Idag är det elva år sen som min dåvarande man reste sig upp och lämnade familjen. Det gjorde han efter att jag konfronterat honom med ett boardingkort där hans och hennes bagagetaggar satt. Det hade inte varit något märkligt med det om han inte tvärnekat till att de två åkt till Thailand tillsammans. Men han hävdade att han åkte ensam och var ensam hela tiden. Han skulle enligt sin egen utsago åka med ”Bosse”. Jag antar att denna Bosse egentligen var kodnamn för ”den andra kvinnan”. ”Bosse” var enligt honom en slags kollega, en annan knalle som åkte på samma marknader. Jag hade aldrig någonsin hört talas om nån Bosse, men utan bevis är det svårt att ifrågasätta.Jag VILLE lita på honom även om jag faktiskt visste redan då att han var otrogen. Det var något jag bara visste. Ni som varit i den situationen vet vad jag menar, ni andra inte. Men man vet. Eller så vet man inget alls. Eller så misstänker man. Det är inte enkelt men magkänslan är oftast en bra vägledare.

Nåväl, när han ringde hem, för jag hade typ befallt honom att ringa och prata med barnen, så frågade jag hur det var med Bosse. Eh, öh va? Jo juste, Bosse ja……öhum, han är inte här. Hans thailändska frus syster blev inlagd på sjukhus så han var tvungen att dra dit. Ok. För jag är dum i huvudet, right? Att han och Bosse skulle åka till den andra kvinnans hemby … det var kanske bara en slump? Uppe i bergen istf havet som han älskar. Mmm. Just det. Att han lämnat sin vigselring som han alltid hade på sig, hemma, var kanske en annan ledtråd. Men nej, den hade minsann blivit för stor. Alltså, alla dessa lögner. Det är de som är värst. Det är de som gör att tilliten till alla skadades hårt. Om min partner i vått och torrt sen 26 år, mannen som är far till mina barn, kan ljuga så för mig, vad kan då inte helt random folk göra?

Hur tragiskt det än låter så finns det en förklaring till att jag är singel och faktiskt inte är speciellt intresserad av att inleda ett förhållande. Jag orkar inte deala med tillit. Orkar inte bli sviken.

Nåväl. Det är elva år sen idag. Det följde några år med kaos och katastrof. Panikgråt och uppgivenhet. Och ett jävlar anamma som jag inte visste att jag hade i mig:D

Ni som sa att det med åren skulle bli bättre. Att vår brist på kommunikation skulle lösa sig, att han och barnen skulle få en normal relation. Och allt annat som folk sa, gärna med en passning till mig för att jag var the bitch i det hela. Till er vill jag säga: Det har gått elva år nu. Och absolut inget har förändrats till det bättre. Tvärtom träffar han barnen mindre än någonsin. Sist de fem yngsta träffade honom på ett umgängestillfälle var dagen innan nyårsafton 2022/23. Det är över ett år sen. Han svarar inte när de messar God Jul Pappa. Han svarar oftast inte alls, om det inte handlar om att nån av småpojkarna ska jobba på marknad. Med hans fru, den fd andra kvinnan. Frun som mina pojkar tycker bättre om än sin egen pappa. Honom är de lite rädd för. Jag ska ärligt säga att jag fortfarande föraktar henne för att hon inte lät bli att involvera sig, hon har ett ansvar precis som han. Men, hon tycker iaf om mina barn, och vill vad det verkar som, träffa dem. DET får hon ändå en liten guldstjärna för:)

.

Jag har drömt om honom i natt. Jag gör det mellan varven även om det tacksamt nog är rätt sällan. Nu var det antagligen för att jag hörde honom i ett radioinslag från Distingsmarknaden som flyttats och numera är fredag-lördag och heter nåt som menlöst som Uppsala vintermarknad. Hans röst är ju precis som vanligt och han lät glad, det gick bra.

Jag drömde att han av nån anledning var tillbaka i mitt liv, jag skulle leva med honom nu, i ett stort och superfint palats. Han var bedjande och uppfyllde alla mina önskningar och jag kände bara NEJNEJNEJNEJ. Men av nöden tvungen hade jag inget val. Jag gick runt där  och allt var som vanligt, som det var förr och min enda känsla är FUCK. Jag vill inte leva med honom, jag får panik och jag vaknade i panik och tänkte: ”Vad fan har jag gjort? Gick jag med på det där?”  😀

Det är generellt så jag drömmer om han är med, det är aldrig guld och gröna skogar utan det är motvilja och ångest. En enorm känsla av att vara fångad. Låst.

Jag kommer aldrig förlåta sättet han valde att göra. Det finns en miljon sätt att göra slut på men han valde det värsta. I ärlighetens namn gjorde han aldrig slut heller, inte öga mot öga, och inte heller när jag frågade gång på gång rakt ut om han verkligen ville skiljas? Då kom det omformuleringar och hittepå-shit. I stället för att bara säga: Jag är kär i en annan. Det hade jag såklart blivit ledsen som fan av, men samtidigt hade jag aldrig velat leva med någon som älskar en annan, det hade varit ett enkelt och skapligt snyggt sätt att avsluta. Jobbigt såklart, men ärligt. Jag gillar inte att bli ljugen för. Jag hatar att bli ledsen, och jag hade antagligen brutit ihop, men då har jag samtidigt vetat hur allt låg. Jag hade kunnat hantera det utefter sanningen. Inte som nu, att jag inte visste ett skit. Skulle han komma tillbaka? Var det bara en psykos, en utmattning, en depression?

