Innehåller annonslänk för Lavendla

Okey, jag fick en samarbetsförfrågan som jag först tänkte tacka nej till. Den kändes alldeles för svår, och jobbig att tänka på. Men jag kunde inte släppa det, för även om det är jobbigt för mig att tänka på idag, så är det inget mot vad det kommer vara för mina anhöriga en dag, förhoppningsvis om sisådär 75 år, för jag ska ju leva tills jag är 125:) Minst.

Det handlar om den dagen man trillar av pinn. Döden.

Har ni planerat nåt för det? Inte jag heller:D Jag har sträckt mig så långt som att jag är organdonator, och det har jag talat om för alla. Kanske kommer någon ihåg det om det behövs. Det bestämde jag mig för redan som tonåring, och jag ser ingen anledning att ändra på det. Ta vad som behövs om det är nåt att ha liksom.

Men, jag vet ju att det underlättar något så oerhört för anhöriga om de VET, och slipper gissa sig till hur man skulle vilja ha sin begravning. Dessutom, vem säger att alla kommer ihåg samma saker? Ska de förutom att sörja och vara ledsna behöva tjafsa om sånt? Nä. Det finns ingen anledning att utsätta dem för det.

Lavendla är en begravningsbyrå, och de frågade mig vilken sång jag ville skulle spelas på min begravning. I mitt huvud gick genast en specifik låt igång, och jag tror att ni vet med vilka:)?

I´ll sleep when I´m dead.

Until I’m six feet under
Baby I don’t need a bed
Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead
Until they roll me over
And lay my bones to rest
Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead

..

Sleep when I’m dead, sleep when I’m dead

Gonna live while I’m alive
I’ll sleep when I’m dead
Seven days of Saturday
Is all that I need
Got no use for Sunday
Because I don’t rest in peace
I was born to live
You know I wasn’t born to die
But if they party down in heaven
I’ll be sure to be on time 

..Jaja, det är kortversionen, men ni fattar:) Det är såklart Bon Jovi och såklart är det ingen som någonsin skulle kunna gissa sig till den. Det är drag i den, så då kan man avsluta begravningen med den så kan alla få en uppåtpuff och bli lite glatt överraskade. Har nu Bon Jovi följt mig genom hela livet så ska de ju givetvis även följa mig till den sista vilan:)

 

Det är faktiskt här Lavendla Arkivet kommer in i bilden. Det är precis som det låter ett arkiv, digitalt och kostnadsfritt. Där kan man skriva saker man vill förmedla efter sin död, och så anger man vem eller vilka man vill ha som kontaktperson. Den dagen man dör så skickas ett meddelande till dessa, som då får reda på vad man skrivit i sitt arkiv. Det kan vara önskemål kring begravningen, var och hur och kanske vilken musik man önskar. Men man kan även ladda upp viktiga dokument, lösenord till bankfack exempelvis. Man får göra som man vill. Men poängen är att INGEN kommer ha tillgång till det så länge man själv lever. Man använder Bank-Id för att det ska vara tryggt och säkert.

.

Jag vet. Det här är jobbiga saker. Jag kör med skygglappar så fort det börjar snackas om döden, för det skrämmer mig. Eller nej, inte skrämmer, det är fel ord. Jag vill bara inte:)

Men som med så mycket annat är det läskigare att blunda än att se saker i vitögat. Att planera sånt här underlättar för anhöriga, och det är något som känns väldigt klokt. När det är så här enkelt dessutom, och säkert och tryggt.

Jag kände att det är något vi alla kanske borde tänka lite på innan det så att säga är för sent.

.

Och sen kör vi som Bon Jovi säger : ”Gonna live when I´m alive” och lever vårt liv till fullo:)

.

Läs gärna mer om Lavendla Begravningsbyrå i Uppsala Om du inte bor i min stad, så finns de såklart i hela Sverige:)

Kan vi prata lite om det här med att mina armar är som pinnar, och att ryggen ser rätt klen ut den med ?

