Sista barnet, nummer nio:)  Jamie ♥

Även med Jamie fick vi veta på ultraljudet att det var en kille. Denna gång var jag överlycklig, tänkte att det blir ju hur bra som helst med två små killar, tätt i ålder. Robban kommer ju alltid att vara ensam bland massa tjejer, eller i alla fall tills de är ordentligt vuxna allihopa 🙂 men det här två kommer ha kul.

Om jag bara visste hur kul;) Två småkillar tätt i ålder är en helt annan sak än två småtjejer tätt i ålder. För mig.

Värsta röjet:)

Den här gången borde det ju i all rimlighets namn ha blivit en Julian. Och det var jag lite inne på. Pappan var helt och hållet bestämd att det var en Julian, men jag var plötsligt inte alls säker på det. Jäkligt lustigt att han tokvägrat både Jordan och Julian några år tidigare, men nu själv föreslog det. Som jag sagt förr, om man bara planterade något i hans huvud och lät det växa till sig så han trodde det var hans idé så funkade det mesta:)

Jag hade inget annat namn förvisso, men Julian kändes inte rätt. Typiskt när man äntligen får sin vilja igenom liksom.:)

Jag tycker om när namnen låter fint ihop. Jordan och Julian är fint ihop. Men ändå näää.

Han är född mitt i juli och för en enda gångs skull bestämde sig pappan för att vara ledig. Alltså den chocken! Han var ju aldrig ledig, men nu bara meddelade han på midsommar när vi var hos kompisar att han skulle vara hemma i fem veckor.

Ehh va??? Vad sa du? Jomen det kommer ju en bebis och det är sommar

Bara att tacka och ta emot. Alltså kunde jag den här gången ligga och vila väldigt mycket. Vi gjorde massa saker också, men för en gångs skull behövde jag inte vara ensam och slita med tvååringens skor och andra saker långt ner på marken:) Kan ha varit den bästa tiden ever faktiskt.

Jag vilade ofta en stund mitt på dagen, och låg då i soffan med tv:n på. Plötsligt kryllade det av Jamiesar:)

Jamie Oliver lagade mat på flera kanaler,  Jamie i nån Tv-serie, en annan Jamie i en annan serie. Jamie hit och Jamie dit.

Och plötsligt så insåg jag att det var ju så han skulle heta. Jag nämnde det för Patricia och hon äskade det, och då bestämde jag mig för det. Enväldigt:)

När han föddes, så åkte vi först in klockan sju en morgon, för vattnet gick. Jag har ALDRIG varit med om det och ringde förlossningen och frågade vafan man gör då? De bara skrattade och frågade hur många barn jag fött? Åtta, aha:)

De ville kolla, men det var lugna gatan så vi fick åka hem. Janelle som väckts i ottan var inte glad att vi kom hem utan bebis, och ännu mindre glad blev hon när vi väckte henne fem morgonen efter 🙂

Men då kom han ju i alla fall, efter sexton minuter på förlossningen..typ 45 minuter efter att jag vaknat med värkar. Häpp. Här går det undan.

Personalen frågade  om vi hade nåt namn och pappan sa: Ja, han ska heta Julian. 

Kanske att jag hade missat att berätta för honom om vad jag och Patricia bestämt;) Julian lät så fel, och jag insåg att det inte alls kunde bli så.

Nä, det här är en Jamie, sa jag, och han nickade lite förvånat, men han har alltid låtit mig bestämma. Eller förvisso motsagt sig vissa namn, men när vi sen varit där på förlossningen så har han ändå tyckt att jag fått bestämma eftersom det varit jag som fått slita hårdast:) Det har varit belöningen liksom;)

Så Jamie alltså. Och sen då?

Jag hade även bestämt att den här ungen skulle ha ett namn efter min pappa, det var dags nu. Ingen höll med om Christer, men det struntade jag högaktningsfullt i. Nu låter jag säkert bitchig, men ingen annan hade något att kontra med, så det fanns inget att välja på:) Pappa heter förutom Christer, Arne och Lennart och de var inte aktuella alls;)

Sen föll det sig som så att Jamie föddes på Veras mans födelsedag. Alltså barnens pappas morfar. Han har varit död sen länge, men just den dagen skulle han fyllt 100 år. Det kan man inte ignorera, utan vi ville verkligen ha ett av hans namn. Napoleon var ju upptaget, så det stod mellan Thure och Unger.

