Idag började jag dagen med att väcka Jamie klockan åtta, han hade samling för en match klockan nio. Själv masade jag mig upp och iväg till den startade kvart i tio. Snark:)

Jag är ju ohemult morgontrött, har alltid varit, hela mitt liv. Jag är helt övertygad om att jag sov länge på morgnarna även som bebis. Det vet jag till och med, för jag var så liten när jag föddes att jag tvunget skulle äta oftare än de var tredje timme som alla bebisar skulle äta på dåtiden. Vare sig man var hungrig eller ej;) Mamma fick lov att väcka mig:D Och så har det fortsatt, jag är en klassisk B-person. Det är vi som funkar dåligt på morgonen men som får fart vid 14-tiden och sen uträttar stordåd på eftermiddagen och kvällen. A-människorna är som mest effektiva från gryning till strax efter lunch. Jag anser att det är en jäkla tur att vi är olika, men det anses överlag fult att vara morgontrött. Ingen ser ner på en morgonpigg person, men oj så det ska pikas om man är morgontrött.

Jag minns så väl när jag började jobba på sjukhuset, dagen började 6.45 till 16.00 Eller kvällspasset från ca 13-22, kommer inte helt ihåg när vi började och jag vill minnas att vi också kom senare för att vi tog matpaus innan jobbet. Alltså att skulle vi börja 13, så kom man 13.30. Man hann liksom aldrig käka i fred med stängd dörr på kvällarna, utan åt när, och om det fanns tid. När jag jobbade kväll så klev jag upp en timme eller så innan vi började:) bara precis så jag hann vakna, äta och ta mig till jobbet. Medan mina kollegor hade haft tvättstugan, bakat bullar, varit på stan och lunchat med vänner och passat barnbarnen. Typ. Jag kände mig alltid så förbannat dålig. Att jag sen utan att tveka kunde ta ett nattpass direkt efter kvällen om det knep, och vara på tå hela natten, det var inte lika fint. Att jag utan problem jobbar natt, från 21-07, är inte heller lika fint. Men det är fan så jävla fint att vara uppe med tuppen.

Hel samhället är anpassat efter de morgonpigga individerna. Vi som är morgontrötta får bara lov att hänga på, fast det är riktigt jobbigt.

Men, i alla fall:) Idag var jag på fotbollsplanen kvart i tio. Det var skönt väder idag! stadiga 13-14 grader som jag klagat och frusit om det varit maj, men nu är jag bara tacksam. Tacksamheten över varenda fin höstdag är faktiskt väldigt stor, för jag vet så väl vad som komma ska. Gränserna flyttas hela tiden:D Från att ”bara det är ljust”, till, ”Bara det inte regnar”, till ”bara det inte är minusgrader, bara det inte är frost, bara det inte är snö, bara det inte är slaskig snö som är tung att skotta, bara det inte fryser på innan jag skottat, bara det inte värker ner snö, bara det inte är snöstorm” osv.

Det ligger om knuten och lurar! Kylan, mörkret, minusgraderna.

Jamie lag spelade 2-2 i matchen, och sen skulle han tillbaka på kvällen. Han är målvakt, inte helt frivilligt men tror de varvar mellan killarna, eller så är han den som är enklast att övertala;) Jag gick en omväg hem så jag skulle få röra på mig och sen städade jag och insåg efter att två barn rivit i frysen efter bröd att vi inte hade något. Så då bakade jag:)

Det var inte igår jag bakade bröd, men det är ganska trevligt ju. Jag brukar köra dubbel sats när jag väl gör det, och det här är Skogaholmslimpor. Recept finns här

Jag hann inte helt klart, utan Trixie fick grädda bröden, medan jag traskade tillbaka till fotbollsplanen för att se en match till. Den här vann de med 3-2 i slutminutrarna. Det är ju alltid roligare med en vinst än en förlust:)

Jag orkar aldrig släpa med mig en stol men jag ångrar mig alltid när jag väl är där, det är jobbigt att stå rakt upp och ner:) Mina stackars fötter gillar det inte. Alls.

När matchen var klar så promenerade jag hemåt igen, till en rykande het potatis och broccolisoppa:) Jag grävde upp de sista potatisarna idag och Trixie gjorde soppa på dem. Den var svinigt god. Bara potatis, broccoli, grönsaksbuljong och grädde. Tror jag:) Till det nybakat bröd och man kan äta sämre.

Efter det satte jag mig för att jobba lite, men har haft så förbannat ont av gördeln idag att jag akut bestämde mig för att duscha:) Det är enda gången jag tar av den, och det är som en fröjd varenda gång:) En riktigt lång dusch, och sen går det fint att krypa in i tvångströjan igen. Om jag räknar rätt har jag haft den i sex veckor nu, och siktar på åtta. Efter att ha googlat 🙂 De sa fyra veckor, och sen : så länge du orkar. Kanske åtta, kanske åttioåtta:) Vi får se.

