Oktober rullade förbi mig mer eller mindre osedd, tack vare eller trots det taskiga viruset som högg klorna i mig.

Inget ont som inte har nåt gott med sig kanske, jag tycker oktober ofta är en väldigt lång och ganska jobbig månad, men nu försvann den bara 😀 Det är också ett sätt att undkomma månaden;) Dock måste jag ändå varna för att det kanske inte är ett optimalt sätt, helt frankt så är jag hellre lite allmänt höstdeppig än influensasjuk.

Men, nu är det november! Även det en gråtung månad för det mesta, men eftersom livet är som en toarulle – det går snabbare på slutet;) så har jag insett att bara man blinkar så har det gått flera veckor.

Grejen är ju att min totala avsky för höst och vinter sitter stenhårt förankrat i min emetofobi. Det är alltså kräkfobi. Alla vet ju att magsjukor ökar drastiskt på vinterhalvåret, och det innebär att min ångest inför det alltid stegrats ju kallare det blivit. Jag har på nåt vis nu kommit ur den här fobin, och idag kan jag utan större problem hantera den. Jag vill fortfarande absolut inte utsätta mig för risken att bli sjuk, men jag är inte längre panikslagen dygnet runt.

För så har det varit. I över 20 år, kanske närmare 30 faktiskt, så levde jag med en skitjobbig fobi som det är svårt att KBT-a sig ur. Som en läkare så oerhört icke-psykologiskt sa till mig den gången jag faktiskt sökte hjälp: ”Ja, jag vet inte jag, det är ju svårt, man kan ju inte direkt kasta spyor på dig.”

Nej, man kan inte det.

Har man exempelvis ormfobi är det en aning enklare att närma sig det obehagliga, steg för steg, utsätta sig för det på ett tryggt vis. Jag vet ju att man kan få börja med att prata om det, sen kanske se tecknade ormar på bild, sen tecknade ormar som rör sig, sen ett foto på en riktig orm på långt håll, sen närmare och närmare för att så småningom kanske titta på en riktig orm på ett terrarium a la Furuvik.

Man kan förvisso göra samma sak med kräk, men då utsätter man sig för en riktig risk, vilket man inte gör när det handlar om ormar:D

Jag kanske inte behöver säga att jag aldrig återkom till den läkaren? Eller att han inte var psykolog utan gjorde nån ST-period eller vad det nu var. Han är idag ortoped:D

Hur jag kom över fobin? Tja jag fick nog helt enkelt riktiga problem. Som en skilsmässa, som att bli helt ensam med nio barn🤷‍♀️ Det är inte heller något jag rekommenderar, om jag ska vara ärlig:D

Jag tror att det faktiskt var det som fick fobin på fall, jag blev helt själv, och öven om jag inte kunnat förlita mig på att vi var två, eftersom han faktiskt behövde jobba, vilket jag givetvis accepterar, så var jag nu solo. I ärlighetens namn har han varit hemma när han kunnat just vid magsjukor. Grejen är ju att öven om ens partner inte är hemma, så finns tryggheten i att han/hon kommer hem, man har en deadline. Man vet att avlösningen kommer. Man kommer kunna få gå på toaletten, man får kanske några timmar sömn. Är man helt själv – tja, not so much.

Jag berikades också med två barn där på sluttampen som när de blev magsjuka  kräktes en gång i kvarten, minst. Varken  Lovelia eller Jamie slutade kräkas efter några gånger utan det var konstant i tio, tolv timmar. Varje kvart. Det gör något med en. Jag säger inte att det var ett bra sätt att komma över en emetofobi, men det funkade.

Jag får så ofta frågan hur jag gjorde, för det här är den vanligaste fobin som finns, det är många som lider. Och det är den svåraste att behandla. Psykologer vill ofta behandla med nån generell hälsoångest-terapi, men det är inte ens i närheten av samma sak. Som emetofobiker är man inte rädd för alla sjukdomar, man är rädd för kräk, för att kräkas, se andra göra det, utsättas för kräk på olika vis.

Alla jag någonsin sagt ”Jag har kräkfobi”, till, har kontrat med: ”Åh jag med.” För ingen, iaf ingen normal person:) tycker om att må illa och kräkas. Men det är inte ens i närheten av att vara samma sak. Emetofobi handlar så mycket om ångest, om skam – för det är pinsamt att som vuxen vara så orealistiskt rädd för något så vanligt.

Jag vet inte hur jag kom över det. Mer än det jag skrev då som är mina gissningar. Det känns troligt.

Något som däremot hjälpte innan var att läsa på. Jag är ju rätt så gammal va;) och när jag var ung fanns inte internet. Man kunde inte googla. Slog man upp emetofobi i Nationalencyklopedin så stod det väl två rader eller så. Det hjälper inget. Men när internet väl kom och exploderade och man kunde googla, så insåg jag att jag var inte ensam. Det finns så många som lider av det, och det var skönt att få sällskap i eländet.

