Jag och Robban, min äldste son, har ju börjat se serier ihop. Det var inte meningen, utan jag satt och hade precis börjat se LOST, när han kom. Han såg den för några år sen, jag på dåtiden, och eftersom den är jäkligt fångande så fastnade han. Rätt jobbigt att kolla serier ihop med någon, det är jag inte van vid. Å andra sidan är det ju rätt trevligt. Jag började se Game of Thrones med Corrinda men sen blev det semester och hon drog iväg, och sen tappade vi bort den. Nu har vi inte den kanalen längre. Jag har också sett Prison Break med Corrinda och Patricia.

Lost är jättemånga avsnitt och det var ju himlans trevligt att se dem ihop med honom, det är ju inte som att vi hänger annars. Efter Lost körde vi Peaky Blinders och sen Stranger Things, och sen var vi less på varandra:D Dessutom kunde vi inte enas om vad vi skulle se. Jag hade också skitmycket annat jag behövde göra på kvällarna, och sanningen är ju att man bortprioriterar saker för att kunna glo på serier. Men så lugnade det ner sig, och när han kom och hade ändrat sig om The Walking Dead som jag ville se, men som han sett, och nu kunde tänka sig att se om, så blev jag superhappy.

Alltså kollar vi nu på The Walking Dead, som är en ZombieApokalyps. Fattar inte helt hur den första zombien uppstod och Robban blir lite less på mig när han förklarar och jag inte fattar ändå;) typiskt snubbar ju. Men jag fattar det som att det är nåt virus, och att alla som dör blir zombies. Blir man biten av en zombie så dör man och vaknar till efter några timmar som en zombie, det är alltså quickfix-vägen, men även om man ”bara dör” ska man tydligen bli en levande död. Fast det stämmer inte för det ligger en massa döingar lite här och var som ju inte blivit zombies.

Skitsamma, logistiken kanske hatar en aning i manuset, jag vet inte. Men fy fan vad jag tycker den är bra:)

Jag gillar ju fantasy, och sci-fi och det här är ju det. Det är en undergångshistoria, världen som vi känner den, går under. Jag tror inte på zombies, inte för en sekund, vilket gör att det går utmärkt att se på den. Steven King har ju skrivit Pestens Tid, och där drabbas världen av en influensa, och merparten dör, det är ju samma historia nu fast med zombies. Det är absolut inget jag vill vara med om, det räcker med pandemin som var.

Jag tror det fascinerar mig just för att det är nära, det kan hända, som med en pandemi, vi visste faktiskt inte hur den skulle sluta. I början var den ju jävligt dödlig, och slog skoningslöst omkring sig. Jag erkänner att mina tankar var hos Steven King både en och två gånger. Jag tror att det är så vår värld kommer göra, för att re-starta sig själv, en pandemi som dödar de flesta. Det är ju ett klassiskt sätt. Big bang, dinosaurierna osv. Jag tror det är ett virus som kommer återställa jordens befolkning till något som är hanterbart. Herregud det låter ju Armageddon-likt men ni fattar:)

Ett zombievirus är något som inte kan hända, med andra ord kan jag se det som en ren fiction. Jag har jättesvårt för att se filmer som bygger på riktiga tragedier, som alla de filmer som gjordes efter 9/11, eller tsunamin. Jag tror det finns en film baserad på Utøya? Den kommer jag absolut aldrig se. Jamie var en vecka gammal när det hände, jag satt hemma i min vackra, vackra bebisbubbla, när Breivik trasade sönder en bit av världen. Jag satt med Jamie i famnen och kunde inte släppa nyhetsrapporteringarna, hörde om barn och ungdomar som låg under klippor och smsade med sina föräldrar att han stod ovanför dem med en k-pist, sköt allt och alla. Hörde rapporterna om ungar som kastade sig i vattnet för att simma och han står och prickskjuter från stranden tills huvudena försvinner. Han klagar över att han har det tråkig i fängelset … buhu, stackars dig. INTE. Jag tycker han kan sitta där och ledas och hoppas innerligt att han dör av hög ålder så han får ha tråkigt länge. Det är ett bra straff. Han kunde få bara vatten och bröd också så hade det varit ännu bättre, och varit fastkedjad i väggen med en tung kedja.

