Jag har fått veta att det blir en fortsättning på den första Hälsocoachutbildningen jag gick, uppe i Hola.

Jag hade nog tänkt att jag var klar med just det, men nu är det ju de ämnen som jag saknar… det är den fördjupning jag saknar och efterfrågat. Den är på halvtid den med, och flera av mina kursare där kommer söka. Jag gillar ju dem! Jag gillar mina nuvarande kursare med, men eftersom vi hade en mkt mindre grupp där, så lärde man känna folk på ett helt annat vis, och vi blev tajtare. Vissa av tjejerna blev sådana där vänner for life. Det var härlig miljö, fantastisk skola, och jag tror att jag redan har bestämt mig för att söka fast jag inte fattat det än;)

Det är förvisso enklare att gå på skola nära hemma, men jag gillar ju att åka tåg… Äh måste fundera på det!

Idag är det vanlig dag, en tisdag om jag inte har helt fel. Jag får alltid svårt hela veckan när den börjar med en röd dag;) Vet liksom inte vilken dag det är alls. Jag känner mig seg som sirap idag, det är kallt och blött ute, och lockar inte ett endaste dugg att gå ut. Doris får sina prommisar men sen är det raka vägen in. Det hör till så här års, och nånstans är det okey, men det är ju roligare med sol.

Jag ska försöka greja lite mer nere i tvätteriet i dag. Mailade i natt om tider och planering för veckan, för jag känner nånstans att det bör inte dra ut på tiden längre nu. Det är fan typ inget kvar så jag kan inte begripa varför de inte bara gör det. Det är iofs mitt huvudintryck av hela denna återställning. Varför tar det sån tid?

Jag fattar att de har massa uppdrag samtidigt, men ändå. Vill man inte göra klart?

Jag jämför med när vi gjorde om vårt kök. Det revs ända in på betongen, och byggdes upp med helspackling, puts, radontapet + tapet, bröstpanel och fuktspärrar, golv,  tak, kakel…bygga upp alla skåp, all el allt vatten…. och det tog tre veckor.

Här är det samma sak fast i ett annat utrymme, och det har tagit åtta månader. Och de har inte ens tapetserat;)

Men jag har inte fått nåt svar på mitt nattliga mail så jag vet inget. Som vanligt;) Denna vecka är ändå nån stor unge hemma mest hela tiden så jag kan dra iväg med de mindre på saker, men jag behöver ju snacka med hantverkarna åxå. Mutter.

Jag fattar att ni är less på att höra om denna förbannade tvättstuga, jag är ledsen, men det har tagit upp så jäkla mycket av min tankekraft och tid.

En annan sak som jag plötsligt reflekterade över, var det här med att sova på natten:)

Jag har sällan haft sömnproblem. Jag är nattuggla, men somnar sött när jag väl går i säng, men sen har det såklart varit perioder i livet som varit sämre. Att amma hör dit;) Jag har sovit otroligt lite under de perioder när jag ammat, och det är ju ganska många år, men då har det ju funnits hormoner som sett till så att det funkar ändå. Efter att bebisen börjat sova ok på natten så har jag däremot haft några månaders problem med att sova. Tror det är är rätt vanligt, iaf har jag hört det från många håll.

Men, sen hände ju det här med att min man sen massor av år, började vara otrogen. Det började på något vis strax efter att Jamie föddes, och förändringen i hans beteende kom ganska snabbt. Sådär så att jag direkt reagerade med att fundera, men inte trodde att jag hade rätt.

Det resulterade i att min nattsömn, som ändå var störd i och med att jag ammade, blev ännu sämre. Normalt har jag liksom tvärtslocknat när bebisen somnat, men då snurrade tankarna.

Hans beteende gentemot mig var fruktansvärt. Han lade all skuld på mig, anklagade mig för saker när det var HAN som var otrogen. Fick mig att känna mig som den som gjorde fel. Och jag är normalt en klarsynt person, men när mannen man levt med hela sitt liv manipulerar en så är det svårt att på allvar förstå att det är just det. Det var en sida jag aldrig sett förr, och därför så svårt att genomskåda. Det är psykisk misshandel, på en rätt hög nivå. De som tycker att jag ska glömma och förlåta, skulle ni tycka samma sak om han spöat upp mig? Gång på gång? Jag tror inte det. (Och psykisk misshandel sa familjeterapeuten, inget jag hittat på direkt)

Nåväl, i gott och väl ett drygt år innan han drog så betedde han sig som en jävla arsle på ren svenska. I efterhand är det rätt enkelt att anta att han ville driva MIG till att lämna honom…så att han skulle vara utan skuld. Men eftersom jag trodde att han var utbränd, sprungit med pannan in i väggen och var sjuk, så tog jag ju det. Det gör man i en familj, man stöttar och bär den som mår dåligt.

