Nu kanske ni trodde att ni skulle slippa mer reseberättelse från New York? Nope:)

Dag tre!

Vi vaknade runt nio, och efter sedvanlig morgonrutin:) så var vi klara för att ta oss an dagen. Vi hade ju bestämt oss för att åka upp On top of the rock. Alltså på toppen av Rockefeller center. Skithögt.Centret består av 21 byggnader, tydligen. Men man åker nog bara upp i en?

Både jag och syrran är höjdrädda. Men vafan man måste utmana sina rädslor, man lever bara en gång och så vidare;)

Vi skulle upp och se New York från ovan.

Frukost på McDonald:) Haha,  vi åt minst ett mål per dag på Donken. Det är underskattat, man vet exakt vad man får och man får det snabbt.

Deras frukost är dessutom väldigt god.Ägg, bacon och ost i en burgare, och hashbrown…ahhhh de är så jäkla goda!

Sen gick vi till Rockefeller center. Varken jag eller syrran pratade om höjden:)

När man är rädd för något så blir man inte så rationell. Man VET att det är löjligt men man kan ändå inte riktigt få bort katastroftankarna. Jag var helt och fullt övertygad om att det höga huset som stått där sen 30-talet skulle, antingen välta av att det var massa människor på taket, eller kollapsa av nån terrorhandling. Mest troligt välta:)

Jag blir alltid vansinnigt irriterad på mig själv när jag blir orationell. Jag anser mig själv vara en person med fötterna stadigt i marken och ett vettigt och klokt sätt att se på saker, och ta mig an dem.

Men nä, huset skulle såklart vicka. Just exakt när JAG var där. Det åker upp folk där hela dagarna, 365 dagar per år, sen just strax efter 1940 nångång när det invigdes. Men just då skulle det hända nåt. Å andra sidan, så händer ju saker plötsligt och oväntat så det är ju inte helt galet.

Vi gick allra först för att ta en bild på den där guldiga gubben som vi försökt få tull kvällen innan, men det var för mycket ljus.

Här är han. Vem han nu är:)

men det var fortfarande svårt att ta en selfie med fokus på honom:)

Det blir inte bättre än så här. Jaja. Lite mindre folk så här dags.
Vi gick in för att köpa biljetter. Frågade om hissen gick väldigt fort, det var syrrans största farhåga, men det var visst inte så farligt. En minut. Hm..

Vi stod där vid varsin maskin för att köpa biljett och jag tänkte att om syrran bangar nu så gör det inget:)

Men det gjorde hon inte, och lite lätt yr så stod jag där med en bit papper i handen. Vi fick tiden halv fyra.

Det kostar 37 dollar och det kan ju kännas aningen mycket, speciellt när man är skiträdd;) men det var så värt det. Man får en specifik tid när man ska åka upp, men sen får man stanna där hur länge man vill.

Vi hade ganska lång tid på oss innan det var dags så vi tänkte äta en glass. Det var fortfarande kanonvarmt, runt 25 plus och ljuvligt. Och så tänkte vi passa på att kika på the Public Library.

Jag har ju sett The day after tomorrow, där den här byggnaden är central, och var liksom tvungen att se den:) Vi hade åkt förbi på väg till hotellet första dagen, men det var inte tillräckligt. Jag ville se inuti. Syrran som inte gillar actionfilmer har sett delar av den, men jag letade runt på gatorna efter att se där det där stora fartyget kom glidande, och …. tja ni vet:) Det är en film.

I alla fall – ni känner igen den:)

Och jag är superhappy över att det kom två taxibilar och en polisbil precis när jag fotade:) Jag väntade in taxibilarna om jag ska vara ärlig, men polisen var en bonus:)

För att komma in måste man gå genom en kontroll, de skulle kolla väskorna. Det känns otroligt överspänt, men samtidigt väldigt tryggt. Dock går det inte att skoja med de som har hand om säkerheten, de tar sitt jobb på största allvar, och drar inte ens på munnen.

Okey, tillbaka till filmen. Han ringer sin pappa från en telefonkiosk på nedre våningen, och givetvis måste jag leta reda på den. Voila!

Det var payphones, som funkade. Retro:)

Pampigt som sjutton, de här gamla byggnaderna är så mäktiga.

