Disneyland
DisneylandFrankrikeOkategoriseradeResa

Eiffeltornet!

Jag behöver en paus från pluggandet:))

Ni som inte följer mig på instagram har nog inte hört ett enda ljud om Eiffeltornet? Kanske vill ni inte heller, men se det låtsas jag inte om, för jag vill berätta:) För den delen tror jag att jag inte berättat speciellt mycket alls om något den resan, jag hade verkligen inte ork efter väldigt långa dagar. Men vi tar det nu då! Baklänges:)

Vi var i Frankrike mån – torsdag, och flyget hem gick vid sju på kvällen. Tidigt, nåja, runt nio, på morgonen var vi färdiga på hotellet. Vi hade en hel lägenhet med två sovrum, vardagsrum och kokvrå. Perfekt, vi kunde välja bort att köpa frukost för 150kr/person och dag…holy smoke.

Vi tog shuttlebussen som gick mellan hotellet och Disneyland, för att ta oss till tågstationen som ligger där. Det tog ungefär en kvart att gå, men med väskor och i duggregn kändes det trevligare med buss. Vi hade strålande sol och 31+ måndag, tisdag och onsdag. Torsdag var det +18 och regn som sen slutade, men det var genommulet och blåste.

För att komma in på området så var det säkerhetskontroll. Jag vet inte om det alltid är så, eller om det berodde på att det varit nåt knivdåd precis dagen innan vi kom. Men man fick gå igenom en metalldetektor och alla väskor åkte igenom röntgen. Vi blev framvisade till personalens ingång:) Det var kö på den vanliga men tomt där så de tog dit oss. Novalie bar på ett 20-pack kokta ägg:D

Eftersom det är ganska rejält svindyrt att äta inne på Disneyland/Disney studios plus att det tar tid, så hade vi med oss matsäck varje dag. Enbart bestående av nyttigheter såklart. Pannkakor med chokladfyllning, nutellasticks, croissanter, bullar, chokladbitar och …ägg. Allt gick åt, utom just äggen;) Jag kan fundera lite på hur fräscha de var efter att ha åkt fram och tillbaka i väskan en dag innan i hundra graders värme, men struntsamma. Vi åt dem aldrig. Av 20 ägg petade vi i oss fyra:D

Sista dagen hade vi bara äggen med oss, som då Novalie fick bära, och när hon lade upp sin kasse där för att åka genom röntgen så backade killen tillbaka bandet, kikade förvånat och log stort : ”That a lots of egg!” Vi skrattade gott och Novalie, som är 15 år och skäms för allt gjorde just det;)

Den här episoden resulterade sen i en liten sång, som vi komponerade ihop när vi väntade på tåget som var ruskigt sent av nån anledning vi aldrig fattade.

Syrran står i kö för att fråga vart vi ska ta vägen, Corrinda läser karta, Novalie har inget internet och Robban gillar läget:)

Har ni hört Do you know the muffin man?

Ta den melodin och sjung:

”Do you know the egg noodle, the egg noodle, the egg noodle, do you know the egg noodle, her name is Novalie.

She always walks around with eggs, around with eggs, around with eggs, she always walks around with eggs, her name is Novalie.

And then ske walks security, security, security, then she walks security and everybody laughs.

Kuckelikuuuu.”

Ja, exakt så kul kan man ha när man har tråkigt:)

Tåget kom till sist, vi var kalla och frusna, men tinade upp fint på resan som tog runt 40 minuter. Eftersom vi skulle se Eiffeltornet, så ville vi bli av med bagaget. Det finns inte bagageförvaring på alla tågstationer, så vi fick ta oss till Gare du Nord. Jag tänker bara på Die hard:)

