Bra skrivet.
Jag känner likadant.

Och angående evolutionen så är människans evolutionsutveckling långsam eftersom vi har så lång generationstid. Alltså är våra hjärnor programmerade på samma sätt som urtidsmänniskan.

Mammor (och inte minst barn) har kvar sina gamla överlevnadsinstinkter fortfarande.

Och angående pensionen. Visste du att man får fyra barnaår per unge då man inte förlorar pension även om man jobbar mindre. Om man får fyra år mellan barnen får man maximal utdelning av barnaåren.

Så gör det du känner är rätt för dig och din familj och strunta i kommentarer om jämställdhet och egentid.

Egentid. Det ordet fanns ju inte ens i den förra föräldragenerationen.

Skriv din kommentar här!
Håller med dig !!!
Jag känner precis som du och har nog kvar grottinstinkterna jag med. Fast människor runt mig inte fattar vad jag menar. Men jag har varit hemma med alla mina barn och kommer forsätta vara det med den jag väntar nu också. En mamma sa till mig att jag inte kunde lära mina barn allt dom fick lära sig på dagis ???”!! Vad menar man då ?? Och vilken tro på sig själv som mamma har man ?

Ja, Carola, håller nog med dig! Känner precis likadant, vill inte lämna ifrån mig bebisarna när de är små. Men har känt press från omgivningen att göra det, speciellt med de första barnen, typ ”inte skadas de av att vara borta från mamma över en natt*. När jag fick det tredje var jag dock stenhård och vi lämnade inte bort h**** förrän h*n var lite större, och ännu också är vi hela familjen ett sammansvetsat gäng! Tror man blir det om man är med sina barn mycket och engagerar sig i dem. Tycker som någon annan här, att man ska engagera sig i sina barn, även när de är lite större. De behöver nog oss även när de är 10 eller 15 eller 20 år… Jag vill veta vad mina barn gör och vem dom är med.

Sen vill jag ju också att barnen ska ha en bra relation till sin pappa och därför har jag alltid försökt dra mig undan så att han ska hitta sin roll. Det blir viktigare ju större barnet är!

Ja, alla är vi olika!

Jag och sambon delade inte lika på föräldraledigheten för att samhället tycker att det ska vara så; vi gjorde det för att vi hade möjlighet och för att vi båda ville ta del av vardagen med barnet!

Alla får göra precis som de vill, men själv har jag inte haft några problem att ”lämna” barnet för att jobba när h*n var under året, h*n var ju med sin underbara pappa som är lika bra som jag på att ta hand om barn! Så jag vet inte om de där grottinstinkterna inte rikigt finns hos mig 🙂

Vad härligt att vi tycker samma.
Grattis till den lill* Är mamma till 3 troll o nu när min lille är 4mån, har pappa fått ta alla tre själv. (självklart har han haft de stora) Så jag kunnat göra något själv. Men de är inte lätt. 😉

Jag håller med till 100%. Jag ville aldrig vara ifrån mina barn när de var små. När de var bebisar ville jag och de vara tillsammans jämt. Jag och pappan till barnen nästan bråkade om vem av oss som skulle få hålla dem. Och jag ville vara hemma med barnen när det var små. Jag skulle ha mått pyton att börja arbeta när barnen var 6 månader för att pappan skulle vara hemma-jag hade blivit förtvivlad!! Jag kände hur hela min själ, kropp, ville vara med dem när de var bebisar-och jag vill fortfarande vara med dem när nu när de är snart i skolålder.