Året är 2001, tvillingtrollen är lite drygt ett år gamla ❤️

De var så jäkla söta:)

Och jag var så smal. Tanig. Inte snyggt. De här skitungarna ammade tills de var 2,5 år gamla så att säga att de liksom sög musten ur en, det är ganska sant;)

Här väger jag ändå ett antal kilo mer än vad jag gjorde några år tidigare, när min kräkfobi var som allra värst. Strax efter att Patricia föddes, 1995, så slog den till med full jävla kraft.

Jag har väl alltid varit mer än normalt rädd för att kräkas, men då blev det sjukt. Jag vet exakt när det började. Exet hade jobbat kväll, Patricia var runt två månader och jag hade haft lite för mycket inbokat sen långt innan hon föddes. Det var inga stora grejor, men jag kände inte riktigt efter om jag ville eller orkade. När hon var fem dagar gammal åkte vi till en superstor marknad och traskade runt där i timmar. Jag drog barnvagnen med två ungar i, Janelle var 21 månader, och vagnen i sig var tung. Jag var ju helt slut i kroppen efter en förlossning, och till sist var jag så matt att jag trodde jag skulle svimma. Sådär fortsatte det, så med facit i handen så var det nog nån slags ”Men ge dig för helvete nu” reaktion från kroppen:)

Han kom hem en kväll och var sjuk. Hade fått kliva av bussen för att kräkas. Jag fick panik. Vafan? Han var min trygghet, den som skulle ta hand om mig och barnen, han kunde ju inte bli sjuk?? Vilket svek;)

Jag sov på ett täcke ( ja det var hårt!)i Janelles rum den natten, med Patricia intill. Där och då började drygt tio års jäkla skit.

Jag var som mest rädd under vinterhalvåret, när folk är som mest sjuka. Jag kollade alltid om de varit sjuka innan vi åkte hem till nån, och hade de det så undvek jag dem som pesten i några veckor. Jag minns en gång när vi skulle på middag hos farfar. När vi kom fram så mötte han oss på trappan och sa att barnens kusin plötsligt blivit lite krasslig. Han hade kräkts precis.

Jag vet att alla tyckte jag var störtlöjlig när jag packade in ungarna i bilen igen och vägrade gå in. Det var runt 40-45 min. resväg enkel väg så jag fattar. Det var en god middag som väntade men jag chansade inte.

Jag hade inte kunnat stanna ens om jag velat, för paniken var total. Jag mådde uselt i flera dagar efteråt, helt övertygad om att ungarna skulle bli sjuka.

Ingen fattade hur djävulskt dåligt jag mådde av det här. Jag sökte hjälp, och läkaren ryckte på axlarna och rekommenderade promenader och lite stretchövningar. Efter det söker man sig inte direkt till vården igen.

Fy fan, jag önskar inte ens min värsta ovän det samma.

När jag vägde som allra minst så var jag precis under 50-strecket och touchade. Jag är 169cm lång och ska definitivt inte väga 49kilo.

Jag åt inte annat än sånt jag var helt säker på att man inte kunde bli sjuk av. Det var ingen ätstörning i form av att jag ville gå ner, utan jag var bara så in i helvete rädd för att bli sjuk. Än idag undviker jag massor av saker, men mest för att det blivit en vana, inte för att jag är rädd. Däremot äter jag helst inte bufféer och liknande, men det är för att folk bevisligen är svin och inte kan låta bli att nysa rakt ut eller i handen kanske. Samma hand de sen tar i sleven med. Inte tvättar alla händerna efter toalettbesök heller..

Det är äckligt.

Så, hur tog jag mig ur det här?

Jag vet inte, men det klingade av. Största framsteget var när jag googlade reda på att jag definitivt inte var ensam. Tvärtom så är kräkfobi en av de största fobierna. Om jag minns rätt? Jag trodde länge att jag var den enda, och skämdes så in i helvete.