Jag gillar inte den person han är idag, och jag känner honom inte längre. Den han var, den personen älskar jag fortfarande, men han finns inte längre. Jag pratar och berättar om honom för barnen, saker som han sagt och gjort, saker som vi gjorde, och det känns som att prata om nån fiktiv person.

Jaja, jag kommer aldrig förlåta och aldrig förstå. Men idag skiter jag i det:)

Det jag däremot tycker är lite trist är att jag blivit skapligt cynisk. Jag har alltid varit klarsynt och ser en stor bild, kan utan större problem se hur saker mest troligt kommer sluta. Som en bekant som skaffar barn med sin nya kille efter en kvart och är övertygad om att det är för evigt. Jag bara vet att det inte kommer hålla. Jag ger det några år, sen står hon där som ensamstående. Igen. Det är cyniskt. Jag säger det inte högt, för varför ska jag regna på andras parader? De får göra sina egna misstag, om de inte speciellt frågar mig efter råd så avstår jag från att ge dem, eftersom de inte är önskade.

Jag får rå-panik om en snubbe visar intresse. Alltså RÅ-PANIK. Hade det varit Johnny Depp hade jag kanske inte fått panik;) men vanliga medelålders gubbar som oftast dessutom precis skiljt sig, och inte klarar av att leva ensamma ens en månad. Tar första bästa. Panik. Överlag tycker jag att folk borde lära sig att vara ensamma först, innan de ger sig in i en ny relation. Jag tycker män är patetiska som direkt ska skaffa ny. Cynisk som fan. Samma gäller såklart kvinnor. Så fort ett förhållande tar slut aktiveras profilen på Tinder och Match. ORKA! 🙂

Jag vet att jag skämtade strax efter nyår 2020 om att män i allmänhet har en ny kvinna inom tre-fyra månader, medan kvinnor väntar sju år innan de ger sig in i ett nytt allvarligt förhållande. Då hade det gått sju år och jag skrev att jag kanske borde börja dejta iaf.

Då kom en pandemi och sa effektivt ”Glöm det gumman!” 😉

Tydligare än så kanske det inte kan sägas? 😀

Jag behöver verkligen ingen partner. Jag har män i mitt liv, Jimpa, fotbollskillarna, andra killkompisar, och jag älskar dem allihopa. Men bara tanken på att ha en partner, som ska hållas nöjd, som ska lägga sig i, som man ska ta hänsyn till – nope. Jag har helt klart skaffat mig ett kanske orimligt stort behov av My Space;)

Men framför allt tror jag det handlar om att jag inte är beredd att lägga in känslomässigt kapital. Att hamna i det där med att undra om han ska ringa, varför han inte ringer, om han bara låtsas vara intresserad, om han har en fru nånstans, om han bara är ute efter en affär på sidan om, om han menar det han säger och så vidare. Jag har varit biktfader och samtalsterapeut  tillräckligt många gånger för att absolut inte vilja hamna där. Jag orkar inte vara orolig, trånande och ledsen. Det är enklare att vara ensam:D

Jag inser att det kanske låter deppigt som fan, men jag ser det inte så. Tvärtom – Jag är fri att göra vad jag vill när jag vill. Det är härligt:)

Det kanske kommer nån som är tillräckligt intressant för att jag ska ge upp det, men innan dess så är jag nöjd som det är. Dessutom, och det här är cyniskt som fan deluxe – OM man skulle träffa sitt livs kärlek och så dör han… (För sanningen är ju att man är på dösidan nu;) ) Det är också ett slags svek, om än inte med mening. Det skulle jag inte palla. Då borde man med andra ord skaffa sig en ung kille. Och då får man oroa sig för att han ska inse en dag att man är en gammal risig hagga och bli bortvald till förmån för en yngre och fräschare förmåga. Och hur ung är egentligen för ungt? Tre år, tio år, femton eller kanske 25?

Nej, det enklaste och det som ger mest sinnesfrid är att vara singel:D Fördelarna överväger vida nackdelarna 😀

Med det sagt, så hade jag inte varit ute och svirat igår, med två KILLKOMPISAR och Helen, så hade jag skålat i champagne idag. För att fira att jag i elva år råddat min familj ensam. Jag har fixat alla kalas, alla konfirmationer, studenter och fester på egen hand. Allt vabbande, alla sorger och bekymmer. Alla glädjeämnen.

Med hjälp av mina föräldrar och syrran. För familj kan inte svika, det är de enda jag litar på till 100%. (Jo, fel av mig, familj kan visst svika, men MIN familj jobbar inte så.)

Jag skippar alltså champagnen men kanske ska ta fram den där tårtan vi har i frysen, för att fira gemensamt med barnen. Vi är de vi är på grund av det som hänt. På gott och ont. Men oavsett så kommer jag alltid att vara överlycklig över att jag inte behövt missa halva tiden av barnens liv. Det är värt allt. ♥

Jahopp:) Jag slutar nu:) Återkommer senare tror jag, eller i morgon:)