All kärlek till er ♥
Jag har inte läst era kommentarer förrän nu, och blir alldeles rörd av er omtanke. Jo, jag läste de första som kom, och insåg att jag bara grät av dem så jag lät bli. Tack för er värme och att ni bryr er! Det var inte min mening att ni skulle bli oroliga men jag borde ha fattat att ni skulle bli det ändå. Det som hänt är inget som någon utanför vår familj tycker är något, men för oss är det allt, och det tog hårt.
I vår familj har husdjuren en central plats och de är fullvärdiga familjemedlemmar, och nu fattas en.
Våran Zlatan lever inte längre.
Det finns folk som inte förstår alls, och jag har all förståelse för att jag då upplevdes som väl dramatisk, men för de som begriper är det inget konstigt. Våra katter har varit hos oss i snart tio år, och de har alltid varit pigga och friska. Vi har haft de hos veterinär ett fåtal gånger, det var dels kastrering och efter den fick Smulan en svullnad i operationsärret som fick undersökas, sen har hon blivit påkörd med lite kontroller efteråt. Hon hade även ont i benet för ett tag sen, men det är allt med henne. Zlatan har kastrerats, sen inget, förrän för några veckor sen när han fick något i benet, som släpade och var lealöst, men så fort han kom till veterinären var det bra:) Sen dess piggelinen själv.
Förra torsdagen så hittade jag honom på golvet i badrummet, liggandes på sida som han sällan gör, och han var märklig och off. Ville inte riktigt att jag skulle klappa, och jag bar in honom till Robbans rum och lade honom i deras lilla kartonghus, som Corrinda gjorde när de kom till oss. För tio år sen, och det är fult som stryk men de älskar att ligga där båda två.
Han sov och ville inte äta, men alla som har katter vet ju att de gör så. Har de ont eller är skadade så går de gärna undan, och läker. Jag var sjukt orolig ändå.På söndagen så åt han, och drack och sen kom han och gosade lite med mig i soffan, och låg sen i fåtöljen intill. Ville inte alls vara i famnen som vanligt, eller bli klappad.
Zlatan är den gosigaste katt som funnits, han älskade att mysa i famnen och när han inte vill det så är det illa. När han började äta så kändes det som att det vände, och jag avvaktade måndagen. Han blev utsläppt av barnen och gick ut korta svängar men kom in snabbt och fortsatte sova, men sökte ändå närhet. Han låg mest inne hos Robban. I mångt och mycket är båda katterna Robbans, de har blivit hans egenpåtagna ansvar. På tisdag ringde jag Ultuna djursjukhus, men de hade inga tider, så jag bokade första lediga tid på Rembacken, vilket var onsdag fm.
Åkte dit med honom, och han protesterade inte mot att bli nerstoppade i buren eller att åka bil, sånt han normalt inte gillar. Han blev undersökt av veterinären som snabbt konstaterade att något både kändes och gjorde väldigt ont i magen på honom, och han tog med sig honom för en röntgen. 45 minuter väntade jag på rummet och insåg att det är inte bra. En röntgen går snabbt, och är det inga konstigheter så dröjer det inte. Jag hade katastrofkänslorna redan från första sekunden jag såg att han var dålig, men nu blev de extrema.
Jag blev hämtad för att se på bilderna, och något var det ju. Svårt att säga, såg ut som en trasig diafragma eller/och vätska i lungor/buk. Trasig diafragma kan uppkomma av ett högt fall eller att de blir påkörda, och med tanke på att alla förbannade grannar med besök kör snabbt på vår gata så var det ju inte otroligt. De ville höra hur jag ville gå vidare, och informerade även om kostnaderna. Det känns ju helt absurt att snacka pengar, men det är ju så med djur, det blir så fruktansvärt dyrt att man måste väga allt för och emot. Våra katter är försäkrade, så jag sa bara att om de trodde att det gick att fixa så kör vi. De skickade hem mig, och gjorde ett ultraljud och tog prover som visade ingenting, och de beslöt sig för att operera. Det troligaste var en diafragmaruptur. En inte helt enkelt operation, och inte helt säkert med positiv utgång. Man visste helt enkelt inte innan man öppnat.Jag fick hämta hem min lilla katt, med kanyl på benet, och komma tillbaka mellan 8-9 dagen efter. Han var så dålig, lilla älskade gubben. Jag kunde inte mota bort tankarna på att det värsta skulle inträffa, och försökte verkligen se framför mig hur han skulle bli frisk, men det gick inte. Nånstans visste jag nog.
