Mitt i natten kan man sova, eller så kan man redigera Youtubeklipp:)

Kolla om ni vill, gilla om ni vill och prenumerera så känner jag mig manad att göra fler och roligare videos:)

Jag går och sover nu då:)

Natti natti:)

Sådärja! Jag har skickat in mitt första utkast, till sista uppgiften på journalistiken:)

I går kväll tänkte jag att det blir bara skräp det här, men så ändrade jag lite på följden i texten och vips kändes det som att det föll på plats. Det är fortfarande inte toppen, men det är vad det är:)

Det ingick även en fotouppgift, och antingen fick vi fota ett yrke eller koppla det till våra artiklar.

Jag tyckte det skulle vara en strålande spännande idé att skriva om ungdomar och sociala medier…och det var det ju inte, det var mest tråååååkigt. Inte har jag ju direkt många inom yrkeslivet sådär inpå knutarna som jag kan fota heller, och de jobbar på kontor så inte så extremt enkelt att få till nåt kul. Alltså kommenderade jag ut Novalie med en mobil:)

Detta skulle föreställa min ”dragarbild”. Det är en bild med en tom yta där man kan sätta ett stycke text.

Och detta var en annan vinkel.

Förutom att Novalie är fin som alltid så suger ju bilderna, men så blev det:)

För att smöra lite så slängde jag med en bild på Doris

Jag har fått lära mig att bilder på söta djur alltid funkar;) så vi får väl se.

Vi står inför omflyttningar här hemma. Jag bävar samtidigt som jag tycker det är kul. Patricia har fått för sig att hon ska byta rum. Igen. Tillbaka till det hon hade förut, där det sprang möss i ytterväggen och lät som det satt minst en stor fet commodovaran och tuggade smådjur;) Nu har hon glömt det, och har planer på att måla om och lägga nytt golv. Med HON menar hon alltså mamma:)

Närrå, men vi lär ju hjälpas åt. Idag kom det hem en ny säng, 140cm som hon köpt, så det blir kanon när jag ska ligga därinne och prata i telefon och dricka kaffe;) Den gamla sängen ska visst in till Robban vilket innebär att vi får använda skohorn för att få in den, efter att han städat sitt rum. Det är kul med ommöbleringar, man rensar ut en massa men det blir en jäkla massa jobb. Jag har ju fortfarande inte fått klart i källaren…

Orkar inte ens berätta..men mister J är inte ett under av snabbhet direkt. Jag ska nog messa Mr Rörmokare Melin undercover, direkt i stället, det har liksom tagit en vecka igen nu.

 

Efter kyrkis idag kom mamma och pappa och passade Jamie så jag kunde åka till Dau och fixa fransarna.

Hon är både suveränt duktig, lätt på handen ( märks knappt att hon grejar) och snabb. En timme tog det att fixa nya fina fransar och nu har jag lovat att inte gråta och gnugga  mig i ögonen;)

På väg hem lade jag märke till att Valborgsfirandet börjat i Uppsala. Jag vet inte i vilken ordning de kommer, men det är Skvalborg, Valborg, Festivalborg och Kvalborg som firas, tror jag?  Jag har absolut ingen aning om vad man gör, men misstänker att det innebär ganska mycket träning av biceps – häva öl och shotta;) Har jag fel? Men jag har aldrig varit student i den här stan ju! Jag började jobba efter gymnasiet, på sjukhuset vilket innebär att man liksom jobbar när andra festar, och inte har tillgång till nationerna som en student. Jag hade kul ändå, om jag var ledig:)

På lördag har vi planerat att se en majbrasa det är allt. Om vädret är fint och jag känner för att trängas och spendera pengar så kanske jag tar med miniligan ner på stan och hänger lite. Mest troligt hittar vi nåt annat att göra:)

I morgon har barnen Kulturdagen på sin skola. Föräldrar bjuds in för att se lite uppträdanden, utställningar och sånt, och det säljs fika och hålls loppis. Brukar vara trevligt! Förra året var det nån konstig variant av det, på kvällen eftersom vi ju inte är på vår vanliga skola, och det var riktigt uselt. Men i år kör de som vanligt fast på en annan skola då;) Efter sommaren är lokalerna sanerade och vi får komma tillbaka till vår gamla vanliga skola, äntligen! De är nästan lika kvicka som mina hantverkare…har tagit över två år tror jag… och merparten av tiden har det bara stått och väntat på beslut… Tungrott.

