Träning

Det här med träning:)

God kväll!

Jag som tänkt träna ikväll fick se mig besegrad av både huvudvärk och träningsvärk deluxe:) Jisses amalia vad det stramar och drar överallt. Och gör skitont. Jag tillhör skaran som gillar att ha träningsvärk så hur mycket jag än klagar så är det ändå av godo.

För ett tag sen frågade någon om jag kunde berätta hur jag kom igång med träningen, och det lovade jag att göra. Det är inga konstigheter alls:) Även ni som inte gillar träning kan läsa vidare, jag lovar att det inte blir så svettigt;)

När Novalie var född så drog min dåvarande granne med mig på gympa här ute där jag bor. Jag hade haft redig foglossning med tvillingarna som är födda tre år innan Novalie, och det blev rätt illa även med henne, så kroppen var inte alls i form. Jag hade massor av ryggskott, elaka sådana och med små tvillingar så var det väldigt mycket lyfta och bära. Jag var tvungen att göra något. Min granne sa vid ett par tillfällen att om fem år från då så skulle vi träna på nåt ställe inne i stan, typ Friskis:) Och jag skakade på huvudet. Nope, det här duger åt mig. Men hon hade så rätt:D

För fem år senare fick jag mitt första Friskis-kort i födelsedagspresent. 🙂

Jag kände redan efter några månader med gympan att jag mådde bättre i kroppen, blev starkare och smidigare. Så fick jag Trixie, sen Lovelia och så Jordan:) Jag gick tillbaka till gympan efter allihopa, men efter Jordan  bytte jag. Då hade jag läst massor om styrketräning. Jag var fortfarande ganska svag i ryggen även om det var mycket bättre, men jag ville ha tillgång till ett gym. Jag behövde det.

Jag körde gympapass även på Friskis först, det kunde jag, det kände jag till. Gymmet var asläskigt! Bara coola snygga människor med tvärkoll. Efter ett tag bokade jag in ett gyminstruktionspass, alltså med en ledare. En äldre dam, som var duktig, men lite för snäll. Jag behöver ingen som är snäll mot mig, den biten klarar jag så himla bra själv;) Idag hade jag lugnt bokat med David eller Olle. Mest troligt hade de varit tuffare:) Det hon visade mig var maskiner, basic, skittråkigt. Jag satte inte min fot i gymmet mer än kanske en gång till, sen hade jag sneglat in på cirkelfysen, och vågade till sist mig på att gå på ett sådant pass.

Efter första gången kunde jag inte gå på flera dagar:D Men det var kul, superkul!

Cirkelfys är då alltså stationsträning, det låter tråkigt som fan, men det är inte det. Man kör nio, tio stationer, varje i 45 sekunder, sen byter man. Tre varv. En ledare lägger banan så den är ordentligt planerad. Man kör igenom hela kroppen.

Jag körde på, och lurade efter ett tag med mig syrran. Hon har alltid varit extremt avig mot just pass. Eller gympa i grupp för den delen, OCH träning;) så jag kan lova att det var en rejäl övertalningskampanj innan hon äntligen följde med. Och höll på att lägga av efter första gången, för man får en djävulsk träningsvärk:) Man tror att det inte är så jobbigt, för man får pauser, men man jobbar hårt. Så blev jag gravid med Jamie och testade spinning. Min exman körde det hela tiden, bara det och inget annat, och eftersom det just då var mycket ligga på mage på cirkelfysen så behövde jag byta. Jag hatar spinning. PÅ riktigt 🙂 Jag försökte, det gjorde jag. Nån av er sa att man skulle testa tio gånger, antingen hade man fastat då eller så var det inget för en. Jag körde exakt tio pass, hatade varenda sekund av det och tänker mest troligt icke sätta mig på en sån cykel igen. Helt värdelöst! Svinjobbigt, absolut, och säkert bra cardio, men fy fan så tråkigt. Nä. Jag lade av Friskis under graviditeten, och körde bara hemma. Crosstrainer (aptrist det med) och vikter, gummiband och boll.