Zlatan låg inne hos Robban som vanligt, och tyckte att det var okey att vi gosade med honom, men gnistan saknades. Robban fick vara hemma från skolan på torsdagen och följde med mig och lämnade honom, och sen väntade vi. Dagen gick, och jag intalade mig att inga besked är bra besked, ju längre det går ju större chans att de ringer sen och säger att det gått bra. Jag visste inte vilken tid de skulle operera, och timmarna sniglade sig fram, jag både ville och ville inte att de skulle ringa. Jag ville inte få ett dåligt besked.
Vid halv fyra ringde veterinären och det första han säger är att han har dåliga besked, och jag kände hur jag bara tänkte att han hade fel. Det är fel katt du ringer om.
Men han berättade att de öppnat och att diafragman var hel, däremot hade han vätska i lungorna, och buken tror jag, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa. De hade satt ett drän och tömt ur drygt 2 dl vätska ur lungorna.. Fy fan, lilla gubben, inte konstigt att det var tungt att andas. De hade tagit prover på vätskan och det var inga bakterier, eller något annat utan allt pekade på en dödlig jävla skitsjukdom som hette nåt jag inte kommer ihåg. Sit, Zip, Sipps…nåt sånt.
Dödlig sjukdom. Det hörde jag, och kände bara hur orättvist det var. Zlatan var i superform, välnärd, fick alltid gå ut som han ville, mådde som en prins och hade kunnat kämpa mot det mesta, men inte det här. Det var dödligt och han skulle inte klara sig mer än några dagar, och då skulle man behöva tömma ur hans lungor regelbundet. Jag frågade flera gånger om det inte kunde vara något annat, och jag hörde ju att han var tvärsäker på sin sak, men att han även försökt hitta något botbart. Men det fanns inget. Det var den här dödliga sjukdomen.
Jag fick ta hem honom om jag ville, med drän, men han skulle dö om några dagar, och för vems skull är det då? Zlatans? Knappast. Jag hade ju redan sett hur dåligt han mådde. Efter att ha försäkrat mig om att det inte gick att göra något så bestämde vi oss för att låta honom somna in. Lade på luren, höll ihop rätt bra, förvånansvärt bra, och gick ut i köket till Patricia och Corrinda, som såg på min min att något var fel, och så fort jag sa orden högt kom tårarna. Grät, och lyckades samla ihop mig, och så grät jag igen.
Berättade för Robban, och det är svårt med tonårspojkar som inte gärna visar känslor, men jag vet ju vad katterna betyder för honom. Han följde med mig, det var inget han ens funderade på, vara bara självklart att han skulle med, och en timme senare satt vi med Zlatan i famnen. Han hade bandage runt magen och nål i benet, och mådde dåligt. Han andades lite lättare, men det fanns ingen gnista i honom alls. Veterinären kom in och pratade, berättade ännu en gång och var helt fantastisk. Jag kände mig totalt trygg i att han var säker på sin sak. Hade han sagt att vi kunde ta hem Zlatan och att det fanns en möjlighet att han kunde bli frisk hade vi gjort det. Hade han sagt att Zlatan behövde medicin livet ut men skulle må bra, så hade vi gjort det, det spelar ingen roll vad det kostar då. Det är en familjemedlem.
Men han hade inget hopp. Och Zlatan fick den där sprutan. Och nu gråter jag igen.
