska vi också ha betalparkeringar överallt. På varenda stormarknad ska det vara antingen p-skiva eller avgift, varenda liten gata ska avgiftsbeläggas dygnet runt. Plus att många centrala parkeringsplatser tas bort, för att politikerna vill göra en park(?)

Pelling hänvisade till en ”ny” parkering, nämligen en där planen var att bygga en skola, innan pengarna tog slut, där kan man stå. Ja absolut, men det är inte på långa vägar lika centralt som den förra. Som dessutom var knökfull jämt och ständigt eftersom den behövs. Ska man in till city är det betydligt mkt längre att gå. Alla som tar bil är heller inte suveräna på att gå, det är en av anledningarna kanske, eller att man ska handla något stort och tungt.

Bussen kostar 39kr. Oavsett var man ska, vilket är toppen när man ska åka till Furuvik som tar en timme drygt, men inte lika toppen när man åker tio minuter. Uppsala är inte StorStockholm så att jämföra med det är inte korrekt.

Värst av allt är ju alla förberedande jobb inför spårvägen som görs. Man gräver upp och flyttar ledningar, hugger ner stora fina träd med kronor som skapar bra förutsättningar både för luften och klimatet inne i stan och utanför. Det är sjuka mängder skog som skövlas. Massor av andra förberedelser också. Och allt detta utan att man har de nödvändiga tillstånden på plats… Pengarna rullar ut.

En kvinna med permobil ansökte om att få en liten asfaltsklutt lagd på en trottoarbit så hon kunde köra över ner/upp med permobilen. Svaret som Uppsala Kommun gav, utan underskrift från någon handläggare utan enbart underskrivet med Uppsala Kommun: Det finns inte pengar till det, allt ska gå till spårvägen.

Jag är på allvar seriös. Jag har det från en nära vän.

Och här har vi ju gått för långt med råge. Uppsala behöver ett nytt styre. ASAP. Det vi har nu är fullt av medborgarförakt och maktmissbruk. De ljuger och för bakom ljuset. Spårvägen sägs ska kosta 6 miljarder. Envist hävdas det, trots att det i den summan INTE är medräknat spårvagnsdepån som bara den estimeras till en miljard. Allt förarbete är heller inte medräknat. Utan den summan handlar om en liten del, i själva verket kommer slutsumman hamna nånstans runt 20 miljarder.

Ja. Nu hamnade jag åter här:) Sur pga politiker. Jag vill inte vara det, men det är ju omöjligt att låta bli. De är som en samling inkompetenta diktatorer. Som låtsas göra saker för medborgarna men egentligen uppfyller sina egna drömmar och mål.

Att bli av med Stefan Hanna är inte dåligt, för han har inte gjort nåt vettigt. Han hävdar att han gjort det, men varför skulle han sluta om han brinner för det? Det jag reagerar på är att han lämnar sin post mitt under en mandatperiod. Vad har hänt som man inte får veta? Vilka lik har grävts upp? Vilka tabbar har begåtts?

Herrgud alltså, politiker är ett eget släkte för sig. Och inte på ett positivt vis.

Återkommer med ett mindre argt inlägg om en stund:)