Men snart är ordningen återställd:)

Vi hoppas på en trevlig dag i morgon, ungarna ser fram emot det och de har planerat massor. Jag hade visst åtagit mig att baka blev jag påmind om igår…Jag hade allt annat än tid med det, mitt uppe i skrivandet, men det var ju bara att svänga ihop en långpanna med nån mjuk kaka. Min ugn är 90 cm bred istf standard 60cm, så min långpanna är ju följaktligen större än normalt:) Perfekt att baka i långpanna med andra ord.

Sen fick jag leta plastlådor att förpacka dem i och eftersom det inte är helt säkert att de hittar hem igen vill jag ju knappast ha mina bästa:) men till sist hittade jag och fick ordning på det.

Nu ska jag hoppa i säng, funderar på att ta en promenad till skolan i morgon för att slippa krångla med parkering, men behöver samtidigt handla så vi får se.

Och det var en märklig mening?  Men jag är trött:)

Vi hörs i morgon!

Natti natti 🙂

Återigen tusen tack för att ni finns:) Tack för alla mail, mess och kommentarer. Tack för de fina vykorten som rasslade ner i brevlådan:)

Fantastiska människor! Jag önskar att jag hade er alla i mitt IRL liv:) Det har jag ju iofs på ett vis, men ni fattar hur jag menar.

Idag fick jag besked från Agria, och i princip täcker de hela veterinärkostnaden, mycket mer än vad jag trodde eftersom jag betalat självrisken en gång tidigare inom en 125 dagars period. Det är skönt, även om jag hellre pröjsat massor och fått ha honom kvar. Men nu är det inte så. Det är sorgset och tårarna trillar vid de mest oväntade tillfällen. Smulan får massor av kärlek men nog undrar hon vart brorsan är allt. Barnen var väldigt ledsna och grät första dagen men sen är det bra, det är ju jag som varit hemma 24/7 och nog saknar allra mest. Men det går bra, jag sitter ju inte och bölar dagarna i ända. Jag är otroligt glad över att Zlatan som först var jätterädd för Doris och bara sprang och gömde sig, bestämde sig för att det var faktiskt han som var kung. Det tog några månader när min lillkille inte vågade ligga i mitt knä och mysa eller sova hos mig, men sen så. Vassa klor, snabba slag och högljudda fräsningar och Doris backade:) Zlatan tog över både min huvudkudde och Doris hundsäng:)

Coola kissen ♥

Det kommer en jobbig sväng till, när vi hämtar hans aska. Vi valde en enskild kremering för att kunna samlas alla och säga farväl. Och nu gråter jag igen.. Hörrni! Det här går inte. Vi pratar inte mer om det här nu! 🙂

 

Det är lite som att livet jävlas med mig mest hela tiden. Det här var värst, men till varje stor uppgift jag haft att skriva på journalistiken så nog fan har något hänt som tar kraft och energi. För ett tag sen så var det ju när elektrikern lyckades koppla fel och alla vitvaror i köket gick sönder. Inget som inte löste sig, men har man bytt en kyl så vet man att det är en del att ta reda på… nu var det ju kyl, frys, micro, diskmaskin och kaffemaskin. Mitt skrivande fick nedprioriteras. Nu har vi den STORA slutuppgiften, och ingen ska ju tro att jag kommer göra mitt bästa arbete direkt. Deadline i morgon, tack för den. Inte kom jag igång i tid heller för det första, och sen alla oro för Zlatan och sen sorg. Dessutom är det lite andra grejor som tar fokus. Jag är förvisso typ klar med två av tre artiklar i en serie, men skulle behöva ringa och prata med folk och jag orkar inte.

