Godkväll!

Jag har landat i fåtöljen efter att ha fått klart delar av det jag föresatt mig. Det som var absolut nödvändigt:) Eller det där lät inte helt korrekt, jag menar att jag hade en lista i huvudet, där det viktigaste var en deadline i skolan och en på ett samarbete. Det är klart:)

Sen hade jag nästa punkt på listan att gå en långpromenad med Doris och det är minsann också avklarat. Lagat mat stod långt ner, men även det kan jag bocka av, pannkaka. Tar sin lilla tid att grädda, men jag tycker ju att det är gott så det får gå. Jag lyssnade på bok mestadels, men sen kom Patricia och snackade:)

Pannkaka är en vattendelare har jag förstått på senare år. Jag har alltid trott att det är middag. Att alla äter det så. Jag har väl umgåtts med folk som tycker som jag:) Nu har jag insett att väldigt många tycker det är nån slags efterrätt eller mellis eller så, absolut inte mat. Det är ju helt galet. Pannkaka är mat, möjligen med soppa som förrätt. Så åt man det när jag var liten, och det var ofta ärtsoppa före. Det är gott, men barnen totalvägrar. Med tanke på att det om något ser ut som ”har jag ätit, eller ska jag äta?” så förstår jag dem;)

 

Vet ni vad jag är mest förvånad av allt över idag? Jo, att det är torsdag. Igen! Och att det är den första jäkla oktober… Det var ju sommar nyss. Om en liten vecka, om allt går som planerat, Ta i trä osv, så har jag foten i paket. Jag kan inte ta in det, och inser att jag inte fattat att det är planen. Men det har blivit uppskjutet så många gånger, om än inte i sista sekunden, men å andra sidan har det inte varit en pandemi tidigare;) Jag tror på fullaste allvar inte att den här operationen kommer att bli av, så vaknar jag med gipsad fot, (eller hela benet vem vet?), så kommer jag bli extremt snopen.

Bra inställning va, snacka om att prokrastinera:D

Vad ska göras då? Jo det ska flyttas en sena för att få till lite bättre funktion i foten.

Det har varit turer hit och dit. Först gick det inte att göra något alls. Sen skulle det här göras. Sen var det helt förkastligt att göra det. Och nu ska det göras. Det har gått från ortopedernas bord till plastikkirurgen. Jag har kalla fötter kan jag lova:)(hehe) Jag vet vad jag kan idag, och jag är ju inte begränsad mer än att jag får ont av ortosen. Utan den snubblar jag.;) Så det ska såklart bli skönt att kanske slippa  allt sånt. Och begränsad kommer jag ju alltid vara, om än att jag är en tjurskalle som inte ser det så:)

Men, det finns ju liksom inga garantier. Jag bara antar att det inte kan bli sämre, men bättre, annars borde de inte göra det. Rent krasst vet jag inte om det kan bli så jäkla mycket sämre, för att citera en av ortopederna jag träffade ”Jag tror inte att jag sett en så dålig fot någonsin” Nä, såklart inte, jag brukar ha rekord i sånt som inte är så positivt;)

Det som nu spökar allra mest är att jag inte ska kunna träna som jag vill på evigheter. 6-8 veckor i gips, viktigt att senan får läka fast ordentligt på sitt nya ställe, och sen… ett halvårs rehab. Men hallå, HIT, Cirkelfys, plaza…? Tmi antar jag att jag kan sitta med på ett hörn, och veva med nån vikt, men bara tanken på att inte få träna som idag gör att jag funderar på att strunta i det:D

Det är ju liksom det enda jag gör. Sorgligt kanske, men det är så:) Kunde varit värre, kunde vara att det enda jag gjorde var att äta godis;)

Nejdå, jag fullföljer så länge de inte säger att det kan bli katastrof. Våga vinn, typ:)

Jag strutsar vidare, så får vi se.

För att tala om träning, så har jag stenhårda överarmar, de riktigt känns i allt jag gör, så kan det bli när det är mycket armar på schemat;)

Igår dubbla pass, idag vila, i morgon dubbla pass.

Sen är det helg! Jag ska släpa ris och passa barnbarn, det blir kul:)

Jack ska sova här, så det blir extra mysigt ♥ Han är två år gammal nu, och det finns få saker som är så himla härliga som tvååringar. Jag vet att jag många gånger sagt att en sån skulle man alltid ha i huset, för de ger så otroligt mycket glädje. De har en jävla vilja också, och energi för en hel bataljon:)

Jag borde läsa lite litteratursociologi också, och skriva en läsrapport om den, men det är inte riktigt dags för det än. Däremot ska jag sätta fart och skriva vidare om Martin, honom längtar jag ju efter nu. Han och jag har haft en break hela sommaren så det tar lite tid att att hitta tillbaka till varandra:D

