Bara att konstatera, den här magsjukan har bestämt sig – Familjen ska ner på knä. Hela familjen. Alla ska drabbas. I skrivande stund är det sju drabbade, två friska. Det lär ändra sig, mest troligt så fort jag loggat ut från bloggen.. I går kom Trixie upp, efter att jag skrivit klart det inlägget, och ”visste inte hur hon mådde” Nä, okey då, men vi tar en hink här, och ooooops! Vilken tur att du hann upp… lägg dig här på soffan du.
I morse Robban.
Kvar är Novalie som ligger i sitt rum och mår illa, det har hon gjort i några dagar nu, och det kan bero på att hon inte törs äta. Patricia har flytt fältet till en kompis. Som bor i egen lägenhet så han tar emot henne på egen risk. Hon mår jättedåligt, och jag känner igen mig så väl för några år sen. Denna förbannade emetofobi!
Det betyder kräkfobi, och klicka superjättegärna på länken och läs, för i mitt fall, så hade jag mått så himla mycket bättre bara av att få veta att det fanns andra som kände på exakt samma vis som jag. Att jag inte var dum i huvudet. Att folk visste var det handlade om. Att de inte trodde man var rubbad.
Jag har väl alltid tyckt att det är väldigt jobbigt och obehagligt att kräkas, och undvikit smittor så gott det gick, jag jobbade ju ändå på sjukhus…men inte förrän Patricia föddes så bröt den jäkla fobin ut i full blom. Jag inser väl i efterhand att det var en kombo av väldigt mkt som gjorde det. Jag fick två barn med 21 månaders mellanrum, då jag var inte så jättegammal (24+25) jag oroade mig massor i början av graviditeten med Patricia eftersom jag blödde, vid förlossningen visade det sig ha varit två barn från början, men att den ena då inte blev något. Jag hade dessutom stått på öronen(magen) under senare delen av graviditeten och varit sjukt orolig över att något hänt då. Jag hade fullt bokat schema, med massa grejor som skulle ske, plus mina små barn där den ena var nyfödd och så en kväll kommer han som ska vara tryggheten i mitt liv, hem och är magsjuk. Det var ju inte hans fel såklart, men han var ju den som skulle skydda mig från allt ont, speciellt som jag var nyförlöst, Patricia var bara några veckor. På något vis blev det för mycket. Idag skulle jag hanterat allt det där med lillfingret, idag har jag väldigt mycket mer att rodda med varje dag, och har så haft i många år, men då var jag ung och tvåbarnsmamma:) Jag tyckte att jag hade arslet fullt. Jag HADE det såklart eftersom allt är relativt, och det blev inte bra.
Jag blev sjuk jag med, trodde jag, med illamående. Jag kände hur sårbar hela situationen var, hur skulle jag ensam klara av två ungar? Och vara sjuk?? Va? Jag hade, (har fortfarande) en fantastisk vän, Karin, som jag ringde och grinade hos på morgonen: ”Jag är sjuuuuk… och han har gått till jobbet, och lämnat mig.” För det hade han ju, han var ju frisk igen några timmar senare, på den tiden var det inte så noga att stanna hemma efteråt;) Karin sa bara : Jag kommer. Och sen kom hon hit och stannade och tog hand om mig, som var låtsassjuk. Inbillningssjuk. Hon fixade med mina barn, och hjälpte mig.
Sen den dagen hade jag total panik över att bli magsjuk. Jag undvek allt som kunde smitta. Jag hade ångest om jag pratade med någon i telefon som sa att de var sjuka i familjen. Jag hatade att hämta tidningen för tänk om rubriken var nåt om Vinterkräksjuka…då skulle jag få ångest över att kanske bli sjuk.
Jag sökte läkare. Var på allvar övertygad om att jag var sjuk i huvudet, och hon lyssnade, tog ett blodtryck som var finfint, och gav mig några antidepressiva piller. Diagnos: Utmattad småbarnsmorsa. ..Jag tog ett, och blev sjukt illamående, för det var ju en biverkning. Tur det, för annars hade jag säkert knaprat de där pillerna än idag…i stället slängde jag dem. Hatar att de skriver ut antidepp piller och sen inte följer upp det.
