Ibland så fruktar jag för mänsklighetens överlevnad. Det finns så många idioter där ute, och än är inte den sista född.
Minns ni att jag skrev att jag var arg som ett bi, förra veckan? Här kommer förklaringen:)
Förra veckan när jag satt på ungarnas avslutningar och kände hur glädje och lycka spred sig i hela kroppen, så fick jag ett samtal. Såg att det var ett kommunnummer, och kände att jag borde svara, så jag gick ut ur kyrkan. Tyckte det var märkligt att de ville något nu, när terminen var slut. Det var liknande det som skolan har nämligen , och är ett av få okända nummer jag svarar på.
En man som lät lite fundersam frågade vem han talade med och jag upprepade mitt namn varpå han sa att då var det rätt, och sen presenterade sig som socialtjänsteman av nåt slag.
En av er bloggläsare har gjort en orosanmälan mot mig till socialen.
Någon av er är så fruktansvärt orolig över att jag skriver om barnens pappa att personen i fråga fruktar för barnens välmående. Och kände sig tvungen att anmäla mig.
Till dig vill jag bara säga: Du vet att det finns RIKTIGA problem i världen va? Det finns barn som far illa på RIKTIGT. Men du väljer att göra en anmälan mot MIG för att jag berättar ren fakta, på en blogg där inte mina barn läser. Nä, jag fattar, du tror ju inte på mig, utan är övertygad om att jag är en riktig jäkla skata, men vad exakt är ditt syfte med den här anmälan?
Please tell me!
Vill du att jag ska förlora barnen? Till en man som inte vill ha dem. Blir det bra tror du?
Vill du att jag ska bli uppläxad av socialen?
Vill du kanske att jag ska sluta blogga?
Låt mig också fråga: Är det värre att jag berättar vad han gör här, än att han faktiskt GÖR det? Tar barnen mer skada av att jag skriver om det, på ett ställe där de alltså inte läser, inte ens vet hur man hittar till, än att bli utsatta för det på riktigt?
Jag fattar inte.
Min första reflex var att läsa lusen av mannen, men insåg ju att de gör bara sitt jobb. De får in en orosanmälan och de måste följa upp den. Jag fattar, och det är bra att det finns något slags skyddsnät i de fall där det verkligen behövs. Men i det här fallet?
Känns som ett stort slöseri med socialens TID. Tid ifrån de barn och familjer som så innerligt väl behöver deras hjälp, och med skattebetalarnas pengar, Även dina pengar, kära du som anmälde, men så långt tänkte du väl inte. Du var ju så uppfylld av oro över att mina barn kanske skulle få reda på vad deras pappa gör via min blogg.
Newsflash – de vet redan, de lever i det. Varje dag.
Jag har valt för länge sen att vara ärlig mot mina barn. Genom att jag är det så mår de så bra som det är möjligt idag. Jag känner inte till någon barnpsykolog som förespråkar att man ska ljuga för barnen?
Jag har pratat med bvcsköterskor, kuratorer, psykologer, och nu soc.. ALLA säger att jag gör rätt. ALLA:
Barn fattar så mycket mer än man tror, och genom att undanhålla dem sanningen så skapar de en egen sanning, där de väldigt ofta tar på sig skulden.
Varför ska vi tysta ner sånt här? Varför ska man skydda folk som gör andra illa? Som sviker sina barn? Då tillåter vi att det händer igen, och igen, och igen. Jag vill inte att något barn ska behöva uppleva det som mina gjort.
Hade anmälan handlat om att jag serverar ravioli på burk ibland, eller att jag gapat på Jamie på Citygross, inte gillar att städa, eller kanske att jag missat ett antal aktiviteter på skolan…eller att jag har en crush på Johnny Depp som kanske slagit sin fru och potentiellt skulle jag alltså kunna dras till ”farliga” män som i förlängningen skulle skada barnen, så kanske jag hade kunnat förstå.
Eller nä förresten.
Jag kan inte begripa, på allvar, hur en vilt frammanade människa som läser på bloggen om mig och mitt liv kan bli så upprörd över att jag skriver om honom ( nån gång ibland, knappast dagligen va?) att man tar sig tid och energi att göra en anmälan.
Vad var det som utlöste din ilska? Var det att jag sa att han hotade mig med att vidta åtgärder för att han missat att tala om att han var hemma från sin Thailandresa? Känns det inte då som att det snarare borde vara en anmälan mot honom? Som gjort barnen ledsna. Om det nu är barnens välmående som du bryr dig om…?
I det här landet har vi något fint som heter tryckfrihet, yttrandefrihet, och även åsiktsfrihet.
Det innebär att jag, på min blogg får skriva att jag blir irriterad och förbannad på vem som helst. Den personen själv kan anmäla mig för kränkning förvisso, men så är ju inte fallet här. Inte idag i alla fall.
Det innebär att du får tycka vad du vill om mig, säga vad du vill om mig och skriva vad du vill om mig. Jag kan anmäla dig för kränkning, förtal osv. Och du kan anmäla mig till socialen.
Men till vilken nytta?
Jag månar om mina barn. De är mitt enda och största fokus i livet. Jag älskar dem. Det vet man om man läser här.
Jag tar ensam hand om mina barn 24/7 året om. Jag är en människa med båda fötterna riktigt hårt förankrade i jorden, och jag skulle dö för dem om det behövdes. Ändå oroar du dig? För att jag ibland kokar över när deras pappa gör saker som de blir ledsna över.
Vet du vad jag tror?
Att du som anmälde inte alls är speciellt orolig över mina barns väl och ve, utan mest bara är en avundsjuk missunnsam elak kokosnöt, som inte har alla indianer i kanoten. Som vill att jag ska få en tillrättavisning av socialen för att bli lite spak.
Som av nån anledning vill att jag ska vara tyst.
Och det kommer givetvis inte att hända:)
Mina barn far inte illa av det jag skriver, då hade jag aldrig gjort det. De far illa av anledningen till att jag skriver. Det är ungefär som att ni läser i en tidning om att man har asfalterat en parkeringsplats. En rapport. Information, I efterhand. det har redan hänt.
Är det på allvar svårt att begripa?
Så, fick det här dig att må extra bra? Vad härligt för dig! Jag är glad att kunna göra dig lite lyckligare;)
Kändes det rätt i magen när du skickade iväg brevet och gjorde din anmälan? Spred sig en känsla av att du är lite bättre än mig i dig?
Vad mysigt.
Jag kan tala om för dig, att i och med den här anmälan så gjorde du mina barn både ledsna, oroliga och arga. De har redan harvat runt en vända med familjerättens inkompetenta tanter inför tingsrättens förhandlingar, och det är något de absolut inte vill utsättas för igen. De vill bo med mig, bara mig, och de mår inte dåligt av jag bloggar, oavsett vad jag skriver. Tvärtom.
Jag har pratat med socialtjänstemannen, som tyckte att jag lät vettig och klok, och att jag satte mina barn först. Han hade inte några specifika exempel från anmälaren på vad som var så illa, mer än : ”Hon skriver massa skit om sitt ex, barnens pappa och nu har det gått för långt”.
Han trodde inte att det skulle bli någon utredning men att alla orosanmälningar måste följas upp. Och det är bra. Det är viktigt. Men inte i det här fallet.
Jag kan även tala om för dig att socialen nu har kontaktat barnens pappa. Han är inte orolig över att barnen tar skada av något jag gör.
Vänta, jag ska upprepa:
Barnens pappa sa att förvisso har jag skrivit om honom, och förvisso saker som kanske inte är okey, men han är inte orolig över att barnen tar skada. Han är inte orolig över att barnen tar skada av något jag skriver.
Nu snackar vi om den enda personen i hela världen som behöver bli arg, upprörd, irriterad, kränkt eller vad sjutton som helst över det jag skriver. Och han såg ingen anledning till vidare utredning.
För hur det än är mellan oss, så vet jag att han tycker att jag är en bra mamma.
Så det blir ingen utredning, case closed.
Ledsen att göra dig besviken kära anmälare, men jag ska till dina hemtrakter snart, midsommardagen åker jag till Göteborg och då skulle jag med glädje träffa dig över en kopp kaffe eller så, så att du får möjlighet att göra en bedömning av mig som riktig person och inte som en bloggare som du läser och väljer att missförstå. Det är bara att höra av dig:)
Jag menar det.
Till er som sätter morgonkaffet i halsen – förlåt:)
Jag var arg, ledsen och fruktansvärt irriterad på att folk är galna, men det gick över rätt snabbt. Sen har jag faktiskt mest tyckt synd om personen i fråga som inte har bättre saker för sig.
Jag är ju här, jag svarar på era frågor, jag ger er min version av mitt liv. Jag älskar min blogg, och jag älskar de allra flesta av er bloggläsare, men visst är det okey om jag tycker lite illa om kvinnan som lägger snoken i blöt?
Jag lovar er, skulle jag göra något som på riktigt skulle kräva att socialen gick in och utredde, så har jag min familj och mina vänner som skulle agera. Barnen har ett starkt skyddsnät omkring sig.
Så oroa er inte.
Kram på er alla, och en lite mindre kram till dig;)
Nu sova!
Natti natti 🙂
Lyssnar på.podden nu tycker du var jätte bra o det är intressant?