Det här är Zlatan förra sommaren, så som han älskade att ligga och gosa i famnen. Som en liten bebis:)
Jag vet att det var rätt beslut, det tvivlar jag inte en sekund på och det är skönt, men jag saknar honom så det gör ont. När man släpper in Smulan så går blickarna automatiskt efter Zlatan, de kom ofta in precis så man hann sätta sig ner innan man var tvungen att resa sig för att släppa in nästa. När jag ger henne mat så är det bara en matskål, inte två. Och de är inte samma katt. Smulan är underbar hon med, men Zlatan var gosproppen, bebisen. De var syskon från samma kull, och hon har alltid tagit hand om honom. Jag gråter när jag tänker på att hon är ensam nu. Och så gråter jag för att han mådde dåligt, och för att han är borta. Jag grät två dagar i sträck, och ögonen var svullna och röda, men nu är det värsta över. Jag kommer alltid sakna honom, och jag gråter ju nu igen när jag skriver det här för på nåt vis blir det på riktigt nu. När jag berättar.
Det är en dödlig sjukdom. Ett vanligt virus som många katter har som är ofarligt men som i vissa katter muterar och blir dödligt. Vad är det för skit? Varför våran Zlatan? I värsta fall är Smulan smittad, men veterinären sa att det är väldigt ovanligt att det drabbar två katter i samma hushåll, och vet ni något annat så vill jag inte höra det. Jag vill att hon ska bli en gammal kattdam och dö av ålderdom.
Jag ska inte ha djur, det är bara så. Jag är alldeles för blödig och älskar dem alldeles för mycket. Jag har avlivat en katt förut, men även om det var väldigt jobbigt så var det för att hon var galen. Hon tolererade bara oss två, och när Janelle föddes och började krypa runt så vågade vi inte ha den katten kvar. Hon anföll folk, och vi kunde inte riskera att hon gjorde illa Janelle. När hon var borta så var det en del positiva saker, som tex så kunde jag plötsligt bjuda hem folk vilket inte varit så enkelt med henne. Speciellt mina vänner med bebisar, vi kunde aldrig umgås hemma hos mig.
Med det här är det absolut inget positivt alls. Inte ett dugg. Det är bara sorg.
Våra katter är försäkrade, och nu vet jag inte vad slutkostnaden blir, en del saker går inte på den. Men att slippa fundera över pengar i det akuta skedet är guld värt, så lägg pengar på en försäkring på era djur. Nu hade jag dem försäkrade upp till 25.000kr och det kändes som mycket, men hade det varit en diafragmaruptur så hade allt gått på cirka 30.000kr med eftervård och allt, så det springer iväg snabbt. Och jag hade betalat det som inte gått på försäkringen. På nåt vis. Jag ska genast öka på Smulans och Doris försäkringar. Det är jobbigt att ta beslut runt sina sjuka djur, men bara tanken på att vara tvungen att avbryta eller välja bort en behandling för att det inte finns pengar skulle göra mig tokig.
När jag grät hos veterinären och sa att jag inte skulle ha djur så sa en av djurskötarna att jag skulle tänka på alla fina år jag haft med Zlatan, och nu gråter jag igen, men det är ju så. Han har gett oss alla så oerhört mycket. Han har legat hos mig när jag varit ledsen. När någon av ungarna varit sjuka så har han legat där och gjort dem sällskap. Han har gett mig massor av katthår i näsan när han strukit sin svans i ansiktet på mig, och han har legat på min arm så jag fått skriva med pekfingervalsen på datorn. Han har legat och spunnit i min famn som en liten bebis och han har ockuperat min huvudkudde så jag fått legat utan. Han har låtit barnen bära runt på honom och han har älskat att sova i dess sängar.
Han fattas oss. Jag älskar honom. Han var en så speciell katt. Den snällaste.
♥ Zlatan ♥
20060713 – 20160421
Har likadana,supersköna!Nackdelen är att det redan gått hål i sulan under skon efter knappt 3 veckor…:(
Gå tillbaka och byt!
snyggt
Köpte precis likadana fast vita Jättesköna.
Gillar oxå den affären då man köper många skor ☺️
Jag har ett par skor från Asics som ser exakt likadana ut och som jag också älskar, får kanske kika in på Skopunkten och prova ett par skor. Jag använder en sportsula i från Footlab som gör dämpningen ännu bättre…rekommenderas verkligen!!!