Vi har haft en kanin som hette Ture, och i min barndom fanns en superläskig kille i området som hette så, så det gick bara inte. Unger då, det är ju helkonstigt. Mer ett efternamn. Men det fick bli så:)

Jamie Christer Unger. ♥

Also known as Lill-Fjant:)

Så har vi kommit fram till det åttonde barnet. Jordan 🙂

Nu hade vi ju redan tagit reda på kön en gång, så det kändes som att det var helt naturligt att göra det igen. Och här kommer en bekännelse: När de sa att det var en pojke så blev jag ledsen.

På riktigt alltså. Pappan blev ju överlycklig, äntligen en son till:) Men jag deppade ett par dagar. Varför? Jamen jag vet inte. Jag antar att det bara är så man är, att man antingen struntar i det helt, eller så har man någon preferens. Jag hade redan sex döttrar och borde rimligen vara nöjd, men jag är så trög ibland, jag har alltid svårt för förändringar, och detta var ju en gigantiskt förändring:)

Sen lättade det inte ett dugg av att jag åkte ner på stan för att shoppa bebisens första kläder…lite sådär kul när man vet vad det är ju, om det är en tjej vill säga;) För till babygossar fanns det inget gulligt alls då. Bara flames och dödskallar. Jag ville ha babyblått och puttinuttigt.

Jag åkte hem och grät en skvätt för mig själv, och skämdes lite. Här väntade jag ett till synes friskt barn, och var ledsen över att det var en pojke? Skärpning.

Och efter att ha deppat i nära dagar hade jag vant mig, och plötsligt var det ju jättemysigt med en son:)

Det kom ut fina babygulliga ljusblå kläder i butikerna och jag var glad igen.

Ja, det är knäppt, men en gång för alla så styr man inte över sina känslor. Jag vet att många önskar sig ett kön i tysthet, och varför ska man inte få det? I slutänden älskar man nog oftast det man får ändå, och kan sen inte tänka sig den andra sorten. Orka bry sig om att det är tabu att känna så:)

Nåväl. Eftersom jag var ledsen så kan det hända att det var därför pappan plötsligt tyckte att Jordan var helt okey:) Jag säger inte att det var så, för det vet jag inte, men det kan nog ha spelat in.

Jag hade ju önskemål om Jordan och Julian på tvillingarna om det var två killar, och Jordan hängde kvar. Tills jag på Polarn och Pyret stötte ihop med en mamma som gapade Joooordan!!! åt sin tvååring.

Ett annat tabu här då, men ett barn som inte tilltalade mig alls:) En liten snorunge helt enkelt, sorry to say:)

Näää, jag backade lite på namnet, men alla hemma var inne på det, så jag bestämde mig för att MIN Jordan minsann inte skulle bli en snorig skitunge. Good Luck;)

När Jordan föddes så spelade vi in Familjen Annorlunda.

När man spelar in så har man ett spikat tidsschema, och kan inte bara sitta och vänta på bebisen. Han var beräknad en fredag, vilket de tyckte var finfint eftersom man spelar in fredag-söndag. Jag hade ju ingen lust att spela in förlossningen, men de var standby ifall jag ändrade mig..no shit att jag inte gjorde;)

Helgen innan skulle det filmas när barnen var med pappa på marknad i Stockholm. Jag var sådär lagom happy över det eftersom alla mina barnvakter försvann då. Även mamma, pappa och syrran var borta så jag kan lova att jag satt extra still hela den helgen. Med tanke på att Lovelia kom två veckor tidigt så väntade jag mig ju att han skulle göra det med. På samma vis som jag förväntade mig att Lovelia skulle komma två veckor sent som Trixie. Det var en extrem oro över att behöva åka in på förlossningen med tre småtjejer i släptåg.

Helgen när de spelade in i Stockholm ösregnade det, och blev dåliga bilder, så de ville ha med barnen en gång till för att få härligare bilder helt enkelt, Alltså lämnades jag återigen ensam, denna gång dagen efter BF….gahhh.

Jag hämnades genom att föda barn en onsdag:) Sex dagar över tiden, så föddes en 4,2 kilos tjockis.

Jordan Karl Napoleon.♥

Ståtligt så det förslår eller hur:) Jag är så extremt nöjd över den namnkombon att det är löjligt.