Att åka tåg, tunnelbana och buss i Paris är inte helt okomplicerat, men vi lyckades byta från tåg till metro. Framme på Gare du Nord så fattade vi att den var GIGANTISK. Och obegriplig:) Det är en stor skillnad på att vara i ett land som talar engelska, där all info står på ett språk man behärskar. Franska är… alltså det går inte ens att gissa vad det står. Efter att ha frågat, åkt upp och ner i hissar, letat efter folk som talade engelska och till sist fått ytterligare en vägvisning på högst stapplig fransk-engelska så hittade vi. Bara det här att om man ska åka upp så kallas våningen uppåt -1? I alla andra ställen jag varit på är minus ner. Men okey:)

Vi fick återigen gå igenom säkerhetskontroll och röntga våra väskor, innan vi baxade in dem i ett stort förvaringsskåp. Sen skulle vi bara ta oss till Eiffeltornet då. Bara:)

Tunnelbana till en station jag inte minns vad den hette, men därifrån skulle man se det. Nej, det gjorde man inte, men vi såg Triumfbågen.

Stor, mitt i en svinstor rondell, massa bilar överallt och massor massor MASSOR av japanska turister.

Nu började vi kunna orientera oss, och tog oss över Champs Elysees. Jag tyckte de här trafikljusen de har var fiffiga. En stor där uppe och en längre ner. Jag tycker ofta att det är lite knöligt att se här hemma när man står först i kön, detta var smart.

Vi fick syn på en pinne i skyn långt borta, och insåg att det var tornet, så vi satte av ditåt. Närmare och närmare, det blev mer och mer likt det man letade efter. Paris kändes väldigt likt London, och det är synd att vi inte hann med att gå runt där, men då har man å andra sidan en bra anledning att åka tillbaka.

Ni ser ju vilket trist väder.

Efter att ha passerat tusen gatuförsäljare med tusen miniatyrer de ville kränga, och som alla rafsade ihop sina filtar med souvenirer när polisen kom och sprang, som en våg på läktaren på valfritt sportevenamang, så hade vi bara en liten bit kvar. Det kändes märkvärdigt mäktigt att faktiskt se det på riktigt. Med sina egna ögon:)

Det är STORT!

Robban vill helst inte vara med på bild.

Även här var det säkerhetskontroll för att komma in i parken som det står i. Ingen röntgen utan öppna väskorna och visa. Novalie var så glad att vi lämnat av äggen i en park där det låg folk och sov, så hon slapp skämmas. Det blåste kyligt, och vi var inte speciellt bra klädda, men frös ändå inte. Bara sådär på gränsen, man blir kall men fryser inte.

Vi hade tänkt boka på nätet innan vi kom hit, men alla biljetter var slut:/ Det enda som fanns var att ta trapporna upp till våning två, och därifrån hiss hela vägen upp, och de kunde man bara köpa på plats.  Man kan alltså välja: Hiss från botten till toppen, hiss till våning ett/två eller trappor till våning ett/två stanna där, eller ta hiss därifrån till toppen.

Efter en kort överläggning hur vi ville göra så bestämde vi oss för att ta trapporna, såklart eftersom det var enda valet:) men sen var det bara Robban som ville åka hela vägen upp med hiss. Det var dimmigt, så det kändes lite onödigt dyrt att åka upp ( läs – höjdrädd) Att ta trapporna hade nog varit det självklara valet oavsett för det är ju ändå rätt kul att ha gjort det.

Jag googlade  nu, och det är 668 trappsteg upp till våning två, längre får man inte gå utan då är det hiss. Själva trapporna finns i benen av tornet och det är öppet runt om. Det finns film på min instagram, i de sparade storysarna. Jag är inte säker på att detta är taget i trappan, men kan vara.

Högst osäker, men ungefär så här i alla fall. Trapporna var kanske 20 trappsteg, sen en plattform man gick runt och så 20 trappsteg och så runt, de slingrade sig uppåt. Jag var extremt knäsvag, och bitvis höll jag i ledstången och blundande nästan helt 🙂 Bara klev på, steg för steg. Upp upp upp. Svindel är inte att leka med, man får för sig att allt snurrar, att det gungar och att man kommer att ramla ner, fast det är omöjligt. Snabbt gick det, lika bra att ta allt på en gång liksom:)

Våning ett!