Nåväl, jag menade inte att skriva en uppsats om kräkfobi, sorry:) Men min avsky för vinterhalvåret grundar sig mycket där i. Även om jag idag inte har panik från september till april, så är ju fakta ändå att vi är mer sjuka på vintern. Det är förkylningar, influensor och skit förutom magsjuka då. Det suger. Lägg till att det krävs massa förberedelser för att lämna huset. Ska man iväg med bilen behöver man sätta i motorvärmaren, och kanske skotta uppfarten. Ska man iväg utan bil behöver man en kvart för att klä på sig. Nä fy fan, jag kommer aldrig gilla den kyliga årstiden. OM man inte är på fjällsemester då, det är ju trevligt, om alla håller sig friska:D

Vi byter ämne!

Jag har ju en ny kärlek i mitt liv♥️ Han heter Elias, och är mitt tredje barnbarn. Han växer och frodas så det står härliga till, och jag älskar att få ha en bebis i min närhet. Han är fyra månader nu, vilket är obegripligt, som vanligt:)

Mormors lilla pyre.

Om jag fick bestämma, vilket jag inte får, så hade jag ju velat att vi skulle bo som i Bullerbyn. Alla barnen samlade och de och barnbarnen kan gå mellan som de vill. Det vore ju fantastiskt. Tänk vad bra det skulle vara, det skulle alltid finnas en barnvakt, en extra famn eller bara nån att prata med, eller få hjälp av inom en replängds avstånd. Jag kan lova att jag inte skulle hänga hos mina kids, eller ens ha koll på dem, de skulle absolut få ha sitt privatliv i fred, men min dörr skulle vara öppen 24/7.

Nu får jag leva med att mina två äldsta barnbarn, Jack och Flora, bor i Stockholm. Det är värdelöst, för mig. För dem är det ju vad de valt och trivs med, men jag utgår från mig själv såklart:O) Ännu värre är det med Corrinda som flyttat till Skåne, blir de kvar där och skaffar barn så blir det tufft. Det tar sju timmar att köra bil och tågen är det alltid krångel med.

Men Patricia bor i Uppsala, vilket innebär att vi ses ofta, och jag får följa den här lille gossen på nära håll🩵 Ingen kan vara lyckligare än jag:) Vi sågs i måndags, för första gången på länge eftersom jag ju varit sjuk, och lite rädd är man ju att han ska ha glömt bort mormor, men han verkade rätt nöjd i min famn 🙂

Lillsmurf:)

Jo, det var ju det jag skulle meddela också:) Jag tänker nog köra Novent i år, alltså börja pynta för jul redan nu. Eller man kanske inte pyntar med tomtar och sånt, men tar in det juliga som granris och ljus. Jag har varit sjukt strikt, sådär att jag nästan känt mig personligt kränkt av att nån hängt upp en adventsstjärna innan första advent, för att inte tala om de som tagit in granen före den 23 december…. ujujuj

Men med åren har jag släppt på det, och insett att det är ju mycket trevligare att man får göra som man vill. Även om jag tycker det är lite tråkigt att alla våra traditioner luckras upp. Man ska inte kunna äta semla till jul, eller lussebulle i mars helt enkelt. Och julmust i oktober? Nej! Men jo:D

Jag tänker att jag ska påbörja lite smått. Grejen är att jag i flera år tänkt att jag ska riva ut allt ur alla jullådor, sortera, kasta och skänka vidare. Men vem orkar det före jul? Absolut inte jag eftersom det alltid är panik-bråttom. Efter jul (alltså efter tjugondagKnut för lite ordning ska det vara på torpet ändå😅) vill jag bara ha undan allt, och vräker ner det i lådorna och trycker in i förrådet. Varje år svämmar det över mer och mer och jag blir på dåligt humör.

Min tanke är att ta tag i det nu. Få se hur det blir:) Jag har redan städat supernoga i pannrummet, som vi har som förråd, dels för att det var stökigt men också för att det ska in nån ny jäkla digital vattenmätare. Uppsala vatten hade en jäkla massa krav, som mitt hus inte uppfyllde. Jag behöver en konsol. Varför? Tja för att de av nån anledning känner sig manade att kräva det under förevändning att det ska minska risken för vattenläckage. Man undrar ju lite vad deras manick gör som gör att det riskerar att ha sönder rören…och för den delen – varför bryr de sig om det? Det är inte de som drabbas, man får ändå pröjsa vattnet, plus en renovering.

Har vi klarat oss utmärkt utan en konsoll på väggen i 60+ år så känns det sådär att behöva lägga ner tusentals kronor på att installera det. Man måste stänga av vattnet ute från gatan så det är inget man gör själv utan en röris måste fixa.

Bah.

Men, det är städat nu iaf:)

Klädkammaren städade Trixie fint för ett tag sen och Lovelia tog matkällaren där julsakerna ligger, men inte den delen. Så, jag känner att det lockar att sätta tänderna i. Antagligen  går det över i samma sekund som jag rivit ut allt:D

Först måste jag få Robban att åka till återvinningen med en massa skit som jag samlat ihop från de andra ställena. Alltså är det hans fel om jag inte gör det:D

Hur tänker ni om fenomenet NOVENT? Hiss eller diss?

Jaja, nu ska jag ta och sova lite:) Vi hörs snart igen!