Jag är inte jätteimponerad av att ringa folk. Det tar alltid emot lite, och jag vet inte varför:) Jo handlar det om jobbiga saker så visst, men det gäller allt. Lite vanlig hederlig telefonfobi kanske? Å andra sidan ringer jag hellre upp folk än söker upp dem. Märkligt;) När jag inte mår riktigt bra blir det såklart ännu värre.

Haha, patetiskt;)

Men skit samma! Jag kommer göra så gott jag kan, och det kommer förhoppningsvis räcka:)

 

I söndags spelade Corrinda basketfinal.

I Nacka sporthall. Uppsala mötte Alvik.

Mormor, morfar, syrran, Janelle, jag och de fyra minsta ungarna skulle åka och hade full planering. Det enda jag inte planerat med var migrän. Jag säger ju det, my life sucks. Vaknade med det, och tippade i mig piller, och en energidryck som nån sagt hjälper medicinerna på traven, men hade aldrig kunnat köra. Nu kunde ju morfar och syrran köra varsin bil och jag satt i bak och blundade hela vägen till Stockholm. Väl framme hade det släppt hyfsat, gjorde inte ont, men var lite sådär luddigt.

Givetjävlavis hamnade jag bredvid hallens gapkäring;)

Om hon kunnat sitta STILL åtminstone, men nope hon satt och gungade fram och tillbaka, jabbade med knutna nävar som en annan boxare och skrek matchen igenom. Antingen någon spelares namn, eller bara Jaaaaaaaaa!!! eller, och detta upprepades i samma sekund som våra tjejer skjutit i väg en boll, Varje gång.. – RETUUUUUUUUUUR!

Och klappade i händerna på ett hysteriskt sätt, det riktigt smällde som pistolskott…gahhh.

Men håll käften för fan jag blir ju döv.

Janelle satt fem platser bort och bara skakade på huvudet;) syrran snett nedanför och hon tyckte innerligt synd om mitt huvud. Jag säger inte att man inte får heja på sitt lag, självklart ska man det!! Men man kanske kan ha nån slags känsla för att inte vråla på ALLT? Och dessutom är det fult och osportsligt att skratta åt det andra lagets misstag, att hånas. Speciellt när det är barn/ ungdomar som spelar.

Eller egentligen så var det inte det som störde mig, utan det var det faktum att Alvik tog ledningen direkt och sen höll den. De var jätteduktiga. Men så fort de inte ledde med de ca 15 poäng som de hade som mest, så började den här morsan och en farsa framför att klaga på tjejerna. De satt och muttrade om att de inte kunde passa, att de måste dribbla, att de inte skulle göra si eller så. Alternativt klagade de på sekretariatet som inte skötte sig tydligen..

När de sen vann, så skrek de ju högt först, för att två sekunder senare börja gnälla om hur dåligt de skött sig.. Sånt gör mig så irriterad. Här gör tjejerna en  bra match, mot våra skitduktiga tjejer, det var en jämn match men Alvik hade den från början till slut. Varför inte vara glad över guldet, och njuta av det till nästa träning, då kan man ta upp det som bör förbättras. Eller vänta lite här…jag menar ju såklart att föräldrarna ska hålla tyst och låta tränaren sköta det;) För mest troligt var det bara gapiga päron. Jag undrar jag hur det låter när de träffar sina döttrar som vunnit finalen?

– Vi vann!!

– Ja, men alltså, ni spelade jättedåligt mellan varven! Jo, ni satte typ alla era trepoängsskott, men alltså ni missade ju några… Asdåligt, skärpning!