Oh ja jag håller i mig:D

Invid räcket i mitten var golvet av glas…det syns dåligt men man såg fint igenom. Jag klarade inte av att ta steget ut, men Novalie vågade.

Jag begriper ju att det håller, men ibland är det onödigt att tvinga sig till att övervinna sin rädsla.

Fruktansvärt obehagligt och jag höll mig långt ifrån det.

Det allra första jag såg när jag på aningens vingliga ben klev ut från trappan är detta:

Amen holy smoke! Klättra på Eiffeltornet..nej tack. Nu vet jag inte vad de gjorde eller hur högt de var eller om de ens klättrade utanpå eller bara inuti, men det är skitsamma, jag är grymt imponerad av folk utan höjdkänsla;)

Vi klev upp till våning två. Det gick förvånansvärt enkelt att gå i trapporna rent flåsmässigt, det var jobbigt såklart men gick enkelt.

Jag är osäker på vilken våning bilderna är tagna, ett eller två.

Högt eller ännu högre;)

Robban är däruppe….!

Mitt googlade berättade att Eiffel själv från början hade en våning där uppe…jorråmennejtack.

Robban sa att det var bra sikt uppifrån, men begränsad såklart. Vi skickade med honom kameran upp:) men de bilderna ligger kvar i den.

Det syns ju att det är dimmigt.

Lite bättre åt vissa håll, och kanske längre ner eller bara zoomat.

Jo, det är coolt att vara högt upp.

Själva Eiffeltornet är 300 meter högt.Det fanns såklart giftshops och vi köpte varsin snöglob med tornet på, turistigt så det förslår:) Sen kom vi på att det kanske räknas som vätska? Och man får ha max 100ml på flyget… Men vi chansade och det gick alldeles utmärkt att ta med i handbagaget. Att packa ner kändes osäkert, och det var vi glada för när Corrindas väska sen var alldeles bucklig när vi kom fram till Arlanda..

Och en nyckelring som får hänga som prydnad.

Jag tycker det är så charmigt när de gör såhär, ser ni trycket på papperskorgen?

På våning två kunde man ”förvandla” ett mynt till en plakett.

Det här har jag gjort för många år sen på Disneyland LA och även Universal studios, kan även vara på fler ställen som jag inte minns, Hawaii möjligen. Jag tycker det är lite kul att sätta i fotoalbum sen. Om man nu får arslet ur och GÖR ett, men det ska jag göra:D

Ser ni att det pekar på våning två?

Vi väntade på Robban som ju var tvungen att vänta i hissköer både upp och ner, och sen så småningom när vi kände oss nöjda tog vi oss ner igen via trapporna. Kändes betydligt mindre obehagligt även fast det var mer fri sikt ut åt det hållet.

Det var helt klart värt att gå upp i Eiffeltornet. Det kostade, minns inte exakt men runt en hundring per person. Dyrare ju högre man ville, och om man ville åka hiss. Vi hade innan funderat på om vi ville se det i dagsljus eller på kvällen med alla lampor, och tja, inte vet jag. Det är ju coolt båda alternativen. Det var väldigt mäktigt även i dimma:)

Gustav Eiffel.

Jag tycker han ser ut som Kiefer Sutherland;)

Ena benet.