Jag sökte läkare igen efter några månader, en man. Han hade aldrig hört talas om folk som var rädda för att kräkas….och småflinade lite… Han var snygg dessutom, så det gjorde det hela ännu lite drygare;) Att bli idiotförklarad av en tant är väl ok, men av en snygg heting till läkare kändes jobbigare, haha.
Han föreslog motion. Jorrå,men det funkar ju asbra sörru..eller inte.
Men jag gick långa promenader med vagnen, två ungar i och en gammal vagn som vägde mycket. Det var otroligt skönt, för just då, när barnen sov i vagnen och jag var ute så visste jag att de var friska, för jag var ju livrädd för att de skulle bli sjuka såklart. Just i den sekunden var allt bra, frid och fröjd. Jag gick ner massor i vikt. Mina gamla brallor kunde jag dra av utan att knäppa upp dem, och jag var inte direkt tjock innan. Som minst vägde jag 50 kg, och var tunn och frusen. Jag åt ju inte. Eftersom om jag inte åt så kunde jag inte få i mig något som jag kunde bli sjuk av. Ren logik för en kräkfobiker;)
Jag undvek kalas, middagar osv med folk för risken att nån var sjuk…. Enda undantaget var det Öppet hus jag gick på. I stan. vi hade flyttat ut i den lilla byhåla där nån jobbade, så jag tog körkort, (vilket var det enda bra med det år vi bodde där,) och så åkte jag fem mil enkel väg för att gå på det med mina mammavänner från stan. Fast jag var livrädd för att nån unge skulle börja kräkas så var det så roligt att jag tog en medveten risk. Men kunde avstå i flera veckor om det var någon som varit sjuk.
Janelle var ofta sjuk som liten, jag är rätt övertygad nu om att hon hade migrän redan då, för hon följde alltid samma mönster – blev blek och ledsen, grät, kräktes, somnade och så var det bra, lite matt dagen efter bara. Det upprepades i princip varje månad. Hon kunde ju inte sätta ord på det, klassiskt för barn med migrän, och jag tolkade det ju som magsjuka…så jag utsattes för min skräck hela tiden, och det blev bara värre.
På sommaren var det inte lika jobbigt, då umgås man ute och det är inte lika mkt magsjukor i omlopp, men från typ september till maj var hemska. Mina tankar kretsade hela tiden runt hur rädd jag var för att kräkas, och hur jag skulle undvika smittor.
Jag har missat flera år ju. för den här förbannade fobin skull. Den är allt annat än vettig, för logiskt så VET man att det är ingen big deal att bli sjuk, men det verkar på något vis vara kopplat till ren och skär överlevnadsinstinkt., och det är total katastrofberedskap i huvudet. Fight and flight i en enda röra.
I efterhand har jag fattat att han jag levde med inte fattade ett skit, inte ens förstod att jag tyckte det var jobbigt, och det är något som tydligen är gemensamt för den här fobin, man blir en jäkla mästare på att mörka. Folk tycker man är skitkonstig, vaddå? Kräkas är väl inget?? Nä, det är det ju inte.
Men det här är en fobi, som är lika vanlig som höjdskräck, och ingen tycker ju att man är rubbad om man är rädd för höjder. Fast få känner till att den här är på riktigt. Det är den.
Jag ville gärna ha fler barn. Med fler barn skulle risken öka att någon blev smittad. Var jag villig att ta den risken? Jo, det var jag:) Och det blev tvillingar. Första gången de var magsjuka, så var jag ensam hemma med dem, han var ute på nåt. Jag klarade ju det med. Det var fullkomligen vidrigt, men jag klarade det. Två spyungar samtidigt som var ledsna och ville vara hos mamma. Lite så har det sen fortsatt. De gånger som ungarna blivit magsjuka och vi varit två hemma kan jag räkna på ena handens fingrar, och de gånger som han stannat hemma och hjälpt mig kan jag räkna på samma hands fingrar. EN gång har han stannat hemma när jag varit sjuk. Annars har jag alltid fått klara mig själv.