Nu halvligger jag här i soffan, Jamie kollar på Walking Dead och eftersom jag är kär i Daryl så kikar jag med ett halv öga mellan varven:D

Hoppas att ni har haft en fin helg, och att vädret har varit fint hos er. Nu kör vi en ny vecka:)

Reklam och annonslänk för Narwal

Jag har ju en ny robotdammsugare som jag älskar, den gör liksom allt! Förutom att plocka undan kanske;) Men i princip sköter han sig helt själv.

Narwal vilar inte på gamla lagrar, eller hur nu talesättet är, men de har i dagarna kommit ut med ännu en modell,

Narwal Freo Z Ultra. (Min heter X.) Det här är Z, förbannat snygg måste jag säga, med sin gråa färg!

Jag har skrivit om min älskade hushållsrobot här så läs där. Det ÄR på riktigt en ofantlig skillnad.

Även om min gamla absolut gjorde jobbet, så gör Narwal det outstanding. Han gnuggar och gnor, i tysthet, och mina golv är magiskt rena nu. Jag har en linoleummatta i köket, som är rätt känsligt för vatten. Innan jag fattade vad problemet var höll jag på att bli tokig. Varje gång jag skurade med mitt vanliga rengöringsmedel typ Ajax, så luktade det inte gott, utan mer som kräk. Exakt det man vill ha när man engagerat sig, eller hur? Nej, inte alls. Golvet vill inte alls ha något annat än typ en bra såpa eller diskmedel, dessutom så sällan som möjligt.

Därför var jag en aning orolig över att det skulle bli för blött men alltså – Narwal skurar med måttlig med vatten, gnuggar tills smutsen är borta, med exakt rätt tryck för materialet, och det har resulterat i att mina golv nu är sammetsmjuka.Utan att det luktar det minsta illa, tvärtom. Ja, jag inser hur skitiga på djupet de varit länge, och ja det skäms jag lite för. Men det förtar ju inte Narwals kompetens. Jag har sen riktigt parkettgolv i vardagsrum och sovrum, plus laminat i tre rum, och Narwal känner av materialet och anpassar sig. Just på linoleummattan märks skillnaden så väl, när jag skurar för hand med min i mitt tycke superbra golvmopp, och vatten med rengöring, så blir golvet ändå FÖR blött. Det händer inte med Narwal, han använder exakt rätt mängd.

Narwal kan dammsuga/ dammsuga och moppa eller bara moppa. Jag har ställt in min så att han dammsuger varje dag klockan 12, och sen på lördagar så kör han en dammsugning plus moppning. Just nu håller han på att skura köket:)

Min främsta anledning att skaffa en robot var att få undan djurhåren som flyter runt som öar här hemma. Det ser ut som stora feta dammråttor, men är päls. Lägg till alla långhåriga personer som bor här, till och med Robban har hår långt ner på ryggen:) Narwal har en trasselfri borste, som på något magiskt vis får hår och päls att flyta in i dammbehållaren utan att trassla in hela borsten. Min gamla fick jag klippa loss hår från ett par gånger i veckan, och det behöver man inte ens fundera på nu med Narwal. Själv dammbehållaren komprimerar ihop dammet så man behöver inte tömma den speciellt ofta, ungefär var 7:e vecka. Det jag gör främst är att tömma det smutsiga skurvattnet, och fylla på nytt. Första gången han skurade fick jag göra det flera gånger, vilket var ett pinsamt bevis på hur skitigt golvet var. Nu kan jag möjligen behöva byta en gång under pågående skurning, men oftast inte. Han har liksom städat så rent att det inte behövs.

Narwal har avancerad teknologi som känner av att det är smutsigt och som gör att han fortsätter gno tills det är rent. Halleluja! Ni fattar ju, vilken kompis!

Navigerar på en femöring och stör inte i maten:) Sellman kan inte bry sig mindre om honom, för även om han kommer nära, så känner han av hinder och kör inte på honom. Ljudnivån är behaglig så inget av djuren bryr sig det minsta. Så bra!

Oavsett vilken ni väljer, den helt nyaste eller någon av de andra, min heter alltså Freo X Ultra, så kan ni använda min kod:

Carola15 ger er just 15% på Narwal:)

Tycker ni att det är lite dyrt? Ja, de är inte de billigaste, inte heller de dyraste, helt ärligt tycker jag priset är lågt i förhållande till hur himla bra de är. Jag jämför med min budgetvariant, och det är inte ens i närheten. Bättre att lägga lite mer och bli helt nöjd än att snåla och vara lite missnöjd. Det är ju som med allt:)

Narwal underlättar verkligen i hushållet. Du styr honom med en app, kan tidsinställa eller bara slå igång när du går förbi genom att trycka på basstationen. Han kan köra på natten, så tyst är han.

