Dags för barn nummer två i namninläggen:)

Patricia.

Hon är född 21 månader efter Janelle, och allt tänk satt kvar, men på lite håll eftersom jag inte jobbat mellan dem. Men många namn var fortfarande ”upptagna” och till det kom ju nu att vi gett vår första dotter ett ovanligt namn. Svårt att följa upp helt klart.

Jag trodde denna gång att det skulle bergsäkert vara en kille, för att få två döttrar i rad den lyckan var för stor.   Innan jag blev gravid hade jag trott att jag helst ville ha en son, men tydligen så ändrade jag mig, för jag har alltid blivit lite extra happy över en tjej. Haha, nu kommer ni missförstå mig helt säkert:)

Inte så att jag älskar mina pojkar mindre, aldrig i livet, jag älskar dem alla lika mycket.  Att önska sig ett kön är så fel enligt många, men är det det då? Varför skulle man inte kunna få göra det? I de allra flesta fallen så blir man ändå lycklig med vad det än blir till sist. Jag har nog aldrig sagt högt vad jag önskat mig, men nog fan har det suttit där längst in:) och har det blivit den andra sorten så har jag glömt av önskan direkt, för så funkar man ju oftast.

Jag var alltså denna gång helt säker på en kille, så man kan ju ifrågasätta mina skills på magkänsla;)

Richard var ju fortfarande kört, och vad skulle man då hitta på? Förutom att det skulle vara internationellt gångbart så skulle det även vara lite eget. Jag heter Carola, min syrra Petra. Vi har aldrig behövt heta Carola/Petra J (för Johansson) för att skilja oss från någon annan. Förutom när jag jobbade, vi var två Carola och den andra hette Jansson:) Carola Jo och Carola Ja  hehe.

Men det tycker jag är lite tråkigt, att behöva använda efternamnet för att skilja på folk. Vi hade tre Anders i klassen tex. Anders E, Anders G och Anders N. Två Helen. Helen E och Helen L.

Namnen jag valt har aldrig behövt vara helt unika, det har inte varit något krav på att det ska vara bara mina ungar som heter så, men alla topplistenamn har gått bort

Jag hade William på min lista, men det var så himla många som hette det runt omkring oss, plus att jag inte visste hur det skulle uttalas. På det amerikanska sättet eller helt försvenskat…hm?

Nä, men Wilhelm dök upp i stället, från vart vet jag inte. Tror att jag även hade Marcus som favorit. På tjejsidan så var det ett tag Cassandra. Men det föll bort för det lät för hårt fick jag för mig. En kompis till ungarnas pappa hade en kompis som heter Patricio. En italienare som säkert var snygg annars hade jag väl inte kommit ihåg det;) men det var ju tvärnej på det från pappans sida. Han är lite halvrasist, sådär som så många är, och jag hade tex Emine som förslag när vi väntade Janelle. Från en turkisk tjej jag träffat nånstans. Än idag tycker jag det är ett så fint namn:)  men han tvärvägrade – Ett jäkla turknamn aldrig i livet. Patricio kom alltså inte på frågan eftersom det var italienskt, Att göra om det till Patricia var däremot inga problem;)

Pojknamn har alltid varit svårare att få med honom på tåget med. Förutom att det inte fick vara utländska namn, ja alltså från vissa nationaliteter då, så var det även tvärnej på ”bögiga” eller ”fjolliga” namn, som Jordan tex…hehe. Men som så ofta med den mannen så kunde man plantera något, och sen låta tiden bero, och efter ett tag så trodde han att det var hans idé och då var det en helt annan grej;) Samma med renovering edyl. Du, ska vi inte måla om i hallen? Kanske vitt det blir ju ljusare så?” ” Nä aldrig livet, vitt är tråkigt och hallen duger som den är” 

Ett halvår senare så kom han med förslaget om att kanske måla vitt i hallen, det var ju rätt slitet där;)

Cassandra, Patricia, Wilhelm eller Marcus…?