Faktisk så har jag inte stött på det här speciellt ofta, jag vet inte om jag bara haft tur, men jag vill såklart tro att våra lagföräldrar är lite bättre än andra;)

Givetvis klappade jag händerna extra hårt och ”smälligt” in her face så fort våra tjejers gjorde nåt bra;)

barnslig.nu jajamen;)

Jag känner mig alltid värdigt kort i de här tjejernas sällskap;) De är ofta hemma hos oss, och då är de alltid fyra,fem stycken långskånkar. Jag är ju nu inte jättekort med mina 169 centimeter men det märks när de kliver upp över 175cm strecket:)

Det här är ett gäng superhärliga tjejer på alla sätt och vis, och de är hur duktiga som helst. Förbered er på några av de här brudarna i eliten snart 😀 Om de inte ledsnar såklart.

Lagom till matchen var slut kom även migränen tillbaka, tack gapmorsan för det:/ och jag svalde lite mer piller och blundade sen hela vägen hem. Tur att Janelle sällskapade med syrran i fram, speciellt som det på allvar tog en hel timme att ta sig igenom Stockholm…klockan 18 en söndagkväll? Jag skulle seriöst skaffa mig en helikopter om jag bodde där;) Nu missade vi en avfart förvisso, men pappa körde ”rätt” och det tog lika lång tid för honom med. Väl hemma gick jag och lade mig och sov till 21 då jag klev upp och kollade på Springfloden och OJ Simpson. Sen i säng igen, och vaknade med huvudvärk på måndagen. Meh vafan? Snuvig åxå, så vi tar väl lite förkylning på en gång då. Huvudvärken var inte migrän i alla fall och gick att kontrollera med ipren, så det är bra.

Idag är den borta. Men lite förkyld och inte på topp.

Jag har precis messat med bästa Dau, och fått en ” akuttid” för att fixa fransarna. Efter att ha gråtit i två dagar och torkat ögonen och verkligen blött upp dem med salta tårar så har det rasat av massor. Jag ser inte riktigt klok ut;) Ytligheter jag vet, men ändå.

Dau lyckades hitta en liten lucka i morgon kl 13, där det egentligen inte fanns någon tid, och hon är bara bäst 🙂

Just nu ser de inte direkt ut såhär;)

Och eftersom ni alltid ”klagar” så lovar jag att fixa ögonbrynen med;) Kanske..;)

 

Nu ska jag återgå till min stora tråkiga slutuppgift. Det är väl märkligt att fast jag valt den helt själv så gillar jag den inte? Jag är svinless på den;) Jag har skrivit, strukit, skrivit om, googlat sakuppgifter, läst igenom den åttahundra gånger, skrivit om den igen och nu känns det om möjligt mer ostrukturerad än någonsin. Men det kanske är så det är, vad vet jag. Less är jag iaf. Men bit ihop, gör den och så är det klart sen. Det tråkiga med det är att då är journalistiken slut också.. och det vill jag inte alls! Hela våran klass har nog älskat varje sekund av det här, och ingen vill att det ska ta slut. Det måste innebära att det varit en suverän kurs helt enkelt!

Men nu drar jag bara ut på det….;) Mot uppgiften, wish me luck:)

Hörs snart!

Bye bye

 

Det är väldigt tungt just nu. Senaste veckan vill jag helst bara sudda ut och gårdagen och idag går till historien som århundradets värsta.

Barnen och jag är friska, ingen har varit dum men allt är sorgset just nu.Jag orkar inte sätta ord på det än bara. För jag orkar inte börja gråta igen helt enkelt. Har gråtit litervis idag och det svider i de svullna stackars ögonen.

Det är alldeles tillräckligt att skriva det här, tårarna hänger i ögonfransarna, men jag vill bara säga att jag måste hämta mig lite, jag orkar inte hitta på nåt svammel att skriva om, det känns bara fel. 

Menar inte att skrämmas eller söka sympati, inte heller är det meningen att skapa nån cliffhanger. Jag kan bara inte säga det högt än. Det blir bra. Det är ingen fara.

Oroa er inte. 

Jag måste bara samla ihop mig, sen återkommer jag:)

Kram på er ❤️

Jag kanske måste klargöra det efter min lista på märkliga kommentarer till oss med många barn.