Men jag hittade inte den stora salen… fast vi skuttade runt hela byggnaden, men den var väl nånstans 🙂

Vi gick på toa innan vi fortsatte. I Uppsala är det skitsvårt att hitta en offentlig toa som man inte behöver pröjsa för. Dyrt dessutom, och så är de sunkiga ändå. Här fanns det gott om dem:) Gratis och så fräscha. Alla stora varuhus har kostnadsfria toaletter, och på sådana här ställen med. Rockefeller center har flera olika:)

Vi gick in i en Sephora-butik för syrran skulle ha en solkräm hon inte fått tag på någon annanstans och det slutade med storshopping:) Vi båda använder Bare Minerals sen flera år, och här fanns det väldigt mycket mer än hemma. Jag har ju ingen vidare koll så jag frågade en tjej i butiken vad skillnaden var på den och den produkten från Bare, och satan vad svårt det var att prata skönhetsvård på engelska…:)

Det slutade med att hon putsade till ena halvan av nyllet med Bare och den andra med…öhh en annan, som blev så jäkla mycket snyggare:) Så en sån blev det. Syrran köpte sin solkröm och nåt mer. Små påsar tack och lov som man kunde trycka ner i ryggan.

Vi gick tillbaka till Rockefeller. Den är pampig.

Till sist bestämde vi oss för att äta en glass på Ben och Jerrys.

Sådär god… jag inser varenda gång jag äter den att det inte är min favorit:) Men helt okey. Och svindyr! Satan, vi betalade lika mkt för en glass som för en större lunch!

Men så var det äntligen vår tur!

På skakiga ben ( efter att ha gått på toa igen, haha)ställde vi oss i kö. Jag hade tänkt mig att det var stora hissar, som varuhissar typ, den största varianten på Ikea. Men nej. 15 personer i varje och då stod man trångt. De gulliga killarna som skötte kön skämtade och hade sig, stora leenden hela tiden. När vi så klev in i hissen så hade jag handsvett och en puls på 280. Vi ställde oss i ett hörn och så stirrade jag rakt in i väggen och andades…..beredd på en minuts katapultsving rakt upp i luften.

Hissen startade och åkte iväg precis som vilken hiss som helst, och så stannade den! Ihhhh! Dörrarna öppnades och vi fick gå ut. En våning upp. För här var ju liksom säkerhetsavdelningen 😀

Såklart! Det fattar ju vem som helst att man inte släpper upp tusentals folk om dagen, 70 våningar upp i luften över innerstan i New York City, utan att kolla noga. Alla utom vi då:)

Det var röntgen av väskor och metalldetektorbåge och sen kö till de riktiga hissarna. Det tog ett tag här, men som så ofta i USA så har de nån slags underhållning medan man väntar. Här fick man se film om Rockefeller centers historia.

Men till sist så klev vi in i de riktiga hissarna. Fortfarande femton personer åt gången. Jag har sett filmen Speed också 🙂 Haha, har ni sett den? Med Keanu Reeves och Sandra Bullock. Den börjar med att folk blir fast i en hiss. Vi skämtar alltid om att ifall man fastnar i en hiss så kommer Keanu och räddar en så det är liksom värt att fastna;)

På flygplatsen kommer John MClane att fixa biffen (Die hard)

Vi ställde oss i hörnet igen, dörrarna stängde och i taket som var av glas började färgade lampor blinka och greja samtidigt som hissen drog uppåt med en jädra fart. Eftersom man såg så väl hur snabbt det gick genom glastaket så tittade jag snabbt ner. Och andades:) Det tar exakt 43 sekunder att åka 67 trappor, om nån undrar.

Hissen gick alltså till 67 våningen och sen fick man ta trappor de sista våningarna. Fanns såklart rulltrappa:)

På väldigt skakiga ben klev jag ut och såg ut över New York. Wow! Givetvis skuttade vi upp resterande trappor direkt, utan att kolla så noga, för vi ville se det från On top of the Rock.

Oh My God! ♥

Höjdrädslan var borta, det var alldeles för högt upp och man kunde inte se sina fötter och marken samtidigt, vilket är högst obehagligt. Det blåste till mellan varven så håret fick åka upp i en svans, jag kan bara tänka mig hur det är här en blåsig dag:)

Man ser våningen under och mannen som står där.

Ja givetvis stoppade vi i mynt i denna och kollade runt:)

Det HÄR huset skulle definitivt vicka om man åkte upp på toppen, det ser ju alla;)

Och jag kommer aldrig begripa hur man kan bygga så här höga hus. Aldrig.

Central Park i bakgrunden.

Det ser inte ut att vara så fint väder direkt, men det var varmt och skönt, men molnigt. Ser lite disigt ut, men vi hade en helt fantastisk utsikt.

Empire State building. Man kan åka upp där med, det är några våningar högre, men väldigt mycket längre köer.