Patricia var till sist det enda flicknamnet, och även om jag tyckte det var lite ”stort” för en bebis så fastnade det. När hon sen föddes, på tre timmar under en vidrigt intensiv förlossning så blev jag så förvånad över att det var en flicka igen, som dessutom inte kom ut helt blå och slapp. En helt friskt och normal liten bebis. Jag fick henne i famnen och pappan jublade intill mig att det var en flicka, och jag fattade absolut ingenting. Totalt helt off:)

Patricia Christina.

Christina efter syrran, min farmor Stina och säkert nån mer släkting som jag inte kommer ihåg nu.

När vi kom hem med henne till Janelle som var 21 månader gammal och precis lärt sig prata och sa att detta är din lillasyster, hon heter Patricia så sken hon som en sol.

”Min bejjis, Nellis Pisaaaa” ♥ 

Och sen dess har hon kallats Pisan:)

Janelle älskade sin lillasyster och det var inte ens den minsta lilla tendens till avundsjuka. Bara ren kärlek.

Och jag som undrat, (som typ alla föräldrar som får sitt andra barn undrar),  om man verkligen kunde älska ytterligare ett barn lika ,mycket som det första, insåg att kärleken bara fördubblades.

Inte att den skulle delas på två, utan att den fördubblandes och så har det varit sen dess. Jag har niodubblat min kärlek:)

Det är stort och mäktigt. ♥

När jag för ett tag sen frågade er vad ni ville läsa, så kom det upp önskemål om barnens namn. Jag förstår er, de är lite udda och ovanliga flera av dem:)

Jag ska försöka berätta lite om hur vi kom fram till just de vi sen valde.

Janelle är född 1994. Då döpte folk sina kids efter Kevin Costner:) Det var väldigt mycket på tapeten att vi skulle bli så universella, att världen krympte i takt med att man kunde resa ungefär vart som helst för en summa pengar som var man kunde hosta upp. Att välja ett internationellt gångbart namn var ”viktigt” eftersom våra barn skulle ha möjligheten att jobba och bo var som helst i Europa och även världen.

Jag jobbade på barnsjukhuset. På en avdelning där vi tog hand om ortopedi och neurologi. Dvs massa medfödda/förvärvade  ortopediska skador. Klumpfot, höftledsluxationer, felställningar, benförlängningar. Eller neurologiska – muskelsjukdomar, epilepsi, utvecklingssförseningar, hjärntumörer, syndrom av alla de slag både vanliga och sådana som det fanns ett fall till av i hela världen. Scary shit, med andra ord.

När jag blev gravid var jag helt och fullt övertygad om att mitt barn som minst skulle ha nån ortopedisk åkomma. Att det skulle bli förlossningsskadat och behöva bo på sjukhuset samtidigt som vi som föräldrar fick kämpa ihjäl oss för att få hjälp, det var i andra änden av skalan. Där i mellan låg allt annat. Ett friskt barn fanns inte. Varför skulle jag, när ingen annan fick. För så kändes det. Jag jobbade med svårt sjuka barn, som kom från långt ifrån såväl som Uppsala. Jag vårdade barn som slutade andas flera gånger i timmen, jag höll koll på ventrikeldränage, som alltså går rätt in i hjärnan, jag kunde plocka i hop en respirator med förbundna ögon och suga rent i tracheostomier. Jag satt ofta med en liten unge med grava utvecklingsförseningar och gärna något ovanligt syndrom på bröstet. Ett barn som kunde sluta andas när som helst eller som kräktes upp all mat man försiktigt, försiktigt sprutat in via sonden. En måltid som tog 30 minuter att spruta in tog en sekund att returnera, och så var det bara att börja om igen. Man satt med den lilla ungen mage mot mage, för att ge den trygghet, man bar det i famnen hela sitt arbetspass för att inget annat funkade. Under hela min tid där så hade vi minst ett, ofta två eller tre barn som bodde där, som krävde en personal dygnet runt. Som aldrig kunde flytta hem. Vars föräldrar fick strida med myndigheter och försäkringskassa och fan och hans moster för att få det de har rätt till. Hjälp.

Jag var fullt inställd på att sälla mig till deras inte så eftertraktade skara.

För att inte jinxa något så ville jag absolut inte ha ett namn som något av mina patienter hade. Alla fina namn var ”förstörda” Jag VET det var ett stört sätt att tänka, men man blir lite knäpp av att se så mycket. Det var inte så att jag inte vågade skaffa barn, men jag var verkligen beredd på det allra värsta.

