Bara att konstatera, den här magsjukan har bestämt sig – Familjen ska ner på knä. Hela familjen. Alla ska drabbas. I skrivande stund är det sju drabbade, två friska. Det lär ändra sig, mest troligt så fort jag loggat ut från bloggen.. I går kom Trixie upp, efter att jag skrivit klart det inlägget, och ”visste inte hur hon mådde” Nä, okey då, men vi tar en hink här, och ooooops! Vilken tur att du hann upp… lägg dig här på soffan du.
I morse Robban.
Kvar är Novalie som ligger i sitt rum och mår illa, det har hon gjort i några dagar nu, och det kan bero på att hon inte törs äta. Patricia har flytt fältet till en kompis. Som bor i egen lägenhet så han tar emot henne på egen risk. Hon mår jättedåligt, och jag känner igen mig så väl för några år sen. Denna förbannade emetofobi!
Det betyder kräkfobi, och klicka superjättegärna på länken och läs, för i mitt fall, så hade jag mått så himla mycket bättre bara av att få veta att det fanns andra som kände på exakt samma vis som jag. Att jag inte var dum i huvudet. Att folk visste var det handlade om. Att de inte trodde man var rubbad.
Jag har väl alltid tyckt att det är väldigt jobbigt och obehagligt att kräkas, och undvikit smittor så gott det gick, jag jobbade ju ändå på sjukhus…men inte förrän Patricia föddes så bröt den jäkla fobin ut i full blom. Jag inser väl i efterhand att det var en kombo av väldigt mkt som gjorde det. Jag fick två barn med 21 månaders mellanrum, då jag var inte så jättegammal (24+25) jag oroade mig massor i början av graviditeten med Patricia eftersom jag blödde, vid förlossningen visade det sig ha varit två barn från början, men att den ena då inte blev något. Jag hade dessutom stått på öronen(magen) under senare delen av graviditeten och varit sjukt orolig över att något hänt då. Jag hade fullt bokat schema, med massa grejor som skulle ske, plus mina små barn där den ena var nyfödd och så en kväll kommer han som ska vara tryggheten i mitt liv, hem och är magsjuk. Det var ju inte hans fel såklart, men han var ju den som skulle skydda mig från allt ont, speciellt som jag var nyförlöst, Patricia var bara några veckor. På något vis blev det för mycket. Idag skulle jag hanterat allt det där med lillfingret, idag har jag väldigt mycket mer att rodda med varje dag, och har så haft i många år, men då var jag ung och tvåbarnsmamma:) Jag tyckte att jag hade arslet fullt. Jag HADE det såklart eftersom allt är relativt, och det blev inte bra.
Jag blev sjuk jag med, trodde jag, med illamående. Jag kände hur sårbar hela situationen var, hur skulle jag ensam klara av två ungar? Och vara sjuk?? Va? Jag hade, (har fortfarande) en fantastisk vän, Karin, som jag ringde och grinade hos på morgonen: ”Jag är sjuuuuk… och han har gått till jobbet, och lämnat mig.” För det hade han ju, han var ju frisk igen några timmar senare, på den tiden var det inte så noga att stanna hemma efteråt;) Karin sa bara : Jag kommer. Och sen kom hon hit och stannade och tog hand om mig, som var låtsassjuk. Inbillningssjuk. Hon fixade med mina barn, och hjälpte mig.
Sen den dagen hade jag total panik över att bli magsjuk. Jag undvek allt som kunde smitta. Jag hade ångest om jag pratade med någon i telefon som sa att de var sjuka i familjen. Jag hatade att hämta tidningen för tänk om rubriken var nåt om Vinterkräksjuka…då skulle jag få ångest över att kanske bli sjuk.
Jag sökte läkare. Var på allvar övertygad om att jag var sjuk i huvudet, och hon lyssnade, tog ett blodtryck som var finfint, och gav mig några antidepressiva piller. Diagnos: Utmattad småbarnsmorsa. ..Jag tog ett, och blev sjukt illamående, för det var ju en biverkning. Tur det, för annars hade jag säkert knaprat de där pillerna än idag…i stället slängde jag dem. Hatar att de skriver ut antidepp piller och sen inte följer upp det.
Jag sökte läkare igen efter några månader, en man. Han hade aldrig hört talas om folk som var rädda för att kräkas….och småflinade lite… Han var snygg dessutom, så det gjorde det hela ännu lite drygare;) Att bli idiotförklarad av en tant är väl ok, men av en snygg heting till läkare kändes jobbigare, haha.
Han föreslog motion. Jorrå,men det funkar ju asbra sörru..eller inte.
Men jag gick långa promenader med vagnen, två ungar i och en gammal vagn som vägde mycket. Det var otroligt skönt, för just då, när barnen sov i vagnen och jag var ute så visste jag att de var friska, för jag var ju livrädd för att de skulle bli sjuka såklart. Just i den sekunden var allt bra, frid och fröjd. Jag gick ner massor i vikt. Mina gamla brallor kunde jag dra av utan att knäppa upp dem, och jag var inte direkt tjock innan. Som minst vägde jag 50 kg, och var tunn och frusen. Jag åt ju inte. Eftersom om jag inte åt så kunde jag inte få i mig något som jag kunde bli sjuk av. Ren logik för en kräkfobiker;)
Jag undvek kalas, middagar osv med folk för risken att nån var sjuk…. Enda undantaget var det Öppet hus jag gick på. I stan. vi hade flyttat ut i den lilla byhåla där nån jobbade, så jag tog körkort, (vilket var det enda bra med det år vi bodde där,) och så åkte jag fem mil enkel väg för att gå på det med mina mammavänner från stan. Fast jag var livrädd för att nån unge skulle börja kräkas så var det så roligt att jag tog en medveten risk. Men kunde avstå i flera veckor om det var någon som varit sjuk.
