Bara att konstatera, den här magsjukan har bestämt sig – Familjen ska ner på knä. Hela familjen. Alla ska drabbas. I skrivande stund är det sju drabbade, två friska. Det lär ändra sig, mest troligt så fort jag loggat ut från bloggen..  I går kom Trixie upp, efter att jag skrivit klart det inlägget, och ”visste inte hur hon mådde” Nä, okey då, men vi tar en hink här, och ooooops! Vilken tur att du hann upp… lägg dig här på soffan du.

I morse Robban.

Kvar är Novalie som ligger i sitt rum och mår illa, det har hon gjort i några dagar nu, och det kan bero på att hon inte törs äta. Patricia har flytt fältet till en kompis. Som bor i egen lägenhet så han tar emot henne på egen risk. Hon mår jättedåligt, och jag känner igen mig så väl för några år sen. Denna förbannade emetofobi!

Det betyder kräkfobi, och klicka superjättegärna på länken och läs, för i mitt fall, så hade jag mått så himla mycket bättre bara av att få veta att det fanns andra som kände på exakt samma vis som jag. Att jag inte var dum i huvudet. Att folk visste var det handlade om. Att de inte trodde man var rubbad.

Jag har väl alltid tyckt att det är väldigt jobbigt och obehagligt att kräkas, och undvikit smittor så gott det gick, jag jobbade ju ändå på sjukhus…men inte förrän Patricia föddes så bröt den jäkla fobin ut i full blom. Jag inser väl i efterhand att det var en kombo av väldigt mkt som gjorde det. Jag fick två barn med 21 månaders mellanrum, då jag var inte så jättegammal (24+25) jag oroade mig massor i början av graviditeten med Patricia eftersom jag blödde, vid förlossningen visade det sig ha varit två barn från början, men att den ena då inte blev något. Jag hade dessutom stått på öronen(magen) under senare delen av graviditeten och varit sjukt orolig över att något hänt då. Jag hade fullt bokat schema, med massa grejor som skulle ske, plus mina små barn där den ena var nyfödd och så en kväll kommer han som ska vara tryggheten i mitt liv, hem och är magsjuk. Det var ju inte hans fel såklart, men han var ju den som skulle skydda mig från allt ont, speciellt som jag var nyförlöst, Patricia var bara några veckor. På något vis blev det för mycket. Idag skulle jag hanterat allt det där med lillfingret, idag har jag väldigt mycket mer att rodda med varje dag, och har så haft i många år, men då var jag ung och tvåbarnsmamma:) Jag tyckte att jag hade arslet fullt. Jag HADE det såklart eftersom allt är relativt, och det blev inte bra.

Jag blev sjuk jag med, trodde jag, med illamående. Jag kände hur sårbar hela situationen var, hur skulle jag ensam klara av två ungar? Och vara sjuk?? Va? Jag hade, (har fortfarande) en fantastisk vän, Karin, som jag ringde och grinade hos på morgonen: ”Jag är sjuuuuk… och han har gått till jobbet, och lämnat mig.” För det hade han ju, han var ju frisk igen några timmar senare, på den tiden var det inte så noga att stanna hemma efteråt;) Karin sa bara : Jag kommer. Och sen kom hon hit och stannade och tog hand om mig, som var låtsassjuk. Inbillningssjuk. Hon fixade med mina barn, och hjälpte mig.

Sen den dagen hade jag total panik över att bli magsjuk. Jag undvek allt som kunde smitta. Jag hade ångest om jag pratade med någon i telefon som sa att de var sjuka i familjen. Jag hatade att hämta tidningen för tänk om rubriken var nåt om Vinterkräksjuka…då skulle jag få ångest över att kanske bli sjuk.

Jag sökte läkare. Var på allvar övertygad om att jag var sjuk i huvudet, och hon lyssnade, tog ett blodtryck som var finfint, och gav mig några antidepressiva piller. Diagnos: Utmattad småbarnsmorsa. ..Jag tog ett, och blev sjukt illamående, för det var ju en biverkning. Tur det, för annars hade jag säkert knaprat de där pillerna än idag…i stället slängde jag dem. Hatar att de skriver ut antidepp piller och sen inte följer upp det.