Det andra var att jag insåg att min blodgrupp var immun mot vinterkräksjukan:) Jag tänker inte säga vad jag har, för jag vill inte bli motbevisad:)

En ytterligare jättestor del var att jag verkligen ville ha fler barn. Med barn är risken större att drabbas av magsjuka, de är ju som små magneter. Men jag ville det så mycket att jag vågade ta risken.

Och de har varit sjuka. Och jag har fått deala med det. Man måste ju. Och där nånstans så försvann det. Det är inte helt borta och jag är nog mer stressad än vad som är helt normalt om nån blir sjuk, men det är helt och hållet hanterbart. Jag skulle tro att jag idag är som en helt vanlig person;) Ingen jublar ju direkt åt den sjukan.

Och jag väger inte direkt 49 kilo heller, utan kanske femton kilo mer:)

Det är betydligt mer hälsosamt.

Jag är ju inte ett under av vältränad, men hyfsat, och jag har muskler. Inga brutala, men de märks, hela kroppen är stabil:)

Jag mår ungefär tusen gånger bättre, eller faktiskt miljoner gånger bättre till och med.

Jag har gått upp och ner, graviditeterna gav 25 kilo plus varje gång, och de första tre gångerna försvann det direkt, men sen..

Nej knappast, jag har jobbat för det:)

Kroppen är ju väldigt anpassningsbar och oerhört generös. Man kan misshandla den rejält under lång tid, men så ger man den lite kärlek, vettig kost och motion så får man genast ett gensvar. Det är stort:)

Jag har haft ont i ryggen i många år, men sånt slutade jag med när jag började styrketräna. Samma med knäna. Jätteproblem med det ena, jag kunde inte böja det ordentligt. Sitta på huk var det inte tal om. Idag kan jag sätta mig på huk för att vila:)

Och ja, läkaren som rekommenderade fysisk aktivitet den där gången, han var ju inte helt ute och cyklade. Det är lösningen på det mesta ju, men han hade gott kunnat förklara det. Adrenalin, endorfin, stresshormoner och allt vad det nu är som hamnar i balans av att man rör på sig.

Så, det som började med att jag ville visa er bilderna på tvillingarna, slutade i nåt helt annat:) De är avfotade, usel kvalite, men jag skulle egentligen bara visa ungarna:)

Jag skickade den här till Corrinda, och hon svarade att hon bara ville krama om sitt lilla jag. Ja, hon ser ynklig ut, men bilden efter var hon glad:)

Det var den här bilden jag letade efter :

Smulan och Zlatan när de kom till oss ?

Pyttesmå!! De var två månader:)

Nu ska jag hoppa i säng!!

Vi hörs snart?

Vaknade med ett ryck i morse klockan halv sex och kunde inte komma på vilken dag det var. Var det helg, eller veckodag? Ska ungarna upp eller inte? Det tog en stund innan hjärnan lyckats klura ut att det var måndag. Förra veckan var ju lite knepig, med två lediga dagar tisdag och onsdag och sen Växjö hela fredagen, så jag har full förståelse för min earlybirdy förvirring:)

Igår körde jag Jamie till kalaset på Superpark, ytterligare ett lekland/äventyrsland/aktivitetscenter i mängden som ploppar upp som svampar ur jorden. Jag har inte varit där, men det såg kul ut. Eftersom ungarna frekvent besöker sådana ställen med sin andra förälder så undviker jag det. Det är alldeles för dyrt för att jag ska tycka att det är värt det. Plus att det ofta tillkommer lite extra kostnader, som skåp, eller spela nåt spel eller åka radiobilar. Och så ska det ätas och maten är ju alltid … tja, hur ska man säga det fint? Inte tillagad med kärlek direkt:D

Haha;)

Jag åkte därifrån till Lidl, som hade lite roliga studentattiraljer. Jag har ju Corrinda som går ut skolan nu:)

