Sakta så känner jag att stressen rinner av mig. Jag har ju tjatat om att våren varit ganska tuff känslomässigt och fast flera av sakerna ordnat upp sig så hänger stressen kvar. Helt naturligt, det är så stresshormoner fungerar. Vet ni att de kan finnas kvar i kroppen upp till ett år ? Så en stressig period kan alltså ha efterverkningar långt efteråt. Jag har nog varit mer påverkad än vad jag trott, också det helt naturligt. Men nu är det dags att ta tillbaka tyglarna. Jag har tränat hela tiden vilket hjälper massor, och nu är det dags att ge själen tid att återhämta sig:)
Det gör man bäst genom att göra saker man gillar:)
Och ta det lugnt.
Först satt jag länge ute och pratade med Patricia, och gosade med hundarna.
Lillskrutten var här, kom igår och sov kvar till idag:)
Doris låg hela dagen och vaktade ett äckligt grisöra, de fick varsitt men Doris ska spara, medan Kida tuggar i sig det tills det är slut . Och sen försöker tigga till sig Doris ?
Det funkade inte:)
Framåt eftermiddagen svidade jag om till nyköpt outfit.
Jag lunchade med Mirka förra veckan och hon visade upp en kjol hon köpt precis. Superhärliga färger 🙂 Corrinda var med och vi hade en halvtimme att slå ihjäl innan besiktning av bilen, så vi tog ett snabbt varv. Inne på Gina Tricot hängde detta. Instant love ?Inte förrän jag visade den för Corrinda och hon sa att den var ruskigt lik Mirkas så insåg jag att jag köpt exakt samma. Vad säger man – great minds think a like??
Jag matchade upp den med ett hårspänne i kokosnöt från Hawaii, köpt på tidigt nittiotal:)
Sen hämtade Magdalena upp mig, vi skulle köpa present till ett kalas vi skulle på. De minsta barnen åkte på speedway med den andra föräldern.
Vi åkte till Boländerna och köpte en fin flaska vin. Alltså flaskan var fin, jag har absolut ingen aning om smaken.
Vi hade blommor och fint presentset från Rituals också, 
och när vi var klara så åkte vi till Helena.
Mingel ute i trädgården och en supergod smörgåstårta.
Jag älskar det men är otroligt kinkig, det får inte vara för mycket majonnäs i och absolut ingen bostongurka. Den här var super??
Här satt vi och snackade i några timmar:)
Magdalena skjutsade hem mig sen och där nånstans så fick jag en tanke som vägrade släppa. På att springa lite. Alltså springa som i löpa. I skogen. Offroad.
Och helt uppenbart så fastnade den idén tillräckligt hårt för att göra slag i saken.
Grejen är att jag inte springer ? jag hatar det. Men eftersom jag är ganska dålig på det och det stör mig så måste jag öva. På samma vis som jag tvingar med syrran eller Corrinda in i gymmet för att gå armgång efter passen:) De tittar på och jag går några vändor. Och ja, jag blir bättre, men får blåsor i händerna ?
Men alltså jag drog på träningskläder och pep iväg. Vi bor typ i skogen, en kanske tvåhundra meter bred och nån kilometer lång remsa skiljer bostadsområdena från varandra. Sen fortsätter den åt ena hållet i flera mil, men dit går jag inte.
Först sprang jag lika länge som en låt på Spotify, men det blev ju jättejobbigt:) Och väldigt olika. Så då startade jag en IntervalTimer och sprang i två minuter och gick i en. Det är nästan kul att springa offroad, i alla fall jämfört med på gångvägar. Det går massa stigar här, kors och tvärs och de är fulla av rötter och sten. Ibland får man hoppa ut i vegetationen också.
Jag hade ingen koll på sträcka och fart men hade enligt stegräknaren sprungit 3,7 km. Det gjorde jag nu inte, men jag sprang två minuter gånger fem, alltså tio minuter. Och några låtar:)
Och flåsade inte lika mycket som jag trott ?
Jag är ganska imponerad av mitt pannben:)
Att göra tråkiga saker bara för att jag är dålig på dem… tja:) varför inte.
Jag kände inget av varken fötter eller knän men i höfterna? Underlaget är ju tacksamt mot lederna och framför allt min onda häl.
