Jamie är lite krasslig 🙁

Vanlig förkylning, men det är ju jobbigt nog när man är en liten ( nåja) bebis. Han har väl känt av den i några dagar kanske, och därav varit gnällig. Nu ligger han här intill mig och är tjolahoppsan hejsan glad. Viftar med armarna som en liten väderkvarn, och så nyser han så det stänker mellan varven, mysigt värre;)

Lite feber har han åxå, men bara en aning.Jag tempar inte speciellt ofta längre, man lär sig utveckla en väldigt bra känsla för hur hög tempen är bara genom att känna på barnen, och det stämmer alltid med ytterst lite felmarginal. Det spelar ju liksom ingen större roll om de har 39 eller 39,5, man får ju gå på allmäntillstånd och känsla:)

Jag känner mig lurad.

På fyra och en halv centimeter!

För den där formeln som BVC sköterskan visade…enligt den skulle jag vara 173,5 och inte 169.

Syrran min är 175 så det var väl hon som snodde åt sig de där extra centimetrarna 😉

Nåväl, jag tror det beror lite på miljö och arv och kanske kost och motion, hur lång man blir till slut.

Nej men nu vill inte Jamie vara med längre…han kanske kan tänka sig en ny blöja och sen sova, om man har tur förstås…

Jag lade mig på soffan med honom i eftermiddags medan Jordan sov, för jag var supertrött efter en vaken natt med gråt och gnäll, och det var samma visa då, han somnar, sover en stund och vaknar och är ledsen.. Han har inte ont i öronen, men det är väl allmänt eländigt att vara förkyld kanske. Vi får väl se hur det blir, men gör ett försök!!

Så här såg det ut i sovrummet när Pera gick och lade sig:

Liten kille tar stor plats 🙂

Natti natti 🙂