Igår var det ett nytt ärende för PeCa´s FixarService som hanterades:)

Den här gången var det en krånglande persienn som behövde lite omsorg, den befann sig hos mamma.

Syrran, alltså Pe, och jag, dvs Ca, lassade in verktyg och en ny vridpinne i bilen och ryckte ut.

Ni vet exakt vad det här är, det är den pinnen man snurrar på för att vicka persiennerna. Nu hade den gått av och mamma hade ljust i sovrummet.

Vi kan en hel del, pappa lärde oss väl, och vi tar alltid hjälp av våra konsulter om det behövs, dvs YouYube, Google och Chat-GPT. Räcker inte det så kallar vi in expertishjälp i form av Jimpa. Men det här var easypeasy! Enda problemet var att det var så förbenat tajt om plats.

Man ska ALLTID, om det inte handlar om farliga saker som el och vatten, försöka själv först. Det är få som inte klarar av enkla saker, men det är många som tror att det är alldeles för avancerat. Det är det oftast inte. Vridpinnen sitter ju på insidan av fönstret, och sen är det ett hål borrat genom fönsterbågen in i mellan rutorna. Där går en böjlig vajer täckt med plast och fäster i en pinne högst upp på persiennerna. Inga konstigheter. Jag pillade med att få loss skruven, det var ju inte så gott om utrymme, sen drog jag bara ut den på insidan, och så trädde vi i den nya. För att komma åt bättre skruvade vi loss den här grejen på insidan också. Helt enligt instruktionerna på YouTube:)

Ser ni att pinnen är kort? Det är för att man ska kunna trä igenom den böjliga delen i hålet, sen kopplar man bara på den längre biten och drar över en plasthylsa.

Klart.

Kolla så vicket funkar och sen är det bara att koppla ihop rutorna igen. Och vips har man fixat själv:)

Det tog oss en kvart, och det för att vi behövde leta reda på en tång för att kunna skruva upp den lilla skruven, Vi hade ingen så kort mejsel utan fick använda en bits som jag sen skruvade på med hjälp av tången:) Själv bytet tog två minuter. Max.

Hade mamma tagit dit en persienn-person hade det blivit dyrt. Nu kostade det tid, och en vridpinne då, men den hade syrran hemma.

Eller ja, mamma fick bjuda på kaffe såklart, och trevligt sällskap. Och sen ville hon ha sällskap på McDonalds och vilka är vi att neka det?😜

PeCa’s har en väldigt låg timpenning, MEN eftersom vi ibland är väldigt dåliga och långsamma så kan det bli dyrt ändå:D Oftast blir det dock helt gratis, och ibland kostar det oss pengar när vi själva står för materialet:)

Nu lägger vi till persienn-fixare på listan av saker vi gör, där finns sen innan flyttgubbar, tapetserare, avloppsrensare, slagborrsmaskinist, golvläggare, barnvakt, trädgårdsmästare, arborist, sy-service och vi städar och röjer på uppmaning. De som bor hos mamma brukar skoja om att de ska anlita oss, men sen väljer de ändå alltid Jimpa 🤷‍♀️ Diss:D

Våra nästa stora projekt, som är stora på riktigt och kommer ta dagar, är att röja. Mitt garage, syrrans garage och hennes vind.  Det har stått på listan några år, men ännu inte skett. Kanske blir det i sommar, kanske inte:D

Men apropå vind, så skulle vi bära upp en möbel där igår också. Syrran bor ju i vårat barndomshem och allt är kvar, det är där det mesta perfekt men ibland inte. I går började jag riva lite där, och kan, för vilken gång i ordningen vet jag inte, konstatera att syrran är en kartong-fantast:D Hon har förvärvat arvet från mamma och pappa väl, alltså alla jäkla kartonger som är bra att ha när man ska slå in paket. Jag skojar inte om jag säger att det finns minst fyra kubik med kartonger i alla möjliga storlekar på vinden. Det har det alltid funnits. Jag å min sida kastar kartongerna all världens väg, de tar alldeles för mycket plats, men sen önskar jag att jag hade ett urväl när jag själv ska göra paket😜 Men — jag kan alltid åka hem till henne och kolla vinden:D

Nu ”hittade” jag en kartong med mina gamla grejor. Vi rotade runt och jag fick fram en massa brev från brevvänner som jag tog med hem och ska läsa.

Jag hade flera brevvänner, Kanada, USA, Japan, Grekland, Frankrike och Tyskland, kanske någon mer jag glömt, och ett antal i Sverige också. Tjejen i Frankrike hade skrivit på FRANSKA? My god. Jag läste förvisso franska i högstadiet men hade en galen lärare och det enda hon lärde ut var hur man böjde verb. Seriöst. Jag kommer inte alls ihåg den här tjejen, Valerie verkar hon ha hetat, och eftersom det också låg mitt brevsvar till henne där, som kommit i retur med adressaten okänd, så antar jag att vi inte skrevs. Jag skrev att jag kunnat läsa hennes brev, med lite hjälp av fransk ordbok, och jag fattar faktiskt vad det står nu med, det är ju typ vad hon heter, hur gammal hon är, syskon och föräldrar och lite sånt bara. Jag kan absolut ingen franska annars. När vi var i Frankrike med ungarna för några år sen fattade jag absolut noll:)