Jag kan inte rekommendera Narwal varmt nog:) Skaffa en egen ni med, och luta er tillbaka med en kopp kaffe, virka lite eller gör bara annat som också måste göras i hushållet. Narwal kommer bli er bästa kompis också:)

Här hittar ni alla modeller, och glöm inte Carola 15

Nån sa att det var en kraftfull fullmåne denna gång, jag har absolut ingen koll, men så kan det säkert vara. Jag borde ju såklart se till att skaffa mig koll, eftersom den påverkar mig förbannat mycket. Hokuspokus-skit, men ändå inte:)

Månen flyttar stora vattenmassor, vi består till över 70% av vatten, matematiken är inte helt ologisk.

Jag kan med andra ord inte sova. Jag går och lägger mig och så fort jag drar täcket över mig så blir jag tvärpigg. Inte så där att man ligger och inte kan sova, vänder och vrider, utan det är inte ens nån idé att försöka. Jag är så pigg. Jag har uträttat stordåd här sena kvällar, städat skåp och lådor i köket, gjort ren ugnen och sånt där man normalt kanske inte vill göra efter 23 på kvällen:D

Det innebär ju att dagarna blir extremt sega. Senaste har det varit sol och ganska skönt ute, men idag(igår, började skriva texten igår) är det grått och liksom ett icke-väder. Ingen vind, inget regn, ingen sol, inget ljus, inget alls. Det är stor skillnad, vädret påverkar mig mycket. Fint väder = jag är glad och nöjd. Dåligt väder= jag är trött, seg och deppig. Kan man kanske installera ljusterapilampor i hela huset? 😀

Men, förutom det då? Jodå, jag har fått undan det som ska göras. Jag har massor kvar också, men alla vet väl hur man äter en elefant? En bit i taget:D Det går inte att svälja hela i en enda tugga och det är samma sak med det mesta, en sak i taget, lugn och fin. Ofta känner jag att jag aldrig blir klar, och det är också sant, inget jag bara inbillar mig. Det handlar ju en hel del om att jag jobbar hemifrån och inte har några fasta tider. Jag kan styra som jag vill, men saker måste ändå göras. Ganska frekvent klumpar saker ihop sig, och då är det prioritera som gäller, medan det som inte är lika akut får vänta. Kanske till lördag eftermiddag, eller söndag natt. Just exakt den här veckan ligger jag ovanligt bra i fas med det mesta, vilket är jäkligt skönt. Jag har inget som hänger över mig i min kurs och det jobb jag håller på med är inte klart men det är pågående.

Kors i taket:)

Kursen är fortsatt helt suveränt kul:) Jag är så glad varenda gång jag loggar in. Det är en folkhögskolekurs om Fantastik. Fantastik är samlingsnamn för fantasy, sci-fi och skräck och en massa andra undergenrer. Just nu håller vi på med ett block i sci-fi och det är kanske det jag är minst intresserad av. Det samma verkar gälla för många andra ai kursen också. Jag insåg, efter att vi pratat massor och hänvisat till StarWars, att jag kanske inte sett dem. Det trodde jag ju, men eftersom jag inte kände igen ett dugg av det som sas började jag fundera. Jag var ju för liten när de kom för att se dem på bio och jag har aldrig sett att de visas på tv. Så sagt och gjort. Robban och jag kollade klart på Breaking Bad och sen satte vi igång ett StarWars maraton. Han bestämde att vi skulle se dem i den ordning de en gång släpptes, så vi såg först den som idag heter episod tre, sen fyra och fem. Sen är det nummer ett två och tre. Först var kass, andra kass och tredje kass. Herregud så märkligt att de här filmerna är kultförklarade? Tänkte att de nyare filmerna kanske är bättre? Men, fyra fem och sex är ju lika tråkiga de med:D Jag vet att det är som att svära i kyrkan att inte gilla dem men med tanke på att jag slumrat till en stund under varje, och det gör jag ALDRIG, så kan jag konstatera att de inte är min kopp te. Inte ens Liam Neeson lyfte filmerna. Då är det illa. Jag tror dessvärre att vi har ett helt gäng kvar, för jag ska se alla i serien. Mandalorian exempelvis.