Janelle var ofta sjuk som liten, jag är rätt övertygad nu om att hon hade migrän redan då, för hon följde alltid samma mönster – blev blek och ledsen, grät, kräktes, somnade och så var det bra, lite matt dagen efter bara. Det upprepades i princip varje månad. Hon kunde ju inte sätta ord på det, klassiskt för barn med migrän, och jag tolkade det ju som magsjuka…så jag utsattes för min skräck hela tiden, och det blev bara värre.
På sommaren var det inte lika jobbigt, då umgås man ute och det är inte lika mkt magsjukor i omlopp, men från typ september till maj var hemska. Mina tankar kretsade hela tiden runt hur rädd jag var för att kräkas, och hur jag skulle undvika smittor.
Jag har missat flera år ju. för den här förbannade fobin skull. Den är allt annat än vettig, för logiskt så VET man att det är ingen big deal att bli sjuk, men det verkar på något vis vara kopplat till ren och skär överlevnadsinstinkt., och det är total katastrofberedskap i huvudet. Fight and flight i en enda röra.
I efterhand har jag fattat att han jag levde med inte fattade ett skit, inte ens förstod att jag tyckte det var jobbigt, och det är något som tydligen är gemensamt för den här fobin, man blir en jäkla mästare på att mörka. Folk tycker man är skitkonstig, vaddå? Kräkas är väl inget?? Nä, det är det ju inte.
Men det här är en fobi, som är lika vanlig som höjdskräck, och ingen tycker ju att man är rubbad om man är rädd för höjder. Fast få känner till att den här är på riktigt. Det är den.
Jag ville gärna ha fler barn. Med fler barn skulle risken öka att någon blev smittad. Var jag villig att ta den risken? Jo, det var jag:) Och det blev tvillingar. Första gången de var magsjuka, så var jag ensam hemma med dem, han var ute på nåt. Jag klarade ju det med. Det var fullkomligen vidrigt, men jag klarade det. Två spyungar samtidigt som var ledsna och ville vara hos mamma. Lite så har det sen fortsatt. De gånger som ungarna blivit magsjuka och vi varit två hemma kan jag räkna på ena handens fingrar, och de gånger som han stannat hemma och hjälpt mig kan jag räkna på samma hands fingrar. EN gång har han stannat hemma när jag varit sjuk. Annars har jag alltid fått klara mig själv.
Någonstans på vägen mattades fobin av. Jag vet inte hur, men när jag första gången surfade på Emetofobi och fick vetskap om att inte vara ensam så började det lätta. Sen kom handspriten ut i vanliga butiker, och inte gjorde det heller ett enda dugg att det började skrivas att vinterkräksjukan inte slår på folk med en viss blodgrupp, som jag nu råkar tillhöra:) Sen var det visst inte blodgruppen i sig, men skitsamma. Jag hör vad jag vill höra;) Tror vad jag vill tro:) Ni behöver inte motargumentera, jag vill inte höra.
Idag kan jag inte säga att jag mår dåligt av min fobi, jag kan egentligen inte säga att jag HAR fobin kvar, utan att jag säkert är ungefär som vem som helst. Jag hatar att kräkas, ja! Men jag är inte livrädd för det. Jag skulle stå först i kön för vaccinering mot det, även om det var på försöksnivå, men jag skulle inte längre sälja min själ till djävulen för att slippa kräkas. Jag behöver inte längre göra vissa rutin/tvångsmässiga grejor för att inte jinxa, och jag kan sitta och prata om det utan att må illa.
Om jag till hundra procent vet att det inte beror på något smittsamt har jag inga större problem med att ta hand om det, mer än att det är vidrigt, men det är det ju…;) Är det för att de är sjuka så är det jobbigare, men man blir förvånad över hur länge man kan hålla andan…;)
I säkert 10 år var det riktigt illa, kanske 3 av de var RIKTIGT illa, och totalt är det nog en 15 år som jag haft grov ångest speciellt när någon i familjen blivit sjuk.
Därav alla strikta ”regler” om att försöka sära på friska och sjuka ungar osv. Karantän, och slussar:)
Att jag överfört det på ungarna vore ju inte konstigt, men det verkar inte som att någon mer än Patricia mår riktigt dåligt. Jo Novalie med, men hon är lite av en hypokondriker, och det säger jag inte av någon annan anledning än att det är så. Hon kommer dagligen och visar något hon tror är farligt – en prick, ett sår, ett utslag, ett blåmärke. Lite ont och så vidare. Corrinda är orolig när det kommer nära, när familjen blir sjuk, annars har hon inga problem. Övriga barn blir ledsna när de kräks, men har inte ångest annars.
Men jag vet exakt hur Patricia mår, och det gör så ont i mig för jag vet hur jävla jobbigt det är. Att det inte finns nån vettig behandling för det hela gör det dessutom svårt, det är liksom mest att lida och försöka bemästra sin skräck.
Hon älskar sina syskon, och sin stora familj, men de här gångerna, när en efter en trillar dit, och speciellt när jag åker på det, så är paniken på lur hela tiden för henne. Hon vill flytta hemifrån omedelbart för att slippa alla smittor, och just det här att hon går och väntar på att bli sjuk tar ju så hårt. Hade hon blivit det först, eller bland de första hade det varit enklare. Då hade hon gjort sitt, men nu fasar hon bara.
Jäkla fobier!
Nu önskar jag att det fanns nån form av granat, som man kunde slänga in i huset som ”exploderade” och huset blev desinfekterat in i minsta vrå. Att varenda yta blev ren. Jag funderar på vad det var man använde på fältsjukshus när man rökte ut smittor, eller försökte.. var det svavel kanske? Nä,,?
Oavsett, en liten desinfektionsbomb för att få bort alla kräkbaciller här hemma vore väldigt skönt. Det är svårt att sprita hela huset utan att missa en fläck.
Jag fungerar alltid som så att jag vill veta. Jag vill veta vem som smittade Jordan, och jag vill veta smittans väg här hemma sen, men jag får inte ihop det. Det är för lång tid mellan, de som inte varit hemma blir sjuka osv. Jag har lagt ner mina funderingar och skiter i det, konstaterar bara att den är här, och inte ger sig.
Jag konstaterar åxå att allting löser sig. Jag var så rädd för detta scenario när jag blev lämnad ensam, fattade inte hur jag skulle klara av det. Jag var rädd för att bli sjuk själv för hur skulle det gå, och jag var rädd för att inte orka med allt. Det gör jag ju. Gång på gång. Så återigen : Det som inte dödar härdar. Så är det bara:)
Men det vore fint om det kunde sluta nu. Kan man få önska sig friska barn och frisk morsa så gör jag det:)
I morgon ska jag blogga om något annat hoppas jag, men faktiskt så är det viktigt att folk får upp ögonen för att kräkfobi är på riktigt. Så man slipper skämmas för det, för det är ju inte många som skäms över att de är ormrädda, eller höjdrädda eller ens för koskräck;)
Puss på er alla, och håll er friska:)
Natti natti 🙂
Mina barn började på förskolan före 1,5års ålder. Inte för att jag ville utan för att jag behövde ekonomiskt. Däremot snålade jag som 17 på mina dagar och levde just därefter också, snålt. Men det har istället nu gjort så att jag kan ta ngn vecka längre semester på sommaren och låta dom vara hemma ett par dagar på loven samt att jag under ett par terminer lyckats ge dom kortare dagar då jag tagit f-ledigt då skolan slutat så vi fått em ihop. Kvalitetstiden behövs inte bara när dom är jättesmå utan även nu när aktiviteter och läxor kommit in i bilden och kräver lite rxtra tid.
Önskar att jag kunnat vara hemma längre när dom var små men om jag idag hade haft samma valmöjligheter hade jag ändå gjort en repris av tidigare val
Håller med fullständigt!
Skulle man inte vara kapabel att ta hand om 2 barn samtidigt får man kanske vänta tills första är 6 o börjar skolan innan man tänker på nr 2?
Nää det är ju löjligt!
Jag tror snarare att barn nr 1 får det xtra lyxigt när syskon kommer…för det KAN få vara hemma med sin mamma/pappa ISTÄLLET för förskola..
Det är ju forskning som visar att barn upp till 3 års ålder- ell var det T o m 4?
Har inget ut av dagis utan kan snarare bli stressade…..
Men jag fförstår attityden du menar…
När jag fick nr 2 var nr 1 bara precis 1 år….. men åsikterna haglade att hon hade det bättre/roligare på dagis….
Vi började skola in..o dag 2 tackade jag för mig o sa näää….jag skolar in dem bägge om nåt år istället!
O visst fasen var det tufft många gånger….men den relationen de har till varandra idag……..jag tror det ligger i grunden till att de ficl vara tillsammans, fr början o anpassa sig efter varandra!
….Sen dessutom…måste jag tillägga ( yrkesskada) att under vinterperioderna kan det faktiskt vara så att stora barnet drar hem RS viruset till lillasyster/lillebror…….
Så vill man o känner att man själv o barnet mår bra av dagis Då ska man ju Absolut köra på det!! Jag menar också bara att känns det Inte rätt- gör det inte!!
Såå sjukt bra skrivit lätt det bästa jag läst på länge!!!! Jag har båda mina kids hemma på heltid o kag är såå stolt över båda o de älskar varandra trots att de har fått ”konkurrera” om min uppmärksamhet hihi!! Tack för ditt inlägg!!!!!
Alla människor har en övertygelse i frågor, eller kalla det magkänsla om du vill. Om du är förälder har du säkert en magkänsla för om ditt barn ska gå på förskola, från vilken ålder, och hur många timmar. Och det är bra, använd din magkänsla till att skapa bäst förutsättningar för dina barn. När det gäller hur alla andra gör, där är däremot magkänslan värdelös. För man kan aldrig veta någon annans samtliga förutsättningar. Om ett barns uppväxt blir bra eller inte, beror naturligtvis på så många fler faktorer än förskola eller ej.
Tack Carola! Du vet att du är min idol. Men detta var precis vad jag behövde läsa. Idag har ja svarat på hur har du råd att vara hemma. Hon som fråga har en man som har eget företag handlar kläder för 30 000 3 ggr om året och de bor i ett av dem dyraste husen i staden. De reser flera ggr utomlands och till fjällen. Jag visste inte vad ja skulle svara. Men så sa ja det ja brukar svara. Vi har 2 rishögar, vår soffa är 15 år och vi har inte åkt utomlands eller till fjällen på 9 år. Vi äter sällan hämt mat, jag säljer och handlar massor begagnat.
Så tack för detta.
Nu står vi inför ett problem ja har snart inga dagar kvar och funderar på hur fasiken vi ska lösa detta för ja vill inte börja jobba inte tillbaka till mitt jobb i alla fall. Men på något sätt hoppas ja att ja kommer på en lösning..
Kram på dig.
Bra ide! Kvinnor – stanna hemma med era barn, skaffa gärna sisådär 7-13 st så kan ni vara hemma väldigt länge. strunta i pension ,löneutveckling och karriär, skit samma. Barnens andra förälder kan gärna jobba för båda, så länge som du kan vara hemma med barnen. Blunda för att du på så vis blir beroende av din partners inkomst. Vid en ev skilsmässa så kommer du inte kunna köpa en egen bostad då du saknar inkomst men skit i det! Strunta i att det blir svårt för dig att hitta jobb när du en dag vill, eller måste ,börja jobba igen.
Ja faktiskt. Eller så gör man tvärtom, inget som sa att det var kvinnan som skulle stanna hemma väl? Alla vet min situation som du så charmigt raljerade om och hånade.. Och trots det… Med facit i handen skulle jag inte göra annorlunda!
Varsågod att du fick kräkas ur dig, hoppas att det känns bättre när du fick vara lite elak 😉
Äsch, det där stämmer kanske om man har en svinig karl men annars stämmer det inte alls! Jag var hemma länge med barnen och pluggar nu på heltid utan studielån- jag är helt beroende av min man och mina föräldrar men här delar vi lika, han spar till min pension och när allt är betalt (inkl min pension) så delar vi på d som är kvar!
Hej ! Kommer ihåg när jag var på bebissång och hade treårig syster med. En mamma frågade mej om jag hade henne hemma istället för på dagis så jag började förbereda ett försvartal med då sa hon :Vilken duktig mamma! Då blev jag glad 🙂 Skulle aldrig utnyttja barnomsorg om jag ändå är hemma med bebis men däremot har jag valt att börja jobba när bebis blivit drygt ett år pga vi har ansett oss behöva två löner och att jag faktiskt blir lite rastlös av att vara hemma hela dagarna hur mycket jag än avgudar och dyrkar mina små knyten. Och dom är alla tre väldigt fina flickor som alltid får stora A stämpeln på alla samtal i skolan:)
Underbart att dina barn är hemma! Mina barn har börjat förskolan vid olika åldrar (1,5, 3 och 4). Jag skulle aldrig tänka mig att lämna en 20-månaders på förskolan om jag är hemma… Men däremot har jag lämnat en 4-åring och en 5-åring 10-15 h/v när jag varit föräldraledig. Nu arbetar jag, men vet du vad det är som retar mig allra mest. HUR kan man lämna barn på förskolan när man vabbar för ett annat barn???? Det borde vara förbjudet. Man arbetar heltid, ett barn blir sjukt, och så lämnar man det andra syskonet… Nu har jag haft sjuka skolbarn hemma, det innebär att min minsting inte varit på förskolan på två veckor. Nu beror det naturligtvis om ens syskon är allvarligt sjukt, ska utföra undersökningar på sjukhus etc. JAG lämnar aldrig min minsting, vill mycket hellre umgås med honom…
Jag hade fruktansvärt gärna varit hemma med sonen tills han var minst tre, helst längre. Nu gjorde tyvärr min man som din, vilket gör att jag, trots stretande och snålande, kommer vara tvungen att sätta honom i förskola när han är ett år och sju månader. Och det känns FEL! Jag är övertygad om att han faktiskt skulle må bättre av att vara hemma med mig än att gå på förskola, hur små barngrupperna än är och hur bra pedagogerna än må vara. Sedan kommer han säker inte ta skada av att gå på förskola, liksom min man säger att han inte tar skada av att inte träffa sin pappa varje dag, men jag tror inte att detta är det bästa valet, och varför skaffa barn om man inte hela tiden strävar efter att ge dem det man känner är bäst? Sedan är vad som är ”bäst” olika i varje familj såklart.
Stor kram ❤️
Magkänslan är bra, den ska man inte underskatta 🙂
http://chocochock.se
”Proteinpannkakor”
Jag tycker också att man ska gå på sin magkänsla när det gäller sina barn och göra det som känns rätt. I vår familj tycker vi, både min man och jag, att det är viktigt att både mamman och pappan tar stor del av barnens vardag. Vi valde därför att vara hemma hälften av tiden var när barnen var små. Jag första året och min man andra året. När barnen var två år så började de på förskola. Då valde vi att båda arbetade 80%. Så jag var ledig på måndagar och min man på fredagar och var hemma med barnen. Min man arbetar dessutom skift så barnen har haft korta dagar de andra dagarna på förskolan. Nu är våra barn långt förbi förskoleåldern och jag kan se tillbaka på den tiden och vara tacksam att vi fick så mycket tid med våra barn. Nu när barnen är större så är vi delaktiga i mycket av barnens fritidsaktiviteter som bl.a. tränare och aktiv i föräldragrupp. Vi tycker nämligen att det är viktigt att kunna ägna mycket tid åt barnen även när de blivit äldre. Men det som är rätt för oss behöver inte vara det för andra. Tack för en bra blogg. /Jeanette
Tjoho!
Jag bara älskar dig. Hur kan vi tycka så lika?
Underbart!
Att gå från 57 kg upp till 117kg och sedan ner till 59kg för att nu ligga på 107 kg har inte varit någon rolig eller lätt resa. 2016 kommer bli hälsans år för mig och jag behöver verkligen motivation och tips. Om du vet om någon ”hälsoblogg” du tycker väldigt mycket om eller har några egna tips när det gäller hälsan ta en titt hos mig och tipsa!
http://hajnal.se
I januari ska min 15 månaders börja på dagis. JAg har ångest över detta vet att han har det bättre hemma med mig. Vill inte lämna han, men jag måste ju för att Kunna försörja oss.
Men om föräldrar är lika bra som förskollärare varför måste dom då plugga X antal år för att jobba med barn? Vad är utbildningen på? 3-4 år? En utbildning som föräldrar inte har. Om dom nu inte jobbar som det själva vill säga.. Vi lämnar ju våra barn till läkare när dom blir sjuka för vi klarar inte av det jobbet själva. Vi lämnar våra barn till tandläkare för vi klarar inte av det jobbet själva. Vi lämnar våra barn till skolan för vi klarar inte av att undervisa dom själva. Och så vidare. Det finns väl en anledning till varför förskollärare läser en så lång utbildning. För det är någonting väldigt avancerat att ta hand om små barn. Annars hade dom väl inte pluggat så mycket?
Nej! Nej! Neeeeej!! Att vara förälder är nedärvt sen tidernas begynnelse! Vissa puckon borde aldrig bli föräldrar givetvis, men man behöver inte en jäkla högskoleutbildning för det. Säger som Astrid Lindgren – ge barnen kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av dig själv 🙂
Att ta hand om sina egna barn kräver bara att älska villkorslöst och lite sunt förnuft. Att ta hand om andras barn kräver inte ett dugg mer egentligen, men utbildning är ju idag ett måste inom allt. Men jag tror inte att högskolepoäng automatiskt skapar folk som är bra för våra barn. Man lär tycka om barn för det första, för det andra vara lite lyhörd. Samma som poliser – en högskoleutbildning ger inte bättre poliser, det ligger SÅ mkt i personligheten, och intresset.
Fullkomligen baxnar över det du skriver eftersom det är att förringa föräldrar till sämre på att ta hand om sina barn än en utbildad… Det finns (oftast) ingen bättre lämpad att ta hand om ditt barn än du.
Med en annan inställning än det borde man fundera en gång till på att skaffa barn kanske? För de är DITT ansvar och det är DU som ska vägleda dem genom livet, med stöd från de du räknade upp. Inte att man skaffar barn som en accessoar som alla andra har och som nån annan får uppfostra .
Ditt barn = ditt ansvar. I allt.
Och till alla förorättade förskolelärare – ni är toppen!! 🙂
Till alla andra som inte har högskolepoäng att skylta med men jobbar inom barnomsorgen – ni är precis lika toppen ni 🙂
Varför skaffar människor hund eller andra husdjur som de inte är utbildade att ta hand om.
Svaret var inte menat åt dig Carola, du klarar dig nog eftersom du har det som behövs. Sunt förnuft.
Filippa, har du absolut ingen kunskap av nåt slag som du kan lära barnen?
Klart att utbildningen måste vara lång om inte barnen lär sig nåt hemma.
Stäng av alla surfapparater och se in i barnens ögon och säg , Mamma älskar dig mer än iphonen ! ( Passa på och kolla ögonfärgen).
Amen!
”Men om föräldrar är lika bra som förskollärare…”. Föräldrar är bättre än förskollärare för sitt barn!!! (Sen finns det ju självklart undantag som Carola skriver under,det finns puckon som aldrig borde skaffa barn överhuvudtaget). Ja hoppas att det inte är många föräldrar som tror att förskollärarna är bättre för ens eget barn än vad man själv är. Men villkorslös kärlek o sunt förnuft kommer man väldigt långt med,och för fet behöver man inga högskolepoäng vad ja vet.
Det är skillnad på att vara med sitt eget barn och ta hand om andras i en grupp. Det är liksom två olika pedagogiker.
Förskolan följer en läroplan som går ut på att efter barnets ålder och förmåga främja bl.a. Begreppssbildning och social träning igrupp.
Exakt det jag menade i mitt förra svar till dig. Big difference .
Bra skrivet Carola! Tänkte tipsa om en intressant bok, kanske du redan har läst den. VÅGA TA PLATS I DITT BARNS LIV, av Gordon Neufeld. Handlar om hur föräldrar har förlorat sin roll som anknytningspersoner i sina barns liv och ersatts av jämnåriga barn. Barn som placeras i en miljö med många andra barn vänder sig till andra barn för vägledning och fostran, vilket påverkar barns utveckling negativt,
Håller helt med vad Carola skriver, men en sak som jag undrar över är: vad är det som säger att man inte har ”råd” att vara hemma med barnen!?
Är det inte så att man kanske bör tänka över vad man ”måste” ha och inte bör köpa om man ex lever på en lön?
Jag är ex hemma med mina barn o min man jobbar och många säger att ” oj vad lyxigt, önskar vi kunde göra så ” och då säger jag ” varsågod gör det” men vi har fått prioritera bort mycket för att jag ska kunna vara hemma med barnen men tycker att det har/är värt det. Sen är det klart att alla inte kan välja att vara hemma men jag tror att fler hade kunnat vara det om dem bara hade kunna tänka sig att välja bort vissa saker.
Det här har också gjort mig stark att våga tro på mig själv: vem säger att inte jag kan bäst ta hand om mina barn hemma? Men smaken är som baken….
Du har så rätt i det du skriver. Helt sjukt att jag som inte åker utomlands är den som är konstig för att jag väljer att vara hemma med mina barn. Vi har två rosthögar till bilar på landet har en soffa som är 13 år men fungerar att sitta i.
Underbart
Mitt inlägg i debatten blir: NEJ, man överlämnar INTE det beslutet till barnen! Finns det föräldrar som går ner på knä framför en tvååring/fyraåring, lutar huvudet åt sidan och frågar med gullig röst ”lilla olle, vill du/vill du inte gå på förskola”? Seriöst? Vi vuxna tar beslut. Oavsett beslutet. Det är tryggt för barnen. Och precis som Carola säger bör beslutet vara grundat i magen på den vuxne. När barnen blir äldre får de vara med i diskussionerna för att få säga sin åsikt som man som förälder kan ta hänsyn till för många gånger har de otroligt kloka saker att komma med MEN VI VUXNA TAR ALLTID DET SLUTGILTIGA BESLUTET och det bör man vara tydlig med. Samma sak i skolan, barnen har en röst men det är någon som bestämmer (klingar det någon klocka här: läraren bestämmer i klassen INTE ungarna) Samma sak när man kommer ut i arbetslivet. Det här är ett stort ämne som är jätteviktigt. Barnen som växer upp i Sverige i dag som måste ta beslut från några få års ålder om allt i från vad man ska äta till middag, ha för kläder på sig eller om de vill gå på förskola eller inte. Det skapar en osäker och otrygg generation. De behöver få vara hörda, ja, men någon vuxen måste styra. Carola, kan du inte skriva om det?
Alla lika, alla olika. Som alltid när detta ämne dyker upp. 🙂 Vi gör alla våra val och alla kan tyvärr inte gå på magkänslan (att stanna hemma) eftersom de inte har råd… Inget fel med det, man får bara prioritera annorlunda när man är ledig och hemma med sina barn så man får så mycket tid med dem som möjligt och gör något vettigt med den tiden. De växer också upp och är trygga och skötsamma individer som klarar av att fatta egna beslut. Inga konstigheter egentligen, bara man som förälder sätter sina barn först (oavsett om man jobbar eller stannar hemma) så blir det bra.
Nu är min dotter visserligen snart 4 år men hon VILL gå till förskolan och leka med sina kompisar fastän jag är hemma med lillasyster. Hon har själv påpekat att det är tråkigt hemma när jag ammar lillasyster så jag har helt enkelt låtit henne gå 15 timmar i veckan just därför att hon verkar må väldigt bra av det. Hon är en väldigt social och framåt tjej. Själv var jag väldigt blyg och ville helst vara hemma med mamma när jag var 4 år. Så barn är olika:)
Om jag hade råd skulle jag stanna hemma på en gång med mina, 11,7 och 4 år. Skulle inte tveka en sekund.
Första var jag hemma till tre år, de nästa två till nästan två. Sen har de gått inte ens 20 Tim i veckan på grund av femskift och de är fina ungar som delar med sig och är fina kamrater. Förskola är bra när inget annat val finns. Tycker jag!
Bra skrivet
Huvudet på spiken! Kunde inte sagt det bättre själv. Ditt bästa inlägg ever!
Helt rätt skrivet! Jag känner igen mig i allt du skriver och det är så rätt! Jag önskar fler kunde välja att ha sina barn hemma och verkligen vara MED barnen den första tiden. Du får igen det sen genom ett tryggt barn. Och hujedamej vad det ser ut på förskolan. Personalen jobbar häcken av sig och hinner knappt med hälften av alla barn.
Håller med dig helt i det du skriver 🙂
Så bra skrivet! ! Är så enig i allt du skrev här.
Jag tror att barn är en gåva från Gud till föräldrarna och inte en gåva till främmande pedagoger. Jag tror att han vet att föräldrar är de bästa för barnen och att de klarar att ta hand om dem på bästa sätt!
Föräldrar måste tro på sig själva och ta tillbaka självförtroendet!
Tack för en fin blogg!
Åh vad jag skulle ha behövt läsa detta när jag fick barn för nio år sedan och inte trodde på mig själv som förälder. Brukar lyssna på magkänslan i vanliga fall. Men jag litade inte på att jag dög något till som mamma. Idiotiskt kan jag tycka nu när jag tittar på min solstråle och känner mig stolt. Kram från Elin.
Bra tankar Carola! Mina barn har också varit hemma till 3-4-årsåldern. De är alla mycket trygga och harmoniska barn. När de väl börjar förskolan går de enbart 15 timmar/vecka. Ännu vet jag dock inte hur det kommer gå att börja i förskoleklass. Får utvärdera om några år. Jag anser att det finns brister i systemet vilka möjliggör att exempelvis träna, fika, luncha, gå till frisören, handla mat etc etc, när barnen är på förskolan. Skulle kunna skriva en avhandling om detta, förstår att du återkommer till att ta upp detta viktiga ämne. Kram.
Jäkligt bra skrivet!:-)
Håller med :-)! Följde mitt hjärta och var hemma med min yngsta till hon var 3 år och 4 månader. Hon går nu ca 3 dagar i veckan på fsk. Och det går mycket bra för henne! Hon är snäll empatisk har kompisar fantasi osv. Jag är oerhörd lycklig för att vi tillbringat denna tid tsm. Det har varit underbart och är det fortfarande!
Det tycks reta en del att diskutera det här. Men som du flera gånger betonade så gällde det här inlägget bara dem som vill och har möjlighet att vara hemma men som inte tror tillräckligt på sig själv. Där jag bor i svenkfinland är det här ett rätt okänt fenomen. De flesta väljer att ha sina barn hemma om man själv är hemma. Jag tror knappast att vi är så mycket bättre i Finland så våga följ ert hjärta ni i Sverige också som känner att ni vill vara hemma med barnen. De som inte vill behöver inte ta åt sig.
Du skriver att man ska göra som man själv vill. Men ska man inte tänka nåt alls på barnens vilja? Dina barn kanske skulle ha haft fantastiskt roligt på förskolan och även där utvecklats till underbara varelser. Om de hade fått välja. Toppen att din son klarar förskoleklassen men har en vän, som hållt sitt barn hemma, som fått avbryta förskoleklass och börja nästa år istället. Hon ångrar idag att han inte fick gå på förskola, åtminstone när han var 4-5 år.
Carola; Jag tror inte på att BARNEN ska välja, det är mitt ansvar som vuxen. Just det kan jag skriva ett helt eget inlägg om nån gång, men jag anser att barn får alldeles för mkt valmöjligheter idag, och att de inte mår bra av det. Att de blir jäkligt bortskämda och krävande helt enkelt och aldrig någonsin kan acceptera att ”det är bara så”. Aldrig gilla läget utan alltid ska tjafsa;)
Angående din vän, det är ju inte sagt att det beror på att han var hemma, det kan finnas många andra anledningar. Jag har en son, Robban, som rekommenderades att gå om förskoleklassen…och jag hade aldrig någonsin hört nåt så dumt…? Fetglöm! Han fick börja ettan och så fick de ge honom de extra resurser som behövdes. Hade han fått gå om f-klass hade han ruttnat totalt. Och det gick alldeles utmärkt även om han än idag inte riktigt fattat vitsen med att lära sig i hans tycke idiotiska grejor, och han går i nian nu;) Hade vi inväntat att han skulle tycka det var kul hade han gått i f-klassen än;)
Jag har en nu femtonårig dotter som ibland säger att hon önskar att hon fått gå i förskola när hon var liten. Hon var en tid hos dagmamma men annars har hon varit hemma med mig. Jag kan ändå inte känna att jag har gjort fel för jag gjorde det som jag kände och känner att är bäst för barnen. Hon fick träffa många kompisar varje vecka under åren hon var hemma och hon har klarat sig jättebra senare. Jag känner att jag kan stå för mitt beslut därför att det är min övertygelse att det har varit bäst även om hon nu har en annan åsikt. När det blir hennes tur att få barn så får hon följa sitt hjärta och ta de beslut som hon tror att är bäst för hennes barn.
Carola: Haha, jag hade också väldigt gärna velat gå på framför allt fritids när jag var liten, men fick inte. I stället gick jag hem och läste tusen böcker:) Och var nästan alltid nöjd med det. Det som gjorde att jag ville gå var typ de fräna ljusstakarna de gjorde till jul…;) Och kanske mellanmålet;) Några av mina barn har gått på fritids (Robban och Corrinda) för att de behövde det av nån anledning jag glömt men det var skolans önskemål, och de tyckte det var svinkul…första månaden, sen kom de hem ändå:) Så det är väl som alltid – det man inte har vill man ha, och det man har blir vardag.:)
Kan barn ta sådana beslut själva? Att vara med sin familj när man är liten är det absolut viktigaste. Och biologiskt naturligt.
Det är ju inte säkert att din väns barn skulle ha klarat sig bättre i förskoleklass även om han fått gå i förskola. Jag har tre barn,varav den äldsta aldrig gått i förskola,och dom två yngre bara en kort period(dom trivdes aldrig riktigt heller) och dom har då klarat alla klasser lika bra som dom som gått i förskola.
Amen på den..ny diagnos på dagens barn: trotssyndrom, min analys av tillståndet: avsaknad av auktoriteter, otrygghet!!
Vuxna ska ha koll och leda, inte barnen. Vad barnen vill handlar inte alltid om detas behov
Jag håller med dej så mycket, tycker det är så synd att föräldrar idag är så osäkra på sin föräldraroll, de blir itutade att barnen ”måste” in i förskolan annars är det synd om dem, bättre att stärka dem och uppmuntra att ha barnen hemma, främst då när syskon kommer för då har man möjligheten att ha alla sina barn hemma och det mår alla bäst av, föräldrarna barnen och förskolan för då blir det mindre barngrupper och mer tid åt de barn som är där för att deras föräldrar jobbar, pluggar mm.
Du är klok som en uggla, bra skrivit! Var själv hemma med mina barn, som idag är vuxna, men de har bara positivt att säga. Var och en gör som den vill OCH KAN! För alla har tyvärr inte möjligheten att välja. Sen kommer jag att ”sticka ut” o
säga att vissa kvinnor varken Vill eller Orkar, de tycker det är skönt när andra gör det. Vad säger ni om det, alla Carolas läsare? Ha en fortsatt bra dag!
Har du tråkigt? Eller idétorka? Varför börja tjata om det igen och igen? Du har gjort dina val, jag mina, andra sina. Kan vi inte vara överens om att det ser olika ut för alla, att långtifrån alla kan välja pga olika orsaker osv? För mig som följt din blogg länge så känns detta ämne väl uttjatat. Alla gillar olika.
Carola: Nix inte alls tråkigt, men tycker det är ett sjukt viktigt ämne! Scrolla…..:)
Detta är ett viktigt ämne. Våra barn!
Håller med i frågan men det blir lätt uttjatat och nu är det det så vi tar en paus du och jag ett tag. 😉
Så himla bra skrivet! Jag försöker alltid gå efter magkänslan och försöker att inte tänka så långt fram hela tiden- alla beslut vi fattar idag är inte ”för alltid”, det mesta går att ändra om det inte blev bra! Så ja, jag tror på att chansa, följa magkänslan och sen är det inte värre än att man söker dagisplats eller annat om det visar sig inte funka!
Ja men det är väl bra att vi har valfriheten för dom som fortf vill komma hemifrån några timmar.
Vad beträffar Jordan och dina andra yngsta så är det ju ingen större skillnad mot hur dom haft det och förskolan, bara det att dom befunnit sig i sin barngrupp 24/7. Gått som på både dagis och nattis på en gång fast hemma.
Dom har ju haft sin barngrupp med syskonen.
Jag tror det bästa för barn och föräldrar som samhället ser ut nu, vi måste ju leva i verkligheten, är att vara på förskolan fast mer lagom tid. Det finns så få öppna förskolor kvar och kyrkis är väl ännu sämre med och fler kommer att läggas ner.
Jag önskar att fler vågar jobba deltid när barnen är riktigt små, så klart dra ut på barnledigheten genom att ta ut kanske 5 ist för 7 dagar med ersättning och sen jobba halvtid till barnen är 4 ungefär. Vid den åldern behöver dom jämnåriga kompisar på ett annat sätt och dom behöver mer stimulans. Så även om man är hemma så behöver dom ut då.
Om några år kommer det inte finnas några andra alternativ än förskolan. Så varför inte köra på den direkt liksom.
Jag är glad att det inte såg ut så här som det gör nu när mina var små, jag kunde vara hemma länge, men det är få som klarar det ekonomiskt idag och det har varken med självförtroende eller mod att göra. Det är en krass verklighet för många.
Du har klarat det och du är jäkligt snabb att slå dig för bröstet med det, men det berodde ju inte bara på dig utan även på honom som inte får nämnas.
Carola: Nädu, det är stor skillnad på dagis/nattis och att vara hemma med syskon. Lika stor skillnad som att vara på jobbet med arbetskamrater eller hemma med familjen.
Jag slår mig inte för bröstet, och blir så less att få höra det, jag skrev flera gånger och med fetstil och understruket att det inte handlade om för eller emot dagis utan om att våga vara förälder, att våga tro på sig själv och sin magkänsla. Det gäller i ALLT, men förskolan var ett exempel.
Håller verkligen med!!
Tycker dock det är väldigt synd att man blir av med platsen om man håller syskon hemma. Kommunerna uppmuntrar inte direkt att ha sina barn hemma. Nej, här där jag bor är det maxtaxa som gäller, högre summa under sommaren när man har semester, plus det där med att man blir av med platsen om barnet är hemma en längre period.
Nu vet jag inte hur det är i dom kommun men där jag jobbar och där dottern går på förskola (två olika kommuner) så blir man inte alls av med platsen!
Man ringer kommunen och säger att jag vill ha mitt barn hemma i tex 2år tills lillasyskonet börjar fsk.
Då säger dom upp din plats tillfälligt!
Sen när barnet ska börja igen så är dom skyldiga att ge det barnet en plats på samma förskola!
Jag kommer själv att göra så när/om min dotter får syskon 🙂
Åh, va bra! Så är det tyvärr inte här… Men vi var hemma väldigt mycket ändå.
Klockrent!
Kram på dig från västkusten
Word!
Jättebra skrivet 😀
Med vänlig hälsning Camilla
Från gravid 17 åring till 33 år och 10 barnsmamma.
http://www.minstorafamilj.se
Amen.
Från en som jobbat i förskola i tjugo år!
Du är så klok <3 🙂
Hemskt att man känner att man inte klarar av att ta hand om en bebis och storasyskonet, alltså jag menar, att man tror att personalen på förskolan kan ta bättre hand om sitt barn än vad man själv kan göra.
Hade jag haft syskon till min dotter när hon var 15 månader och började på förskolan så tror jag jag hade hållit henne hemma..
Men alla få ju göra dom dom själva vill 🙂
Men jag tror inte att ett så pass litet barn får ut så mycket va att gå till förskolan..
Däremot när dom är tre-fyra år så kanske dom får ut mer av det..
Ha en fin dag <3 🙂