Du underbara Carola som verkligen har skrivandets gåva. Det är en fröjd att följa din blogg och jag tycker dina åsikter är friska och sunda. Du lyssnar på ditt inre och följer efter det, härligt!!
Jag och min kära man har fått mycket skit genom åren för vårt sätt att uppfostra våra tjejer (17 och 19) och idag har vi två helt fantastiska, starka, harmoniska och trygga tjejer som följer sitt inre. För oss har det varit jätte viktigt att göra som vi känt varit rätt och följt vårt sunda förnuft.
Jag har förundrats många gånger på andra föräldrar som så totalt missar att följa vad dom själva känner och inte litar på sitt egna sunda förnuft. Men vi alla är ju olika!!
Själv har jag varit hemma med tjejerna så gott som hela deras uppväxt bortsett från några år i mitten då jag pga ekonomin var tvungen att dra in lite till familjen så det gick runt. Men efter några år så sa jag upp mig för att åter igen ta hand om våra tjejer, gården osv på heltid och jag är evigt tacksam att vi har haft denna möjlighet för mig att vara hemma. Trots allt behöver även tonåringar stöd av sina föräldrar med både det ena och det andra. Otaliga är de gånger jag skjutsat/hämtat tonåringar (och då även andras) på nätterna osv. Var är då de andra föräldrarna???? Har inte sett röken av dem!! Jag vägrar låta mina tjejer gå hem själva mitt i natten, skulle aldrig förlåta mig om det hände något. Nu bor vi på landet och lokala transportmedel existerar inte ut till oss. Nu är det ju inte bara skjutsa/hämta som jag menar utan hela ansvaret med att ha barn/tonåringar och se till att dessa växer upp till trygga individer som ska klarar sig själva och må bra.
Det viktigaste som förälder är att lyssna på sitt inre så blir det bra! Det finns alldeles för många människor som har än den ena åsikten än den andra åsikten om hur man ska göra, jätte bra, men personligen stänger jag öronen och gör vad jag känner är bra för mina ungar!!
Jag vet att diskussionen gällde små bäbisar men det handlar ju om vårt sätt att uppfostra och följa våra hjärtan om vad vi tycker är rätt oavsett om det gäller små barn eller tonåringar.
Man måste följa sitt eget inre!!!
Nu blev det långt det var ju inte min mening jaja…
Ha det gott och fortsätt njut dina/era ungar

AH , vad du är härlig Kvinna !!! Jag har fått mycket skit för att jag känner som du, och vägrat lämna mitt barn. Skönt att jag inte är ensam om att tycka så 🙂 Tack o Puss !

Mycket klokt skrivit! Håller helt med dig – sån är jag också

Men har du aldrig reflekterat över att dina vänner kanske hellre umgÃ¥s själv med dig? eller utgÃ¥r du bara frÃ¥n vad du tycker? Andra kan tycka det är störande när man inte fÃ¥r prata ifred……
Carola: Nej, vad är det för slags vänner som i sÃ¥ fall inte säger det? Mina vänner har egna barn de flesta och även om barnen är med, sÃ¥ är det sÃ¥ här att jag fÃ¥r prata ifred!! De avbryter inte, eller ska vara i fokus hela tiden! Visst det är inte som att sitta mitt emot varandra vid ett bord i ensamhet och prata, men nära pÃ¥, ungarna leker med sitt och vi vuxna pratar 🙂 Jag kan själv bli tokig pÃ¥ när andras barn avbryter och ska ha all uppmärksamhet, men sÃ¥ är inte mina. 🙂 LÃ¥ter kanske kaxigt men är sant 🙂

hej hälsar på i din blogg, och försöker få igång min 🙂
jag har ett barn så jag kan väl inte riktigt jämföra med hur du kan ha det. Ha en trevlig fortsatt vecka.

Hej!

Måste bara först säga att jag är djupt imponerad av dig som burit, fött, fostrar och orkar med så många barn! Jag är nog väldigt olik dig, jag är nyss fyllda 30, jobbar som civilingenjör och har en son på 1,5 år. Min högsta dröm i livet var/är att få barn och det är helt fantastiskt att få vara med om det nu och jag hoppas att vi kommer få fler barn snart! Men, jag är ändå väldigt mån om mig själv och jag försöker göra saker för mig själv ganska ofta – gå på bio, gå på after work, träna, gå ut och äta med min man, renovera hemma…jag tycker inte det är så jobbigt att vara ifrån min son utan det är härligt att få sakna och längta efter honom! Även fast den gången mannen&sonen åkte iväg 6 dagar och jag var hemma själv var verkligen inte rolig…det var jobbigt, tråkigt och gjorde riktigt ont! Å andra sidan, när vi var på bröllop och fester under hans första år så följde han med, han flaskmatades istället för amning kanske 10 ggr under hans första år så jag var ju tillgänglig för honom nästan hela tiden.

Jag tycker det är jätteviktigt att han får relationer med andra än sina föräldrar och då menar jag med fastrar, mormor&morfar och farmor (Givetvis funkar det väldigt bra när han är hos eller med dem, annars hade vi inte lämnat honom hos dem). Jag tycker inte det känns så sunt att ”leva genom sina barn” eller att inte ha en egen identitet, barnen växer ju upp och blir egna vuxna och då är det dumt att ha tappat bort sig själv! Så känner jag.

Spännande med nya bebisen i din mage, all lycka till er!

Jag vill själv vara i symbios med mina små bebisar, för att sen släppa taget lite mer och mer. MEN till min man överlämnar jag också mer än gärna bebisar! Tycker att mannen också har rätt att skapa ett intimt förhållande till barnen, från början.