Jag tar absolut inte illa upp av att folk frågar:) Jag vet att det oftast är helt otippat, folk tror verkligen inte att jag har så många barn, och så blir de väldigt chockade. Ofta, ofta, ofta har jag fått följdfrågan hur gammal jag är, eller så lindar de in det: Hur gammal är din äldsta? Hur gammal var du när du fick henne? Och så ser jag hur de räknar. Aningens kvickare i huvudet än mig;) För det mesta gör de mig glad och tror att jag är 10-15 år yngre än det de kommer fram till;)

Ofta kommer även en häpen kommentar om att jag ser så smal och fräsch ut, och där har vi ju ännu en fördom, att man är överviktig, trött och sunkig pga alla  barn. Jag säger tvärtom:) Ju fler ungar, ju piggare och starkare har jag blivit. Inte helt av sig själv, jag har ju börjat träna, lätt efter barn nummer fem, mer seriöst efter barn åtta. Men helt ärligt har jag aldrig varit så stark i vare sig psyke eller kropp som nu:)

Något som är jättevanligt, speciellt när det är män som frågar, det är de här lite plumpa frågorna om sex, men jag har insett för länge sen att det är ett försök att skämta lite. Inte för att vara lustig på min bekostnad, utan för att de nog på allvar tror att de kläckt en helt ny infallsvinkel;) och vill säga något kul.

– Aaaaaldrig hört den förut, blir mitt svar och då antingen fortsätter de med nästa plumpa skämt eller så fattar de att de är sist på bollen;)

Män är oftast mer positiva av nån anledning. Men vill som sagt gärna styra in det på sex. Mängden sex då såklart;) men sorry, det är med stor sannolikhet ungefär lika på den fronten som i alla familjer.

Prettopäronen säger alltid att de minsann vill ha tid till sina barn, och därför aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa fler än de två eller tre de har,( en klar passning till mig att jag försummar mina barn) och i nästa andetag börjar de diskutera dagis… Hur lilla bebisen de har i famnen redan står i kö för på ettårsdagen så måste de tillbaka till sina fancy jobb. Gör som ni vill, men döm inte mig efter er själva:) Jag har ingen fancypancy karriär att skynda tillbaka till, med möten och jobbresor och långa dagar utan jag har valt annorlunda. Inget är fel.

 

I verkliga möten, näsa mot näsa så har jag i princip aldrig fått några direkta negativa kommentarer.Alltså i stil med: Men du är ju inte klok, det fattar du väl att du inte kan tillgodose nio ungars behov! Eller: Det är ett sjuklig behov av bekräftelse att skaffa så många barn.

De kommer enbart på nätet, anonymt;)

IRL så är folk nyfikna, och jag upplever att de gärna kommer tillbaka och snackar nästa gång vi ses, vilket jag tolkar som att de tycker att jag är rätt trevlig, och inte så korkad som folk på nätet vill tro;)

En fråga som jag ofta fått och som förut var en i mängden, men som nu blir lite jobbig, det är den om min man. Typ – Delar du och din man på föräldramöten/ungarnas träningar/ sovmorgnar edyl?

Att då svara: Alltså, jag är ensam… Det är inte alltid jättekul. Inte för min egen del, utan för att det är en effektiv partypooper, folk blir obekväma. Kommer de över den chocken;) så bubblar frågorna oftast, och de är grymt imponerade. För även här dömer man efter sig själv. Jag gillade inte alls att vara ensam med ungarna när de var sjuka tex, eller att åka på långresor. Att vara ensam i husvagn var otänkbart. Inte för att jag tyckte det var jobbigt med ungarna, utan för att det är enklare på två vuxna. Och roligare. Så jag förstår hur folk tänker. Men alternativet nu är ju att sitta hemma och inte andas;) så det går fetbort. Vi gör ju mer än någonsin eftersom jag nu inte är styrd av hans arbete.

