Jag är så sliten nu:) Det kostar på att ha roligt:)

Hela sommaren har ju gått i ett svindlande huj och jag har haft en massa åtaganden som först och främst varit jäkligt roliga och trevliga och mysiga, det är ju inte som att det är hemskt att få mysa extra mycket med mina barn och barnbarn:) Men det har också varit hektiskt att få ihop allt.

Skolan började och jag tänkte att nu lugnar det ner sig, men det blev ju tvärtom:D Dessutom blev jag förkyld. Den har legat över mig i två veckor nu och bara det är ju jobbigt.

Vässarö var ju fantastiskt och när jag kom hem på söndagkväll var det bara måndag ledig till att göra allt jag borde gjort tidigare och inte hunnit och allt löpande. Hann precis inget tror jag.

Tisdag var jag hem en stund på morgonen till Patricia och myste med Elias medan hon var på ett läkarbesök. Den lilla gullungen är så fin, så fin och vi hade en lång konversation innan han somnade i famnen. Älskar att de bor nära och att vi kan ses ofta, så var det med Jack också, men nu när de bor i Stockholm så är det inte lika enkelt. Bara bilresan dit ger mig panik, hatar att köra i Stockholmstrafiken. Efter att ha snosat bebis så jag klarade mig några dagar åkte jag hem och packade om min väska, och stökade på lite med det ena och det andra. Vid två rullade jag hemifrån, med GPS inslagen på Kasernhöjden 19 i Karlstad, en resa som skulle ta tre och en halv timme.

Jag har åkt till Karlstad många gånger eftersom vi har släkt där, och som liten kändes vägen evighetslång, minst en 100 mil eller så, men i verkligheten är det nog bra precis 30 mil. Jag har dock aldrig kört själv, och nu var jag också ensam, vilket jag definitivt aldrig gjort förr. Förutom att det var lite tråkigt så gick det finfint:)

Den enda gången jag lyssnar på radio är i bilen, men när man åker långt så blir det tydligt att det är samma musiklista som snurrar. Samma låtar om och om igen och så reklam mellan. Jag lyssnade på NRJ båda vägarna och inte för att den är bäst, tvärtom faktiskt🙈 Men för att det på de andra kanalerna, främst Megapol, hackar. Har ni noterat det? Jag har frågat alla mina barn och syrran och de upplever det. Man sitter och sjunger med i Flickorna på Tv2 och så hackar det till och allt blir i otakt. Fruktansvärt irriterande. Vet inte vad det beror på för man tycker ju att idag bör radion i bilen funka klockrent, det har den ju alltid gjort liksom så varför inte nu? Det är i alla olika slags bilar, tror att min möjligen inte håller på så, och den är också äldst. Samma skit i BMW:n som i Hondan som i Toyotan. Och så vidare.

Mamma skrattade åt mig när jag var orolig över att köra vilse. ”Det är bara raka spåret, du kan inte köra vilse”, sa hon. Och faktum är att det inte gick, inte med GPS. När man glider upp på en motorväg och GPS:en säger: Kör rakt fram i 186 kilometer, då andas man ut:)

Blev stående länge vid ett vägarbete nånstans, de verkar ju lägga om asfalten i typ hela Sverige nu. Blir säkert bra. PÅ hemvägen var de klara, kanske, eller så hade de tagit helg, eller skulle jobba på natten eller nåt, vilket förvånade mig att de inte gjorde där på tisdagen. När de asfalterat här i krokarna på E4:an så har det skett nattetid.

Utan minsta missöde gled jag tre och en halv timme senare in på parkeringen framför mitt Hostel.

Det var inte så här mörkt när jag kom fram, bilden är tagen senare.

Jag checkade in, möttes av den bredaste värmländskan och ett varmt leende, fick min nyckel, koder till ytterdörr och gästkök och frågan om jag ville ha frukost. Den kostade 95kr och jag var tveksam, jag äter ju helst min kvarg med blåbär i varje dag, men jag gillar ju ändå hotellfrukostar. Jag hade också gott om tid eftersom vi inte började förrän 10.15, så jag bokade en frukost. Tänkte att jag testar, så får vi se.

Min plan med att åka dagen innan, förutom att slippa åka vid sex på morgonen, var att åka till universitetet och leta reda på var vi skulle vara. Vis av erfarenheten så vet jag att det är lite knöligt att hitta. Eller som läraren sen uttryckte det: ”Det är en labyrint”😂 Jag skulle också leta reda på en affär för att handla lite, och jag ville promenera, men det hade börjat regna:/  Först var jag tvungen att ta en gubbvila:)

Ställde klockan på 20 min, men lät den sen rulla 20 min till, och efter det var jag piggare igen. Klev ut till bilen, slog in universitetet adress och körde utan missöden dit. Jäkligt mycket stora vägar i Karlstad som jag inte alls minns, känslan är nästan lite USA med vägar i olika plan och breda som landningsbanor. Verkar funka fint.

