I kommentarerna har jag nu läst de mest korkade saker, som att föräldrar aldrig kan uppfostra sina barn lika bra som förskolepersonal som har HÖG utbildning.. ? WTF..och att Jamie är så stor att han ska begripa att man inte tränger sig. Men Jesus. Ska vi börja med att klargöra en sak, och det är att jag är en helt vanlig människa, med fel och brister. Jag har bra sidor och jag har dåliga sidor, jag har dagar när jag för allas skulle borde gräva ner mig och andra dagar när jag gör hela världen lycklig. Mina barn har en helt vanlig morsa. Jag är extremt ointresserad av att vara ”bäst”, eller att skryta med lyx, resor eller fancy bilar. Jag gör mina val efter vad jag anser är det bästa, för mig och för mina barn. Förut gjorde jag dem i samråd med en man, utan att köra över honom som vissa vill få det till, och nu har jag ensamt veto. Inte mitt val!! Jag hade gärna fortsatt samråda.. Jag är inte speciellt pretentiös, jag tycker att bara man gör sitt bästa så är det alldeles tillräckligt.

Jag har åsikter, ja, som alla andra människor, och eftersom detta är min blogg, min plats i internetvärlden, så blir det liksom rätt så naturligt att jag här framför mina åsikter. Om jag inte gjorde det skulle det vara rätt tråkigt…?

Mina åsikter grundar sig på mina erfarenheter och min kunskap, på vad jag har upplevt och vad jag önskar uppleva.

Andras åsikter grundar sig på deras erfarenheter och kunskap, osv.

När jag skriver något, så innebär det inte att alla måste tycka som mig. Det är trevligt om folk gör det, men inte på något vis otrevligt om folk inte gör det,jag vill inte omvända folk, då hade jag blivit frikyrkopredikant 😉 men det är här det gärna fallerar.. Några av er vill absolut tro att jag vill pracka på er mina åsikter, och att jag anser att den enda vägen i livet är den jag väljer, och att alla andra är skit.

Jag vill inte ha dagis till mina barn för jag anser att jag är fullt kapabel att själv ta hand om dem, och jag tycker att man kan få ha den mjukstarten i livet om det är möjligt. Fem år hemma, sen är det skola, skola, skola, jobb, i en sisådär 55 år. Om det inte är möjligt/man inte vill så väljer man ett annat sätt, som passar.

Att en personal, om än världens mysigaste och mest högutbildade, skulle vara bättre på att ta hand om ens barn är det dummaste jag hört. En normal förälder, och med normal menar jag alltså precis det, typ inga problem som kan ställa till det, är den bästa att ta hand om sin egen unge. ALLTID. 0 år, 3 år,15 år…alltid.

Om man tycker att dagispersonalen är bättre på det, så kanske man faktiskt inte skulle skaffa sig barn? Att dagis kan vara fantastiskt behöver vi inte ens diskutera för jag är inte dum, jag vet att det oftast är en jättebra verksamhet, och som jag sagt många gånger tidigare: Jag tycker personalen som tar hand om våra barn är super.

Men att de är BÄTTRE….? Aldrig. Hur gör man på lediga dagar då, undrar jag? Hyr in en professionell nanny? Högutbildad….

Vidare till att Jamie trängde sig.

Jag är som sagt en helt vanlig morsa som inte har ögon i nacken och åtta armar, så ibland ser jag inte. Då uppskattar jag om andra vuxna rycker in och tillrättavisar om mina ungar gör nåt dumt. Som när man var liten, och gjorde nåt fuffens, även om man var utom synhåll från sina egna föräldrar så nog sjutton stack nån annan mamma eller pappa ut skallen och vrålade på en 😉 Att hjälpas åt är en fantastisk grej.

Jag såg inte att Jamie trängde sig, och det gjorde han säkert, och jag hade inget emot att den där pappan sa åt honom, utan det jag vände mig mot var att han var SUR, på mig?  Och inte lyssnade när jag sa att Jamie var en kille, utan fortsatte säga HON;)

Jag säger åt andras barn om jag tycker att det behövs, och jag måste säga att jag har sett väldigt många barn som varit både yngre och äldre än Jamie, gått på dagis eller ej, som både trängt sig, knuffats, bitit,rivit, eller vad det nu kan vara. Barn är inte alltid så gulliga 🙂 Inte mina, och inte dina.

