Fick en bild från en kompis för ett tag sen.

Jag har ju pratat med reportern så jag blev inte förvånad, men jag hade glömt det. Just det här med att jag är singel visade sig bli en liten spinoff som resulterade i att jag förra veckan fick ett brev. Ett handskrivet brev, från en kille. En kille med förvånansvärt fin handstil, säger jag fördomsfullt eftersom varenda manlig individ i min närhet skriver som krattor 🙈

Jag var helt övertygad om att det var från en tjej:) Det är inte jätteovanligt att jag får brev, och jag uppskattar det väldeliga. Ofta är det från väldigt unga personer som sett något i mig som de saknat hos sina egna föräldrar. Allra oftast är det ju såklart ett mail, eller ett DM på instagram. Ibland ringer det, och det är ju lika lyckosamt som att vinna en miljon eller två, jag svarar otroligt sällan på okända nummer:D Män som är snäppet äldre än vad jag är, de ringer. De letar fram mitt nummer, vilket inte är så svårt, och sen ringer de. Jag är ledsen att säga det, men det har hittills aldrig varit någon som fått det att pirra till det minsta lilla någonstans, om vi inte tar med obehagspirret då;) Jag kommer aldrig att vara otrevlig mot någon som tar av sin tid för att kontakta mig, men därmed inte sagt att jag uppskattar det. 😅 De är en bidragande orsak, tillsammans med alla förbannade telefonförsäljare, till att jag inte vill svara längre.

Nu sprättade jag upp brevet, och det började med: ”Hej jag heter XXX och är en kille på 35år från XXX.” Jag blev förvånad som sagt, att det var en kille och inte en tjej. Lite smickrad såklart. Ett handskrivet brev är ändå mer effort än att skicka ett dm. Eller hur?

Halvvägs så skriver han att han sitter inne. Nämner anstalten vid namn, och säger i meningen efter att han inte är kriminell utan bara begått misstag. Jo, kanske det. Eller? Plötsligt blev det fullt begripligt med det handskrivna 😂

Han var inte på något vis obehaglig eller otrevlig. Han hade sett mig i Familjen Annorlunda, (de kanske bara har fyrans alla repriser på fängelser idag🙈) och sen läst i en tidning att jag var singel, så chansade lite. Ja, i och för sig, jag gillar ju att vara singel så en intern vore ju inte helt fel kanske;) Man får iaf fortsätta göra som man vill, tänker jag. Men nej, skämt åsido, jag ser bara trubbel där.

Jag kommer svara. Det är så jag är uppfostrad🤷‍♀️ Vad folk än gjort så kan man alltid lyssna på vad de har att säga. De flesta förtjänar en andra chans. Jag har ingen aning om vad han sitter inne för, men med tanke på att det var en säkerhetsklass 1- anstalt så antar jag att det kanske inte är för fortkörning. Jag är inte säker på att jag vill veta, samtidigt som jag såklart är nyfiken.

Jag kommer alltså svara, tacka men säga nej tack. Det hade jag gjort om han skrivit i dm eller ett mail. Jag hade inte svarat om han ringt dock;)

Det här var något nytt, jag har aldrig tidigare fått brev från ett fängelse. Men det är ändå lite samma sak som med de väldigt unga människorna eller de som har olika svårigheter i form av ex asperger och liknade, med de grövsta diagnoserna. Jag vet att många av oss mammor från Familjen Annorlunda blivit kontaktade av människor som inte mår helt bra. Jag tror att vi upplevs som trygga och som ett föräldraideal som de saknat. Jag har haft flera som antingen inte vågat berätta för sina föräldrar att de är gay, eller så har familjen förskjutit dem när de berättat, många vars föräldrar skilt sig och den ena blivit väldigt frånvarande, unga personer med självskadebeteenden och jag får massor av mail/dm från tjejers vars män dragit, eller som beter sig som skit mot de gemensamma barnen.

Männen/pojkarna skriver ungefär samma saker, men det de har gemensamt är att de blivit övergivna, eller dumpade. De tror ofta att det bara är att kontakta mig så kan vi dejta. Inte troligt. OM jag nu skulle dejta så skulle jag väl inte välja en kille som precis avslutat ett förhållande och där det är drama, kris och panik? Varför skulle jag utsätta mig för det? Det är fan samma sak när man är ute, de där killarna som är nyskilda och vill sitta och älta sina ex är väldigt frekventa. Jag erkänner bara för er nu då: Jag är inte intresserad🤣 Lös eran skit, och gör det utan att skaffa en ny tjej. Väx upp, be a fucking man. Kom inte och gnäll hos mig.

Men tydligen så både ser jag ut som och uppför mig som en samtalsterapeut. 🤷‍♀️ (Fast jag brukar ursäkta mig så fort jag ser var det barkar och sen kramas extra mycket med någon av de killar jag kom dit med, kompisarna, men det vet ju inte de nydumpade. Nån gång kom en av kompisarna och presenterade sig som min äkta make😜jag antar att jag sett extra desperat ut då.😂)

Nåväl. Jag känner ett ansvar, speciellt för de unga som kontaktar mig. Jag vet att jag har betytt något och gjort skillnad i någras liv. Det är tretton år sen FamiljenAnnorlunda med oss sändes, och de som hörde av sig då är vuxna idag. Jag blir rörd över att de ser mig som någon som skulle kunna lyssna. Det blev jag även av den här killen. Som gjort nåt korkat, och som av nån anledning bestämde sig för att kontakta mig.

Samtidigt. Rent krasst. Han sitter inne, för något som kräver högsta säkerhet. Det är ingen jag vill hamna på shitlisten hos. Förr eller senare kommer han ut. Därför kommer jag svara, vänligt men noll inbjudande till vidare kontakt. Jag hoppas att han kommer tänka att det var hyggligt av mig, men att jag var tråkig och sen glömmer han bort mig.

Problemet nu är att jag omöjligt kan komma på något att säga som inte blir som ett förmanande😂 ”Det skulle du tänkt på Liiite tidigare eller hur?” snurrar i huvudet;) Jag vet ju heller inte hur länge han ska sitta, så att säga något om framtiden blir svårt. Samma sak med det vackra vädret… Jag vet inte speciellt mycket om fängelser men misstänker att de inte direkt har sol och bad på schemat?

Jag tror kanske att han mest har tråkigt och vill inleda en brevväxling med någon, vem som helst. Men med tanke på vad ett frimärke kostar dag, femton spänn sa nån (😬) …. Eller nä, det kanske är taskigt. Han lär ju pröjsa det han med, eller? Jag VAR en fantastisk brevvän en gång i tiden, som svarade med vändande post, men nu – herrejösses jag kommer ju inte ens ihåg hur man skriver för hand. Och blir lika förvånad varenda gång över hur jobbigt det är, man får ju ont i handen direkt och handstilen blir som snubbars – kråkliknade;)

Nä, vad tycker ni? Borde jag inte svara? Men min absoluta inställning är att jag svarar, en gång i alla fall, om någon kontaktar mig. Inte om det är ett plumpt sexinviterande förstås, men om det är ett normalt samtal. Har man tagit av sin tid, så vem är jag att nonchalera det?

Nu ska jag gå och testa min nya TENS-maskin! Om ni vill ska jag försöka skaka fram en rabatt till er, för jag vet att flera av er använder eller skulle vilja ha en egen. Om den är hälften så bra som min förra som lagt av efter lång och trogen tjänst så kommer den vara grym:)

Återkommer! Hörs snart:)