Framme vid Karlstads universitet parkerade jag bilen, det hade slutat regna och jag hittade en karta över området. Jag hade ju det även i mobilen såklart men jag tycker det är enklare ofta att få se hela så här.

Vi skulle samlas i hus 21, vilket var precis där jag parkerat, så jag kunde ju inte kommit bättre till. Men kolla numreringen? Börjar med hus 11+12 till höger, sen kommer 1,3,5,9 och sen … 21? But why? Hur har man tänkt och var är de andra byggnaderna som väl måste finnas nånstans?

Jaja, jag tog en promenad runt hela området, kollade in fler parkeringar och när det började regna igen kände jag mig nöjd, och ställde GPS på en IcaMaxi, som visade sig ligga ett stenkast bort. Handlade lite frukt och en burk bearnaisesås som jag tänkt ha till mina medhavda matlådor, en påse spenat också. Åkte hem till mitt kök och käkade middag,

Ett fint gästkök med gott om förvaring för medhavda matvaror, både torra och kylda. Jag tror att det finns gäster som bor här längre perioder och då är det ju toppen. Jag och syrran bodde på hostel i Chicago första gången och sen dess tycker jag mycket om dem. Det är ofta väldigt vänligt och hemtrevligt. Nu kom det in en tjej när jag satt och käkade, hon hälsade på engelska och jag drog direkt slutsatsen att hon var indiska. Baserat på uttalet och hennes väldigt fina kläder. Helt fel hade jag inte, hon var från Pakistan visade det sig sen. Hon bad mig om hjälp med att slå på induktionshällen, och jag reste mig för att göra det, men alltså? Hur kan det vara ett mission impossible? Det var omöjligt att få av barnlåset. Där stod jag, som en helt vanlig idiot som inte klarade av att slå på en spis. Grattis 😀

”Can you ask chat-gpt” sa hon och jag undrade I mitt stilla sinne varför hon inte kunde göra det själv, men jag gjorde som hon bad och efter en evighet fick jag på den. Min mat var halvljummen men jag orkade inte värma på den:) Hon pratade i telefon med nån medan hon värmde mjölk eller vad det var, och jag stoppade in mina lurar och fortsatte lyssna på bok. Efter en stund ville hon ha hjälp att slå av den också och jag hade lika stora problem då. Jag har alltså aldrig använt en induktionshäll och har ingen aning om hur de funkar. Men jag var rätt säker på att den var av men bara indikerade att plattan var varm.

Sen kröp jag in på mitt lilla rum, som var fint och fräscht, med en säng och en skrivbord och en tv. Jag satte mig och läste och gav respons på de kursares texter som vi fått tilldelade i en grupp och som jag absolut inte hunnit innan och sen var jag så trött att jag gick och la mig före midnatt, det händer inte ofta. Dusch och toalett i korridoren, superfräscha och jag såg aldrig nån annan.

Somnade och sov som en stock, vaknade och var utvilad och nästan pigg, DET händer aldrig😅

Jag gjorde mig i ordning och gick ner för att käka frukost, och även om den var fin och fräsch så var den så pass sparsam att den inte riktigt kändes värd 95kr. Jag fattade det på henne i repan att det just då enbart var jag som bokat frukost, och jag fattar ju – man kan inte ha en dignande buffé när det är en ätande. Jag kommer inte boka den igen:) utan ha med mig min älskade kvarg. Dessutom var jag mätt. Jag har varit mätt sen Vässarö för vi åt hur mycket som helst:)

Några koppar kaffe senare satte jag mig i bilen på väg mot universitetet. GPS på, jag hade den så fort jag skulle köra en meter, lika gott så man inte tappar bort sig. Lite nervös över att träffa alla kursare och över att inte hitta parkering, men det fanns gott om lediga. Gick in i hus 21 och började leta efter rummet, 403 tror jag och det verkar funka som att det då är på fjärde våningen. Tog trapporna upp och flåsade som om jag aldrig tränat, men de var jobbiga:)

Gick förbi massa unga killar som satt och räknade skitsvåra mattetal och tänkte att det där inte var mina kursare iaf. Vi kan sätta in en bild på oss själva i plattformen, Canvas, som används, men väldigt få har gjort det. Jag har, för ovanlighetens skull, annars bullar jag glömma det. Nu såg jag en oerhört stilig man, både utseendemässigt och klädmässigt, som jag kände igen som en av killarna på kursen. Jag är ju norra halvklotets fegaste person och att jag hoppade på den här snygga snubben och ba:

”Hej! Jo du, visst ska du gå kreativt skrivandekursen va?”

Förvånade mig själv:) Han var lika trevlig som stilig och vi letade reda på vilket klassrum det var tillsammans och sen gick vi och satte oss vid ett bord och snackade. Han konstaterade att vi var klädda likadant, med blå jeans och vit skjorta:) och det var vi ju. Läraren dök upp, och det visade sig att tjejerna vid bordet intill också var kursare.

Vi har haft ett Zoom-möte men jag lyckades inte få fram alla i ett galleri så jag kunde inte se dem som inte pratade. Uppdaterade appen efteråt och sen verkar det funka men jag hade ju inte sett just nån annan än honom. Nu satt vi plötsligt alla i ett rum, och det var en salig blandning av folk. Unga och äldre, killar och tjejer. Spännande! Hopplöst att lära sig alla namn, men snart så. Mitt allra första intryck var att det här kommer bli bra!

Kursen är på heltid och jag har egentligen inte alls tid med det, men jag tror att det kommer funka fint, jag tror inte att det kommer vara heltid på ett jobbigt vis. Vi kommer skriva mkt och det gör ju jag ändå. Linus heter vår lärare och han är hur skön som helst, lite lagom snurrig sådär på ett sunt sätt. Flera verkar ha tagit ett sabbatsår från sina jobb för att gå den och engagemanget är lovande. Det är om jag minns rätt, tredje året den går och det är Linus som utvecklat den själv. Han är poet:D Och alla vet ju kanske vad jag tycker om poesi? Jag avskyr det, tycker det är flummigt och löjligt, men vi går in i ett block om det ganska snart och jag ska ge det en ärlig chans. Egentligen har jag inga större intentioner på att lära mig massa, jag är mest med för att få struktur och deadlines och ögon som läser och ger respons. Men det är en bonus, jag tycker det är kul att lära mig mer om skrivande på alla sätt och det är utmanande att få en uppgift där nån mossigt tråkig bok ska läsas, jag växer av det.

De bygger nytt vid huvudentrén, så fint med vattnet och bryggan.

Vi gick och köpte kaffe när det blev rast, eller inte jag för jag var fullproppad av det sen frukosten, och sen gjorde jag ett val som en vuxen person får göra, att skita i att äta lunch. Jag gör ju det sällan hemma, och de gånger jag äter tillagad varm mat till lunch är få. OM jag äter är det kvarg eller yoghurt, kanske ägg. Men jag hängde ju med ändå, och satt och snackade med ett gäng. Det är så roligt att lära känna nya människor, och när alla har ett gemensamt intresse så är det extra kul.

Vi hade en föreläsning efter lunch och sen en uppgift i biblioteket och efter det var dagen slut. Men vi hade en frivillig gemensam middag på ett ställe som heter Olssons Bazaar klockan 18 som de flesta gick på. Jag skjutsade en av tjejerna till hennes hotell, och sen hann jag inte så mycket mer än hem, fräscha upp mig lite, och sen gå in till stan. GPS sa en halvtimme och jag kom iväg kvart över fem. Gott om tid.

Men. Tjejen från igår, från Pakistan, stod på gångbanan med två stora resväskor. När hon såg mig sken hon upp och frågade:

”Can you please help me with my bags?” Och sen fick jag ju dra en väska en lång bit:D Det är liksom inte en fråga utan en order😜 Vi snackade lite, hon skulle plugga här i minst två år, nåt skitavancerat som jag glömt vad det var men jag blev imponerad. Sen sa hon att hon hade tre barn och jag sa att jag hade nio:)

”How old are you?” kom det helt oblygt och när jag svarade så utbrast hon: ”You are very fit!”

Så det var ändå belöningen för att jag släpade den här väskan en bra bit åt ett håll jag inte skulle:)

Skyndade på stegen och framme vid stationen tog det stopp, byggstängsel täckte hela gatan och jag skulle enligt gps rakt igenom allt. Rundade och kom in men sen då? Orangea skyltar hänvisade till tunneln men var fan var den då?

