I lördags var det en helt vanlig dag till att börja med. Det var grått och skittråkigt väder ute och jag satt med massa plugg först. Eller allra först så var jag iväg en sväng för att köpa present till ett kalas som Jordan skulle på, och sen skjutsade jag dit honom. SEN pluggade jag:) Ordning och reda.

Jag satt i köket och blev ständigt avbruten av kidsen som stökade runt, på ett så kul sätt att jag inte kunde fokusera jag ville liksom vara med:) Men till sist var det färdigt, och jag började greja med julsakerna. Patricia och Corrinda fixade massa på fredagen, och det stod kartonger lite här och var.

Patricia och Corrinda drog iväg på förmiddagen för att köpa en födelsedagspresent till mig, och sa att jag inte fick titta när de kom hem. Nänä, sa jag och frågade om de tänkte köpa en julgran?? Lite nervös, för alltså…julgran är seriösa grejor, det lämnar man inte till vem som helst,  barnen är på god väg men de är ännu inte fullärda:)

Men det var det minsann inte så då tänkte jag att det kanske var nån kul juldekoration utomhus. De har pratat massor om det, att de saknar en snögubbe vi hade förut. Jag lallade på här hemma och rätt var det var kom Novalie och sa att jag skulle gå in på mitt rum och stänga dörren. Aha, de kommer hem nu, och ska ta ner vad det nu är och gömma det i Corrindas rum, jag fattar. Jag hade en ljudbok i lurarna så jag gick in och hängde upp min julstjärna i fönstret. Så kom Novalie och sa att jag måste komma. NU. Hon såg väldigt lycklig ut också:)

Jaha va? Nu? Vad nu då? Jag masade mig ut i köket, och såg … Janelle och Simon? Simon och Patricia, Corrinda, massa ungar? Jag fattade inte ett dugg. Vi hade pratat om att alla ungarna skulle komma och adventsfika på söndagen men det var ju dagen efter? Det stod en flyttkartong på köksön men den lade jag inte märke till (alla julsaker står i kartonger ju) förrän Corrinda sa att jag måste öppna min present lite snabbt nu, och alla ropade ”Grattis på födelsedagen lite i förskott!”

Här nånstans förstod jag, men inte förrän jag lyfte på flikarna till lådan och det stack upp två små nosar, två små kattungar, så fattade jag på riktigt. De hade skaffat kattungar ♥

Det tog ju en blick så var det kört:)

I drygt tolv år har vi haft katter, för två år sen blev Zlatan sjuk, och för några veckor sen Smulan. Jag kan fortfarande inte skriva om Smulan för tårarna börjar rinna direkt. Nu till exempel är hela skärmen suddig. Så jag tänker inte göra det. Men jag hoppas att alla begriper att bara för att det kommer två kattungar i huset så ersätter de inte på något vis Smulan och Zlatan. De två katterna har en stor bit av familjens hjärtan och är så saknade. De var speciella, och de har varit med oss genom så mycket, både gott och dåligt. Lovelia, Jordan och Jamie har alltid haft dem i sin närhet, Trixie var bara ett år när de kom och övriga barn inte heller så stora. De har gett så makalöst mycket kärlek. De tröstade när livet föll ihop för fem år sen och de har legat på sängarna och sällskapat när någon varit sjuk. De är oersättliga. ♥

Men att inte ha katter i huset kändes inte som ett alternativ. Jag hade inte tänkt skaffa några förrän kanske till våren, tidigast, men det var bara en tidsfråga.

Barnen hade helt uppenbart andra planer 🙂

Jag har inte så stor koll, men tror att det är Corrinda som letat på Blocket i veckor, och de har pratat med mig om det, bara inte så tydligt att jag ens anade minsta lilla. Mer: ”Men du vill väl ha katter igen mamma?” och mitt svar har då varit: ”Jamen självklart.”

Så där stod jag, med två nyfikna kattungar och en hel flock ungar och två Simon, alla med leenden från öra till öra och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av glädje, så jag gjorde båda. Redan tokkär. Samtidigt som jag, som vanligt, drabbas av århundradets ångest. Hur ska jag klara att ta hand om de här små liven??? Det har varit likadant varje gång vi skaffat ett husdjur, men den tanken har aldrig någonsin funnits när vi väntat/fått ett barn:) Nånstans är man ju rubbad, helt klart.

Men det är ju klart att jag kan:) Och även om det är bland det vidrigaste och mest jobbiga man kan göra att ta ett beslut när de är sjuka eller gamla, så är glädjen de ger så oändligt mycket mer. Jag vill såklart aldrig behöva vara med om det igen, men inser samtidigt att jag heller inte kan leva utan djur så då måste jag.

