…när vi skulle iväg och shoppa, så stod mina tre minsta och borstade tänderna:
En liten pall, med sex små fötter på 🙂 Funkar det med.
Jag har gått runt och funderat på en sak, och det är det här som alla pratar om, den heliga ”egentiden”.
Vad är det och varför behövs den??
För mig så är vissa saker fullkomligt obegripbara, men för andra är samma saker självklara. Tex det här med små bebisar. För mig så är det en omöjlighet att lämna bort en liten bebis och själv gå iväg och ha nån slags egentid. Jag mår fysiskt dåligt av det ! Jag kan på min höjd lämna ett spädbarn till min egen man och sen åka till affären och handla snabbt, men helst inte 🙂 Jag och barnen har varit i total symbios och oskiljbara den första tiden. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. Jag har ammat alla barnen, men jag tror inte att det spelar in i just det här. Även om jag skulle flaskmata ett spädbarn så skulle jag nog ha svårt att skiljas från det nån längre stund.
.
Jag har ju såklart inga problem med att bebisen är hos nån annan om jag finns i närheten, men det här med att LÄMNA en bebis , det är för mig obegripligt hur man ens kan fundera på.
Jag hör om folk som lämnar sina 1-2-3-4-månader gamla bebbar för att gå ut på fest/middag/ bröllop edyl, och som verkligen har längtat efter att vara utan bebisen, och då kan jag inte låta bli att fundera på varför?
Eller kanske på om JAG är skitkonstig 😉 som släpar med mina bebisar överallt, och inte ser det som nåt konstigt eller problem? Om jag blir bjuden på fest när jag har en bebis, så tar jag med bebisen, vilken fest det än må vara, för dit jag går, går bebisen. Ibland funkar det ju inte att ha med ett litet barn, men då går inte heller jag. Jag har utan att tveka avstått julbord, julfester och konserter för att jag haft en liten, och inte ens känt att det varit trist. På samma vis har jag utan att tveka tagit med små spädisar och lekt Fångarna på fortet på personalfesten och det har funkat utmärkt.
Jag kanske är hur knepig som helst ??
Jag menar inte att det finns nåt rätt eller fel i det här, alla är vi ju olika, och det är svårt att förstå hur nån annan resonerar.
.
Överhuvudtaget så är det en fråga jag får väldigt ofta när folk får höra att vi har åtta barn:
– Men har du nån egentid alls?
Vad menas med det då?
Ja, jag både stänger och låser toadörren när jag är på toa, räknas det?? 😉
Ja, jag hinner träna, antingen hemma eller på Friskis, och det gör Perra med.
Ja, jag får stå i fred och laga mat, och ja jag läser morgontidningen varje morgon, och faktiskt så sitter vi oftast i lugn och ro och ser på TV/surfar varje kväll.
Om det är det som är ”egentid” så har jag massor 🙂
Men jag tror på nåt vis att det inte är så de menar, utan tid utan barnen utanför hemmet?? Eller?
Det har jag sällan, aldrig när de är bebisar, och inte så länge som de helammas, men sen blir det ju succesivt mer och mer såklart, helt naturligt. Jo, jag har varit iväg på både det ena och det andra på sista tiden, men det tillhör ändå inte vanligheterna. Oftast så har jag nåt/några barn med mig, och det är så jag trivs bäst 🙂
.
Jag tycker inte det är jobbigt att ha med mig barnen, men ser ju hur folk reagerar när jag säger att ”Idag har jag ”bara” tre barn med mig” , haha, när de inte orkar ha med sitt enda för det blir så stökigt 😉
.
Nu har jag inga stora intressen som tar tid eller kräver nåt speciellt, det hade kanske varit annorlunda om min stora passion varit att klättra i berg eller samla frimärken 😉
Åka till Ikea funkar liksom superbra eftersom barnen älskar att vara där 😉
.
Vad har alla andra för ”egentid” egentligen?? De flesta jag känner lämnar barnen på dagis/skola på morgonen och sen åker de och jobbar, hämtar barnen och åker hem och lagar mat, äter, umgås med barnen tills de går och lägger sig, och sen ser de på TV eller surfar, viker tvätt, städar, läser en bok, tar en promenad eller tränar.
Ganska likt min dag på sätt och vis 🙂
Vart under dagen får de sin ”egentid”? På väg till och från jobbet?? På lunchen?? Eller när? Och vad gör de då?? Jag kan inte se att det skulle finnas mer ”egentid” för dem än för mig, oavsett antalet barn. Snarare tvärtom 🙂
Och ja, jag tycker ordet ”egentid” är skitfånigt 😉
Jag känner fler som tänker precis som jag, och jag känner folk som tänker precis tvärtom och det finns ju inget rätt eller fel, som sagt, bara olika val .
.
Sen kan man ju då kanske tro att eftersom jag knyter barnen hårt till mig när de är bebisar så skulle jag fortsätta och curla dem och inte kunna släppa taget om dem, beskydda dem från allt ont och aldrig låta de ta eget ansvar..men det är ju precis tvärtom 🙂
Jag är så långt ifrån en hönsmamma som man kan vara, jag (vi) kör med ”frihet under ansvar” dvs att så länge som de sköter sig så får de mkt frihet. Från att de är små.
De får prova att klättra högst upp och gå längst ut på bryggan,eller hantera vassa knivar, men vi har ju uppsikt såklart.
Anna Wahlgren, den omtalade, skrev i nån bok som jag läste för länge sen: ” Ingrip bara i yttersta nödfall. Ett barn som får prova att tex klättra högt i en klätterställning, vet att det kan ta sin tid och klättra försiktigt, medan barnet som inte får, slarvar och stressar för att hinna innan det blir upptäckt, och ramlar ner” Typ. Jag har väl läst ungefär det , jag är inte varken för eller emot AnnaW, för jag har inte satt mig in i det hon säger.
Men just det här, det är så på pricken hur jag , vi, tänker! Låta barnen prova i lugn och ro. Under uppsikt, på lite håll, men beredd att ingripa om det går galet.
Nej, det gäller inte allt, men det mesta 🙂
.
Ja det var väl ungefär det jag funderade på 🙂
Nu är det sovdags!
Natti natti 🙂
Vad roligt det låter, förstår verkligen att du är trött nu.
Oj vad roligt!! Förstår att du är trött!!
Kram kram