Vi stannade här uppe länge. Det var helt magiskt häftigt att bara kika åt alla håll och kanter. Vi såg St Patricks katedralen, som en liten leksakskyrka:) Bilarna var som små streck och man kunde se människorna som små prickar. Helt obegripligt högt upp, men ändå så jobbar och bor folk såhär högt upp. WOW!

70 våningar upp kräver sin respekt, och det blev i form av tröjor:) Haha. Och kylskåpsmagneter. När man kommit över sin dödsångest så blir man otroligt vänligt sinnad till att lätta på plånboken 🙂 De två översta våningarna är helt öppna, medan 67 har delvis glas.

Så coolt, och jag ska lugnt åka upp i alla höga byggnader jag får möjlighet till hädanefter.;)

Kön till hissarna ner var LÅNG. Mycket längre än upp:)

Vårt besök här tog tid, dels köade vi och sen var det så mäktigt att vara där uppe att vi var där länge. Vi funderade på att åka upp på kvällen med. Man kunde lägga på några dollar för att åka upp två gånger, men eftersom vi trodde att vi skulle dö gång ett så gjorde vi inte det;) Så det blev inte det, men det är säkert mäktigt på ett annat vis. Vi ville se staden inte bara alla ljus, därför valde vi dagtid.

Så här högt är det. Typ 260 meter. Ungefär som Skuleberget som jag klättrade upp på. Nu dör jag fan lite när jag ser det så här:) Fan vad högt vi klättrade;) Dock inte på fasaden…;)
Det var en häftig upplevelse!

Rekommenderas helt klart.

Jaha. Så vad toppar man On top of the Rock med? Det går inte:)

Vi gick för att äta nåt. Dricka kaffe. Samla intrycken:)

Och jag älskar bara deras fordon!

Vi hamnade vid julshopen på Times Square.

Men den var inte så mycket att se. Massa grejor såklart, men både Macys och Disney hade finare, för att inte tala om de vanliga matkedjorna.

M&M butiken, även den på Times Square. Massa folk. MASSA:

Att äta här är inga problem, det finns massa kul att testa. Jag har sagt det förr, och säger det igen – om jag flyttade till ett annat land skulle jag bli smällfet. Det finns så mycket att prova!

Som det här tex.

Nån waffles. Med grym topping. Sött som satan:)

Tidningsstånden överallt. Här köpte vi massor av vatten.

En hiss nånstans. Minns inte var:)

Vi gick omkring som vanligt hela kvällen. Det är fullt drag till sent på natten, men som jag sagt förr, det känns som Hemma. Så konstig feeling.

Vårt hotellrum då:)

Pod 51 heter hotellet och ligger bra till, nära det mesta man vill se – Times Square, Rockefeller, Library, Central park, osv. Lite längre till Brooklyn och så.

Rummet var ju pyttelitet, men fräscht. Jag visade badrummet på instagram, men hade visst knäppt bilder på det också. Det är häftigt att få plats på så liten yta, men jag hade ju föredragit att den här väggen var frostad. Som minst:) Jag står precis vid sängen och fotar.

Lite från sidan.Det är en skjutdörr, som är frostad, i det här läget har man privacy för att sitta på toa.

Handfatet var utanför:)

Drar man undan duschdraperiet ser man toan.

Man fick alltså välja, och dra för och dra undan allt efter behov 🙂 Duschade man så hade man draperiet fördraget och frostade dörren för det glasklara partiet.  Ja, man satt nästan med fötterna i duschen:)

Perfekt när vi kylde ner fötterna på kvällarna, en satt på toastolen , den andra på golvet, och så fötterna in under vattnet.

Som vi först inte fattade hur man fick på varmt vatten?

Efter att ha hoppat och pipit förskräckt med iskallt vatten över armen medan man stod och sträckte sig in, så fattade jag att man bara fortsatte vrida så blev det varmt. Ju längre man vred ju varmare. Iskallt i första läget. Ganska smart ändå.

Utsikten från vårt fönster i ”badrummet”var in till grannarna, så det gällde att dra ner fönstret när man skulle  på toa, för den är precis nedanför här:) Ibland var man wild and crazy och gav fan i det, tänkte att de fick skylla sig själva om de kollade;)Vi hade inget kylskåp och lyckades aldrig komma underfund med om det fanns nån ismaskin så för att kyla vattnet något ställde vi det i fönstret som var öppet hela nätterna. Det funkade inte, eftersom vi som sagt hade kanonväder:)

Jamen det var vår tredje dag i New York! Eller, fjärde? Vi kom på fredagen och det var ju USA tid vid 14, men för oss var det sent. Jag räknade den mer som dag noll:)

Näst sista dagen var det i dag i alla fall:) Och ”I morgon ” åkte vi hem.

Det kommer snart!