Om jag inte ser, utan någon kommer i efterhand och talar om för mig vad som skett, och liksom vill att jag ska agera då, en kvart senare, eller en dag…så gör jag kanske inte det. Eller jo, det beror ju på ålder, men att försöka få ett litet barn att fatta att det den gjorde för en stund sen var fel det är svårt, de har inte den förmågan. Om någon annan i den situationen går in och tillrättavisar direkt är det guld värt!!

Jag pratade med Jamie igår om att man inte ska tränga sig, och det är heller inte något han alltid gör, speciellt inte med mindre barn, men när det är så roligt, är det svårt att lägga band på sig.

Att ni då går igång på att det är för att han inte går på dagis, gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Är ni så fruktansvärt osäkra i era föräldraroller att ni på allvar tror att ni inte duger till att uppfostra era egna barn, men att de med lite utbildning kan fixa det galant?

Ni är ju skitbra föräldrar!

Förskolepersonalen är skitbra, men inte bättre än er:)

Och när jag då ändå är igång, en bloggläsare som kallar sig Mona känns lite sådär. Hon känner till mig privat påstår hon, och skulle minsann berätta lite sanningar om mig för er, eftersom jag är inte så tuff IRL…

Nej, jag är allt annat än tuff. Jag är en feg, försiktig, blyg människa:) och något annat har jag inte försökt utge mig för att vara. Jag jobbar på det, med att försöka tuffa till mig, för livet är enklare då.

Sen kommer det; ”Vi ses på nästa föräldramöte, fast du går ju inte så ofta förstås…”

Okey…en förälder i något av barnens klasser alltså…Jo, det känns ju stabilt. Speciellt med vetskapen om att ”Mona” mest troligt aldrig skulle våga säga samma saker face to face, eller presentera sig som den här bloggläsaren;) utan nästa gång vi ses så är det ett leende och ett Heeej, hur är det? Allt bra?

Falska människor är inte så fräscht. Lite läskiga faktiskt.

Och om det värsta hon kunde komma på är att jag inte går på alla föräldramöten …;)?

Nej, jag går inte på alla föräldramöten! Jag har orsak till det åxå. Inte bara att jag är ensam, utan att skolan ofta lägger alla möten samtidigt, och då kan jag rimligtvis bara gå på ett. Förut kunde vi gå på TVÅ, men inte alla.

Med tanke på att det ganska ofta är information på dessa möten som jag redan hört ett antal gånger, om hur nationella proven går till, eller hur det funkar med det ena eller det andra, så kan jag heller inte känna att jag missar så mkt. För den förälder som aldrig hört det förr är det såklart viktigt att vara där, men när till och med rektorn skrattade åt mig när jag var på info angående förskoleklassen för Lovelia, och tyckte att jag inte skulle få höra nått nytt, så känns det rätt ok att hoppa över ibland.

Kan jag, så går jag! Men jag späker mig inte för att få ihop det om det är körigt.

Däremot är det en annan aspekt som jag ogärna missar, och det är det sociala, att få se och få ansikten på de andra föräldrarna.

Nu skulle jag vilja fråga er en sak:)

Tycker ni att jag ska sluta tycka och tänka, och bara skriva rakt av hur dagen varit utan utläggningar?

Eller tycker ni att jag ska fortsätta som nu?

Jag misstänker att ni är två läger här, och jag kan tala om att jag kommer fortsätta precis som förr, med svammel och trams och åsikter hit och dit. Ni som vill läser vidare, och ni som känner att det inte är nåt för er, ni behöver inte läsa vidare, ni är fria att använda de minutrar det tar att läsa här, till något annat.

Puss och hej, leverpastej:)

Nu ska jag skriva ett annat inlägg åxå:)

Hörs snart!