Vi hade inga bra andranamn från början, och vi har ju haft släktnamn till alla, men nu fanns det inga som alla okeyade. Jag försökte stenhårt med Sigurd/Sigge efter min morfar men det toknobbades. Veras make hette Thure Unger Napoleon och när kidsen hörde Napoleon så blev de överlyckliga. Det skulle han heta!

Jag var aningens mer tveksam kan jag erkänna:) Men efter att det sagts högt tusen gånger så blev det fint och lite gulligt. Men Nappe har ingen namnsdag, och inte heller Jordan, så jag ville ha ett namn till. När vi pratade om det i tv-programmet så fick jag en del reaktioner efteråt. Att det var löjligt. Och ja kanske, men när alla andra barn har en namnsdag så kändes det taskigt att inte han skulle få en helt enkelt.

Vi hittade Karl. Det finns på båda sidor i släkten och är ju fint.

Ihop blir det som värsta härföraren, och det blir snyggt i historieböckerna sen om han blir nåt stort, professor till exempel 🙂

Jordan Karl Napoleon ♥

Jag är i farten nu, och här kommer barn nummer sju – Lovelia:)

När vi fick Trixie så blev Robban så himla besviken att det var en tjej. Alla möjliga hade liksom lovat honom att det var en lillebror den här gången. Oddsen var ju bra för det. Robban var ensam kille med fyra syrror då, och han var fem år när Trixie föddes. Han ville så jättegärna ha en brorsa. Jag sa aldrig att det var nog en kille, utan jag försökte verkligen vara tydlig med att det kunde vara vilket som. Jag visste ju inte.  Men alla, eller väldigt många då:) var så på honom: Jodu Robban, du vill väl ha en lillebror nu va? Det ska väl bli kul med en liten brorsa? och så vidare. Vilket innebar att han blev ledsen när mormor berättade att han fått ännu en syster.

För att undvika samma besvikelse för honom en gång till, så bestämde vi att vi ville veta kön på nummer sju. Det kändes superkonstigt!

De sa på det vanliga ultraljudet att det var nog en flicka. Jag blev såklart glad:) och sen ägnade jag mycket tid åt att förbereda Robban på ytterligare en syster. Han hade inget emot det, men såklart att han blev superbesviken när alla lovat honom en brorsa. Han var förberedd den här gången, och med facit i handen såhär över tio år senare så är det lite sån han är. Han har svårt för att vända på en femöring, är det en sak sagt så ÄR det så. Att ändra sig snabbt är inte hans grej.

Lovelia var lite bråkig i magen. Plötsligt hade hon konstiga hjärtljud och vi fick åka upp på kontroll. Det bedömdes som omoget nervsystem. Skulle rätta till sig. Men vi fick bekräftat att det var en flicka. 100%.

Att bara koncentrera sig på flicknamn var mycket enklare, men konstigt.

Jag hade fortfarande Noelia som låg varmt om hjärtat, men det var så likt Novalie. Men man kan leka med bokstäver, och jag bytte ut de första. Elia var så fint att jag ville bygga på det. Till sist så kom jag till L och Lovelia it is:)

Jag sa det inte till nån först, men sen sa jag det till Patricia och hon bara : Åhhhh så fiiiiint!!

Och där var det bestämt:)

När Lovelia föddes, så var det under dramatik. Jag började blöda två veckor innan utsatt datum och blev inlagd. Här skulle det sättas igång förlossning minsann! Men, eftersom det var en fredagseftermiddag så ville de avvakta till dagen på lördag, och sen söndag eftersom det var så fullt på förlossningen och sen till måndag när det inte var jourtid. Jag ville inte alls sättas igång, men gjorde väl som de sa. Låg där på BB under hela helgen och hade så tråkigt. Men sen så, måndag förmiddag satte det igång. När läkaren kom för att undersöka så bara skrattade hon. Det ska till en blivande sjubarnsmamma till det här” Du är nästan helt öppen, dags satt åka ner och föda barn!