Jag sökte läkare igen efter några månader, en man. Han hade aldrig hört talas om folk som var rädda för att kräkas….och småflinade lite… Han var snygg dessutom, så det gjorde det hela ännu lite drygare;) Att bli idiotförklarad av en tant är väl ok, men av en snygg heting till läkare kändes jobbigare, haha.

Han föreslog motion. Jorrå,men det funkar ju asbra sörru..eller inte.

Men jag gick långa promenader med vagnen, två ungar i och en gammal vagn som vägde mycket. Det var otroligt skönt, för just då, när barnen sov i vagnen och jag var ute så visste jag att de var friska, för jag var ju livrädd för att de skulle bli sjuka såklart. Just i den sekunden var allt bra, frid och fröjd. Jag gick ner massor i vikt. Mina gamla brallor kunde jag dra av utan att knäppa upp dem, och jag var inte direkt tjock innan. Som minst vägde jag 50 kg, och var tunn och frusen. Jag åt ju inte. Eftersom om jag inte åt så kunde jag inte få i mig något som jag kunde bli sjuk av. Ren logik för en kräkfobiker;)

Jag undvek kalas, middagar osv med folk för risken att nån var sjuk…. Enda undantaget var det Öppet hus jag gick på. I stan. vi hade flyttat ut i den lilla byhåla där nån jobbade, så jag tog körkort, (vilket var det enda bra med det år vi bodde där,) och så åkte jag fem mil enkel väg för att gå på det med mina mammavänner från stan. Fast jag var livrädd för att nån unge skulle börja kräkas så var det så roligt att jag tog en medveten risk. Men kunde avstå i flera veckor om det var någon som varit sjuk.

Janelle var ofta sjuk som liten, jag är rätt övertygad nu om att hon hade migrän redan då, för hon följde alltid samma mönster – blev blek och ledsen, grät, kräktes, somnade och så var det bra, lite matt dagen efter bara. Det upprepades i princip varje månad. Hon kunde ju inte sätta ord på det, klassiskt för barn med migrän, och jag tolkade det ju som magsjuka…så jag utsattes för min skräck hela tiden, och det blev bara värre.

På sommaren var det inte lika jobbigt, då umgås man ute och det är inte lika mkt magsjukor i omlopp, men från typ september till maj var hemska. Mina tankar kretsade hela tiden runt hur rädd jag var för att kräkas, och hur jag skulle undvika smittor.

Jag har missat flera år ju. för den här förbannade fobin skull. Den är allt annat än vettig, för logiskt så VET man att det är ingen big deal att bli sjuk, men det verkar på något vis vara kopplat till ren och skär överlevnadsinstinkt., och det är total katastrofberedskap i huvudet. Fight and flight i en enda röra.

I efterhand har jag fattat att han jag levde med inte fattade ett skit, inte ens förstod att jag tyckte det var jobbigt, och det är något som tydligen är gemensamt för den här fobin, man blir en jäkla mästare på att mörka. Folk tycker man är skitkonstig, vaddå? Kräkas är väl inget?? Nä, det är det ju inte.

Men det här är en fobi, som är lika vanlig som höjdskräck, och ingen tycker ju att man är rubbad om man är rädd för höjder. Fast få känner till att den här är på riktigt. Det är den.

Jag ville gärna ha fler barn. Med fler barn skulle risken öka att någon blev smittad. Var jag villig att ta den risken? Jo, det var jag:) Och det blev tvillingar. Första gången de var magsjuka, så var jag ensam hemma med dem, han var ute på nåt. Jag klarade ju det med. Det var fullkomligen vidrigt, men jag klarade det. Två spyungar samtidigt som var ledsna och ville vara hos mamma. Lite så har det sen fortsatt. De gånger som ungarna blivit magsjuka och vi varit två hemma kan jag räkna på ena handens fingrar, och de gånger som han stannat hemma och hjälpt mig kan jag räkna på samma hands fingrar. EN gång har han stannat hemma när jag varit sjuk. Annars har jag alltid fått klara mig själv.

Någonstans på vägen mattades fobin av. Jag vet inte hur, men när jag första gången surfade  på Emetofobi och fick vetskap om att inte vara ensam så började det lätta. Sen kom handspriten ut i vanliga butiker, och inte gjorde det heller ett enda dugg att det började skrivas att vinterkräksjukan inte slår på folk med en viss blodgrupp, som jag nu råkar tillhöra:) Sen var det visst inte blodgruppen i sig, men skitsamma. Jag hör vad jag vill höra;) Tror vad jag vill tro:) Ni behöver inte motargumentera, jag vill inte höra.