När jag insåg att det här med att ha tvillingar skulle ställa till det som fan den dagen de tog studenten så deppade jag en stund. Hur klonar man sig för att vara på två olika ställen samtidigt? Då levde jag i en parrelation med deras farsa, men det var ändå ett uselt alternativ att vi två skulle vara på varsin unges utspring. Jag ville vara på bådas! Idag är ju inte det direkt på tapeten, att han ens skulle medverka. Men Robban löste det hela på ett mindre bra sätt, men tillika så är problemet löst. Han latade sig igenom första året och fick alltså gå om. Kanske, men inte helt säkert, för han är djävulskt skoltrött och går dessutom på en …nja..inte så bra skola. Jag rekommenderar den inte om man säger så. Det är ungefär noll stöd från lärare till de elever som inte riktigt hänger med. Jag vet att gymnasiet är frivilligt, men lite puff och stöd borde rimligen inte vara farligt att ge eleverna.

Det är samma skola som Patricia gick, och det var samma sak då. Hon var inte lat men det var sjutusen olika lärarbyten och uppgifter som tappades bort av lärare, vilket resulterade i att hon fick göra om. Inte jättekul och jäkligt oproffsigt. Nä, det är ingen bra skola. Men när man slöat sig igenom skolan som Robban, och betygen inte räcker längre, så får man liksom bara leva med det.

Att ha tvillingar har för mig egentligen aldrig varit besvärligt. Lite krångligare, och tyngre att bära;) men nemos problemos för övrigt. Det är bara sådana här saker som känts jobbiga, att inte kunna klona sig vid speciella tillfällen:)

Men det problemet finns inte längre, och i år tar Corrinda studenten:)

Efter min shopping på Lidl så mötte jag upp syrran för en promenad, och vi gick hela vägen till Ikea, som ligger tvärsöver parkeringen;) Hon skulle ha glödlampor, och det är ju ett mission impossible nu för tiden, men till sist valde hon några. Som mest troligt kommer lysa för starkt eller inte alls. Det är ju så lampor nu för tiden funkar. Fult ljus dessutom. Oavsett halogen, led, eller vad fasen det nu finns. Allt är ”fel” när det man egentligen vill ha och eftersträvar är en helt vanlig gammal matt glödlampa på 15,25,40 eller 60W;)

Vi traskade sen några varv på parkeringen, roligare än så blev det liksom inte, men det är inte så noga. Jag hämtade hem Jamie och kom hem till ett hus som luktade gott. Patricia hade dragit igång städpatrullen. Under lite hot misstänker jag, men det behövs. Jag roade mig med att rensa avlopp, det känns som jag inte gör annat just nu. Handfatet i badrummet uppe har varit på g ett tag, och där skulle jag kapa av avloppsslangen enligt direktiv från killen som spolade loss stoppet för ett tag sen. Ja, det gick ju sådär, för det droppade lite vad jag än gjorde. Morr.

Till sist hämtade jag gängtejpen och snurrade några varv och tjo:) Just då läckte det inte i alla fall:)

Ungarna sa att det var stopp i handfatet nere, och där är jag aldrig, men gick ner och fixade. Efter att ha dragit loss en halv bäver så rann det vatten igen, men nu undrar jag om jag råkade spola ner en packning…. jag är inte så säker på att det satt en där, men eftersom det läcker så borde det ha funnits en. Jag ska skruva isär och åka till Bauhaus och fråga. Men tills dess satte jag en hink under:)

Det var en annorlunda grej, som jag inte sett förr, med nån slags plastgummifilter, men det var ju liksom täckt av hår och skit så det drog jag sönder. Fan vad trött man blir när det inte blir bra.

Sen var jag less. Tre avlopp på ungefär lika många dagar får vara nog. Under badkaret verkar det bra, men fan vet liksom. Ta i trä.