Sen när barnen är större tycker jag nog att man kan vilja ha egentid. För mig räcker det åtm inte att få läsa tidningen ifred eller att slöa på soffan efter kl. 22 när barnen lagt sig. Jag njuter av att få fara själv till stan, shoppa litet eller att åka till gymmet, eller att ta långa promenader SJÄLV. Tycker att man laddar sina batterier då och orkar vara en bättre förälder.

Sen så kan jag också förstå att det finns föräldrar som har jättestora och viktiga hobbys som tar tid och det måste man ju få ha också?

Tror en människa mår bättre av att ha fler roller än en eller två, dvs. fler än bara mamma- och hustrurollen. Jag själv har ju också min yrkesroll- och en kompisroll och kanske någon fler också?

Jag håller med Linda, Jennie och speciellt Åsa. Kan man inte lämna barnet med pappan en stund för att åka och handla verkar ju vara väldigt konstigt. Pappan ska också få känna sig behövd. Och att man blir dålig förälder för det är ju bara struntprat. Jag har 5 barn och lämnar nästan aldrig barnen hos barnvakt eller så för att få egentid som du kallar det. De är oftast med på det vi ska göra. Men jag tycker absolut inte att man är dålig förälder eller att man inte borde ha skaffat barn om man ibland skaffar barnvakt och gör något själv.
Tycker din blogg är super och håller med dig om mycket men det känns ibland som du vill framstå som den så himla duktiga perfekta mamman och vi alla som inte håller med dig inte är bra föräldrar. Vet att du skrivit i din blogg att man får ha olika åsikter och att vi alla är olika. Men det känns bara så tycker jag. Du ifrågasätter ju vad vi tycker.
Carola: Och vart skriver jag att man är en dålig förälder om man lämnar sina barn??? Jag tvärtom poängterar att alla är olika och gör som de vill. Vi har olika behov av allt. För MIG är det en omöjlighet att lämna små bebisar, helst inte ens till deras underbara pappa, det är inte för att jag missunnar honom det, utan snarare är det rent fysiologiskt, biologiskt och nedärvt sen tidernas begynnelse! Ett spädbarn ska vara hos sin mamma, som ska ge det närhet, trygghet och näring. Sen är det inte så längre i livet, utan nu kan en pappa eller egentligen vem som helst ge allt detta till en bebis, men för MIG är instinkerna kvar på grottnivå:)
Jag är så sanslöst opretantiös så om du läser in det i mina ord, får det stå för dig. Jag ifrågasätter, självklart eftersom jag frågar, men det är ju inte för att själv framstå som bättre än nån annan. Om du läst här mer än sporadiskt så kan du ju knappast tycka att jag vill framstå som perfekt…jag som ger barnen Billys pizza till lunch, låter dem vara ensamma uppe på morgnarna så jag kan få sova en stund till och skäller på dem mellan varven??

jag igen.
Ville bara säga att bara för att man lämnar bort barnen någon timme ibland är man inte en dålig förälder. Jag älskar också att vara med mina barn, men har absolut inga problem med att lämna dem hos tex svärföräldrarna som bor på gården bredvid våran, någon timme. De var barnvakt när vi såg nyaste Harry Potter på film, då var bebisarna ca 2 månader. Och det var ärligt talat jätteskönt att äta och se en film i lugn o ro, då det är sällan vi gör det. Tycker att det är rätt fånigt att skriva saker som ”varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem” o sånt fjant. Som om man inte vill ha barnen för att man har barnvakt ibland.
Carola: Jag säger inte att nån är en bättre eller sämre förälder. För MIN del finns det inte på världskartan att lämna små barn alls, men om du kände att det var ok att gå på bio, så var det säkert trevligt åxå. Jag hade sett den på dvd senare ist:)

Det där med egentid ja. Ibland känner jag att det har blivit lite för mycket; att jag har fått ta allting hemma och då kan det vara skönt att bara komma iväg och shoppa i ett par timmar (men helst åker jag faktiskt med hela familjen, det är roligare). Oftast räcker det att åka och handla mat för mig själv. Men så har inte jag heller någon hobby som jag ägnar mig åt och det spelar väl in, som du säger.
Carola: Ja men det är ju så jag menar lite, att det räcker att åka och handla, eller så, för att känna att man är tillbaka på banan:) Jag flippar ju åxå mellan varven och åker gladeligen ensam till Ica för att handla mjölk:)

Håller fullständigt med om det du skriver, har alltid haft med mig min flicka överallt och endast lämnat henne någon enstaka gång över natt (mormor tjatade =)) Har aldrig känt mig besvärad av att ha med henne, barnen är ju det mest värdefulla vi har!! Hon är nu en mogen självtänkande, ansvarsfull sextonåring. Man kan ha egentid tillsammans med barnen!!! De växer så fort så man får nog med egentid sen!!!
Carola: 🙂