Frågorna om hur vi delat upp det efter skilsmässan kommer alltid, och jag får alltid sitta där och ”skämmas” å hans vägnar, för folk blir förskräckta. Och då tar jag ju ändå minilight-versionen;)

Men att vara ensamstående på heltid med nio ungar, med en ytterst frånvarande pappa, det är något folk inte kan släppa, utan nästa gång vi ses så får jag ofta höra att de tänkt massor på mig:)

Så fråga på:)

Jag tar inte illa upp, tvärtom så är det bra att få förklara saker så kanske någons fördomar minskar:)

För en stor familj är som sagt precis som en liten, bara mer av allt.

Nu ska jag iväg, hörs senare:)

 

Det finns många ”myter” om oss som valt att ha fler barn är de 1,7 eller vad det nu är som är medel i Sverige. Fast jag tycker ju att det börjar vara betydligt fler både  tre- och fyrabarnsföräldrar ute och snurra, och det sägs väl att det ökar?

Jag vet inte, men ju fler i familjen ju roligare:)

Topp tio av vanliga idiotiska kommentarer man får som mamma till nio ungar:)

(plus några extra)

1. Är det med samma pappa?

Den här frågan kommer nästan alltid som en direkt följd av att folk får reda på hur många barn jag har. Uteblir den blir jag förvånad.

Ja! Det är samma pappa. För MIG tror jag inte det hade varit ett alternativ att ha barn med flera olika män. Jag säger inte att det är fel, men jag tycker det verkar oerhört krångligt;)

 

2. Har ni ingen TV?

Jo, flera stycken…OCH datorer, surfplattor, mobiler. Och tittar mycket på den åxå;)

 

3. Är ni katoliker?

Nix, men den här frågan känns hyfsat genomtänkt, då katoliker traditionellt inte använt preventivmedel, det skulle kunna vara så:) Och den är hundra gånger vettigare än nästa:

 

4. Vilken sekt är ni med i?

Alltså..? Ingen.

 

5. Du vet att det inte behöver bli barn VARENDA gång va? (uteslutande sagt av män)

Va??? 😉

 

5b. Du vet att det finns preventivmedel?

Jadå. Full koll, men faktum är att jag velat ha alla de här barnen:) Inga misstag, inga hoppsan, inga oj då… utan alla är planerade och efterlängtade.

 

6. Du gillar att ligga alltså? (Även denna uteslutande av män…say no more)

Jag brukar kontra med motfrågan: Hur många barn har du? Två? Oj då…stackare….;) och då brukar de bli väldigt tysta, och sen tänker de efter innan de öppnar munnen igen. De gillar inte anspelningen att de själva inte är hingstar utan snarare lever i celibat;)

 

7. Hinner du med att ha egentid?

Jag har ju som bekant svårt för ordet Egentid. Som i ensamtid. Vad är det för påhitt? Jag är helt övertygad om att jakten på den där förbannade egentiden stressar folk mer än den gör dem lyckliga. Man ska först ha ett fancy jobb med en spikrak karriär, sen klämma in partner och barn och sen dessutom ha ett ballt fritidsintresse som man ska avsätta ett antal timmar/v. till. Vad är det för fel på egentid i soffan framför en film, med datorn i knät och en unge på armen?

Egentid för mig är att ingen kräver min uppmärksamhet och att jag inte måste göra utryckningar:) Att jag får skriva ett blogginlägg i fred, eller läsa en bok utan att behöva läsa om varenda sida tre gånger för att någon avbröt. Egentid det är för mig en stund av lugn och ro i vardagen.

Jag älskar att träna, jag skulle lugnt kunna lägga en dag i veckan på att åka slalom, eller visst – åka på helgtripper till Barcelona. Men, för mig är det mera guldkanter:) Eller måsten, träningen är ett måste för att jag ska må bra.