Någonstans på vägen mattades fobin av. Jag vet inte hur, men när jag första gången surfade på Emetofobi och fick vetskap om att inte vara ensam så började det lätta. Sen kom handspriten ut i vanliga butiker, och inte gjorde det heller ett enda dugg att det började skrivas att vinterkräksjukan inte slår på folk med en viss blodgrupp, som jag nu råkar tillhöra:) Sen var det visst inte blodgruppen i sig, men skitsamma. Jag hör vad jag vill höra;) Tror vad jag vill tro:) Ni behöver inte motargumentera, jag vill inte höra.
Idag kan jag inte säga att jag mår dåligt av min fobi, jag kan egentligen inte säga att jag HAR fobin kvar, utan att jag säkert är ungefär som vem som helst. Jag hatar att kräkas, ja! Men jag är inte livrädd för det. Jag skulle stå först i kön för vaccinering mot det, även om det var på försöksnivå, men jag skulle inte längre sälja min själ till djävulen för att slippa kräkas. Jag behöver inte längre göra vissa rutin/tvångsmässiga grejor för att inte jinxa, och jag kan sitta och prata om det utan att må illa.
Om jag till hundra procent vet att det inte beror på något smittsamt har jag inga större problem med att ta hand om det, mer än att det är vidrigt, men det är det ju…;) Är det för att de är sjuka så är det jobbigare, men man blir förvånad över hur länge man kan hålla andan…;)
I säkert 10 år var det riktigt illa, kanske 3 av de var RIKTIGT illa, och totalt är det nog en 15 år som jag haft grov ångest speciellt när någon i familjen blivit sjuk.
Därav alla strikta ”regler” om att försöka sära på friska och sjuka ungar osv. Karantän, och slussar:)
Att jag överfört det på ungarna vore ju inte konstigt, men det verkar inte som att någon mer än Patricia mår riktigt dåligt. Jo Novalie med, men hon är lite av en hypokondriker, och det säger jag inte av någon annan anledning än att det är så. Hon kommer dagligen och visar något hon tror är farligt – en prick, ett sår, ett utslag, ett blåmärke. Lite ont och så vidare. Corrinda är orolig när det kommer nära, när familjen blir sjuk, annars har hon inga problem. Övriga barn blir ledsna när de kräks, men har inte ångest annars.
Men jag vet exakt hur Patricia mår, och det gör så ont i mig för jag vet hur jävla jobbigt det är. Att det inte finns nån vettig behandling för det hela gör det dessutom svårt, det är liksom mest att lida och försöka bemästra sin skräck.
Hon älskar sina syskon, och sin stora familj, men de här gångerna, när en efter en trillar dit, och speciellt när jag åker på det, så är paniken på lur hela tiden för henne. Hon vill flytta hemifrån omedelbart för att slippa alla smittor, och just det här att hon går och väntar på att bli sjuk tar ju så hårt. Hade hon blivit det först, eller bland de första hade det varit enklare. Då hade hon gjort sitt, men nu fasar hon bara.
Jäkla fobier!
Nu önskar jag att det fanns nån form av granat, som man kunde slänga in i huset som ”exploderade” och huset blev desinfekterat in i minsta vrå. Att varenda yta blev ren. Jag funderar på vad det var man använde på fältsjukshus när man rökte ut smittor, eller försökte.. var det svavel kanske? Nä,,?
Oavsett, en liten desinfektionsbomb för att få bort alla kräkbaciller här hemma vore väldigt skönt. Det är svårt att sprita hela huset utan att missa en fläck.
Jag fungerar alltid som så att jag vill veta. Jag vill veta vem som smittade Jordan, och jag vill veta smittans väg här hemma sen, men jag får inte ihop det. Det är för lång tid mellan, de som inte varit hemma blir sjuka osv. Jag har lagt ner mina funderingar och skiter i det, konstaterar bara att den är här, och inte ger sig.