Och apropå Yoda. Här har jag gått och tyckt att han är en gullig liten sak, men nu – han liknar mest en sköldpadda och jag får lite taskiga vibbar av hela honom:D

Haha. Det finns ju nu massor av andra sci-fi filmer och böcker man kan dyka ner i, och det är tur det. En rolig sak är att jag återigen inser hur lite jag vill sätta saker i fack. Samtidigt som jag gärna vill kunna sortera in i rätt ordning. Helt dubbelt alltså. Som människor exempelvis. Vissa är energitjuvar, andra exhibitionister och ytterliga andra är charmerande och kultiverade. Brottslingar, politiker, blåljuspersonal, förskolepersonal och sopgubbar. Som ju såklart heter något annat idag, renhållningsarbetare eller så, men jag gillar att nämna saker vid dess rätta namn ju:) För mig blir det inte varken mer eller mindre bra för att man säger dagis/förskola. Snarare, i just det exemplet, så förvirrar ordet förskola mer än det hjälper, för vem går i skolan när man är ett år? Jag gillar ordet dagis, det är ett ord som för mig är fyllt av värme och omtänksamhet. Förskola signalerar krav och inrättning i ledet.

Men skit samma, när det gäller att genrebestämma litteratur och filmer, det är svårt. Speciellt kanske i fantastiken, där de glider in och ut mellan de olika genrerna. Jag vill ju gärna kalla Avengers för Fantasy, vilket det är, men det är samtidigt sci-fi för de har massor av teknologi. Jag har insett mer och mer att inte ens experterna är överens, så varför ska då jag ens bry mig? Nope, jag konsumerar det jag tycker om i litteratur/filmväg:)

Vi har en uppgift varje vecka där vi ska skriva en text om något. Det är lite som i skolan när man skulle skriva uppsats, man får ett ganska givet ämne, och lite hjälp på vägen. Sen får man skriva max tre sidor. Det är väldigt roligt, även om det inte är inom det jag normalt brukar skriva. Men att få testa på, och i så liten skala att det inte känns som förspilld tid även om slutresultatet är värdelöst, det är lärorikt. Tre sidor kan jag producera på väldigt kort tid, ofta råkar jag få lite tidsnöd och sätter mig med det tre timmar innan det ska vara inne, och det brukar lösa sig:D

Min första text blev jag så jäkla nöjd med att jag funderar på att köra vidare på den till våren, när vi ska skriva ett längre projekt som sträcker sig över större delen av terminen. Den andra och tredje så usla att jag aldrig vill se dem igen och den senaste var helt okej. Blandad kompott:D

Jag ska sätta mig nu och kika på nästa veckas uppgifter, vi har lite kvar på sci-fi blocket, sen går vi på höstledighet, vilket är en lyx man har på folkhögskola:D och sen går vi in på skräck. Det gillar jag, men tror inte att jag någonsin skrivit något som är menat som en ren skräckhistoria. Däremot är ju Stephen King en enorm förebild. Jag älskar hans sätt att beskriva på detaljnivå hur något äckligt händer, hur bloddroppar långsamt rinner och flugor klampar runt och lämnar små spår. När jag fastnar i mina texter så räddar han mig alltid, då kör jag ett sånt parti, med väldigt beskrivande och detaljerat. Eller en dialog:)

Och nu ska jag sluta skriva om att skriva och i stället gå och hämta en kopp kaffe till. Jag hoppas det är okej för dig som tyckte att jag bara drack kaffe och tränade;) Sen ska jag faktiskt ut på en promenad, idag är vädret vackert igen, och jag får ju inte träna på annat vis än så för tillfället. Jag hade bokat ett pass med David men fick kalla fötter och bokade av:)

Efter att ha googlat mitt i nätterna, pga att inte kunna sova, så verkar det som att man gärna kan avstå i cirka 8 veckor, och ha gördel på lika länge, och eftersom det här är viktigt för mig så chansar jag inte. Det transplanterade fettet är ömtåligt och där de tagit fett ifrån behöver kompression för att det inte ska bildas vätska. Jag avvaktar. Kanske nästa vecka, kanske veckan efter.
Jag har tappat allt, känns det som. Noll styrka i armarna, måste öva armgång men vågar inte för jag vågar inte hoppa ner pga både foten och vaden;) Noll styrka i bål och ben, rumpa eller just nånstans alls. Jag hoppas att det bara är en känsla, för rimligen kan man inte tappa allt så där. Jag har ju dessutom promenerat så mycket mer än vad jag brukar:)

Svullnaden har avtagit och benet är inte alls lika spänt som förr, det är lite svårt att inte känna en viss besvikelse. Jag VET att det är svullnad och jag VET att det kommer avta, men ändå 😉 Det var ju väldigt fint som det var liksom. Förutom att det såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst;) Men, det här ska ju följas av flera operationer, om nu inget händer, ta i trä osv. Vågar inte ens tänka på det, för jag har ju blivit så blåst av Akademiska många gånger nu.

Jaja. Mot kaffet!