Min tid med min familj, det är den bästa tiden. Egentid för mig utesluter inte familjen. Familjetid:)

 

8. Du kan ju leva gott på alla bidrag… (gärna sagt med en stickig, gnällig, missunnsam ton)

Jag har barnbidrag. Thats it. Och det är vad alla som har barn i det här landet får. Jodå, det är flerbarnstillägg förvisso, men de blir ju inte gratis i drift för att de är många;) Och med många barn tillkommer ju även andra saker man kanske inte tänker på – det är försäkringar, större bil, större hus, mer mat, mer vinterkläder, betydligt mer inträde när vi ska nånstans eftersom samhället är anpassat för två, max tre barn. Kolla valfri djurpark/nöjespark/äventyrsbad så står det: Familjepris – Max 2 vuxna 3 barn.

Vi är ju EN familj vi med….men får alltid betala för minst TVÅ familjer….Just det är rätt surt faktiskt.

Så nej, vi lever inte gott på bidrag, om vi ens har några.

8b. Du kostar samhället massa pengar och resurser.

Mm.. eller inte;) I mitt fall då så har jag ju inte ens barn i barnomsorgen, så där sparar jag in väldigt mycket kosing till staten. Sen tänker vi lite längre än näsan räcker, och inser att mina nio ungar kommer snart att vara fullvärdiga skattebetalare. I det långa loppet så är det en ren vinst för samhället att jag har många barn.

8c. Jorden är redan överbefolkad.

Ja. Men rätt ojämnt. Det hjälper inte Sverige att det finns ex antal miljoner människor på andra ställen. Och det jämnar ut sig, så lugn:) En del skaffar inga barn, andra många.

 

9. Hur fan orkar och hinner du?

🙂 Jag fattar den här frågan fullt ut. Allt är relativt, och man dömer efter sin egen situation. Har man ett barn så känner man att det är i princip omöjligt att älska en till… tills man sitter där med två, då inser man att kärleken inte ska delas på antalet barn, utan att den multipliceras med antalet. Och det bara fortsätter 🙂

Har man två barn så är det mkt jobb, och då tänker man sig det jobbet gånger massor, i mitt fall nio. Det ÄR inte jobbigare att ha fler barn, det är bara lite mer av allt. Lite mer tvätt, skor i hallen, tallrikar att diska, sängar att bädda. I de allra flesta fall har man ju inte nio lika gamla ungar, utan det är olika åldrar, och det innebär att alla är i olika faser. En del sköter sig helt själv, andra är så gott som självgående, medan någon behöver hjälp med det mesta. Nån kanske är extra pain in the ass ibland, men då är nån annan med största säkerhet  sin bästa version av sig själv just då. Bara några års åldersskillnad innebär olika faser.

Helt ärligt nu – en stor familj är exakt som en liten familj. Bara lite mer av allt. Även skratt och kärlek:)

 

10. Varför vill man ha så många ungar?

Jag vet inte. Varför inte? Det går inte att svara på den här frågan. Hade det varit för att jag behövde arbetskraft hade det ju varit enkelt, eller för att spädbarnsdödligheten är så stor att man måste skaffa många för att iaf några ska leva till vuxen ålder..men så är det ju inte. Vissa hävdar att det är ett bekräftelsebehov.. tja kanske det?

 

Varför vill man ha ett barn? Eller två? Vad är skillnaden på två och nio, när det gäller känslan? Skillnaden på behovet av bekräftelse?  Vem bestämmer vad som är ”lagom”? Vem bestämmer när det är ”för många”?

Jag har helt enkelt inte något bra svar på det, mer än kontringsfrågan till den som frågar: Varför har du det antal du har?

Svaret då är oftast: För att jag inte känner att jag orkar/klarar av fler.

Och det kanske är svaret då. Att Jag orkar och klarar av fler:)

Jag tycker det är roligt, och jag älskar mina ungar och vårt liv.

Helt enkelt så:)

Men fatta själva, nio fantastiska ungar! What´s not to like?

För mig känns de dessutom inte som ”många” utan det är ju normalt. Folk skrattar ofta när jag säger att jag ”bara” har med mig sju barn nånstans..;) medan jag då på riktigt tycker att jag har en liten skara:)