Och nu är de här för att stanna:):)

Två tjejer, säger de, jag har ingen koll;) som är tre månader precis, de är födda 4 september. Den ena är väldigt väldigt lik Smulan. Det känns fint.

Den lite större och ljusare heter Selma.

Säg hej till Selma♥

Och den lite mindre, Smulan-lika heter Stumpan.

Säg hej till Stumpan♥

Det heter hon för att hennes ena bakben blev strypt av navelsträngen så hon är lite trebent. Såklart väljer mina barn en annorlunda katt, det ligger nog i våra gener att ta hand om den som ingen annan vill ha, och älska dem innerligt:) Jag är stolt som sjutton över deras tänk, att ett handikapp spelar exakt noll roll.

Hon själv kunde inte bry sig mindre och far omkring som om hon hade minst femton ben, hon hoppar lika högt som syrran, har mer längd i sina skutt än syrran som mer hoppar rakt upp;) klättrar högst i gardinen och tja..ni fattar:)

Och de rackarna älskar min nya fina fåtölj som jag är så rädd om att ingen annan får sitta i den. Skulle tro att jag måste budgetera in för en ny snart;) De klättrar på baksidan, det är ju perfekt liksom…:)

Doris?

Haha, stackars Doris:) Hon är van vid att katterna är rädda för henne men de här två sitter kvar och fräser och stirrar ut henne. Doris backar och går därifrån:D Hon har dessutom taggat ner och är rätt försiktig runt dem, hon måste ju begripa att de är bebisar? Hon har närmat sig lite, och kattungarna accepterar kortare och kortare avstånd, idag nosade Doris till och med ordentligt på Stumpan utan att få en fräsning tillbaka.

När de kom var de väldigt nyfikna, trötta och lite rädda, och de har hållit sig runt soffan eller runt köksbordet om vi lyft ut dem dit, men tar för sig mer och mer för varje dag. Just nu står kattlådan i vardagsrummet och kattmaten på vardagsrumsbordet, men snart så kommer vi kunna ställa det där det ska vara:) De är nyfikna på Doris och när hon går ut ur vardagsrummet så följer de gärna efter och kikar. De har varit in i mitt sovrum precis intill också men det är korta snabba utflykter sen springer de tillbaka till soffhörnet. När de vågar så har de ett helt hus i två våningar att utforska:) Och så småningom en hel trädgård och sen skogen.

Jag hade glömt hur det är att ha kattungar:) Men man inser ju snabbt att de är överallt. PÅ datorn gärna, så alla konstiga bokstäver och siffror en tid framöver är de skyldiga till;)

Bakom soffkuddarna, under saker, i saker, bakom saker. De klättrar upp på TV-bänken och sitta och jabbar på skärmen när de ser något som rör sig:) De får sina busryck och röjer järnet för att sen somna helt utslagna och slagga i timmar.

Corrinda gjorde ett kartonghus till Smulan och Zlatan när de var bebisar, jag trodde de skulle dissa det men de älskade det, och i tolv år har den fula, skeva vinda kartongen stått på paradplats i huset:)

Givetvis har hon nu tillverkat en ny.

Och givetvis älskar katterna den:)

Men de hittade även ner i korgen där jag har filtar till soffan. Den är trasig i locket så jag hade flätat dit lite tyg som åkt åt sidan och de kunde enkelt slinka ner. Och upp. Och klättra på den och tja, men varsågoda då, tjejer. Den är er så länge ni vill ha den:)

Helt Dorissäkert om locket är på är det också.

Ja, så kanske att det kommer handla en del om de här två ett tag framöver, kattungar är ljuvliga och hur kul som helst. De är rumsrena och självgående, till skillnad från en hundvalp. Doris var i värsta bitaråldern när hon kom, gnagde sig fast och bet med sylvassa tänder och var inte ett dugg kul, sen var det ett meck att få henne att fatta att man skulle gå ut och bajsa/kissa. Katter är ett mer smidigt djur helt enkelt:) Nu älskar jag såklart Doris med ♥men hon var jobbig som valp.

Namnen sitter inte som en smäck, det är mycket felsägningar, Smulan hit och Smulan dit, men de kommer väl.

Nu är det väldigt mycket barn i soffan hela tiden:) Alla vill gosa och mysa och busa och bara vara nära. Jag inser återigen hur mycket det betyder för barn att få växa upp med djur:)

Jag har fått en födelsedagspresent tidigare som fortfarande slår allt, det var när jag dagen innan min  30-årsdag var på ultraljud och fick veta att jag väntade tvillingar. Det går liksom inte att slå ♥.