Dessutom började det regna och jag gick upp på perrongen för att få skydd, ta på min jacka och tänka till. Det stod en kille där och återigen förvånade jag mig själv genom att fråga honom hur man hittade den där tunneln. Han sa att han kunde följa mig, för han skulle ändå gå den vägen för att komma runt till andra sidan spåret. Så jag fick sällskap, det var rätt långt att gå och vi hann avhandla att han jobbade på Länsförsäkringar, min kurs, byggandet i Karlstad och värmländskan som dialekt, och lite annat. Han pekade också ut restaurangen åt mig:) Mycket trevlig kille. Mitt i Karlstad ligger Löfbergs kaffe, och det doftar ju otroligt gott. Våra äckliga politiker har tvingat bort vårt kafferosteri från stan, efter 135 år eller vad det nu är de funnits på samma plats, så hos oss är doften ett minne blott nu, och det kommer jag aldrig förlåta de styrande för.

Sista biten fram till restaurangen strålade flera samman och vi var nog fem stycken som gick in tillsammans där de andra redan satt.

Olssons Bazaar var trevligt, men jag kan inte säga att det var suveränt. Sällskapet däremot var det, och kvällen var himla mysig.Vi satt kvar länge, så pass att de stängde och slängde ut oss till sist:) Och då promenerade jag hemåt igen. En avstickare in på en Ica för att köpa kvarg till morgonens frukost bara. Som av en slump sa nån när vi gick att vi ses i morgon kvart över nio. Eh va? Jag var helt säker på att vi skulle börja 10.15 då med så det var tur:)

Jag ställde klockan och somnade snabbt, sov så otroligt bra, och vaknade, klev upp och gjorde mig klar. Rev ur sängkläderna, hade med egna, och slängde ner allt i väskorna. Ut med det till bilen och sen gick jag tillbaka in och käkade lite frukost. Checkade ut. Jag kommer boka där i januari igen när vi ska tillbaka. Om jag av nån anledning inte får för mig att åka tåg då vill jag bo mer centralt men jag tror jag kör.

Halv nio var jag färdig och klar, det tar tio minuter till universitetet så jag åkte och tankade upp bilen först, sen dit. Köpte kaffe och började leta efter salen. Helt hopplöst och det var tur jag hade sällskap. Vi fick sen olika rum för våra responsgrupper och samlades för att ge respons. En av killarna hade jag inte hunnit prata alls med dagen innan men vi var i samma grupp så nu känner jag honom också:) Det är fortfarande lite svårt med namnen på alla, men jag kan väl hälftens iaf.

Lunch, samma som dagen innan, jag hoppade över den men drack kaffe och hängde med, det är ju dumt att missa sällskapet. Vi skulle sen ta oss till Värmlands Museum, som ligger vid Sandgrund. Gammalt danspalats och numera huserar Lars Lerin här.

Jag hade sagt åt tjejen jag skjutsade till hotellet dagen innan att hon kunde åka med mig dit, och vi kollade så ingen annan behövde skjuts också, men det var en del bilar så det var lugnt. Hon är supertrevlig, jag tycker mycket om henne. Vi satt en stund och snackade utanför med några av de andra och sen kom Linus. Uppgiften vi skulle göra här var att gå runt och kika och se vad som gav oss inspiration till en text. Sen skriva.

Det fick vara precis vad som helst och jag fastnade på … själva byggnaden:)

Skit i konstnärerna och deras verk, jag gillar arkitektur 🙂

Speciellt fönster, så vackra.

Och den här innergården med sitt asiatiska utseende, inspirerad av Kina tydligen, kickade igång en historia i mig:)

Bilden gör det inte rättvisa alls. Det var väldigt maffigt.

Ja, sen var vi klara. Kursens första träff var slut och vi skiljdes åt. Några skulle med tåg, däribland min shot-gun och jag tog en snabb promenad runt på Sandgrund innan jag gick till bilen. Käkade upp resten av min kvarg, hade kylväska med, och sen började resan hem.

Jag konstaterar att trafiken är väldigt mycket trevligare när man kommit förbi Västerås, alla går tillbaka in i högerfilen efter omkörning och fast det är 120 så är det lugnt och fint. Alla kör som man ska och det var drömmigt att köra. Tills det inte var det längre.

Jag låg i omkörningsfil på motorväg, blåste på i strax över 120🙈 när en bil helt plötsligt går ut framför mig. Vi snackar kanske två meter framför min bil och i ett långsammare tempo. Kan säga att så nära att krocka har jag aldrig varit. Jag fick stampa bromsen i botten och tvärnita, med bilar bakom mig hade det kunnat bli en riktigt härlig masskrock. Jävla idiot. Pulsen skenade och jag tutade så fort jag bromsat klart och han fått upp farten, men olyckan var otroligt nära.

Utanför Västerås.

Det var den enda incidenten och det är jag tacksam för. Rullade in i Uppsala på minuten vad GPS:en hade sagt. Då var jag skapligt mör:)

Men det är nog ni med nu, så jag tar och rundar av:)

Min första kursträff var en fullträff:) Så kul!