Jag konstaterar åxå att allting löser sig. Jag var så rädd för detta scenario när jag blev lämnad ensam, fattade inte hur jag skulle klara av det. Jag var rädd för att bli sjuk själv för hur skulle det gå, och jag var rädd för att inte orka med allt. Det gör jag ju. Gång på gång. Så återigen : Det som inte dödar härdar. Så är det bara:)
Men det vore fint om det kunde sluta nu. Kan man få önska sig friska barn och frisk morsa så gör jag det:)
I morgon ska jag blogga om något annat hoppas jag, men faktiskt så är det viktigt att folk får upp ögonen för att kräkfobi är på riktigt. Så man slipper skämmas för det, för det är ju inte många som skäms över att de är ormrädda, eller höjdrädda eller ens för koskräck;)
Puss på er alla, och håll er friska:)
Natti natti 🙂
Ett år snart men kommenterar i alla fall. Jag lider också av emetofobi, trots att jag bara är 14. Det är hemskt. Kollade upp det där med blodgruppen och bönar och ber för att jag ska tillhöra B. Tur att jag inte vet vilken blodgrupp jag tillhör.
Oj jag förstår inte att du orkar ha en massa barn. Jag vill också ha ETT barn men kommer nog aldrig att skaffa pga fobin. tråkigt med sant. Hoppas ni mår bättre snart, kram
Hej 🙂 Du är inte ensam om din fobi.. jag har det också. När det går magsjuka i våran familj så flyr jag ut till husvagnen och bor där medans karln får ta hand om familjen. Så egoistiskt jag vet men det finns ingenting som gör att min fobi kan minskas eller försvinna.. och det absoluta värsta med allt, börjar jag kräkas blir jag inlagd direkt på lassa med dropp.. Enligt min dr så lever jag med ständigt låga halter salt i kroppen. Så blir jag sjuk så börjar jag krampa o det.. O så fobin på det hela. Nä fy! 🙁
Tack för att du tar upp detta! Jag har också en hemsk fobi mot kräk.. Inte att jag själv ska kräkas men att jag ska se, höra, känna lukten av att andra människor kräks. Är totalt livrädd att nån krake ska spy PÅ MIG! Fan vad jobbigt det är och jag tänker på det flera gånger om dagen varje dag.
Att mina barn kräks är inte kul men jag fixar det iaf, där är jag nog mer rädd att dom ska bli så uttorkade att dom blir inlagda eller så.
Men jag jobbar inom äldreomsorgen, inte så smart när man inte klarar att nån kräks kan jag säga. Konstigt nog har jag inte varit med om någon värre spya än, men det kommer väl snart. I ärlighetens namn så har jag själv låtsats varit sjuk när magsjukan har härjat där för att slippa ta hand om det (är vikarie.) Jag är så himla rädd för att bli smittad på jobbet och släpa hem det till min familj också, usch 🙁 Sen är jag så less på att alla tycker att jag är larvig, jag kan ju inte hjälpa det…
Jag har tyckt att det har varit otroligt jobbigt ända sen jag var så liten jag kan minnas, min mamma har alltid stöttat mig i detta dock tack och lov. Minns en gång när jag var 5 år och min pappa var ordentligt onykter, på vägen hem fick vi stanna bilen så han kunde spy och jag har nog aldrig upplevt något så obehagligt, är ganska säker på att det är grunden till min emotofobi tyvärr.
Hej, som så många andra skrivit tidigare – du beskriver min egen fobi! Den är hemsk, begränsande och det är så jobbigt och utmattande att den upptar stora delar av min tid. På sätt och vis blir det aningen lättare att veta att man inte är ensam. Tack för att du delar med dig så öppenhjärtigt!
Min första tanke är bara ”fy fysiken ”.
Jag har också emetofobi. Mannen ska resa bort tre dagar nästa vecka, ja du förstår ju själv hur tankarna går. Blir inte bättre av att jag då håller på att inskola vår 16 mån dotter. Har även två äldre flickor.
Känns skönt att läsa att du blivit så mkt bättre i din fobi. Men att läsa HUR du blivit det känns mindre kul
Så trött på att oroa mig och få sådan ångest av det. Innan var det typ sep- maj, nu kan jag nog sträcka mig till nov – april.
Du är en stark, rolig och omtänksam kvinna.
Hoppas ni snart blir friska och att ni slipper mer denna säsongen.