Men detta ligger på en hedervärd andraplats:)

Fina fina ungar som överraskar med ännu mera kärlek ♥

Jag fyller inte år riktigt än, jag väntade in en speciell dag att födas på, nämligen Nobeldagen, man vill ju inte fylla år på nån vanlig tråkig vardag heller;)

Fjorton dagar före julafton, allt på en gång liksom:)

Nej, nu har småtjejerna röjt som galna en stund och nu sover de i soffan här intill mig, så jag kan gå och sova jag med. Det går liksom inte att sluta titta på dem när de grejar runt, de är så rasande gulliga:)

Vi hörs snart!
Natti natti ♥

Jag har aldrig koll på namnsdagar. Jo min egen, och därmed Janelles och mammas för vi heter samma sak – Elisabeth. Sen kan jag komma ihåg Emil (Robban) eftersom det är på en kompis födelsedag. Novalie heter Karin efter min mormor och eftersom mormor var född på Karindagen så kommer jag ofta ihåg även den, men sen börjar det bli svårt:)

Några till brukar jag komma ihåg om jag ser datumet, då ringer nån klocka, men annars är jag rätt usel. Jag kan i alla fall alla barnens fyra sista siffror:)

Att Doris har namnsdag i dag hade jag absolut ingen aning om med andra ord, men Janelle messade henne ett grattis nyss:)

Så Grattis finaste Doris på namnsdagen ♥

 

Du är världens goaste jycke:) Egen vilja så det skriker om det, massa gos och världsbäst på att skälla ut folk som kommer hit;)

Blandras mellan Cavalier king charles, Lhasa apso och Tibetansk spaniel. Söt som socker. Jag kan inte ett skit om hunduppfostran, men förutom att du gärna rymmer och skäller så måste jag ändå säga att du är helt okey. Tigger inte speciellt mycket, tuggar inte sönder så mycket längre och är säker runt barn. Du har tagit din självklara plats i familjen och vi älskar dig ♥

Du ska få en extra stor bit falukorv till middag ikväll:)

 

All kärlek till er ♥

Jag har inte läst era kommentarer förrän nu, och blir alldeles rörd av er omtanke. Jo, jag läste de första som kom, och insåg att jag bara grät av dem så jag lät bli. Tack för er värme och att ni bryr er! Det var inte min mening att ni skulle bli oroliga men jag borde ha fattat att ni skulle bli det ändå. Det som hänt är inget som någon utanför vår familj tycker är något, men för oss är det allt, och det tog hårt.

I vår familj har husdjuren en central plats och de är fullvärdiga familjemedlemmar, och nu fattas en.

Våran Zlatan lever inte längre.

Det finns folk som inte förstår alls, och jag har all förståelse för att jag då upplevdes som väl dramatisk, men för de som begriper är det inget konstigt. Våra katter har varit hos oss i snart tio år, och de har alltid varit pigga och friska. Vi har haft de hos veterinär ett fåtal gånger, det var dels kastrering och efter den fick Smulan en svullnad i operationsärret som fick undersökas, sen har hon blivit påkörd med lite kontroller efteråt. Hon hade även ont i benet för ett tag sen, men det är allt med henne. Zlatan har kastrerats, sen inget, förrän för några veckor sen när han fick något i benet, som släpade och var lealöst, men så fort han kom till veterinären var det bra:) Sen dess piggelinen själv.

Förra torsdagen så hittade jag honom på golvet i badrummet, liggandes på sida som han sällan gör, och han var märklig och off. Ville inte riktigt att jag skulle klappa, och jag bar in honom till Robbans rum och lade honom i deras lilla kartonghus, som Corrinda gjorde när de kom till oss. För tio år sen, och det är fult som stryk men de älskar att ligga där båda två.

Han sov och ville inte äta, men alla som har katter vet ju att de gör så. Har de ont eller är skadade så går de gärna undan, och läker. Jag var sjukt orolig ändå.På söndagen så åt han, och drack och sen kom han och gosade lite med mig i soffan, och låg sen i fåtöljen intill. Ville inte alls vara i famnen som vanligt, eller bli klappad.

Zlatan är den gosigaste katt som funnits, han älskade att mysa i famnen och när han inte vill det så är det illa. När han började äta så kändes det som att det vände, och jag avvaktade måndagen. Han blev utsläppt av barnen och gick ut korta svängar men kom in snabbt och fortsatte sova, men sökte ändå närhet. Han låg mest inne hos Robban. I mångt och mycket är båda katterna Robbans, de har blivit hans egenpåtagna ansvar. På tisdag ringde jag Ultuna djursjukhus, men de hade inga tider, så jag bokade första lediga tid på Rembacken, vilket var onsdag fm.