Okey. Så det gjorde jag, och nån timme senare är hon född. Gick snabbt och ”lätt”

Hon var så liten! Två veckor tidig och vägde bara 2,7kg. Jämfört med Trixie – 13 dagar över tiden och 4,5kg var hon som en fågelunge. Jag hade ju i mitt stilla sinne tänkt att hon gör som Trixie, och var helt oförberedd på att få barn, i min värld var det en månad kvar:)

Hennes hjärtljud var fortfarande konstiga, de hoppade över ett slag, och vi fick åka hem och komma tillbaka för ett stort ultraljud på hjärtat på dag tre. Jag kan för mycket. Jag har jobbat med för många sjuka barn. Jag visste att den låga vikten faktiskt kunde tyda på ett hjärtfel. Jag kan för lite för att kunna vara trygg i min kunskap, och det var svinjobbigt innan ultraljudet visade att hon är helt och hållet hjärtfrisk ♥

Men så liten att inga kläder passade och jag fick åka och köpa i storlek 44. Därav namnet Lilla Loppan 🙂

Lovelia Monica.♥

Efter farmor. Men även efter andra Monicor jag haft i mitt liv, som betytt mycket för mig. Min bästa kompis i den utbildning jag gick efter min tvååriga gymnasielinje tex:)

Idag har jag bestämt att det inte alls är efter farmor. Hon förtjänar det inte. Men de andra Monicorna gör det.♥

Lilla Loppan Lovelia

Barn nummer sex. Fortfarande hade vi inte bett om att få veta vilken sort det var på ultraljudet. Nu var året 2005 och de talade oftast om det om man frågade, men med supergigantiska reservationer för att det ändå kunde vara fel.

Jag var inte intresserad. Men, jag hoppades på ännu en tös, dock tyckte pappan att nu jäklar fick det bli en kille. Vi kan väl säga som så att jag faktiskt lovade honom en son:D Haha.

Nu hade vi ju fortfarande Elias och Gabriel, men de kändes så ”använda” De var ju till barn nummer fem, och även fast de inte användes så kändes de inte riktigt lika bra längre. Men de hängde kvar.

Jag skrev att vi hade Tindra på förslag till Novalie men nu har jag funderat, det kändes lite fel:) Och det var det ju. Tindra kom först denna gång.

Så vi hade Tindra, och det var ju i samma stil som Nova(lie) men det var rätt många Tindror som föddes nu och jag gillar ju inte att ha ett namn som alla andra. Inte så att det är fel, men jag tycker det är skönt om ungarna inte blandas ihop med massa andra.

Trist att alltid behöva heta Tindra W liksom.

Sen dök Trixie upp. Eller Trixiebelle.

För mig, och även för pappan tror jag, så var Trixie en bebis i en tecknad serie som hette Familjen Flax.

Lilla Trixie som älskade solen och gärna satt i en solstrimma på golvet.

Sen bodde vi en gång granne med en tjej som hette det, en lika gammal flicka som Janelle.

Men, jag var samtidigt väldigt förtjust i namnet Trixiebelle.

Vad det kommer ifrån vet jag inte, men jag vet att Bob Geldof, ni vet han med Do they know its Christmas-time, att hans dotter hette så. Jag beundrar honom för vad han gjorde. Han samlade ihop massa kändisar och spelade in låten, vars alla intäkter gick till svältande. Han blev adlad och är nu Sir Bob Geldof.

Trixie, Trixiebelle eller Tindra

Elias eller Gabriel.

Hm.

Jag var beräknad till den 2 oktober.

Den dagen kom och gick. Så öven ytterligare tretton dagar:)

På allvar så gick jag över tretton dagar och 23 timmar med sjätte barnet, något jag inte ens trodde var möjligt. De andra har kommit nån dag, max fem över tiden. Tretton! Det är skitlänge.

Jag hade en tid hos barnmorskan på måndag förmiddag, men strax före midnatt söndag/måndag så föddes hon. Stor och tjock, fyra och ett halvt kilo och bedömdes som ”tung för tiden” och skulle då övervakas extra. Det visade sig sen att hon inte alls var det, utan låg inom sina gränser. Men stor var hon ju:D

Hon var inte ens i närheten av en Tindra 🙂 men med det trixandet så var ju Trixie givet. Eller Trixiebelle?

Ända in i sakristian i kyrkan velade jag. Det slutade med att hon fick heta

Trixie Belle Vera 🙂

En kompromiss. Jag kallar henne dock ofta för Trixiebelle.