Ha en underbar lördag:)

Reklam och annonslänk för Cellbes

 

Ja, så var den här – kylan. Jag hatar att frysa och klär på mig efter konstens alla regler, med lager på lager och vindstopps-tyg och så vidare. Jag vägrar också att gå direkt på tjocka vinterjackan, så än så länge är det en mellanperiod.

Massor av stickade tröjor och koftor, plus en vindjacka av något slag.

Den här rosa stickade tröjan är inget annat än underbar, mjuk och ganska tunn men ändå gosig:)

Och den är ju så jäkla snygg!

Den har jag redan använt massor, både under en skinnjacka och ensam. Den är så härlig!

Den här är också rosa, som ju är en favoritfärg, men den finns också i flera färger.

Den här tvåfärgade till exempel:

Det är så fint med den breda mudden i både ärm och nederkant och sen slitsen som gör att det händer något. Just den här tvåfärgade gillade jag massor.

Vill man inte ha en tröja kanske en öppen cardigan är att föredra?

Jag använder massor av sådana också, gärna med huva så jag kan dra upp den i soffan på kvällarna:) Den här har jag i mörkblått och den är suverän, inte minst för att fickorna rymmer mobilen utan problem plus att den ligger säkert och inte ramlar ut. Den är tunn men varm och passar lika bra nu under min höstjacka som den kommer funka under vinterjackan. Gillar att den går ner ordentligt över rumpan:)

Den här hålstickade tröjan i tunn variant fastnade blicken på direkt. Den finns i gammelrosa också.

Jag tycker kragen var supergullig på den och även den lilla fina mudden i ärmarna. Att mudden är lite vågig är extra fint, det blir en liten detalj som lyfter.

Sen är jag ju svag för den här modellen av stickat, polokrage med feeling av skidsemester och Last Christmas-videon:)

Herrgud så fin den är!

Det finns MASSOR av stickat just nu, och ni hittar allt här, både tröjor, koftor, cardigans och klänningar /kjolar. Jag är så sugen på en lång stickad kjol, men vet inte om i år är ett kjolår eller inte:) Jag tror det, och jag har ju mina nya kängor som skulle bli svinsnygga med en stickad kjol, som den här

Eller en sån här klänning,

Det här är från Johanna Toftbys nya kollektion, som är väldigt fin:)

Just den här är jag extrem tveksam till den breda mudden över bröstet, är man platt som en pannkaka är inte det den mest smickrande modellen;)

Mina kängor ♥

Jag älskar de här! Så jäkla sköna och supersnygga. Jag har ju haft liknande fast i fusk-plast, och vet att jag trivs utmärkt i sådana. Det är perfekt med lite högre skaft när man ska ut och klafsa på oplogade gator, det är ju vedervärdigt att få in snö vid anklarna….brrr! Det här är kvalitet och jag räknar iskallt (hehe) med att de ska vara med mig i många år. Mitt nya är att försöka variera mig i alla skor, för att skona mina onda stackars hälar så mycket det bara går. Det är en skaplig strategi som funkar hyfsat:)

Cellbes hittar ni här 🙂

Igår var det ju också begravning. Jobbig men vacker ♥

Kyrkan var full, och det är något speciellt med alla de här männen i olika åldrar med fina kostymer på sig. Det är en ovanlig syn idag, i alla fall för mig. Damerna är inte lika, även om det är mörka kläder så tycker jag att det är vanligt att se tjejer i alla åldrar i de lite mer strama outfiten. Fattar ni vad jag menar?

De vita slipsarna symboliserar allvaret och det räcker med att gå in i kyrkan för att slås av ett mäktigt vemod och en sorg som klipper till rakt i hjärtat.

Vi kom med flit ganska nära inpå att det började, det är tungt att samlas utanför innan, och det ville vi undvika. Tio minuter innan det började gled vi in och satte oss längst bak. Fördelen med att vara i en kyrka är att man inte behöver sitta vänd mot varandra som i Stillhetens kapell. Det är kapellet på kyrkogården och där sitter man på tre sidor om kistan/urnan och jag tycker det är oerhört jobbigt dels att visa min egen sorg och dels att se andras. När man sitter i kyrkbänkar så är med lite mer i fred med sina tårar. Enda gången man exponeras är när man går upp för att ta farväl vid kistan, och det är mer än tillräckligt. Jag är en högkänslig person och andras sorg kramar direkt om mitt hjärta, går rakt in där och sliter sönder det. Jag är helt övertygad om att jag på en helt okänd persons begravning skulle gråta floder, just pga det. Jag känner andras smärta väldigt väl. Igår var det en mycket  kär och betydelsefull människa som vi tog farväl av, och det var tungt.