Idag kan jag inte säga att jag mår dåligt av min fobi, jag kan egentligen inte säga att jag HAR fobin kvar, utan att jag säkert är ungefär som vem som helst. Jag hatar att kräkas, ja! Men jag är inte livrädd för det. Jag skulle stå först i kön för vaccinering mot det, även om det var på försöksnivå, men jag skulle inte längre sälja min själ till djävulen för att slippa kräkas. Jag behöver inte längre göra vissa rutin/tvångsmässiga grejor för att inte jinxa, och jag kan sitta och prata om det utan att må illa.

Om jag till hundra procent vet att det inte beror på något smittsamt har jag inga större problem med att ta hand om det, mer än att det är vidrigt, men det är det ju…;) Är det för att de är sjuka så är det jobbigare, men man blir förvånad över hur länge man kan hålla andan…;)

I säkert 10 år var det riktigt illa, kanske 3 av de var RIKTIGT illa, och totalt är det nog en 15 år som jag haft grov ångest speciellt när någon i familjen blivit sjuk.

Därav alla strikta ”regler” om att försöka sära på friska och sjuka ungar osv. Karantän, och slussar:)

Att jag överfört det på ungarna vore ju inte konstigt, men det verkar inte som att någon mer än Patricia mår riktigt dåligt. Jo Novalie med, men hon är lite av en hypokondriker, och det säger jag inte av någon annan anledning än att det är så. Hon kommer dagligen och visar något hon tror är farligt – en prick, ett sår, ett utslag, ett blåmärke. Lite ont och så vidare. Corrinda är orolig när det kommer nära, när familjen blir sjuk, annars har hon inga problem. Övriga barn blir ledsna när de kräks, men har inte ångest annars.

Men jag vet exakt hur Patricia mår, och det gör så ont i mig för jag vet hur jävla jobbigt det är. Att det inte finns nån vettig behandling för det hela gör det dessutom svårt, det är liksom mest att lida och försöka bemästra sin skräck.

Hon älskar sina syskon, och sin stora familj, men de här gångerna, när en efter en trillar dit, och speciellt när jag åker på det, så är paniken på lur hela tiden för henne. Hon vill flytta hemifrån omedelbart för att slippa alla smittor, och just det här att hon går och väntar på att bli sjuk tar ju så hårt. Hade hon blivit det först, eller bland de första hade det varit enklare. Då hade hon gjort sitt, men nu fasar hon bara.

Jäkla fobier!

Nu önskar jag att det fanns nån form av granat, som man kunde slänga in i huset som ”exploderade” och huset blev desinfekterat in i minsta vrå. Att varenda yta blev ren. Jag funderar på vad det var man använde på fältsjukshus när man rökte ut smittor, eller försökte.. var det svavel kanske? Nä,,?

Oavsett, en liten desinfektionsbomb för att få bort alla kräkbaciller här hemma vore väldigt skönt. Det är svårt att sprita hela huset utan att missa en fläck.

Jag fungerar alltid som så att jag vill veta. Jag vill veta vem som smittade Jordan, och jag vill veta smittans väg här hemma sen, men jag får inte ihop det. Det är för lång tid mellan, de som inte varit hemma blir sjuka osv. Jag har lagt ner mina funderingar och skiter i det, konstaterar bara att den är här, och inte ger sig.

Jag konstaterar åxå att allting löser sig. Jag var så rädd för detta scenario när jag blev lämnad ensam, fattade inte hur  jag skulle klara av det. Jag var rädd för att bli sjuk själv för hur skulle det gå, och jag var rädd för att inte orka med allt. Det gör jag ju. Gång på gång. Så återigen : Det som inte dödar härdar. Så är det bara:)

Men det vore fint om det kunde sluta nu. Kan man få önska sig friska barn och frisk morsa så gör jag det:)

I morgon ska jag blogga om något annat hoppas jag, men faktiskt så är det viktigt att folk får upp ögonen för att kräkfobi är på riktigt. Så man slipper skämmas för det, för det är ju inte många som skäms över att de är ormrädda, eller höjdrädda eller ens för koskräck;)

Puss på er alla, och håll er friska:)

Natti natti 🙂