Egentid är väl vad man gör det till kanske, jag njuter under den tiden som min tvååring sover på under dagarna. Min sambo och jag hade bara varit tillsammans i 6 månader när vi fick reda på att vi skulle ha barn men då hade vi redan köpt lägenhet och han flyttade från sin stad till min. Vi lämnar sällan bort vår dotter utan hon får vara med på det mesta och hon älskar det. Våra vänner som har barn lämnar bort dom för att få egentid medans vi hellre gör något tillsammans alla tre. Vi är kanske mer förälskade nu än någonsin och vår egentid har vi på kvällarna när tjejen sover då sitter vi och pratar och bara är. Din blogg är toppen förresten!!
Carola: Vad mysigt det låter att ni är så förälskade:) Fortsätt så!!

Hej

jag har inga barn själv men jag tycker det du säger är rätt för många lämnar bort sina barn för att fara på middagar och det kan jag tycka är lite överdrivet. ja menar varför ska barnet inte kunna följa?
okej om det är en supar fest då kanske det inte är så bra att ta med barnet, men en fin middag på en restaurang är väl inget problem.

Jag kan bara som exempel ta. när jag var 13år så skulle jag gå och handla glass och mina två brorsöner 1.5 och 5.5 år ville följa och det fick dom. jag gick in i affären och dom började pilla på allt och då sa jag bara till dom att om ni inte slutar så går vi härifrån utan glass och då skötte dom sig sen var det inga problem någonsin. så jag tror mycket att det handlar om att man måste våga säga ifrån och inte ge med sig hela tiden för då är man körd som förälder.
Nu är jag inget proffs inom detta med tanke på att jag själv inte har barn, men jag var väldigt ung och klarade ändå av situationen ska inte en vuxen människa med ett barn kunna gå på en middag?
ja menar om det inte fungerar så handlar det inte om barnet då handlar det mest troligen om att föräldern inte vågar säga i från. sen finns det ju barn med svårigheter och då kan jag kanske förstå det.

Sen om man har många barn som du tex så tror jag inte alls det är något problem allt handlar om uppfostran och respekt och då är det inte bara barnen som ska ha respekt utan även den vuxna för annnars fungerar det inte. Så jag tror att för dig fungerar det och är inget problem eftersom dina barn respekterar dig och du har uppfostrat dem rätt, sen kan ju barn alltid göra fel ibland men så är det ju och då får man ju säga till.

tack för mig

kram och fortsätt som du gör det är inget fel i det du gör helt rätt.
Carola: Du kommer att bli en toppenmamma den dagen du väljer att skaffa barn:) Ömsesidig respekt är ett nyckelord i allt umgänge tycker jag 🙂

Känner igen mig så i hur du skriver här och hur du tänker.
Mycket bra inlägg.

Kram kram
Carola: Kram tillbaka:)

Håller med dig helt och fullt!!
Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dom?
Känner flera stycken som med gläje lämnat bort sina 1-2 månaders för att dom vill ut och festa/dansa/supa och dom har frågat mig om dom måste pumpa ur mjölken så bebisen inte får alkohol i sig och hur länge alkoholen finns i kroppen. Det vet väl inte jag för det har aldrig fallit mig in att dricka alkohol medan jag ammar även om jag ammat i 2 1/2 år så har jag inte känt något oemotståndligt sug efter att dricka.
Jag har också levt i en bubbla med mina bebisar, man måste njuta medan tid finns, har inte velat vara ifrån dom 1 minut. Barnen är det mest fantastiska som hänt mig/oss och vi tycker inte att det är självklart att just vi skulle få barn överhuvudtaget så vi är så tacksamma!!

Mina barn är inte heller blyga, mammiga osjälvständiga utan är väldigt trygga i sig själva och vet vad dom kan och vill.

Jag får också ”egentid” när jag tränar, läser tidningar/böcker, lyssnar på musik, surfar runt på nätet, tar en promenad (om inte barnen vill följa med), handlar/shoppar (om inte barnen vill följa med alltså), glor på tv.

Klart att barnen ska få prova sina vingar, jag vill att mina barn ska vara så självständiga som möjligt så dom vågar ta sig an utmaningar i livet och inte sitta och önska att dom hade vågat, vill inte att dom ska ångra sånt dom inte gjorde. Tuff kärlek (ha is i magen när dom klättrar i träd m.m ) och uppmuntran, då växer barnen flera meter 😉
Jag blev överbeskyddad (för jag är yngst av 7 syskon) så jag har fått kämpa för att tuffa till mig och våga prova saker, har varit jobbigt och ibland faller jag tillbaka i gamla mönster men då blir jag arg på mig själv och så gör jag sånt som jag egentligen inte vågar, bara för att utmana mig själv, gå framåt och utvecklas. Men nu blir jag 40 år så jag har missat mycket på vägen, det ska mina barn slippa!

