Vad gör ni ?
Har ni det bra var ni nu är och vad ni gör?

Jag är lite seg av solen men börjar känna mig avslappnad och i semestermood:)
Vi vaknade i morse av att det regnade, och jag kände att jag inte alls hade lust att krypa ut ur tältet. Somnade om och vaknade när det slutat.
Det såg tråkigt och kallt ut så vi drog på långbyxor och tröja men efter en liten stund var det bara till att byta om.
Sen har det varit finväder 🙂
Och vi har mest bara legat och läst.

Första gången jag åkte ut med husvagnen i modern tid;) var Jamie ett år. Han kunde inte gå och det var ett jäkla passande. Min exmake hade fullt upp med att vara otrogen så han hjälpte mig bara att köra ut vagnen och slå upp tältet sen drog han hem. Ursäkten var att han måste jobba och ta hand om de barn som var hemma.
Det visade sig sen att han varit hemma ytterst lite… jag behöver inte ens undra över vad han gjorde ist för att åka hem till tonåringarna..
Syrran var med och vi campade ihop med Helen och Lars men jag minns exakt hur ont det gjorde när han åkte.
Jag visste att han skulle åka och det var ok, men det var sagt att han skulle stanna till efter middagen. Vi skulle gå på Strandbadens resturang, de hade grillkväll. Det skulle bli lite mysigt. Men så fort tältet var uppe så gav han mig en puss och drog.
Pussen var så mycket spel för gallerierna. En hittepå-ömhetsbetygelse som var en ren show-off för Helen och Lars. Nån slags rättfärdigande. Och skuld. Han var fullt medveten om att han gjorde mig ledsen och han sket högaktningsfullt i det. Pussen var bara något för att hålla skenet uppe.
Det är bara något längre från hans jobb till Årsunda jämfört med från jobbet och hem.
Han hade låtsats att han skulle komma till oss på kvällarna, allt för att jag skulle vara tyst. Det gjorde han givetvis inte.
På ett sätt så visste jag redan här vad som komma skulle. Jag visste att något var fel.
Normalt skulle han jobbat och sen kommit till oss, umgåtts hela kvällarna och tagit till vara på sommaren.
Nu tog han i stället tillfället i akt att utveckla sin relation med Den Där.
Och jag föraktar honom för det.
Redan här hade han kunnat gjort annorlunda men valde att vara taskig och lägga skuld på mig.
Året efter, sommaren 2013 var jag hastigt och inte speciellt lustigt ensamstående med nio barn. Jamie blev 2 år. Jordan 4, Lovelia 6, Trixie 8, Novalie 10 och tvillingarna 12. Patricia blev 18 och Janelle 19.
Jag hade fått en säsongsplats på Årsunda camping, det fick jag under hösten 12, och hans torra ”grattis” på mitt jublande talade sitt tydliga språk. Han skulle inte vara där.
Jag är så djävulskt envis att jag minsann inte tänkte låta honom sabba min husvagnsdröm, och jag gav mig fan på att det skulle funka finfint.
Alltså tog jag med sex, sju ungar i en skruttig folkabuss som inte alltid startade som den skulle och bodde i husvagn .
Jag vet att folk snackade på campingen. Jag fick höra det av Helen som fick frågor om mig;) Jag har fått höra det av folk i efterhand. Jag hörde tisslet och tasslet och den besvärade tystnaden när jag kom. Jag vet att de tyckte synd om mig och jag lovar att jag har aldrig I hela mitt liv varit så lång;)
Som jag gick rakryggad med alla mina ungar den där sommaren. Jag var nog minst 175cm lång mot mina normala 169 eftersom jag sträckte upp mig så dant;)
Jag har extremt svårt att ta folks medlidande. Jag önskade lite, men bara lite att jag varit någon helt okänd. Men den sommaren kändes det som att alla kände igen mig.
Och av det så växte jag:)
Jag var tvungen att sätta upp en stark fasad. Kunde inte gömma mig i anonymitet utan måste fejsa folk.
Jag visade dem att jag kunde själv. Jag råddar de här kidsen ensam på en campingplats in the middle of no where. Jag ensam bland alla er par. Ingen hjälp, ingen avlastning. Bara jag. Och dubbelt, trippelt så många ungar som er..
Det var inte alltid enkelt och jag var tvungen att släppa på många principer men vad gör det? Jamie var extremt mobil och var överallt och ingenstans men kom alltid tillbaka efter en stund. De äldre syskonen fick hjälpa till att passa honom, vara mina extra ögon och händer och av det växte DE.

Det här tänkte jag på idag när jag låg på min filt, eller satt i min solstol:)
Jamie var överallt och ingenstans men jag behöver inte springa och leta efter honom. Han leker med sina kompisar.
Jag sörjer att småbarntiden är förbi, jag sörjer så in i bänken för jag älskar den. Men jag är inte dummare än att jag ser fördelarna också 🙂

Och jag vet att det är bara min egen förtjänst att jag kan ligga där och läsa helt fokuserad på mitt. För det är bara jag som har uppfostrat ungarna. Ja, de kan bete sig som skit ibland som alla andra, men i stort är de självgående och duktiga:)

Om jag struntat i att åka ut den där första sommaren så hade jag liksom gett upp något jag längtat efter. Jag hade besegrats av honom. Även fast han inte hade nåt med det att göra egentligen.
Husvagnen blev min fristad.
Hit kom inga advokatbrev, inga andra obehagliga överraskningar heller. Dålig täckning på mobilen gjorde att jag inte var så online som vanligt och jag nåddes inte så enkelt. Jag var trygg.
Jag mådde skit på så många vis, jag var tvungen att ta tag i så mycket jag inte ville eller hade kunskap om. Men i husvagnen fick jag respit.
Jag kunde börja läka.

För mig är husvagnslivet förknippat med så mycket värme sen jag var liten. Så mycket kul.
Lika kul som med alla ungar från Caravan Friends blir det dock aldrig;)
Nu är det även förknippat med styrka och frid.

Jag älskar min husvagn 🙂