Kram
Hej
Läser alltid din blogg men är väldigt dålig på att kommentera, men nu kan jag inte låta bli, det du precis skrev är precis som jag känner. Till punkt och pricka. Det är hemskt, det är handlingsförlamande…
Jag hoppas ni blir friska fort ❤
Tja!
Jag jobbar i äldrevården och där kan det ju bli riktigt mysigt i kräksjuketider… Förra året hade vi en riktigt illvillig variant som spred sig från våning fyra ner genom huset till våning 3, 2 o tillslut 1….. O sen började det om…
Då hade vi ett möte med hygiensköterskan som sa att vid vinterkräksjuka så ska man om man inte blir av med det städa badrum, golv o liknande med klorin, för det är nästan det enda som biter på den jävla bakterien.
Det står på klorinflaskan hur man doserar har jag för mig.
Du vet säkert redan allt detta, men tänkte dela med mig av tipset ändå nu när vi går mot sjukare tider 😉
Kram
Oj är inte alla så? Kräkas är ju ett öde (nästan) värre än döden! Min mellanflicka får fullständig panik och skrikkråter både före,under och efter en spya. Tyvärr är hon en sån som spyr oändligt många gånger under en magsjuka åxå. Minstingen däremot är hur cool som helst, hon hämtar en hink som hon spyr lite nonchalant i nästan i förbifarten å sen fortsätter hon med det hon höll på med som om inget har hänt…
Gud vad bra skrivet! Du beskriver mig i ett nötskal. Alla i min familj har kroniska sjukdomar och jag har en sån rädsla för att snart upptäcka att jag också har någonting. Vaknar kallsvettig på nätterna och är helt säker på att jag har cancer. Usch, det tär så mycket. Tack snälla för detta inlägg! Jag känner mig inte så ensam efter att ha läst det och läst allas kommentarer.
Förresten. Jag har ett skitbra tips till dig och dina läsare som tack för inlägget.
Om man som jag, är tokig i märkesvaror och kvalitet, finns det en undersökningssite, där man gör undersökningar som man får betalt för i form av poäng som man sedan kan shoppa för. Allt från Kay Boyesen till KitchenAid produkter finns. Perfekt för såna som mig som inte riktigt har råd att köpa sånt annars. Prylarna man plockar ut blir alltså helt gratis! Jag hittade länken här. Där står all info man behöver veta. http://goo.gl/BepLJk
Fobiträning med KBT är bra för många fobier där du under träning utsätter dig för det du får ångest av. Svårare med kräkfobi eftersom man trots allt stöter på det sällan o inte gärna kan ta hem ett gäng vinterkräksjuka människor. Kanske man på ngt sett mentalt kan ”ändra” i tankarna, vad gör jag när ångestkänslan kommer? Gosa m hunden, ta ett varv runt huset för att leda in tankarna på annat? Äsch jag vet inte, men fobier är ett rent helvete och blir ofta mött med ”sluta larva dig”. Hoppas din dotter också kan hitta ngn strategi att bemästra detta!
Jag har också emetofobi! Inte längre lika illa, men under ett par år begränsade det mitt liv totalt. Det som räddade mig var KBT! Jag skulle rekommendera att Patricia söker hjälp och ber om KBT snarast. Så onödigt att gå runt och lida (som man verkligen gör!) Jag är idag hyfsat fungerande, får återfall ibland, men tillskriver förbättringen helt och fullt till KBT-behandlingen!
Glömde ju skriva !! Magsjuka i våran familj brukar bli jobbigt! Har en allvarligt svårt hjärtsjuk kille som alltid blir inlagd vid magsjuka! Han äter vätskedrivande och blir uttorkad lätt! Men vi har klarat oss i flera år nu från magsjuka! Går det någon magsjuka med flera sjuka på skolan brukar vi ha honom hemma för säkerhetsskäl.