Det var en fin ceremoni med en väldigt fin präst och vacker musik. Sen en stund med lunch och fika efteråt. Med många känsliga tal som slog an direkt i hjärteroten igen. Tårarna rann och idag är ögonen så svullna.

Han har fostrat två fina söner, som jag håller som mina småbröder även fast det är länge sen vi var så tajta. Men det är ändå människor jag skulle ge mig ut mitt i natten för att hjälpa om de behövde det. Så är det bara. Igår insåg jag att fantastiska män fostrar fantastiska söner som i sin tur fostrar fantastiska barn. Om fler var som den familjen vore klimatet vackrare. Jag är fasen stolt över att ha fått vara en del i den mannens liv. Att få haft äran att blivit uppfostrad av honom och fått dela massor av glädjestunder med honom – många av mina bästa minnen från barndomen innehåller honom och hans familj.

Den kvarvarande känslan är ändå glädje. Fast just nu omfamnad av sorg. Han har alltid valt glädje och skratt före allt annat, och det är något som alltid kommer leva kvar.

Nu tror jag, med min Nangijala-tro, att pappa välkomnade honom där uppe bland molnen eller var de nu är, med en flaska Gammeldansk, och att de kan påbörja nåt kul projekt ihop.

Tills vi möts igen ♥ Tack för allt

Igår fyllde då min lilla unge nitton år:) Fattar ju jag med att man inte är liten då, men jag tänker att det är en mammas privilegium att tycka så. Jag vet med bestämdhet att min mamma tycker att jag är, om inte ett barn, så iaf en ganska ung vuxen:D

Trixie Belle Vera ♥ 19 år, bilden norpade jag från hennes instagram:)

Hon är väldigt lik Janelle på många sätt, främst i lugnet och enkelheten. Det finns inget krångel här, har aldrig funnits. En klok unge med vettiga värderingar, som kan säga ifrån när det behövs. Grupptryck kan dra åt pepparn för det funkar inte här. Hon har en egen vilja och hon låter sig inte dras med i något hon inte vill. Trygg. Stabil. Och med kloka tankar om det mesta.

Trixie eller Trixiebelle, det var frågan, ända in i kyrkans sakristia på dopet velade jag. För det har alltid varit jag som haft sista ordet gällande namnen. Deras pappa har absolut varit med, och namn han avskytt har såklart inte valts, men för honom var det inte så viktigt. Han tyckte också att det var jag som gjort största jobbet vilket är helt korrekt. Sen finns det ju en strategi som funkar på de flesta män, den tar bara lite olika lång tid. Det är att plantera saker, så kan man skörda en seger lite senare. Det gäller att få dem att tro att det är deras egen idé eller förslag:D Man kan få vänta några dagar, en vecka, ett halvår eller kanske ett år, men förr eller senare kommer det. Exempel:

”Ska vi måla om i vardagsrummet?”

”Absolut inte. Varför då?”

”Jomen det börjar bli slitet och fult, och det skulle ge ett lyft åt hela huset. Dessutom ökar det värdet.” (värdeökningar är en klassiker, det kan de inte motstå)

”Nej. Aldrig.”

Så väntar man, bidar sin tid, man behöver inte ens påminna något, och sen en vacker dag så kommer det. Kanske när man minst anar det, man kanske sitter och diskuterar med ett annat par över en middag och det pratas om vad dyrt det är att köpa hus. Då säger mannen:

”Jag tänkte att vi ska måla om i vårat vardagsrum snart, kanske redan till nästa helg.”

”Aha, jasså?”

”Ja, det börjar bli rätt så slitet nu, och det är ju också något som ökar upp värdet på hela huset.”

”Och det här har du kommit på helt själv?”

”Ja? Vaddå? Vem skulle annars kommit på det? Du?”

”Nädå, såklart inte, sånt där tänker inte jag på, vilken tur att du finns.” Så backar man lugnt, trygg i förvissningen att man nu också får välja färg eftersom han ändå vill att man ska vara delaktig:D

Det här funkar också på namn, när våra tvillingar väntades så visste vi inte vad det för sorts, och letade alltså tre olika kombon av namn; två pojknamn, två flicknamn och ett av varje. Flicknamnen var Chelsea & Corinne, eller Sally och Selma. Älskar båda kombosarna! Pojknamn var helt omöjligt! Han dissade ALLT. Och jag menar verkligen allt. Ska inte vara så icke-PK och berätta anledningarna men det var både lite homofobiska och rasistiska åsikter som dök upp. Jag ville ha Jordan och Julian om det var två pojkar, jag älskar de två namnen. Julian från Fem-böckerna ni som läste dem på dåtiden:) Jordan efter en snygg sångare i NKOTB, som alltså är New Kids On The Block:) Ihop är de namnen fantastiska, lika bra som Sally och Selma. Vi hade för övrigt även Sonja med i den uppställningen när jag tänker efter. Sonja och Sally tror jag.