Nåväl. Walking dead handlar ju om en grupp människor som försöker överleva, och det är många skott i huvudet, eftersom det är så man dödar en zombie. De bor i tält, tvättar i sjön och är konstant på sin vakt. Jag har sett två säsonger snart och är redan döless på alla jäkla zombies som kutar runt och attackerar folk. Alltså less som i att jag tycker alla zombies är taskiga, att de förstör och är jobbiga;) Jag inser att jag garanterat skulle vara en av dem som lärde mig hantera ett vapen, och inte en som förväntar mig att bli omhändertagen. Jag lever mig in i det här, och drömmer numera om zombies, hur man ska göra för att undvika att dra på sig deras uppmärksamhet, hur man förebygger så de inte kan komma nära osv osv.:)

Jag kan inte döda i verkliga livet. Jag kan absolut inte vrida nacken av en fisk, eller liknande. När nån av katterna tagit en fågel som ligger halvdöd så kan jag omöjligt hjälpa den genom att ta ihjäl den, utan jag låter katterna göra sitt jobb. Möjligen skulle jag kunna skjuta något, det är på långt håll, men jag är jäkligt tveksam. Jag tror kanske inte att jag skulle älska att hacka en yxa i skallen på en zombie, men det är ju det som är det fiffiga, de finns inte. Kommer aldrig finnas, så jag kan fortsätta tro att jag är kapabel:D

Jag hade en fundering runt det här, som jag skulle komma fram till, men nu har den försvunnit. Min hjärna känns ungefär som en zombie, jag har huvudvärk och är vansinnigt seg idag;)

Det är nollgradigt och har snöat, svinjävlakallt och jag hade en tanke på att ta en promenad men det lockade ju inte det minsta. Jag hatar att frysa och just nu fryser jag mer än jag gjort på hela vintern. Den här kylan är inte att leka med, den kryper in under skinnet, in i märgen. Jag tror jag ska gå och duscha i stället, sen vänta in Jamie för att se Robinson med honom, och sen kanske sova.

Men – jag vet ju att det är lönlöst. Jag kommer bli piggelin deluxe efter tio. Så är det alltid. Igår exempelvis, jag sov i princip inget, pga saker jag inte orkar dra just nu, återkommer till det kanske. Somnade till lite på morognkvisten bara för att vakna av väckarklockan 7.30, Jamie hade cup. Jag kunde inte sova mer utan klev upp och drog igång dagen, sen städade jag precis hela dan. Trött som en gnu, men ville inte pausa för en Nap, för då skulle jag med största sannolikhet inte komma igång igen:) Städade till halv elva kanske, satte mig i soffan och försökte koppla av, lagade en väska, grejade med nåt annat, började virka. Blev pigg. Piggare. Piggast.

Klockan blev tolv, ett, och två och jag var pigg som en mört. Kröp i säng vid tre, kunde inte sova, och somnade sen framåt fyra. Jag har förlikat mig med det här för länge sen – jag är en nattmänniska. Det är en aning segt vid fyratiden men efter nån timme där är det okej igen:) Jag jobbade natt för många år sen, trivdes som fisken i vattnet, och om det bara var lite att göra vid fyra så var det noll problem. Hade man däremot tvärlugnt så man mest satt av tiden då var det extra jobbigt då. Det som till sist gjorde att jag valde att sluta var, förutom att Trixe föddes, att jag inte gillade att sova bort de ljusa timmarna på dagen, allra helst vintertid. Då kändes det verkligen som att vara i en evig natt, jobbade jag tre nätter på raken så såg jag inte dagsljus på flera dagar. Däremot att sova några timmar mellan 8-12 var suveränt, det gjorde jag om jag jobbade enstaka nätter, eller om jag skulle gå av efter ett par.

Jag är en nattuggla:)

Nu däremot, klockan är snart halv åtta, är jag så trött:) Jag ska gå och duscha och sen vika tvätt så kommer det nog ge sig:)

Ha det bra:)