Själv har jag fobi mot tandläkaren! Gick inte dit på 14 år!! Men som tur är så har jag starka och fina tänder( lagat 2 hål i mitt liv) Men för 2 månader fick jag tandvärk ! Gick i 2 dagar med djävulsk tandvärk och bara skrek åt alla! Vidrigt bara att ringa och fick en tandläkartid
Såklart rotfyllning a’ 5400 kr. Efter första behandlingen infektion och ännu ondare och pencilin i 10 dgr. Tycker jag borde va botad från min tandläkarskräck nu med alla turer!! Nej då lika förb…. Rädd när jag ska dit till veckan igen! Pengarna man ska ut med är inte roligt men min tandläkar skräck är tusen ggr värre! Hatar lukten där inne och att man är så utlämnad närgånget usch !!
Fina, fina du! Känner igen mig i Mycket även om min är lite mildare än din. Är räddast att JAG skall åka dit! Har en kusin som är mer rädd än mig. Hon ville sova i trapphuset när jag sa att jag mådde lite illa efter en ute kväll. Det här är på största allvar för oss som är drabbade!! Du är fantastisk som klarar ALLT!! Stora kramar Tess W
Jag har samma som du, dock ”bara” 3 barn. Men det är hemskt. De senaste tre åren har vi dessutom lyckats få det samtidigt både jag, min man och barnen. En av gångerna låste jag in mig på toaletten och lät övriga klara sig bäst de ville… SÅÅÅ dåligt mår jag
Bra att du tar upp detta!
Som jag har lidit av detta i hela mitt liv. Har även jag jobbat i vården . Vilken ångest när magsjuka började härja.
Mina jobbarkompisar nästan mobbade mej för in skräck. Trots allt gjorde jag mitt jobb o skötte patienterna. Man kan ju inte smita undan……
Min ena dotter har fått samma fobi . Värre t o m. Hon får panikångestattacker. Försökte sommarjobba i vården men det gick inte.
Håller med dej om att ingen tycker det är konstigt med höjdskräck . Men detta kan många inte förstå.
Skräcken när ordet vinterkräksjuka står i tidningen. Ja jag fick skräck nu när du skrev om det. Så det har börjat nu……
Men det är bra . Denna fobi ska uppmärksammas o tas på allvar!
Det skulle kunna vara jag som skrev detta. Och jag tänker inte ens att det är fobi utan helt normalt. Finns inget värre än magsjuka. Känner så väl igen mig när du skriver. I början av min mamma karriär var det som värst precis som för dig. När jag fick fler barn och alla smittade varann, och mannen i vårt hus såklart alltid befann sig på jobb, lärde jag mig att överleva det hela. Blev med tiden bättre. Är fortfarande dock livrädd varje gång. Våra stora barn flyr också fältet och får panik om de små råkar synas. Jag hade gärna också flytt fältet om jag kunnat krya på er å många kramar så här lite på avstånd
Sök hjälp! Kognitiv beteendeterapi har bra effekt på fobier, kan gå mycket bra utan piller. Sök via vårdcentralen t ex. Kramar till er som kämpar med detta!
Det har inte så stor effekt på just denna fobi dock :/
Jodå, det har det! All KBT-behandling av fobier bygger på samma grundprincip; att utsätta sig för det man har fobi för tills ångestnivåerna går ner. På så vis tränar man sig i att acceptera det svåra. Jag har dessutom personlig erfarenhet av att KBT hjälper vid just emetofobi.
Vad bra, skönt för dig 🙂 men jag grundade mitt svar på info från den sida jag länkade. Där står det specifikt att det inte hjälper att utsätta sig för det, eftersom det liksom är kopplat till överlevnad och bara är ryggmärgsinstinkt. Jag har ju då tvärtom fått mer ångest när jag utsatts men det spelar ingen roll, det är ju supernajs att det funkade för dig!!
Det sker ju liksom under kontrollerade former med ”utsättandet”. Och målet är väl att komma dit du är idag, dvs. bort från den där orimliga skräcken (t.ex att låta bli att äta, been there done that!) Paniken när det är ”skarpt läge” är ju svårare att komma åt. Men åtminstone tron på att det ständigt är skarpt läge går att ändra!