Åkte dit med honom, och han protesterade inte mot att bli nerstoppade i buren eller att åka bil, sånt han normalt inte gillar. Han blev undersökt av veterinären som snabbt konstaterade att något både kändes och gjorde väldigt ont i magen på honom, och han tog med sig honom för en röntgen. 45 minuter väntade jag på rummet och insåg att det är inte bra. En röntgen går snabbt, och är det inga konstigheter så dröjer det inte. Jag hade katastrofkänslorna redan från första sekunden jag såg att han var dålig, men nu blev de extrema.

Jag blev hämtad för att se på bilderna, och något var det ju. Svårt att säga, såg ut som en trasig diafragma eller/och vätska i lungor/buk. Trasig diafragma kan uppkomma av ett högt fall eller att de blir påkörda, och med tanke på att alla förbannade grannar med besök kör snabbt på vår gata så var det ju inte otroligt. De ville höra hur jag ville gå vidare, och informerade även om kostnaderna. Det känns ju helt absurt att snacka pengar, men det är ju så med djur, det blir så fruktansvärt dyrt att man måste väga allt för och emot. Våra katter är försäkrade, så jag sa bara att om de trodde att det gick att fixa så kör vi. De skickade hem mig, och gjorde ett ultraljud och tog prover som visade ingenting, och de beslöt sig för att operera. Det troligaste var en diafragmaruptur. En inte helt enkelt operation, och inte helt säkert med positiv utgång. Man visste helt enkelt inte innan man öppnat.Jag fick hämta hem min lilla katt, med kanyl på benet, och komma tillbaka mellan 8-9 dagen efter. Han var så dålig, lilla älskade gubben. Jag kunde inte mota bort tankarna på att det värsta skulle inträffa, och försökte verkligen se framför mig hur han skulle bli frisk, men det gick inte. Nånstans visste jag nog.

Zlatan låg inne hos Robban som vanligt, och tyckte att det var okey att vi gosade med honom, men gnistan saknades. Robban fick vara hemma från skolan på torsdagen och följde med mig och lämnade honom, och sen väntade vi. Dagen gick, och jag intalade mig att inga besked är bra besked, ju längre det går ju större chans att de ringer sen och säger att det gått bra. Jag visste inte vilken tid de skulle operera, och timmarna sniglade sig fram, jag både ville och ville inte att de skulle ringa. Jag ville inte få ett dåligt besked.

Vid halv fyra ringde veterinären och det första han säger är att han har dåliga besked, och jag kände hur jag bara tänkte att han hade fel. Det är fel katt du ringer om.

Men han berättade att de öppnat och att diafragman var hel, däremot hade han vätska i lungorna, och buken tror jag, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa. De hade satt ett drän och tömt ur drygt 2 dl vätska ur lungorna.. Fy fan, lilla gubben, inte konstigt att det var tungt att andas. De hade tagit prover på vätskan och det var inga bakterier, eller något annat utan allt pekade på en dödlig jävla skitsjukdom som hette nåt jag inte kommer ihåg. Sit, Zip, Sipps…nåt sånt.

Dödlig sjukdom. Det hörde jag, och kände bara hur orättvist det var. Zlatan var i superform, välnärd, fick alltid gå ut som han ville, mådde som en prins och hade kunnat kämpa mot det mesta, men inte det här. Det var dödligt och han skulle inte klara sig mer än några dagar, och då skulle man behöva tömma ur hans lungor regelbundet. Jag frågade flera gånger om det inte kunde vara något annat, och jag hörde ju att han var tvärsäker på sin sak, men att han även försökt hitta något botbart. Men det fanns inget. Det var den här dödliga sjukdomen.

Jag fick ta hem honom om jag ville, med drän, men han skulle dö om några dagar, och för vems skull är det då? Zlatans? Knappast. Jag hade ju redan sett hur dåligt han mådde. Efter att ha försäkrat mig om att det inte gick att göra något så bestämde vi oss för att låta honom somna in. Lade på luren, höll ihop rätt bra, förvånansvärt bra, och gick ut i köket till Patricia och Corrinda, som såg på min min att något var fel, och så fort jag sa orden högt kom tårarna. Grät, och lyckades samla ihop mig, och så grät jag igen.

Berättade för Robban, och det är svårt med tonårspojkar som inte gärna visar känslor, men jag vet ju vad katterna betyder för honom. Han följde med mig, det var inget han ens funderade på, vara bara självklart att han skulle med, och en timme senare satt vi med Zlatan i famnen. Han hade bandage runt magen och nål i benet, och mådde dåligt. Han andades lite lättare, men det fanns ingen gnista i honom alls. Veterinären kom in och pratade, berättade ännu en gång och var helt fantastisk. Jag kände mig totalt trygg i att han var säker på sin sak. Hade han sagt att vi kunde ta hem Zlatan och att det fanns en möjlighet att han kunde bli frisk hade vi gjort det. Hade han sagt att Zlatan behövde medicin livet ut men skulle må bra, så hade vi gjort det, det spelar ingen roll vad det kostar då. Det är en familjemedlem.

Men han hade inget hopp. Och Zlatan fick den där sprutan. Och nu gråter jag igen.

Det här är Zlatan förra sommaren, så som han älskade att ligga och gosa i famnen. Som en liten bebis:)

Jag vet att det var rätt beslut, det tvivlar jag inte en sekund på och det är skönt, men jag saknar honom så det gör ont. När man släpper in Smulan så går blickarna automatiskt efter Zlatan, de kom ofta in precis så man hann sätta sig ner innan man var tvungen att resa sig för att släppa in nästa. När jag ger henne mat så är det bara en matskål, inte två. Och de är inte samma katt. Smulan är underbar hon med, men Zlatan var gosproppen, bebisen. De var syskon från samma kull, och hon har alltid tagit hand om honom. Jag gråter när jag tänker på att hon är ensam nu. Och så gråter jag för att han mådde dåligt, och för att han är borta. Jag grät två dagar i sträck, och ögonen var svullna och röda, men nu är det värsta över. Jag kommer alltid sakna honom, och jag gråter ju nu igen när jag skriver det här för på nåt vis blir det på riktigt nu. När jag berättar.

Det är en dödlig sjukdom. Ett vanligt virus som många katter har som är ofarligt men som i vissa katter muterar och blir dödligt. Vad är det för skit? Varför våran Zlatan? I värsta fall är Smulan smittad, men veterinären sa att det är väldigt ovanligt att det drabbar två katter i samma hushåll, och vet ni något annat så vill jag inte höra det. Jag vill att hon ska bli en gammal kattdam och dö av ålderdom.

Jag ska inte ha djur, det är bara så. Jag är alldeles för blödig och älskar dem alldeles för mycket. Jag har avlivat en katt förut, men även om det var väldigt jobbigt så var det för att hon var galen. Hon tolererade bara oss två, och när Janelle föddes och började krypa runt så vågade vi inte ha den katten kvar. Hon anföll folk, och vi kunde inte riskera att hon gjorde illa Janelle. När hon var borta så var det en del positiva saker, som tex så kunde jag plötsligt bjuda hem folk vilket inte varit så enkelt med henne. Speciellt mina vänner med bebisar, vi kunde aldrig umgås hemma hos mig.

Med det här är det absolut inget positivt alls. Inte ett dugg. Det är bara sorg.

Våra katter är försäkrade, och nu vet jag inte vad slutkostnaden blir, en del saker går inte på den. Men att slippa fundera över pengar i det akuta skedet är guld värt, så lägg pengar på en försäkring på era djur. Nu hade jag dem försäkrade upp till 25.000kr och det kändes som mycket, men hade det varit en diafragmaruptur så hade allt gått på cirka 30.000kr med eftervård och allt, så det springer iväg snabbt. Och jag hade betalat det som inte gått på försäkringen. På nåt vis. Jag ska genast öka på Smulans och Doris försäkringar. Det är jobbigt att ta beslut runt sina sjuka djur, men bara tanken på att vara tvungen att avbryta eller välja bort en behandling för att det inte finns pengar skulle göra mig tokig.

När jag grät hos veterinären och sa att jag inte skulle ha djur så sa en av djurskötarna att jag skulle tänka på alla fina år jag haft med Zlatan, och nu gråter jag igen, men det är ju så. Han har gett oss alla så oerhört mycket. Han har legat hos mig när jag varit ledsen. När någon av ungarna varit sjuka så har han legat där och gjort dem sällskap. Han har gett mig massor av katthår i näsan när han strukit sin svans i ansiktet på mig, och han har legat på min arm så jag fått skriva med pekfingervalsen på datorn. Han har legat och spunnit i min famn som en liten bebis och han har ockuperat min huvudkudde så jag fått legat utan. Han har låtit barnen bära runt på honom och han har älskat att sova i dess sängar.

Han fattas oss. Jag älskar honom. Han var en så speciell katt. Den snällaste.

 

♥ Zlatan ♥

20060713 – 20160421

 

Åh herregud vilket extremt kasst internet jag haft senaste dagarna! På Väddö Folkhögskola brukar det vara lite halvtaskigt wifi men då funkar det alltid att koppla om till mitt eget. Denna gång har det varit total katastrof:( Jag fick iväg inlägget om Happy Place Prints, ( det är inte försent att beställa för att få er personliga poster innan Alla hjärtans dag! Sista dag den 7/2) och sen var det liksom tvärkört. Det fick jag skriva med hjälp av internetdelning från mobilen och även det var segt. Nu är jag ju inte på skolan för att surfa;) men eftersom vi denna gång hade en hel del dötid mellan olika saker, och ensamma eftersom vi gjorde Hälsoprofilbedömningar en och en, så hade jag velat kunna använda tiden till nåt vettigt.

Skriva den där artikeln till Journalistiken tex…som jag nu ligger fett efter med. *hatar* Deadline var i går kväll, men eftersom det är en faktaartikel så måste jag ringa och intervjua nån, och det går inte förrän på måndag.

Jaja, det är skoluppgift och inte skarpt läge så man får väl vara glad för det.

Jag åkte till skolan i onsdagsmorse och som alltid så är det intensivt att vara där. Jag tycker om min grupp, även om den är lite för stor för att känna att man hinner umgås med alla, men det är liksom bara att sätta sig nånstans och börja babbla. Alla är trevliga och härliga människor:)

Vi hade ett boxpass denna gång, vi har alltid någon form av fysisk aktivitet, och jäklar så kul det var, och jäklar så ont det gör nu:) För att inte tala om att jag har ont i rumpan! Fasen…vi gjorde ju en hälsoprofilbedömning och det ingick ett cykeltest. Cykla med visst motstånd i åtta minuter. Inte speciellt jobbigt men med tanke på att det var säkert *funderar*… sju år sen som jag satt på en cykel så känns det ju i akterpartiet;)

Jag har en cykel, men eftersom jag hela tiden haft två små som inte kunnat cykla själva så har jag inte använt den. Vi har haft cykelkärra, och visst det är bra, men vi bor så att vi har en lång svagt uppåtlutande backe hemåt, och med kärra med ungar i är det jobbigt. Sådär så det bara känns tröligt och jag hellre går. Kärran står sunkig i carporten och väntar på vidarebefodran till tippen, misstänker att den är bortom all räddning. Cykeln ska nästan dit den med, det är en värsting med 21 växlar och så, men man kommer liksom ingen vart… För kanske 11-12 år sen så cyklade jag som motion, vi har en runda som är nånstans mellan 6 km och en mil, minns inte;) och den drog jag flera gånger i veckan. Först på en gammal herrcykel, men sen fick jag då min värsting. Nöjd som bara den trampade jag iväg. Trodde ju såklart att det skulle bli rekordtid, men nope. Det gick säkert tio minuter långsammare trots att jag pinnat på i samma tempo. Körde några rundor till, men när jag ena dagen blev omkörd av en gubbe med keps, kavaj och portföljen på pakethållaren på en skrutt från 60-talet, och dagen efter en tant med sjalett och kjol, när jag låg dubbel och trampade i mitt anletes svett och de liksom bara fincyklade …, då slängde jag in cykeln i carporten och vägrade cykla mer. Den har varit inne på verkstad, och den är liksom som det ska vara, men man får lov att trampa i NERFÖRSBACKARNA annars tappar man tempo….nåt är ju fel.

Jag tappade liksom sugen på att cykla där och då;)

Heja bilen !!

Torsdag och fredag hade vi kanonväder, verkar ha varit så på de flesta ställen? Underbart, och nån promenad hanns med mellan all väntan och stillasittande. I går åkte jag hem i strålande solsken och lite snöglitter och sjöng för full hals till radion, och kände mig rätt så nöjd.

Kom hem, snackade med mamma och allt var bra där. De hade varit där från byggföretaget och kollat lite. Jag är nu inne på snubbe nummer tre som samordnar det hela, få se om han lyckas ro skutan i hamn och slutföra det åxå..börjar bli lite småless nu. Han ringde mig på onsdagen åxå så vi har iaf snackat igenom en del. Tydligen skenar deras kostnader iväg, men det kan liksom inte vara mitt fel?  Jag har inte fått några prisuppgifter och därför sa han nåt om att jag dragit vinstlotten, och det är ju trevligt för en gångs skull;)

Jag fattar inte vad som kan ha skenat iväg? Jag fick en summa att välja kakel och klinker inom ( 149+179 per kvm) och bestämde mig för plattor som båda kostade 139kvm, så där borde jag ligga på plus? Och det övriga de gjort har jag inte haft nåt med att göra utan det trodde jag de hade koll på… Så helt ärligt struntar jag i det, det får stå för dem. Men tröttsamt är det.

Nåväl, mamma och jag snackade på, och så hörde vi hur Zlatan låg och käkade på sin  kartong inne hos Robban. Corrinda gjorde ett hus åt katterna när de bara var kattungar, för elva år sen, det är en kartong modell större som hon klippte ut fönster och dörr i, och jag trodde den skulle ratas, men de älskar den där fula lådan:) Den har alltså stått här på olika ställen i huset i snart elva år…fantastisk snygg inredningsdetalj;)

Jag lyfte ur honom för han kan inte äta upp den, och tog med honom ut i köket. Han jamade på ett irriterat sätt, och jag blev förvånad. Han pratar ofta, men sällan sådär, det var ett missnöjesjam. Han brukar bli så glad när jag kommer hem åxå, och gärna gosa in sig i famnen, men nu var han bara obekväm. Jag hade honom i famnen en stund i kökssoffan, men han sa liksom i från så jag lade ner honom intill mig, lite orolig redan där. Han låg märkligt med bakbenen noterade jag, utsträckta istf hopdragna. När han sen gick upp på bordet ( jaja, de får vara på bordet) så fick jag hjärtat i halsgropen när jag såg att han släpade vänster bak helt lealöst bakom sig. Höger såg inte helt bra ut det heller, och i min hjärna for det värsta såklart – vingelsjuka. Jag har ingen större koll på den mer än att de dör. Ropade på mamma och hon sa att han varit pigg på förmiddagen. Han låg och åmade sig på bordet, och lät oss klappa magen, men var störd. Jag kände igenom honom och han reagerade inte med smärta nånstans. Full muskeltonus i båda benen när jag tryckte. Inga sår, inget som var varmt, inget såg konstigt ut? Så hoppade han ner från bordet, och försvann ner i källaren. Jag efter såklart och såg hur hans vänster bak släpade. Noll kontroll över det, och när han gick ner i trappan så låg det bara bakom honom och hoppade över trappstegen.

Ok. Det här är illa. Smulan hade nåt liknande, samma ben, före jul, men hon höll upp benet och visade att det gjorde ont, så henne fattade man ju vad felet var. Fan. Jag är oftast iskall när det gäller barnen för där har jag koll på vad som hänt, och vad som behövs för åtgärd. Jag kan fokusera och handla då, men när det gäller djuren så är ju kommunikationen ett stort hinder, de kan ju inte säga vad som är fel. Jag ringde närmsta veterinär. De stängde snart och tyckte jag kunde avvakta till i dag. Jag litade inte riktigt på det, utan ringde Ultuna Djursjukhus. Där hade de lite olika teorier – en höft eller knä ur led var mest troligt och det behövde isf åtgärdas rätt snabbt så inga muskler töjdes ut. De hade väldigt fullt, en timme ifrån jourtid….(såklart) och jag var välkommen, men det skulle ta tid. Jag ringde nästa veterinär med kvällsöppet, och även de rekommenderade en kontroll snarast, men hade inte tid. De snackade om röntgen och jag såg tusenlapparna fladdra. Jodå de är försäkrade, men det är inte gratis ändå.

Jag tog med mig Robban och åkte till Ultuna Djursjukhus.

De har byggt nytt och det var så fräscht, och så trevligt. Det är ju inget ställe man längtar till direkt, men oj så trevliga de var. De tog emot oss i kassan rätt snabbt, skrev in honom och så fick vi vänta. En skötare kom efter några minuter och gjorde en första koll. Zlatan låg där i sin bur, och bara var snäll och stilla. Inte ett pip i bilen heller. Sist han åkte bil var väl till sin egen kastrering och det är tio år sen, men då var det full skrikkonsert, så det kändes inte helt bra att han var så tyst. När jag hämtade honom hemma så hade han klättrat upp högst i klädkammaren och krupit ner i sin favoritlåda där uppe, så jag fattade ju att han var hyfsat mobil ändå. Han stödde på bakbenet då med, men på ett märkligt vis.

Vi väntade och väntade. Kollade på Tv, såg förra veckans Gladiatorer, Mästerkock, och Renees brygga. Spelade Othello på Robbans mobil. Läste lite. Gick på toa. Robban shoppade i godismaskinen, en liten påse nappar -25 kr, en halvliters cola -28 kr. Det är inte ok, inte på sådana där ställen där man liksom inte vill vara, och dessutom kanske är i upplösninsgtillstånd och ledsen. Då behöver man inte skinna folk.

Men allt annat var bra där.

Efter massor av väntan fick vi komma in till veterinären. Vi lyfte ur Zlatan ur buren och han hoppade tillbaka ♥ in i tryggheten.

Vi ställde upp buren på ett bord och fick honom att ta några steg, det såg mycket bättre ut. Hon kände igenom honom noga, och han  bara stod där och var snäll. Klämde på ryggraden, benen, höfterna, kollade reflexer. När de var finfina slappnade jag av. Bra reflexer = inget neurologiskt (oftast) så det kändes bra.  En temp fick han ta, och blinkade inte ens när hon tog den. Hon konstaterade att han med marginal var den snällaste kattpatient hon någonsin haft. Jag blev löjligt stolt:)  Men så har jag haft den totala motsatsen åxå, en vildkatt som ingen i personalen kunde ta i, och inte jag heller för den delen.

Vi bestämde att han skulle få en smärtstillande och antiinflammatrisk spruta, och se om det hjälpte honom till att slappna av i musklerna, som kunde fått en smäll av något slag. Kanske har det varit uthoppat nånstans, men gått tillbaka.

Han sökte efter sin bur, såg min väska, svart den med ju, och klättrade ner i den, han är lite för stor för den, men klämde ner sig, lilla gubben ♥. Vi flyttade över honom till hans bur och han blev nöjd.

Mer väntan på sprutan, och så till kassan, där vi betalade ut oss.

2043 kr. Som hittat.

1400 för undersökningen, 460 för jouravgift, vilket kändes rätt ok ändå, kunde varit dubbla priset ju, och så 15o kr för ett recept på mer medicin.

Jag tror att självrisken på Agria är runt 2000kr så det lär inte vara nån ide att tjöta med dem.

Bara att bita i det sura äpplet och det känns ändå bra att ha fått kolla så allt är synbart okey, jag skulle aldrig förlåta mig själv om man skiter i att kolla upp och det varit något enkelt behandlingsbart. Jag vill ju deras bästa de där små lurvdjuren♥

Vi åkte hem, och Zlatan hoppade upp i sin kartong inne hos Robban och där låg han sen. Nu på förmiddagen mötte jag honom i vardagsrummet när han varit och ätit. Han stöder så fint på benet. Är lite off, men spinner, gosar och är sig själv.

Jag misstänker att om jag inte sett att han släpade benet efter sig så hade jag tjänat 2000kr;) Då hade jag förmodligen inte sett honom förrän han kunde stödja på det och då hade jag inte reagerat med sån oro. Men just de här neuorologiska skitgrejorna är jag rädd för.

Sen funderar jag allvarligt på att sätta upp pianotråd över gatan här och göra cabbade bilar av alla som kör för fort, dvs typ alla grannar. Jag överdriver inte när jag säger att de alla gånger drar på i 50-60 här, och det är alltså en smal villagata MED farthinder, men man kan ju gasa emellan dem. Behövs inte mkt för att något ska hända, och Smulan har blivit påkörd en gång redan. Men inget lär ju hända innan någons unge råkar illa ut, och då är det just den familjen och just den veckan som de släpper på gasen.

Jag? Jodå, jag kör aldrig snabbare än 20 km här. På allvar alltså. Jag vill inte vara orsak till att någon skadas.

Jag kör kanske inte 12o på motorväg, där kan gasfoten vara lite för tung, men de nedre fartbegränsningarna är jag noga med.

Så, det var ingen lugn fredagkväll hemma i går direkt. Syrran som passat Doris kom med henne och tog hand om middag och barn, medan jag satt och hängde på Ultuna. Vi kom hem vid halv tio, så det blev en 4,5 – 5 timmar där. Segt.

Doris blev glad att se mig iaf, och hårade nog lite extra av ren glädje;) Vad är grejen med att hon börjat håra satan nu?? Hon fäller så jag funderar på att raka av allt, och det går ju inte så bra kanske, men jag blir tokig.

Katterna fäller ju lite, men inga mängder och det har inte hon heller gjort förrän nu. Det är omöjligt att låta bli att dammsuga varje dag, och man måste sopa hår tio gånger där i mellan. Kanske ska jag ta det som ett vårtecken;)?

 

Nä, nu ska jag sluta babbla. Och skriva en faktaartikel!

Ha det gott, det är skönt att vara hemma igen:)