De flesta av de här tjejerna, för alla utom en var tjejer, skrev jag med under några år, inte speciellt många gånger per år, men kanske nån gång per månad, max. Sen dök det upp en tjej från Tyskland, som jag absolut inte önskat mig när man skickade iväg önskemål om land och ålder, och jag surade lite över det. Men svarade ändå. Silke hette hon och vi blev superkompisar! Vi delade allt under några år, skrev svar med vändande post och det fanns ingen som visste så mycket om mig som hon. Det var enkelt att berätta allt, både det pinsamma, det dåliga och det bra. Det fanns ingen risk att hon skulle avslöja det och det var en väldigt nära och viktig relation. För oss båda:)

Vi skrev i många år, hon träffade en snubbe som hon gifte sig med, fick ett barn och vi hördes fortfarande, men mer sällan när vi blivit vuxna. Sen slutade hon skriva. Varför vet jag inte. Jag vet att hon fick något problem med synen, så det skulle kunna vara det. Det kan också vara att hon flyttade eller att jag flyttade. Jag försökte hitta henne några år senare, men utan framgång. Jag har skrivit brev till den adress hon bodde som barn, och den hon hade som gift, men inga svar. I nutid har jag också letat ett par gånger. Facebook är ju universellt men inte fasen hittar jag henne. Jag har kollat både hennes flicknamn och som gift men icke. Det är klart att det vore kul att hitta henne, men kanske är det också bäst att låta det gamla vara som det var och inte tro att vår relation är som då:D

Har ni haft brevvänner? Jag tror inte att det existerar idag  i den form som det gjorde då? Jag hittade ett brev från brevvänsförmedlingen också och där stod det ju typ ett namn och adress och att jag var den som skulle skriva det första brevet:) Plus att det stod lite vett och etikettregler som man skulle tänka på. Bra skit.

Jag skrev massor av brev förr. Jag har ju helt klart alltid haft ett enormt behov av att få skriva:) Idag skriver jag aldrig ett riktigt blev. Jag mailar en massa men då är det ju mer exakt det man behöver tala om, typ namn och adress eller så. Jag mailar pitchar till företag när det handlar om UGC-videos och jag skriver såklart en väldigt massa mail. Men, inga brev som på dåtiden. Där man berättar vad man gjort, vem man pratat med, hur det var, vad man längtar efter, skvaller om nåt och så vidare. Det är kanske en utdöende form av kontakt? Jag hoppas att det inte är det, men för mig existerar det inte.

Gör ni?

Jag kommer nästan ihåg mina brevvänners adress utantill:) Eller så här, när jag såg dem på kuverten kändes de väldigt hemtama.

Jag vill minnas att Mutsumi Komatsuzaki kallades för MutChan, och det gick väldigt, väldigt lätt att skriva hennes efternamn nu:) Det kan rimligen inte sitta i muskelminnet för jag skrev för hand då, men det var välbekant.

Minns ni förresten de här florstunna pappren man skrev på när de skulle skickas By Air Mail? Som att skriva på smörgåspapper:) De allra första breven jag fick från Japan var sådana där som brevpappret och själva kuvertet var samma, bara hopvikt på nåt vis.

Jag älskade brevpapper och fick det alltid när jag fyllde år. Det var stor skillnad, en del var osköna att skriva på, medan andra var som en dröm. Jag använde alltid bläckpenna:) Att skriva på engelska var like lätt, om inte enklare, som att skriva på svenska. Jag var riktigt vass på det. Idag? Nope. Jag klarar mig absolut, men det flyter inte och jag har tappat en massa ord. Dessutom har jag en bunt barn som hånar mig för mitt uttal? WTF kids? Jag har lärt mig skolengelska och det var den brittiska. Amerikansk engelska fick man inte använda, och fuck you kids, men jag använder det uttal jag lärt mig 😎 De är hemska, och jag blir skitsur. De fattar ju inte att det inte finns ETT korrekt sätt, eller uttal, det finns ju en miljard olika dialekter och accenter. Åk till London och fatta:)

Jaja, jag har inte hunnit läsa igenom breven än, men ska absolut göra det. Sen åker de tillbaka till syrran och upp på vinden:)

Det är SÅ KUL att riva runt där uppe, och vi kommer inte kasta allt, men det ska rensas kartonger:) och saker som liksom inte går att använda. Som skor som är kladdiga för att platsen smält, eller gamla slalompjäxor från 80-talet.

I mitt garage är det inte lika mycket nostalgi, men det finns en hel del att röja bland. Ska låna en släpkärra som vi kan köra skräp till tippen med:)

Nu ska jag snart sova:)

Hade finbesök idag av Patricia och Elias, han gillar att vara här där det hela tiden är en ljudnivå av snack och sorl. Han sover som en stock:) Givetvis plockar jag upp gossebarnet så fort tillfälle ges och sen lämnar jag inte tillbaka honom förrän det är absolut nödvändigt.

När jag skulle åka iväg för att träna kom Corrinda hem och tog vid med myset, det är perfekt ju med många som kommer och går. Träningen gick skapligt. Det är trögt när det är varmt och nu har det varit ett lite längre uppehåll som gör det jobbigare, men det var ett kul pass. Om än på Fyrishov som jag ogillar, men på sommaren får man ta det som bjuds.

Så, det var allt från mig idag, jag återkommer snart:)

Natti natti 🙂