Han vägrade både Jordan och Julian, det var fjolliga namn. Så var det en gosse och en tös och det blev ju som bekant Robban & Corrinda. När vi sen väntade barn nummer åtta, som på ultraljud visade sig vara en pojke, vad tror ni han sa? Jo: ”Jordan, det är fint, det tar vi!” Vi fick ju bara tjejer innan det, men hade det blivit en son tidigare hade han hetat Jordan då med. Säkert som amen i kyrkan. När Jamie föddes sa han när sköterskan frågade om vi hade något namn: ”Ja, han ska heta Julian.”  🙂 Jag hade dock gått vidare då, och fastnat på namnet Jamie. Tänkte att OM det blir ett barn till, en son, så blir Julian perfekt. Jordan, Jamie och Julian, ni hör ju:) I den ordningen. Men Jordan och Jamie var en klockren match, som jag inte tänkte släppa, och det behövdes ingen övertalning alls. Så bra var det:)

Ni behöver inte gå i taket nu, eller kasta er på tangenterna och skriva att era män minsann inte alls är sådana, men innan ni gör det – testa:) Jag tror ni skulle bli förvånade:)

Jag var hos en veterinär med katterna när de var små och skulle chippas eller nåt, och då berättade hon att det var samma med djur. Stumpan försökte krypa ut genom dörrspringan medan Sellman majestätiskt satt och var snygg på hennes dator. Hon sa att killar var lika även i djurvärlden, det enda som behövs är lite smicker. Stora vilda hingstar föll för: ”Ojojoj vilken stilig kille du är”, medan tjejer mer var av typen Fuck off, jag gillar inte dig, inte det du tänker göra och förresten kan du dra åt helvete. Smicker och plantering is da shit;)

Jaja, tillbaka till Trixie! Jag kunde inte bestämma mig för vilken namn som var finast. Hon kallades mest för Trixiebelle, men min tanke var att det kanske var mer än tillräckligt med bara Trixie? Kanske Trixie-Belle? Finare med stor bokstav där på Belle. Men jag gillar inte dubbelnamn med bindestreck:) Till sist, i absolut sista sekunden när prästen pressade mig, vi måste bestämma nu så jag kan namnge henne korrekt:D så valde jag Trixie. Tänkte att det kanske är enklare i framtiden att bara skriva ihop namnen om hon vill, istället för att dela på ett långt namn. Än så länge är hon helnöjd med sitt namn, och även med andranamnet som är efter hennes farmorsmor. Jag kallar henne fortfarande för Trixiebelle:)

Hennes namn är från Familjen Flax, den lilla bebisen som älskade solstrålarna, och även efter Sir Bob Geldof, som jag anser vara en riktig hjälte. Han som satt och kollade på nyheterna om hungerkatastrof, och inte bara förfasade sig utan GJORDE något, som drog ihop hela Band Aid och skrev Do they know its Christmastime at all? Som roddade  hela Live Aid-galan som sändes på tv under typ 24 timmar, första gången någonsin, för att samla in pengar. Så coolt, och så hängivet. Hans ena dotter heter Trixiebelle:)

Min lilla solstråle är en ständig källa till glädje, hon kan såklart vara trubbig och tvär också, allt annat vore ju märkligt:) men mestadels är hon en trevlig och kul person att hänga med. Igår firade hon med kompisar, de var på Pinchos och käkade, och idag ska det bakas chokladtårta har jag hört:)

Jag älskar dig Trixie, grattis på 19-årsdagen♥

Idag är det dagen före Trixies födelsedag:) Jag väntar spänt på att hennes paket ska ramla in på postkontoret så jag kan hämta dem! De skulle komma idag, men alltså … man vet aldrig.

I morgon är också en sorglig dag, för det är begravning. En av mamma och pappas bästa vänner, som varit som min extrapappa under framför allt de första 10-15 åren av livet, sen blev det ju av naturliga skäl inte av att man hängde med sin familj. De har alltid betytt mycket och varit självklara gäster på alla barnens dop, och jag har älskat att träffa dem båda hos mamma och pappa. Det är ju för jäkla sorgligt att livet ska sluta med att par som hängt ihop hela livet ska skiljas åt. Att man förlorar sin livspartner. Jag tycker inte om det, alls.