När killen var här och spolade så snackade vi om att inte heller han rengjorde sina avlopp förrän det blev stopp-ish, men som han sa, då hade ju han de rätta grejorna. Och ja, det skulle ju underlätta med en redig spolanordning. Jag har en högtryckstvätt, men kan inte koppla den till vattnet:)

Vattenkranen som finns till det, läcker som ett såll om den utsätts för det trycket, jag har provat, men det är lika bra att ge sig. Den är dessutom inmurad, så det går inte att byta den utan att knacka ner en bit av väggen. Det här med gamla hus och standard sen 60-talet är inte sådär himla charmigt 😉

Ni kommer ihåg att barnens cyklar behövde fixas och att den andra föräldern som är beskaffad med en lastbil skulle åtgärda? Jag är inte helt säker på vad jag tycker om utgången av det bara..

Han hämtade dem, lämnade in dem och sen messade han en unge och sa att de var klara för att hämtas dagen efter kl. 16. Han skulle svischa barnet ifråga så de kunde betala.

Jamen det var ju bra. Bara det att cykelverkstan ligger 7,5km härifrån, inne i stan. Jag får inte in cyklarna i bilen, det var liksom anledningen att han skulle fixa. När ungarna sa att mamma kan inte hämta, så tyckte han att ”nån” kanske kunde köra dit dem och de kan cykla hem.

Han kunde nämligen inte alls.

Så, han menar på fullaste allvar att jag ska låta Jamie, Jordan, Lovelia och Trixie, cykla först genom stan, som är ett helvete att ta sig igenom, och sen 7,5 kilometer. När de inte ens har trafikvett nog att gå på en trottoar. Alltså nej, det går ju såklart inte. Ingen vettig människa tänker ens tanken.

Så, cyklarna står kvar där. Jag hade uppskattat en slags kommunikation, och inte ett ta för givet att jag ska lösa det. Sånt här är SÅ. JÄVLA. TRÖTTSAMT. Jag försöker att inte bli irriterad, för den enda som mår dåligt av det är ju jag, men det är svårt. Det är guld värt att få klaga hos er, så jag kan skölja ur det ur systemet lite:)

Nä, han får lov att hämta dem. Det får väl ta tid då. Vintern är ju ändå tillbaka;)

Och apropå det. Idag ska jag tvätta min vinterjacka. Jag hatar att frysa, men det är maj. Jag får överleva helt enkelt:)

Nu ska jag plugga lite, tror jag ska läsa klart den där diktboken…bah, och sen skriva en egen dikt. Med tanken att den ska framföras på en scen. Jojo, det är tur att den kursen inte har några fysiska träffar så det kommer aldrig att ske i verkligheten. Jag suger på dikter. Jag kan absolut få ihop det så det rimmar och läser jag på så får jag även ihop allusioner och allt vad sjutton det nu är. Men det är uselt:D Man kan inte vara bra på allt, och som läraren sa när jag beklagade mina tillkortakommanden inom poesi: Man har olika lätt/svårt för de olika genrerna. Poesi är inte min genre, jag är mer för action så läsaren tappar andan när de läser:D Det är min grej.

Vi hörs snart igen, ha en fortsatt bra måndag nu:)

För nån dag sen messade en kompis.

”Hej! Det närmar sig, visst har du biljetterna!?”

Öh va nä? Eller hm? Vem fan har biljetterna till Bon Jovi:)

Vi är sju stycken som ska gå och vi har elva biljetter?

Det för att vi inte fick tag i Golden cirkel biljetter till alla på förköpet via Tele2. Så, jag har alltså fyra vanliga ståplats biljetter över.

Så, vill någon/några av er ha dem?

Konserten är 5/6 på Tele2 arena i Stockholm och det kommer såklart att bli en grym kväll:)

De är Bon Jovi, och det är lika med garanti för en suverän konsert.?????

Biljetterna kostar i normala fall 660kr plus den där fula serviceavgifter på varje a’ 60kr, så totalt 720kr styck, men eftersom jag ju inte behöver dem så kan vi såklart sänka priset lite. Men jag vill ju helst inte gå back hur mycket som helst. Kanske plocka bort serviceavgiften? Eller är det snålt ?? Ni behöver iaf inte sura över den som jag alltid gör. Blir tokig över att de lägger den på VARJE biljett, borde räcka en gång per köp liksom..