Jag är där nu. Det har börjat påverka min vardag. Jag tänker ständigt på smittor, barnen får gå raka vägen till badrummet när de kommer hem oavsett vart vi varit tvätta händerna och byta kläder. Jag har minst 10 flaskor handtvål hemma. Får panik annars. Byter handdukar varje dag. En dag denna vecka hade någon kräkts på gatan, fast vi inte gick i närheten var det bara tvätta alla våra kläder och skorna. När magsjuka går runt låser det sig för mig. Mår konstant illa, ofta kräks jag av att jag går så länge och spänner mig av rädsla. Konstigt nog tar jag mig samman när barnen har magsjuka, men ångesten finns där. Har kommit så långt att jag helst inte vill hälsa på folk eller att folk kommer hit. Träffas helst i någon lekpark med våtservetter och spritflaskan redo. Mår dåligt över detta varje dag. Tänker på det nästan varje vaken stund, det suger min energi och livslust ur mig, alltid på spänn. Alltid försöka undvika smittor. Har börjat bunkra upp engångshanskar och ansiktsmasker just i fall att. Tack för att du skrev om detta. Känner mig mindre ensam och mindre tokig. Vill bara leva ett normalt liv, utan konstant rädsla. Den tar tyvärr mer och mer över mitt liv. För när jag väl blir sjuk så överlever jag ju.
Fy, vad tufft med magsjuka i din stora familj! Kräkfobin känner jag så väl igen, har oxå haft den sedan barnsben. Dock väldigt mycket lindrigare nu efter att ha kräkts flera gånger om dagen när jag väntade barn nr2. Men den är hemsk och krymper livet när man har den… Och det finns faktiskt hjälp att få via vc numera, även om man som mig inte vill äta tabletter. Forskningen har gått framåt.
Krya på er!
Jag har också kräkfobi. Har hållt mitt barn hemma från förskolan när det gått kräksjuka, aldrig åkt till Lekland med henne, undvikit biosalonger mitt i värsta säsongen osv osv. Men framförallt har jag lärt henne vikten av att tvätta händerna på rätt sätt före måltider, vid toabesök, när vi kommer hem från skolan osv.
Jag tycker kräk är vidrigt!
I veckan fick vi hem en lapp från skolan att strikt hålla på 48-timmars regeln och även hålla SYSKON HEMMA pga ett sjukt barn som börjat på skolan (för hen kan det innebära livsfara att drabbas). Jag tycker det är självklart, men hur tänker den som har många barn? Men samtidigt skulle man själv inte vilja smittas av ett syskon till en annan familjs sjuka barn? Hur resonerar du? Jag vet att Mirka inte håller alla barn hemma när något syskon är magsjukt och då är man ju en smittspridare. Bör man komma undan sitt ansvar bara för att man har många barn?
Det där är så svårt!! Barn har skolplikt, och jag får egentligen inte hålla dem hemma ”utan anledning. ” Jag gör det ibland och ibland inte. Jag VILL hålla alla hemma men har fått skäll för det av lärare vid nåt tillfälle. Det blir ohållbart att alltid ha alla hemma, de kan missa hur mkt som helst i skolan periodvis . Gick det ut så som hos er, skulle jag absolut hålla dem hemma, men nu har jag dem på flera olika skolor åxå. Denna frågan är som sagt svår
Det kunde ha varit jag som skrivit detta!!! Jag har denna fobi och kan säga att jag helst av allt vill gå i ide nu och ta barnen med mig. De har fått avstå så mycket p g a min fobi så det är ett under att de fortfarande vill bo hos mig 🙂 !! Tack för att du skrev om detta och som sagt så är det skönt att veta att man inte är ensam.
Att drabbas av fobi och ångest är inte något att skämmas över.men det gör man för det mesta.Orsaken är
att många människor inte förstår hur jobbigt det är och tycker man är löjlig.Det är också svårt att förklara
för dem hur det känns och att det är svårt att träna bort. Kräkfobi skulle i så fall tränas bort ,men man utsätter sig ju inte för smitta.men kunskap om att fler lider av det är ju som du skriver en tröst. Att vi vågar prata om det med andra är ett stort steg på vägen.Hälsa Patricia att jag tänker på henne .Hon är inte ensam
Jag har och har haft olika fobier som jag tränar på och många har jag tränat bort.Tänker på er andra också
SNART ÄR DET JUL OCH SÅ BLIR DET VÅR