I andra länder är det ju självklart att man tar med barnen överallt, barnen är ju inte en ”ras” för sig, det är ju dom som utgör familjen, varför ska man dela upp vuxentid, barntid, familjetid?? Förr umgicks man alltid med blandade åldrar. Mina barn älskar att umgås med mormor, kusiner, syskonens kompisar i olika åldrar och mina vuxenvänner. Dom har alltid något intressant att prata om, och alla säger att dom blir så glada av mina barn.

Vi människor är ju ”flockdjur” så egentlilgen är det mer ”naturligt” att ha fler barn än 2 och inte tvärtom, som en del påstår att det skulle vara något konstigt med stor familj. Förr hade man (och fortfarande i vissa länder) många barn, men om man väljer det nu då är man annorlunda 😉 och måste förklara och försvara sig. Tycker det borde vara tvärtom, varför skaffa ”bara” 2.
Förlåt för det långa inlägget =)
Carola: Jag känner igen det där med att inte våga och missa saker pga det…värdelöst. Håller även med dig fullt ut om att dricka, för mig är det skitsamma om jag inte dricker på flera år, jag tycker inte det är så himla viktigt att få sitta med ett glas vin, funkar lika bra med vatten 🙂 Men andra, speciellt äldre män i släkten tycker väldigt synd om mig, och ofta kommer påståendet: Ja det är väl din tur sen;) Haha, som om jag skulle sitta och vänta på att det ska bli min tur:) Jag vet att rönen säger att det är ok med nåt glas vin när man ammar, men det spelar ingen roll, jag tycker inte det hör ihop med alkohol och bebisar.

Så klokt sagt om det där med ingripandet. Jag låter oftast sonen försöka de fysiska sakerna (för att han är ca 1.5år större än den biologiska åldern. Är 2.5år, ser ut som 4…) Men jag tror jag skall försöka vara lite sådan med andra ”farliga” saker också… Jag läste någonstans ngt liknande, typ ”om du barnsäkrar ALLA hörn överallt jämnt, kommer barnet sedan slå ihjäl sig på den första oskyddade bordskanten det träffar på.”

Egentid för mig är (few and far apart) söndagar när jag lämnar barn med mannen och åker för att pröva och köpa nya kläder till mig själv. Att jag sedan kommer hem med regnställt på rea, 5par strumpor och en tröja i storlek 98/104 är en annan femma. Hursomhelst, för mig fungerar det inte jättebra att ha sonen med vid klädköp, för han är en mycket aktiv liten knatte som tycker det är trist och istället river butiken. Men i alla andra sammanhang är han med oss och har fortfarande aldrig sovit t.ex. borta.

Egentid kan jag alltså förstå, inom rimliga ramar, men det där ”ut på fest/bio/restaurang” när bebisen är liten gör även mig förbryllad.
Carola: Haha, så är det ju, man ska handla till sig själv och kommer hem med allt annat 🙂
Jag åker ju åxå iväg ensam, när barnen är lite större, så jag menar ju inte att det är fel eller konstigt:)

Jag håller fullständigt med dig! Jag fattar inte heller alla som pratar om ”egentid”. Jag har valt att skaffa barn och varför skulle jag vilja vara borta då. Jag uppskattar tiden jag har med mitt barn och tycker det räcker att jag sitter och kollar tv/surfar på kvällarna själv. Jag är en sån som inte behöver egentid. Och många tycker det är superkonstigt;) Jag skiter i vad alla andra tycker.

Trevlig helg!:)
Carola: Vi kan ju vara konstiga tillsammans då;) Kram

Jag håller med om precis varenda ord av det du skriver här! Våra liv är dessutom ganska lika förutom det att jag ”bara” har tre barn (än så länge iaf 😉
Carola: ”Bara” tre 🙂 som troligen blir fler;)

Håller med dig!
Har ungefär samma form av egentid. Det jag värdesätter mest är att på morgonen få dricka mitt kaffe ifred och läsa bloggar under tiden som barnen tittar på bompa eller fortfarande sover. Att åka iväg på något kan göra mig mer stressad då jag mest bara längtar hem. Bebisar tar jag alltid med mig annars mår jag fysiskt dåligt.

Sandra med fyra
Carola: Ja sån egentid gillar jag med 🙂 Det är den som gör mest nytta tror jag dessutom:)