De är på pdf, så jag kan maila över dem direkt eller så skriver jag ut och skickar. Fyra stycken alltså:) men man behöver inte köpa alla fyra. Jag hade gärna mött upp er och lämnat över dem på arenan men jag kommer komma sent eftersom Corrinda tar studenten. I Uppsala med omnejd däremot kan vi mötas in person:)

Maila mig på carolawetterholm@gmail.com

Så kanske vi ses där!

Jag lovar att ni inte kommer ångra er om ni går, för Bon Jovi levererar alltid det allra bästa?

Jag har inte klivit upp och klockan är halv elva:)

Hemskt va? ?

Jag tror att det faktum att jag prioriterat sömn gjort att jag klarat av framför allt de senaste åren relativt mentalt bra. Alla vet att sömn är oerhört viktigt för återhämtning av hela kroppen, inte minst hjärnan. Att inte låta folk sova är en klassisk tortyrmetod. Så, med det i åtanke så kan de där åren när jag aldrig sov mer än typ två timmar i sträck ostört pga små nattvakna ungar?jämföras med vilket fångläger som helst.

Det är jag och Rambo:)

I över tjugo år så sov jag mycket sällan en hel natt. Mina barn har ju ammats länge och nätterna var liksom ingen undantag från de varannan timmes schema de föredrog. Jag utvecklade en grym förmåga att sova när jag fick möjlighet:)

Och jag tog de möjligheter som fanns, så till exempel har jag aldrig varit uppe med skolbarnen på morgnarna så länge som jag var gift. Han skulle ändå iväg ju. Han fick sova alla nätter med ytterst få undantag, för det i sig tycker jag är en självklarhet när den andra ska sköta ett jobb utanför hemmet, att den som är hemma med barnen även tar nätterna. Hemma med barn är slitigt men man kan ta det i sin egen takt, man måste inte hålla hemmet i tipptopp skick ?

Givetvis så väckte jag honom om saker strulade till sig, men för det mesta inte. I gengäld lät han mig sova de där timmarna från fem till åtta, ibland nio när han åkte. Alla var nöjda och om inte pigga så nåt likande iaf;)

Sen drog han och jag kunde inte sova på nätterna för då malde tankarna och tårarna rann, kanske sov jag nån orolig timme här och var, gärna framåt sexdraget såklart. Och klev upp med kidsen sju.

Det var tufft som fan.

Idag sover barnen länge, och vaknar de tidigt så klarar de sig utmärkt själva. Det har de gjort i några år nu, så mitt sömnmönster har ändrat sig totalt.

Skulle jag behöva vakna var och varannan timme nattetid nu skulle jag knappast kunna funka dagtid:)

Kroppen är helt fantastisk ändå! Vilken anpassningsförmåga:)

.

Jag ligger gärna kvar och drar mig, som nu. Surfar, läser böcker, svarar på mail, kollar instagram och sånt där. Det kan jag göra i timmar:)

Jag tar det på ”no stress” kontot.

Jag har för länge sen accepterat att jag inte är någon morgonmänniska. Och så får det vara. Jag nöjer mig med att jag kan kliva upp 3.45 om jag måste, men måste jag inte, som på helgen – då sover jag länge och sen drar jag mig i evigheter:)

Inte sällan kommer nån och sällskapar också, nästan alltid Doris men även ungarna kryper ner ibland och myser en stund till:)

?

Nu, när jag skrev Acceptera kom jag på en sak.

Det går nog under kategorin : Saker som provocerar mig:)

Lite faktiskt även under : Hur svårt ska det vara??

ACCEPTERA, alla vet att det uttalas ACK, ”ackseptera”. Eller hur? Övervägande delen av befolkningen uttalar det korrekt men så har vi de här som säger Asseptera…?

Hur är det möjligt??? Hur kan man inte höra att alla andra säger annorlunda? Varför begriper man då inte att man själv säger fel? För det är fel.

Inte alltid säger samma människor även Kesjup, ist för det korrekta Ketchup, men det händer. De som inte kan uttala ketchup är också ena konstiga envisa typer. Även varianten Katchup finns… men holy smoke?

Kex och cheks ska vi inte ens tala om men det verkar vara begränsat till Göteborgstrakten i alla fall. Värst är ändå asseptera. Gosh.??

Ni som säger så… SLUTA. Det är fel, och för er egen skull… sluta bara:) Man får en skev bild av folk som inte kan prata rent när de är vuxna, det är bara så. Förlåt om jag sårar nån, men … nej förresten, man får tåla en liten korrigering när man är vuxen:)

Det är inte dialektalt, sånt har jag inget problem med överhuvudtaget, utan det här är ren dumhet. ?

Så, nu ska jag snart skjutsa till kalas, och sen kanske ta en promenad. Vi får se vad dagen bjuder på helt enkelt.

Vad gör ni idag?

Skottar snö? Klipper gräs? Det är ju ett konstigt väder just nu:)

Ha det bra oavsett, och glöm inte att andas lite. Varva ner och koppla av?

Vaknade och kände mig helt vanligt bakis. Ont i huvudet och seg i hela kroppen. Sjukt ovärt när man inte ens festat liksom ?.

Det är lite priset jag betalar för dagar som gårdagen. Det är jobbigt, kanske mest psykiskt, fast på ett positivt vis såklart. Det blir en så lång dag, med massa att ta in:) och så de långa resorna.

Men jag älskar de här dagarna!!

Igår pratade vi ju om våra texter. Jag insåg att jag faktiskt aldrig diskuterat mina högt. Vi har ju hela tiden kommenterat och fått kritik/ feedback skriftligt, så just det är inte längre jobbigt. Men att prata högt!! Gosh!

Jag har ju ingen tydlig plan och ram när jag skriver utan det bara blir. Mina karaktärer gör som de vill:) Från början när vi skulle beskriva vad vi planerade så hade jag en ganska annorlunda plan, skulle man kunna säga. Sen har de rackarna helt ändrat på handlingen?. Så att försöka svara på frågor kring hur långt det är kvar, om det är en kärlekshistoria, vad som kommer hända… det är omöjligt. Men när kursare och lärare säger att det är spännande och att det nog är så att detta är första filmen i en lång serie… alltså då känns det fint:)

Ja, film, för tydligen ska mina kommande böcker filmatiseras ?. Jag vet exakt vem som ska ha den manliga huvudrollen 😉

( hello Bradley Cooper do you wanna make a movie?. Hehe)

En sak som jag blev oerhört stolt över också, och det här låter nog konstigt, men det är när min handledare säger att hon hade en fysisk känsla av illamående när hon läste:) Att jag verkligen fått fram de skitiga, farliga miljöerna och den extremt överhängande faran som mina karaktärer befinner sig i, så att det känns, det är stort.

Nu ska jag bara se hur de tänker ta sig ur det hela också, med livet i behåll för jag kan omöjligen ta livet av nån av dem:) Där sätter jag in min vetorätt 😉

.

Jag måste fråga en sak, till er som tycker om poesi. Jag skulle så gärna vilja fatta, och uppskatta det. Men seriöst, för mig är de allra flesta dikter ren rappakalja. ?. Jag begriper ingenting! Det är liksom bara … ord. I en konstig sammansättning. Som gör mig sjukt provocerad, för jag tycker det är Kejsarens nya kläder.

Men hur lär man sig? Rimligen måste det finnas nån slags trick här. Jag kommer aldrig bli nån diktare, men det är inte saken, jag vill lära mig hur fan man begriper sig på det. Ska man angripa en dikt på något särskilt vis? Ska man läsa den förbehållslöst? Eller researcha först?

Eller måste man vara en speciell personlighet? I så fall är det kört känner jag;)

Jag begriper mig på sånt här :

”Den som älskat kan ej glömma, den som glömt ej älskat har. Den som älskade och glömde visste ej vad kärlek var.”

Men, ”Himlen har landat på ett grässtrå.

Därför darrar det.”

Not so much fattbarhet där;)

Förövrigt är det hela dikten, grässtråt. Vem det nu var som skrev den, skrev först sida upp och sida ner men var inte helt nöjd. Så han började stryka. Och slutresultatet blev två korta meningar. Jorrå??.

.

Nu ska jag greja lite, huvudvärken vill inte släppa så jag ska mula i mig nåt dunder. Alltså två panodil och en Ipren?, starkare grejor än så pysslar jag inte med.

Kanske blir det en prommis senare men först middag.

Vi hörs snart!!

Jag klev på tåget i Alvesta, lutade mig bakåt och tvärslocknade. Ni vet ju hur snyggt man slaggar sittandes… jag vaknade iaf inte av mina egna snarkningar så förhoppningsvis så lyste de med sin frånvaro. Däremot känns det ju som en bäver krupit in och dött i munnen nu, skulle haft tuggummi men får nöja mig med vatten:)

Vi hade en trevlig dag idag!

Stora vackra snöflingor, som dasslock, dalade ner en lång stund på eftermiddagen. Det är helt galet. Det är MAJ!!

Vi avslutade dagen med högläsning av egna texter på biblioteket, som jag avstod. Men lyssnar mer än gärna på de andras. Vi var klara en timme före utsatt tid, vid fem, och jag hade bokat tåg sju. Så jag tyckte förslaget om att gå och dricka öl var mer än suveränt:)

Nu hann jag ändå inte mer än en öl, men den var god:)

Det var några som skulle bo kvar på hotell, och några som skulle åka vid åtta, så en del sitter kanske kvar än:)

Jag som klev upp 3.45 kände att det var helt okey med bara en öl, den kändes av liksom?, och även om sällskapet var oerhört trevligt så kändes det skönt att åka hemåt. Det är totalt tio timmars resa för sju timmars häng. Snacka om att vara dedikerad:)

Eller dum?.

Men de här dagarna ger så mycket, att det får vara värt både svintidiga morgnar och dyra resor. Samma resa som jag betalade 800kr för i helgen kostade 500kr igår kväll, så hade jag haft lite is i magen hade jag sparat några hundralappar. Men men, nu hade jag inte det. Ingen idé att gräma sig!

Men måste nämnas så jag får klaga lite;)

.

Vi käkade lunch på en libanesisk restaurang idag, jag vet inte riktigt vad jag åt, mer än att det var vegetariskt och innehöll shitloads av vitlök och kikärtor. Och att det var gott. Nån soppa till förrätt, och Arabiskt kaffe efteråt. Det är riktigt jäkla gott, och ungefär det enda kaffe jag dricker utan mjölk. Däremot skippade jag kakan som han berättade var en dadelkaka. Det såg ut som nån god chokladkräm, så tur att han talade om. Dadlar är väldigt långt ner på min lista, de ligger under strecket för vad jag helst inte äter.

Sen hade jag mina medhavda tunnbrödsrullar, och drickyoghurt till frukost och även middag. Jag klämde en tunnbrödsrulle stående på perrongen, efter ölen innan tåget.

Patricia kommer och hämtar mig på stationen hemma, det är så idiotiskt att bussen går samtidigt som tåget rullar in, det är helt omöjligt att hinna med. Så man får vänta i nästan en halvtimme. Det lockar inte det minsta. Dessutom blir jag så irriterad över det, känns som århundradets sämsta planering. Förvisso hade jag kunnat dricka mera öl, på Restaurang Stationen, men inte heller det lockar speciellt. ??

Nu vill jag hem!! Och på sin höjd glo på tv och dricka te.

.

Vi hörs snart igen, sov så gott på er nu ?