Myggjävlarna kalasade på mig, de sticks ju genom kläderna de äcklona. Så länge jag sprang hann de inte med ?men stannade jag så käkade de upp en.
Jag kom hem strax efter speedwayungarna och duschade och sen har jag snackat om Rospiggarna, husvagnen och jamies skrapsår, och kollat på tv:)
Nu ska jag sova, det regnar här nu så jag ska öppna upp ordentligt i sovrummet så det vädras ut, och den regniga luften kommer in, det luktar så gott.
Och apropå dofter… jag önskar ni kunde känna hur fantastiskt den här doftar?
Godnatt på er nu ?
Kommentarer
Alltså jag förstår heeelt vad du menar med att springa… helt vansinnigt onödigt och tråkigt ??.
Men för två år sedan började jag träna med en PT. Han fattade precis Vilken typ av träning som passade mig. DOCK fick jag en utmaning efter ett tag i mitt program, jag skulle apringa 6 km.
Jag började gapskratta. Han blinkade åt mig och sa att med min envishet kommer du klara det så småningom. ( han har för övrigt ALDRIG sagt något negativt om jag inte fixat övningen direkt utan pushar och justerat lite tills jag klarat det )
Jaja nog med lullull-prat kring det ?
Jag började träna på löpning. Hatade det! Efter några minuter började jag tänka på hur jobbigt det var! hur länge kunde jag ha sprungit nu? Nu har jag lyssnat på 3 låtar, hur långt kan det vara? Osv osv. Nästa gång jag gav mig ut så tänkte jag; musik måste jag ha för att stå ut, men vill slippa tänka på hur långt jag sprungit, hur lång tid jag varit ute. Så jag satte helt enkelt en ”okej” låt på repeat. Märkte efter ett tag att jag kopplat bort de tankarna och sjöng låten som ett mantra inne i huvudet. Efter några veckor klarade jag de där 6 km utan stopp ?
Gissa om jag var mallig.
Det är fortfarande inget kul men det är okej emellanåt ?
Bara en liten historia om hur en ”spring-hatare” fixade ett stort hinder
Ps.
Du är grym som tar tag i tanken hur trist du än tycker det är ?♀️?
En helt randomtanke som slog mig nu….Säg att barnen har umgänge med sin sk far. Ett av barnen gör sig illa så pass att det behöver sjukhusvård, ex bryter en arm, ringer P dig då??? Eller ber han nån av de andra barnen ringa dig?? Eller sköter han det själv, säg att barnet behöver stanna över natten för operation eller så…. Hur tror du han skulle bete sig???
Det här har jag funderat mycket över. Jag VILL tro att han skulle ringa men helt ärligt så tror jag han ber nån av ungarna att ringa.
Om nån av dem skulle göra sig så pass illa så skulle jag vilja vara med på sjukhuset och jag tror även att han då skulle lämna. Men det är bara vad jag tror.
Men en gång i början av det här så ramlade Lovelia från våningssängen och slog i så hon fick ett helt igenmurat, uppsvullet knallblått öga. Han kom för umgänge precis när jag skulle åka till akuten. Så han såg henne alltså och hon såg hemsk ut. Jag lämnade alla andra barn utom Novalie tror jag till honom. Det tog TID på sjukhuset som alltid och då hade han umgänge i några timmar bara. Jag messade honom att det skulle dra ut på tiden, de kallade på nån mer specialiserad läkare, och pratade om sprickor i ögonhålan och eventuella åtgärder.
Han svarade med ett ok.
När jag kom hem… så hade han stuckit hem för nån timme sen och lämnat över småpojkarna som då var 2,3 år till Corrinda och Robban som var 12,13-ish, och inte ens ute, utan Trixie var den som hade koll. Hon bör ha varit 8,9 nånting, jag är osäker på vilket åt detta var. De hade inte ätit eller sovit, Jamie sov middag då, och jag fick ett ganska bra bevis på hur annorlunda han blivit. Han hade aldrig gjort så förr, då hade han stannat för att ta hand om barnen och för att han ville veta hur det var med Lovelia. Han frågade ingenting om henne, varken då eller senare.
Samma när Jamie nästan bet av tungan när han ramlade. Inga frågor. Det här skrämmer mig en del faktiskt för OM.., så vet jag inte hur han agerar. Men jag hoppas som sagt på vettigt. ??