När Jamie föddes var jag i bättre form än någonsin vid en förlossning, även om jag inte alls var i toppform:) Det kan ju vara anledningen till att han bara tog en halvtimme på sig att komma ut. Förvisso gick vattnet dagen innan, något som aldrig hänt med någon unge tidigare, så jag fick ringa förlossningen. ”Hej, jag ska få barn nummer nio, ja nio, och nu har vattnet gått. Vad gör man?? Ja, jag har åtta barn, men hur gör man?” De skrattade åt mig:) Inget mer hände den dagen, men morgonen efter var det raketfart till sjukhuset och raka vägen in på ett rum där han sen bara ramlade ut. Tror vi var inne på förlossningen i 12 minuter, men det kan ha varit 15 också:)

Sen drabbades jag av nåt som liknade extrem foglossning efteråt, jag hade så förbannat ont i allt nedanför midjan att jag trodde att jag haft sönder massor. Benen hängde liksom inte med när jag rörde på mig, vände jag mig i sängen så klickade det och kändes väldigt obehagligt och gjorde ont. Höfterna var så instabila och hela jag var bara ostabil. Hu. På sjukhuset tyckte de inte det var ett dugg märkligt, nio barn, åtta förlossningar varav den sista varit som att öppna en fallucka. Klart som fan att det måste kännas nånstans. Det hängde i rätt länge, ett par månader tog det innan allt kändes stadigt igen.

Sen körde jag med Olga Rönnberg efter förlossningen, jag fick hjälp med kost och träningsprogram och det var riktigt bra. Hon är tuff som satan, men gör man som hon säger så får man resultat:)

Jag hittade magmusklerna och tränade upp det som försvagas under en graviditet. Sen började allt med exet. Jag fick pussla som sjutton med bebis och barnvakt för att kunna träna, och periodvis fick jag återigen köra hemma. Men jag behövde träna. Dels för kroppens skull och även för att få utlopp för oron i själen. Sen drog han. Och träningen blev en ren överlevnad. Ren REN överlevnad. Det här vet ni. Träningen blev den enda tiden som jag inte tänkte på all skit. Enda tiden jag slapp de malande tankarna. Jag körde så tungt och hårt att det inte gick att tänka på mer än att få upp vikten en gång till.

Så började jag plugga till Hälsocoach och fick en massa kunskap om kost och träning, och mental träning och stress. Att jag inte brakade igenom har mest troligt med att göra att jag faktiskt kunde få ut alla stresshormoner genom fysisk träning. Och att jag är mentalt stabil och hyfsat stark. Stress är en fight or flight reaktion. Sitter i våra gener. Handlar om överlevnad det med. Ska man slåss eller ska man fly?? Idag framkallas merparten av stressen inte direkt av livshotande situationer utan av för mycket krav och press. I en livshotande situation har man bara två val, spring för livet eller slåss för livet. Stresshormoner gör så att man får kraft till det, men får man inte använda sig av den så byggs det på och lagras. Inte bra. Och väldigt förenklat:) Men, genom att träna hårt gör man sig av med sånt som kroppen inte vill ha. Jag är övertygad om att det var min ”räddning”.

Inte förrän på senare tid har jag vågat mig in i gymmet på riktigt. Dels har det tagit tid att övertala syrran;) och dels hänger Corrinda med nu, och hon gillar gym. Det är inte speciellt kul att dra dit helt solo, jag har gärna sällskap. Bara man sätter näsan i vädret och ser ut som man vet vad man gör så är det ingen som bryr sig. Alla har fullt upp med att titta på sig själva i speglarna:)

Jag tycker det är skitkul inne på gymmet, och det kan bli flera timmar där. Nu försöker vi få in ett pass med gym i veckan. Funkar inte alls mellan varven:)

 

Jag vill nu att alla ska börja träna:) På sin nivå, och efter sin förmåga. Jag skulle vilja att alla ni som inte redan gör något började. För jag vet nu efter ett antal kurser, massa läst litteratur och egen erfarenhet att det bara kan bli bättre. Inget ont kommer av fysisk aktivitet. Tvärtom. Eller jo, träningsvärk gör ont, men på ett bra sätt:D