Nu ska jag kolla på Blade Runner 2049 eller nåt, hittills är den apkass. Hur jävla mycket kan man dra ut på scener? Ryan Gosling och Harrison Ford, borde kunna vara ok, men nja:)

Vi kanske hörs senare, annars i morgon:)

 

Igår fyllde min andra dotter år. Hon som kom som en virvelvind och visade att det visst går att älska lika mycket ännu en gång. För som de flesta så undrade jag hur i hela friden jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket som det första. Man tror nånstans att kärleken är begränsad men så fel det är:)

Man delar inte kärleken mellan sina barn, den bara ökar och ökar. Jag har nio underbara ungar och jag älskar dem alla lika innerligt och mycket. ❤️

Det där är svårt att fatta innan man upplevt det, men det öppnas upp ett nytt rum i ens hjärta för varje barn:)

Patricia Christina, andranamnet ett släktnamn. Syrran heter så och det kommer från min pappas sida av släkten. Patricia för att det inte dög med något annat än ett ståtligt namn när man börjat med en dotter som heter Janelle, och var först i Sverige med det:)

På dåtiden visste man sällan vad för slags sort man väntade på, en gosse eller en flicka. Ultraljud gjorde man men dels var de svåra att tyda, dels fanns det nån slags policy att man inte berättade för de blivande föräldrarna. Det för risken att det blev fel, och att det tydligen var många aborter som gjordes för att det var fel kön. Fråga mig inte om sanningshalten i det men så sades det.

Jag har många bekanta som fått veta att de väntade det ena eller det andra och sen visade det sig vara tvärtom. Det är lite jobbigt, att ha bondat med en son och kanske inrett i blått med byrån full av sjömanskostymer:) Nej, men allvarligt så har det för flera varit svårt att knyta an när de så länge trott det varit det andra könet. Inte så konstigt alls.

Jag ville inte veta så för mig spelade det ingen roll. Det tog ända till barn nummer sex innan vi tog reda på det i förväg:)

Jag har alltid trott att jag skulle få en son först, sen en dotter. Och därefter trodde jag inget mer. Två barn var liksom det man hade🙈

Första barnet blev en tjej, så då måste ju andra vara en kille, det var jag helt på det klara med. Först när barnmorskan höll upp Patricia så insåg jag hur väldigt gärna jag önskat en till flicka:) Det var verkligen en extra bonus. En tjej till! Två döttrar❤️

Hon är mörkhårig till en början, för att sen bli blondare än blondast:)

Jag var orolig för vad Janelle skulle tycka om sin syster. Hon var 21 månader gammal och alltså inte ens två år. Det var svårt att veta hur mycket hon förstod. Och det hade jag inte behövt oroa mig en enda sekund över:)

När hon fick se Patricia så pussade hon henne på kinden, strålande av lycka och sa: Nellis bejis😍 sen lämnade hon helst inte hennes sida. Så mån hon var om henne. Hon älskade verkligen sin bebis:) Hon kunde inte säga Patricia utan det blev Pisa, som sen blev Pisan som hon sen fått heta:)

Bland familjen då, ohana, kompisarna kallar henne för diverse annat. Men för oss är hon Pisan😍.

Hon och jag har ofta varit på kollisionskurs under åren. Det finns ingen som kan reta upp mig som hon kan, samtidigt som hon mest troligt tycker exakt detsamma 🙈Hon är impulsiv och gör saker som hon sen ångrar, och så står jag där och nickar när hon säger att hon borde lyssnat på mig:)

Vi är lika i väldigt mycket och så vansinnigt olika i annat. Som det brukar kunna vara:) Jag kan oftast läsa henne som en öppen bok. Vi kan sitta och snacka i timmar om allt och inget.

När han som var mannen i mitt liv bara försvann, lämnade hemmet en natt för att sen aldrig komma tillbaka, eller ens prata med mig😳så steppade Patricia in som den andra vuxna i familjen. Hon har axlat en tung börda. Hon har alltid varit en liten Lill-mamma, som pysslat med syskonen och hemmet. Hon gillar ordning och reda, så till den grad att hon faktiskt är pedant. Just där krockar vi väldigt ofta fortfarande 😂för jag är slarvig och tycker att Good enough är alldeles tillräckligt. Det måste inte skina om köksbänkarna;) Men hon får ont i själen av stök.

Patricia är väldigt duktig på att laga mat, hon pytsar ihop saker som sen blir jättegott, eller så följer hon ett recept hon hittat. Hon har ett gott öga för inredning även om hon inte själv tycker det:) Hon älskar att fixa med hår, smink, naglar och allt vad det är, och älskar kläder 😂För att sen mestadels skrutta runt här hemma i mjuka myskläder eller träningskläder:)

Att hon fyller 25 när jag är 23 är ju högst märkligt, men så är det. Hon är en alldeles fantastisk unge (alltid min lilla unge!)och jag älskar henne till månen och tillbaka. Forever and a day❤️