Mamma är inte hemma, hon är bortrest på en sen evigheter planerad resa, men jag och syrran går på begravningen. Avskyr begravningar av hela mitt hjärta, men samtidigt är det något vackert och ärofyllt över dem. Jag kommer ju gråta floder. Pappa och B har varit bästa vänner i evigheter, alla fyra har varit det, men de två hade en deal. Pappa skulle bli en trut, fågeln alltså,i sitt nästa liv, och B skulle bli en tall. Så skulle de kunna hänga ihop då med. Man skulle ju kunna tycka att det skulle kunnat komma på något lite … eh bättre;) men det där var typiskt de två. På pappas minnesstund så höll B ett tal som gick rakt in i hjärtat och tårarna trillade stadigt. Då sa han att pappa fick vänta lite på honom för han var inte riktigt klar här än. Nu är han det, och även om jag egentligen inte tror på Gud, så finns det ändå en känsla av att de sitter där uppe i himlen, skämtar och har det bra. Väntar in resten, utan brådska. Det är ju för jäkla trist om det bara tar slut, så jag föredrar att ha min Nangijala-tro kvar.

Syrran och jag ska fixa blommor idag, att lägga på kistan, det blir en ros och en tallkvist, och sen två kolor. Jajamen. För det var en annan grej, de tävlade om vem som fick rum med flest godissockerbitar i munnen, och vem som fick plats med flest kolor:) Så en till dem var nu då, så kan de sitta där och tävla. Herrgud, jag gråter ju redan.

Men det är i morgon. Jag måste leta reda på något att ha på mig, i min inte allt för färgglada garderob. Varken syrran eller jag ville ha helsvart, men vad ska man då ha. Det blir svarta byxor oavsett, för det är väldigt få byxor som sitter skönt med gördel och cykelbyxor under;) och sen blir det nog en svart/vit blus. Kanske en svart kavaj över. Jag vet fasen inte, så ska gå och fixa det snart.

Doris och jag ska ut på promenad snart också, det är skapligt skönt väder ute ändå. Det har ju regnat som fasen så risken att det är blött i skogen är ju överhängande, men det får bli så ändå tror jag, det är ju så mycket trevligare med skog än gata. Kanske att jag ska ta den långa vändan, med risk för att ha lera upp till knäna;)

Jag har inte tränat på fem veckor! Men nu har jag bokat pass på onsdag. Det är med David som har full koll på vad jag gjort, så det kommer inte vara några problem att anpassa. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med gördel och cykelbyxor dock? De sa först ”dygnet runt i fyra veckor” sen när avdelningsläkaren pratade med mig sa han ”Så länge du bara orkar”, och det gör jag ju hur länge som helst. Men nu vet jag inte hur jag ska göra när jag tränar, ta av allt och sen på med det igen asap, eller träna med det på, svettas ner det och ändå behöva vara utan ett tag för att det ska tvättas? Jag hittade en annan variant av gördel i gömmorna, helt oklart varför jag har den eller var den kommer ifrån. Antingen har jag köpt den för att jag behövde snöra in magen, eller så är det för att stödja ryggen, den funkar ju för båda sakerna. Men jag tänker att den kan jag ju byta med, ev träna med, och sen har jag ju kompressionstights när jag tränar som inte alls är i närheten av cykelbyxornas kompression, men skaplig. Jamen det låter ju som om jag har en plan:)

Grejen är väl bara att jag är skitnervös för att komma tillbaka till gymmet:D Eller kanske inte nervös förresten, det är mer av ett motstånd. Jag fattar plötsligt lite att man faktiskt kan tappa bort gymmet, det har jag inte gjort förr. Ju längre tiden går, ju enklare är det att fortsätta stanna hemma. Ta det i morgon, sen, en annan gång. Här kommer ju pannbenet in inser jag:)

Nu vet jag att jag aldrig kommer sluta träna, på något sätt kommer jag alltid göra det eftersom jag verkligen behöver det, både för kroppen och själen. Däremot borde jag ju pausat mitt årskort, om jag hade varit smart. Jag har aldrig haft en så här lång paus från gymmet, när jag opererade foten var jag ju där och körde överkropp efter typ tre veckor. Fem och en halv vecka är eoner av tid! Jag har tappat allt känns det som, kondisen lär ju ta evigheter att få tillbaka och eftersom jag inte kan böja benet ordentligt, det tar emot i knävecket;) så kommer det bli annorlunda. Det blir ändå spännande!

Bara man varit förkyld så känns det som man börjar om på noll, uppförsbacken är gräslig. Fem och en halv vecka kommer kännas, inte minst i form av träningsvärk. Det är ju normalt min evige följeslagare;)

Nu kom en postbil och stod ovanligt länge vid brevlådan, undrar jag om det kan ha varit för att det skulle klämmas ner ett paket där? Jag hoppas! Jag måste genast gå ut och kolla, tar Doris-promenaden samtidigt och sen kör vi resten av måndagen. Har en föreläsning och ett zoommöte senare, och en hel del annat:)

Ha en fin måndag!