Vi hade inte så mycket tid kvar nu, så vi började ta oss mot Gare de Nord igen. På gatan hittade vi plötsligt denna:

En Musse konfetti:)

Kändes som ett fint avsked från Disneyland Paris ♥

Vi råkade hitta en busshållplats som gick dit vi skulle, så vi hoppade på, och det var kul att få se Paris lite grand i alla fall. Vi åkte förbi massa platser och byggnader man borde kunna namnen på, men glömt. Framme på tågstationen hittade vi bagageinlämningen snabbt och hämtade våra väskor. Den låg en trappa ner i ett hörn, och en man och en kvinna var där med en superfin ung schäferhund. Plötsligt skickade mannen iväg en leksak väldigt nära oss som kom gående, mitt i mellan oss, och hunden flög förbi, utan att ta det minst notis om oss. Han krockade ändå nästan med oss i sin iver:) Hunden hämtade sin leksak och rappade på tillbaka. Ignorerade oss totalt. Först blev jag lite irriterad, vafan, du behöver ju inte kasta grejorna PÅ oss, tur att ingen av oss är hundrädda osv. Sen noterade jag hölstret på benet på mannen, och även tjejen…och sen den diskreta polisloggan på tröjan. Ahaaaa, de tränar jycken i att skita i folk och fokusera på uppdraget. Okey då:)

Jag vet att folk har åsikter, speciellt de som är rädda för hundar eller vars barn/mormor/syster/kusins brylling är det:) Men jag blev bara imponerad. Hade det varit ligister hade jag kanske blivit osäker, men nu var det poliser som tränade sin hund i dess yrke. Helt okey för mig.

Vi tog oss utan problem till flygplatsen, eller jo det var problem men vi fick hjälp av en herre som såg våra väskor och vårt förvirrade irrande och visade oss rätt. Han höll sen ett öga på oss hela vägen ända tills vi skulle av, då meddelande han att flygplatsen var om tre stationer:)

Överlag var folk trevliga i Paris.

På flygplatsen så hade vi gott om tid, vilket var tur för den var allt annat än enkel att förstå. Syrran har flugit massor, Kina, Vietnam, Chicago, Hawaii, Thailand osv osv, från små fjuttiga flygplatser och från stora rackare som LAX och Heathrow. Det brukar finnas nån form av lika system, men Frankrike ska vara udda;)

Till sist hade vi checkat in, och gick till VIP Loungen, där det dagen till ära var knökfullt. Men vi hade inte ätit något mer än fika på hela dagen så det var bara att trycka in sig. Och sen smaska i sig mackor axel mot axel med nån fancy businessgubbe som fokuserade på champagnen;)

Eftersom syrran är reseledare så åker vi såklart med SAS, allt annat är andrahandsval.

Kan man flyga SAS så flyger man SAS.

De får oförtjänt mycket skit i media, lägg tex märke till nästa gång någon flygolycka inträffar, var som helst i världen, oavsett flygbolag,  så nog hittar man en gammal pressbild på ett SAS-plan. Jaja, de har inställda avgångar och förseningar de med, men det är de inte ensamma om.

Jag är partisk, absolut, min pappa och min syster har jobbat på SAS sen mitten av 60-talet till nu, de jobbade ihop ett par år på mitten:) Det är i och med det vårt familjebolag.

Resan hem gick smidigt och fint, och vi landade i tid på Arlanda. Vi skulle landa 22.00, och slog ner hjulen 21.59. Efter rekordsnabba åtta minuter lyfte vi våra väskor från bagagebandet. Så snabbt är ju nästan löjligt, men vi hade väl en bra parkeringsplats och snabba lastare:) det i sin tur innebar att vi fick vänta rätt länge på Patricia. Vi hade sagt att hon kunde komma halv, kanske tjugo i elva. Det är lite mer normalt, men vad gjorde det att vi fick vänta. Hon kom, vi lastade in väskorna, åkte hem och hemma sov alla.

Det var en superhärlig resa, jag ska berätta om Disneyland och Disneystudios också, men det tar vi lite senare.

Det var kul att hänga med Novalie, Robban och Corrinda, det är ju en helt annan sak att ha med ungdomar som klarar sig helt själva, mot att ha mindre barn med. Vi tappade bort varandra ibland, men det var ju ingen panik:)

Paris, vi återkommer ♥ (Ska bara lära mig lite franska först:) )

Kommentera

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting