Jag är kanske lite, inte jetlaggad direkt det är ju ingen tidsskillnad att tala om och heller ingen restid, men bakis då:)

Jag är lite seg, lite off, fast på ett rätt bra sätt. Jag går och funderar på hur det ska vara möjligt att snart åka dit igen, för som jag älskar London. Har alltid gjort, sen jag var där första gången nån gång på 1900-talet;)

Vet ni en sak som jag är helt amazed över varenda gång, det är den oerhörda, naturliga artigheten och respekten som alla har. Inte bara att alla klämmer ur sig ett ”sorry” så fort de råkar komma i vägen för en, och ibland förvisso använder som en ursäkt för att trängas;)

Nej, det är det här med att yngre reser sig för äldre på tunnelbanan. Att man erbjuder sin hjälp om nån verkar behöva den. Att män låter en gå före för att man är kvinna. Det sistnämnda kanske alla PK feministtråkmånsar skriar högt över, men JAG uppskattar det. Jag tycker inte att det finns nån anledning att inte kunna hålla på lite gentlemannamanér. Att få dörren öppnad för sig, eller bli framsläppt i rulltrappan, att en man håller ens kappa, eller bär väskan. Att få hjälp med ditten och datten. Jag ser det inte som något förminskande, som att jag inte skulle klara av det för att jag är kvinna. Jag ser det som respekt. Att den mannen respekterar kvinnan för att hon är just kvinna. Att få lite omtanke.

Fattar inte hur det kan vara fel faktiskt, men nån av er har säkert nån bra anledning;)

I stället för att män  bufflar fram som nån som är värd liiite mer, så är det väl högst trevligt med respekt?

Vi gick bakom en stilig man i kostym och rock, med lurar i öronen, som genast när han såg en man med barnvagn plockade ur lurarna och frågade om han behövde hjälp uppför trappan, Trots att pappan gick tillsammans med mamman. Sen hjälptes de åt att bära upp vagnen och så fortsatte de åt olika håll.

En sådär 20-25 årig kille med lite ”störigt” utseende, nerhasade jeans, skinnjacka, rakat huvud, halvlåg i sätet, men reste sig omedelbart upp när han noterade att en äldre man gick förbi honom, och knackade honom på axeln och erbjöd sin plats. Fast den äldre mannen först skakade på huvudet och inte ville ta hans plats så gick han bara och ställde sig, och lät honom sitta,

Tjejen med den skitstora resväskan, och jag menar SKITSTOR, hon hade lugnt kunnat krypa in i den själv, och tagit med en kompis som satt i tunnelbanevagnen när en äldre dam kom in, Genast så reste hon sig upp, knölade sin gigantiska väska å sidan och bad damen sitta. Damen skrattade och sa att ”Nej, du har ju en jättestor väska.”

” Ja det har jag, men jag kan stå. Sitt du”

Det var många sådana händelser. I hissar, så lät män, och även föräldrar med barn oss gå före, Alltid.

I rulltrappan så hörde vi en mamma naturligt säga till sitt barn: We let the ladies go first, then it´s our turn.

Och vi kom alltså fram samtidigt, men de backade. Klart att de får artiga vuxna när de lär barnen hyfs och vett.

Jag åkte direkt hem till mina barn och förhörde dem på hur de gör om det är fullt på bussen och det kommer på en äldre, eller nån med lite svårigheter att ta sig fram, och till min lättnad sa alla att de reste på sig. Puh!

I Sverige har det gått lite för långt, eller för jävla skitlångt faktiskt i det här med ”kränkningar”

Om inte barn får lära sig hur man uppför sig, hur fan ska de då kunna veta? Om inte lärarna/pedagogerna får säga till ungarna utan att föräldrarna ringer upp och är skitförbannade för att läraren/pedagogen kränkt ungen…

Man måste få säga till barn när de gör fel, det är så de lär sig. Att man själv gör det verkar vara en sak, men att nån annan gör det får folk att gå i taket. Ingen jävel säger åt MIN unge! Då kränker de minsann, Men det är ju inte så. När man inte själv är på plats måste man överlåta uppfostran på den ansvarige vuxna och inte hacka på läraren/pedagogen, ( som det ju oftast handlar om)

Det är inte farligt att vara artig. Det är inte farligt att visa hyfs och vett. Det är definitivt inte farligt att respektera andra människor.

När jag var ung, så var alla vuxna auktoriteter. Sa en vuxen till en så gjorde man som man var tillsagd.

Givetvis inte om det handlade om galna saker, men vardagsgrejor. Om inte mamma såg, så nog fan kunde man ge sig på att nån annan vuxen såg och tillrättavisade en om man gjorde nåt sattyg. Inte att de kanske skrev ett brev till mamma och förklarade vad som hänt, och krävde att hon tog upp det med mig,utan de gapade till direkt. Så man fattade att man var påkommen. Högst pinsamt och man undvek att hamna i samma situation igen 🙂 Samma om man gjorde illa sig, var inte mamma eller pappa där, så fick man hjälp av nån annan vuxen.

It takes a village to raise a child. Det krävs en by för att uppfostra ett barn.

Så är det, om vi alla hjälps åt så blir det enklare, och säkert bättre.

Idag ylar folk om kränkningar stup i kvarten, för femton år sen användes knappt ordet. Inte ens för tio år sen.

I call that kränkningar bullshit.

. Dagens unga är överlag bortskämda små snorungar som tror att deras vilja är lag. Som tror att de bestämmer. Som kräver saker, som att bli skjutsade hit och dit, eller få den senaste mobilen. Tappar de bort den kräver de en ny. Omedelbart. Med noll respekt. Jo, så är det, se er omkring i samhället, hade folk respekt för varandra skulle man inte misshandla, våldta och mörda.

Nä det kanske inte är en universallösning att lära barnen att vara artiga, men det är då fan en god bit på väg 🙂 Och det skadar inte.

Vi såg en lärare som hade med sig en skolklass på Harry Potter utställningen, och som skällde ut en elev efter noter. Tjejen hade stuckit ifrån gruppen och de andra barnen hade fått stå och vänta i evigheter medan läraren rusat runt, orolig som sjutton och letat efter henne. Han tillrättavisade henne, talade om att det var okamratligt och att det var ett långt ifrån ok beteende. Att han varit vansinnigt orolig, och så avslutade han med att säga att nu höll hon sig intill honom annars jäklar.( Nä, jag vet inte vad han sa, men hon skulle hålla sig intill honom. )

Jag önskade att mina ungar hade sådana lärare. Inte mesproppar som inte säger åt dem.

Jag VILL att folk ska tillrättavisa mina barn om de gör fel och jag inte är där, eller inte ser. Givetvis på ett vettigt sätt, men jag vill verkligen att de ska sägas till i det ögonblick de gör fel. Inte att nån mailar mig nån dag senare och ber mig ta upp det. Varför då? Då är det överspelat, utagerat och klart. Ta det direkt.

Jag säger till andras barn. Gör ni det? Jag brukar inte göra så stor sak av det utan säger bara att så där gör man inte, skärp dig nu. Eller liknande. Anpassat efter ålder såklart. Jag ser det som min samhälleliga plikt:)

Allt som oftast skiter ungarna högaktningsfullt i det, dessvärre.

Och för att förtydliga, mina barn har bra lärare idag, allihopa, som jag gillar, men det har inte alltid varit så.

Nåväl, nu svävade jag iväg, det var inte alls meningen att skriva massa om kränkningar, men jag är dödsless på att folk känner sig kränkta över minsta lilla. Skärp er och spara det tills den dagen  ni VERKLIGEN blir utsatta för kränkning. För det är värre än att få en tillrättavisning.

Men det är väldigt trevligt med artighet, så fram för mera sånt! Kanske införa ordningsbetyg i skolan och även vett och etikett-lektioner?

Nå, vad har ni att säga om det här? Hängde ni ens med i mitt svammel:)

Natti natti 🙂