Vera är efter deras pappas mormor, hon som blev hela 102 år gammal, och som blev viktig för mig i och med att min egen mormor gick bort. Nu blev jag ju tvungen att backa ut ur hennes liv i och med skilsmässan,  där min svärmor, alltså hennes dotter, såg sin chans att riktigt ordentligt baktala och smutskasta mig. Men innan dess så hade vi en fin relation, och jag hoppas att hon ändå nånstans vet att jag älskade henne. Det känns väldigt fint att ha hennes namn på en av mina döttrar:)

Min stora bebis, Trixie ♥

Så kom vi till barn nummer fem. Tre år och några dagar efter tvillingarna föddes den perfekta bebisen. Perfekt i den bemärkelsen att hon bara åt och sov, och lade jag ner henne i vagnen så somnade hon efter att ha legat en stund och kollat sig omkring, tyst och stilla:)

Big difference mot tvillingarna, som Ett var så osynkade som några kan vara. Två aldrig sov samtidigt och Tre var så osynkade som några kan vara:)

Jag var i total chock.

När jag funderade på namn till den här femte bebisen, så fanns det plötsligt två pojknamn, som kändes klockrena. Märkligt nog så gillades de av även pappan, begriper liksom inte hur det blev så:) Det ena var Elias, och det andra var Gabriel. Båda lika fina.

Men, nån som blir förvånad över att jag hoppades på en flicka:)?

Nä. Och nu var det lite svårt att hitta tjejnamn. Jag gillar lite längre namn, och jag gillar inte dubbelnamn. Alltså med bindestreck i mellan. Jag tyckte att Nova var så vackert, men lite för kort. Tindra var en stor kandidat med, men ack så vanligt. Men lite åt samma håll-himlen och stjärnor. Att leka med bokstäver är kul och jag försökte få till något längre. Tindra-lee, TindraLi, Tindrali.. Nä, inte okey.. Tindraley då? Nja. Jag hade nån sån där variation länge, länge, men det föll till sist bort. Idag är jag rätt glad över det, jag tycker fortfarande att Tindra är fint, men hon passar inte att heta det,

En av syrrans kompisar visade sig heta Noelia i mellannamn. Åh så fint! Efter tusen timmars funderande, minst alltså, så kom då namnet Novalie. För jag ville verkligen ha Nova i namnet.  Ja det är bra, en Novalie eller Elias eller Gabriel. Kanon!

När hon sen föddes så var det en rätt lugn förlossning, jag hade läst om nån jäkla andningsteknik:) Som en val som hoppar och dyker – andas in när den kommer upp ur vattnet, visualisera hur den dyker ner och håll andan. Andas In när den kommer upp till ytan, och så håll andan. Andas ut gjorde man väl där nånstans med kanske:)

Det funkade förvånansvärt bra faktiskt, och jag var långt bort på nån djupblå atoll och hörde henens hjärtslag i monitorn. Andas lustgas, håll andan andas ut. Repeat. Lustgas är bäst.

Min hjärna övergick från att tänka val som dök, till att tänka Ut med dig Elias, Ut med dig Gabriel. och repeterade det tusen gånger… men plötsligt så bara visste jag att det var en tjej. En sån jäkla märkligt känsla och hjärnan malde Ut med dig Novalie.)

Och ut kom ju en liten Novalie. ♥

Novalie Karin.

Karin efter min mormor som gick bort hastigt och inte det minsta lustigt när jag var i vecka 24 eller så, och det blev liksom inget snack om att det namnet skulle vara andranamn.

Novalie är det barn som varit lugnt hela tiden, än idag blir jag uppriktigt förvånad om hon gapar och skriker:) Hon kan vara extremt skittjurig idag som tonåring, men det har kommit nu. Den här donnan har det aldrig varit några stormar runt, inga problem och hon är bara go och glad. Jag var som sagt i chock när jag bara kunde lägga ner henne i vagnen och hon somnade. Första gångerna var jag övertygad om att hon slutat andas, för ingen av de tidigare kidsen hade varit så där enkla. Men hon låg bara där, snosade så sött och var nöjd med livet. Jag hade en sån här Bola-klocka runt halsen när jag väntade henne, och den fäste jag sen vid vagnen så att den pinglade lite när vagnen rörde sig. Inte vet jag, det kanske var den? Ska ju vara så den ska funka, men den har då inte haft samma effekt på övriga ungar efter henne;)

Novalie, min fina tjej ♥