Jag valde en barnvagn som hade mycket gung i sig, om jag skulle vara tvungen att gunga runt mitt skadade barn. De vi hade var ofta bara lugna så länge det rörde sig..Och så vidare.

Som sagt, ett stört sätt att tänka.

När Janelle sen föddes, efter en helt okomplicerad graviditet, så var hon blå och slapp. Hennes hjärtljud gick ner och de kommenderade mig att krysta ut henne NU. Högst troligt en biverkning av den morfinspruta jag fått alldeles för nära födseln, eftersom  ingen trodde det skulle gå så fort. De tog henne och sprang, ropade åt pappan att följa med och alla stack. Rummet som varit fullt av folk blev tomt sånär som på en barnmorska. Jag bara tog till mig det. Ja, jag hade fått ett barn, men det klarade sig inte. Så var det. Efter några minuter som kändes som evigheter så kom de in med henne igen, ilsket skrikande:) Jag blev extremt förvånad, men oj så glad. Så lycklig. Jag fick henne i famnen och där var hon sen klistrad. Min unge ♥ Blå, men frisk. Jag tänkte aldrig släppa henne.

Jag hade sen en känsla under flera månader att hon bara var till låns, snart skulle nån hämta henne. Jag var stolt som en tupp, men visste att jag bara fått låna henne. Haha, jag var ung, dum och hade sett för mycket.

Anyway, Vi diskuterade inte så mycket namn, Jag trodde det var en kille, för så hade jag fått för mig att det skulle vara, först en kille, sen kanske en tjej. Helst ville jag ha en tjej men det kunde man ju knappast ens tänka, speciellt inte med det tankesätt jag hade, då fick man nöja sig med ett barn med höftlux;)

Min son skulle heta Richard. Det var sen länge, sen evigheter. Richard var heller inte förknippat med något annat barn. En Richard alltså. Fem månader innan så föddes en kusin. En gosse. En Rikard. När de sa det trodde jag att jag skulle bryta ihop. MITT namn?? De hade inte en susning om att det var ”mitt” namn för jag hade såklart inte sagt det till någon, mer än pappan då. Så i fem jäkla månader försökte vi komma på ett annat pojknamn. Jag ville inte alls ha kusiner som hette samma. Det var ju mitt namn…..gahhh.

Vi åkte in till förlossningen utan ett enda pojknamn.

Däremot hade vi hittat Janelle. I en deckare som hette McCall. Robert McCall faktiskt, så hette en bifigur Janelle, och det fastnade. Men vi skulle ju inte behöva det eftersom vi skulle få en son;)

Men vi fick en dotter. En blå liten filur. En liten tjej som skrämde livet ur mig. En alldeles perfekt liten dotter som heter Janelle.

Janelle Elisabeth.

Vi har valt ett släktnamn som andranamn, och min mormor, min mamma och jag heter alla Elisabeth. Janelle har inget val, hennes förstfödda dotter måste ha det som andranamn;)

På BB sen, så hörde jag det allra bästa rådet jag någonsin hört gällande rättvisa mellan syskon. På radion, en sån blå/vit kudde man lade under örat så ingen annan stördes, de är borta nu tror jag. Den första sång Janelle någonsin hörde var Svenska nationalsången som spelades av nån märklig anledning. (Hon är född 12 januari.) Men rådet var, att om två barn ska dela på något så låtar man den ena dela och den andre välja först.

Det funkar så bra!

Om Janelle och Patricia skulle dela på en bulle, så fick den ena dela, och eftersom den andra skulle välja bullbit först så var delningen EXAKT på millimetern:)

Janelle får ofta höra varianter på sitt namn. Ofta Chanel. Chanelle, Jeanette, Jag tror att de skrivit just Jeanette på hennes dopbevis;) Som om vi liksom inte kunde stava till det..;)

Vi uttalar det precis som det låter, men inte med hörbart E på slutet.

Hon tycker om sitt namn, gillar att det är lite annorlunda men ändå enkelt, så det känns som att vi hittade precis rätt namn till rätt tjej.:)

Det var barn nummer ett. Håll utkik efter barn nummer två:)