När han sen reste sig och gick för att aldrig komma tillbaka, och egentligen aldrig mera prata med mig, så var jag ju redan tämligen slut psykiskt. Jag sov i princip ingenting. Jag höll masken på dagarna inför kidsen, och grät hela nätterna. Slumrade nån timme mellan 6-7 och så upp och hålla masken igen. Tankarna spelade flipper där inne i huvudet, studsade runt runt runt och så plingade det till och nån ny insikt slog till. Om han hade sagt vad han ville, hur han tänkte sig det hela, och vad han kände, så hade han besparat mig så förbannat mkt ångest. Men det gjorde han som bekant inte, och har fortfarande inte gjort.

Den enda vila min hjärna fick från alla hysteriskt snurrande tankar, var när jag tränade:) Jag fick 50 minuters frid, eftersom jag tränade så hårt att inget annat fick plats i huvudet än tanken på att det är tungt, jag ska ha upp den här vikten en gång till…och en gång till.

Efter alla samtal jag haft med folk, vänner,  bvc-sköterskor, livscoacher och allt jag läst om stress i mina utbildningar så fattar jag att det var min livlina. Min räddning, hur muppigt det än låter;)

Sömnen var katastrofal under ett år ungefär. Jag sov hyfsat de gånger vi var i husvagnen, för där var det en frizon från allt. Inga jobbiga brev på posten, knappt några mail eftersom täckningen var sisådär, och jag kände bitvis frid. Så mkt frid som det var möjligt. Idag skulle jag inte kalla det frid, snarare ett vakuum kanske, där jag kände mig lite skyddad. Ett ställe utan massa minnen av honom och vårt liv.

Ahhh längtar till sommarens camping nu:)

Sen sov jag gott på Hola, det var nog första gången sen han drog som jag sov en hel natt. Eller tre nätter i rad med bra sömn:) Men det var ju inte förrän efter 1,5 år som jag började där.

Jag snittade länge 3-4 timmars sömn per natt, och det var inte sammanhängande direkt. Jag behöver sova! Jag mår som bäst på 7-8 timmars sömn, och detta var en halvering. Jag försökte lägga mig igen efter att ha skickat barnen till skolan, och hade jag tur kunde jag sova nån timme till innan pojkarna vaknade.

På nåt jäkla vis så klarar man det man måste, men jag har aldrig varit så mkt sjuk som denna period. Både förkylningar ( som jag iofs hävt med ColdZyme;) men de har varit på väg) och annan skit.

Sommarlovet förra sommaren vände det, och i höstas när de började med återställningen/renoveringen, så kunde jag inte sova min extra timme där på morgonen, men eftersom det inföll precis med att skolan började så var det ändå upp tidigt och jag tänkte aldrig på det. Jag hade ju dessutom skaffat Doris som ville ut där på morgonkvisten ♥

För ett tag sen fick jag ett helt vanligt mess från en kompis – Godmorgon, sovit gott?

Och svarade – Ja, som en stock.

Och insåg att jag faktiskt sover gott nu igen:) Jag har fått tillbaka en vettig sömnrytm, och även om jag fortfarande tar en powernap rätt ofta;) så är jag inte helt off om jag inte gör det. Jag kliver upp sju på vardagarna och är kanske inte piggelin men fullt fungerande och den enda tanken är inte hur jag ska ta mig tillbaka till sängen så fort som möjligt.

Det hjälper såklart till att det är sällan som jag blir väckt av barnen, är de friska så sover de.

Sömn är sjukt viktigt, och man fattar det inte på allvar innan man inte kan sova. Det är då kroppen och själen återhämtar sig. Jag har ju nätter nu med när jag inte kan sova, fullmåne tex…vafan liksom? men jag har aldrig de där förbannade ångesttankarna som mal. De är borta. Problemet är INTE borta, och min situation är fortfarande likadan som den alltid varit, men jag skiter i det. Strutsar. Stoppar huvudet i sanden och oroar mig inte i förväg, utan tar problemen när de dyker upp. Och då blir jag mer arg än ångestfylld.

Det är tre år sen som han drog. Jag missade r:et när jag skrev nu, och det blev DOG … och det är ungefär så det känns. Helt ärligt hade det varit enklare att bli änka, på alla sätt och vis. För alla.

Men, hans val får stå för honom. Jag saknar honom inte.

Jag sover gott:)

Jag mår bra:)

Jag har ett härligt liv:)

Jag har massor att se fram emot:)

Jag har en familj som är tajtare än någonsin:)

Jag har en massa bekymmer åxå såklart, det har vi alla.

Det är vår, och jag älskar den här årstiden som kommer nu:)

Och nu ska jag dricka kaffe och kolla instagram, och bara njuta av att solen faktiskt börjar ta sig igenom molnen, så min och Doris prommis om en stund blir härligt:)

Och vara tacksam över allt bra jag har i mitt liv ♥

Hörs:)