Vardagsmotionen är superviktig, börja med den. Ta trapporna, en promenad på lunchen eller efter jobbet. Men det räcker inte riktigt med bara det. Hitta något ni tycker är okej. Kul är optimalt men ibland får man lov att bara göra:) Jag skulle ju hellre skita i att träna överhuvudtaget om jag var tvungen att bara köra spinning, men det finns ju massor att välja på. Testa och välj:) Och se till att träna regelbundet. Paolo Roberto säger alltid: ”Om man inte har tid att träna nu, så får man lov att avsätta tid till att vara sjuk senare.”  Han säger också att ”Jag hinner inte träna, är vuxenvarianten av Hunden åt upp min läxa.” 😉

Man har tid, det gäller bara att hitta den mellan alla måsten man skaffat sig. Därför är hemmaträning bra, man kan lugnt hinna med den på en halvtimme. En kvarts fullt ös och så en kvarts dusch 😀

För faktum kvarstår, våra kroppar är gjorda för att röra på sig, för att belastas, töjas och vridas på. Gör vi inte det så tappar vi funktioner, mer och mer för varje dag.

För tio år sen kunde jag inte sitta på huk, jag hade ont i ett knä och alla muskler och senor hade liksom förkortats. Jag kunde böja vänster knä i max 90 grader. Jag hade absolut noll kondis. Idag sitter jag tämligen obehindrat ihopvikt och gör rörelser som jag inte trodde att jag skulle klara igen. Jag har bättre balans och koordination idag än någonsin. Tänker lära mig surfa, och klättra, och testa massa annat.  Är starkare. Smidigare. Titta på de äldre i Japan, som kör sin qi-gong eller vad det heter. Alla gamla thaimänniskor som vilar i huksittande… inte riktigt samma drag i västerländska pensionärer 😉

Min plan är att fortsätta träna resten av livet för att faktiskt kunna leva, inte bara överleva:)

Det är dessutom aldrig försent att börja träna, och det ger fantastiska hälsoeffekter. Bättre sömn, bättre mående, bättre kondition, mindre risk för benbrott om man belastar skelettet, hjärtat mår bättre, och så vidare.

Jag har aldrig hört nån säga: ”Fan jag ångrar att jag tränat så mycket.” men jag har hört många som säger ”Jag önskar att jag hann/orkade/ville/gillade att träna, jag skulle nog må bättre då”

Ja, de är ju så det är:)

Man mår bättre om man tränar, så prioritera in det. Det behöver inte ta lång tid. Gör det ihop med familjen! Eller ensam om det passar bättre. Hitta din grej.

De var dagens tips från coachen:) Börja träna. Bara så:)

Nu sova, för sömn är viktigt det med;)

Natti natti

Kommentarer

  1. Norrlandsmamma

    Min idé om att träna är att det ska kännas. Eller man ska vara kräkfärdig. Sjukdomar & diagnoser gör att träning idag görs under övervakning av sjukgymnast. & träningsvärk & svett lyser med sin frånvaro ?. Aptråkigt med andra ord. Men pallrar mig dit varje gång om vi är friska. För faktiskt funkar den träningen för min skruttkropp. Men saknar ett ”idiotpass” på gymmet eller intervallcykla ute i några mil. Men har lite svårt förstå de som inte rör på sig alls. Själv sprang jag som nyförlösta i trapporna 6 våningar mellan bb & barn där lillskrutten blev inlagd. Trotts förlossningar från hvetet. & efter en hjärtoperation var jag uppe & gick (massor med km ) någon dag efteråt. Klokt eller inte klokt går diskutera ?. Men hör till de som klättrar på väggarna om jag inte får röra på mig

    1. Katarina

      Är det därför du inte kan träna så hårt nu, för att du körde slut på dig själv? Jag är som du och vill alltid röra på mig men jag tror att jag kraschar snart. Har också varit igång direkt efter förlossningar, även efter urakut snitt och kört på som vanligt. Då med flera småbarn att ta hand om också utöver babyn. Hur som helst är det skönt att röra på sig och det är ju fantastiskt av dig Carola att komma iväg så ofta med alla barn omkring dig. Starkt!

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing