Sista dagen i USA:(

Varken jag eller syrran kände oss klara. Vi hade kunnat stanna länge till, och vi gick och funderade på olika  business man skulle kunna starta i New York. Vi är lite inne på att fixa deras sophantering för den är lite märklig:)

Men det får bli en senare grej. Först packade vi ihop oss, det mesta hade vi fixat dagen innan, men lite är det ju alltid. Syrran fixade med våra biljetter eftersom det är hennes jävla ansvarsområde;)

När vi var klara så checkade vi ut, och frågade hur man  enklast tog sig till Newark Flygplats. Syrran ville helst inte åka buss eftersom hon ju blev så gräsligt åksjuk på hitvägen. Vi hade några alternativ.

Ett : Tunnelbana. Det var en bit att gå till närmsta nergång och sen skulle vi byta. Tungt att slösa väskor, och det såg mörkt ut på himlen dessutom.

Två: ta en taxi. Svindyrt och ovärt.

Tre En shuttlebus från hotellet, och det blev det. Priset skiljde såklart, billigast var tunnelbanan, men det var klart värt de extra slantar det blev att få komma raka spåret.

Men först -frukost! Det hade blivit så sent att det inte var breakfast längre utan det fick bli en lunch:)

Så jäkla goda mackor!

Och den här chiapuddingen! Jag har gjort en liknande hemma, höftade i ingredienserna och det blev svingott! Som värsta desserten. Fast helt ok och till och med nyttig:)

Vi åt frukost här första dagen också, då pannkakor, men det här var snäppet godare.

Det började smådugga, och genast så ställde man ut paraplyförsäljningen på gatan.

Fortfarande varmt och skönt.

Vi gick förbi en butik, och så backade vi och gick tillbaka.

Ser ni?

Där låg huskatten 🙂

Majestätisk. Hans plats, ingen tvekan om det. Mitt i New York.

Och så lite fordon. SÅ fina mot hemma:)

Tillbaka på hotellet kikade vi ut i den fina trädgården. Här kunde man sitta och ta en drink om man ville, eller bara njuta av lugnet. Helt galet att det finns oaser mitt i stan.

Det är inte stort, men det är väldigt mysigt och härligt.

Vi fick vänta lite på bussen och passade på att gå på toa, och fota brevlådan 🙂Själva bussresan tog skitlång tid. Avståndet är inte långt, jag tror man skulle kunna köra på en tjugo minuter eller så, om det inte var så förbannat mycket trafik. Nu tog det nästan två timmar. Gosh! Men de hade full koll på att det tar sån tid, så det kändes aldrig det minsta nervöst.

Framme på Newark.

Det är en rätt liten flygplats, så det gick fort att kika igenom de få butiker som fanns.

Vi åkte på syrrans biljetter, och det var inte konfirmerat att vi kom med, det är alltid lite nervöst, men det såg bra ut med plats. Jag tror hon flörtade in sig med killen vid disken för rätt vad det var vinkade han till sig oss och gav oss biljetterna. Vi var placerade i Business class. Lyxklass. Första klass. Top of the top:)

Jag har inte flugit Business sen jag var typ 20 och åkte till USA med mamma och pappa och syrran, och jag kan ju säga att det har blivit väldigt mycket mer lyxigt:)

Det var vi och affärsmännen. En dam tror jag.

De flesta av dem fällde ner sina sängar och drog på ögonbindeln och sen sov de, men sånt hade ju inte jag tid med. Herregud, här ska njutas!

Först en drink före maten. Och varma nötter!

Jag passade på att kolla alla funktioner i sätet. Inga lurar som man stoppar in i öronen här inte, nope finfina kvalitetslurar av nåt fancy märke jag glömt. Upphängda såklart.

Vatten och plats att lägga saker i hyllan som avdelar sätet från grannen.

Hästens täcke och kudde:)

Massage i sätet och givetvis fullt liggläge, eller vad man nu föredrog.Jag åkte givetvis upp och ner flera gånger:)  Ja, men vafan jag måste ju prova!

Förrätt, på linneduk. En helt fantastisk hummer. Det är en egen kock med i lyxklasskabinen…:)

Vin och vatten, sallad och bröd. Jag var mätt redan efter nötterna.

Vi var de enda som tog selfie men alla andra är trista;)

Haha, jag är så lätt att imponera på det syns ju:)

Skål då!

Personalen var helt suveräna. Det är de även i turistklassen såklart, SAS har bara bra personal. Jag kanske är partisk, men SAS är nu mitt familjeföretag. Ja pappa har alltid jobbat här, och nu syrran, det är synd att det inte är ägt av vår familj;) Men nära…

Huvudrätten var svärdfisk, det har jag aldrig ätit innan, men jäklar så gott! Och blått potatismos. Och sparris.Och spenat!! Jag har aldrig ätit så god spenat!

Efterrätt. Givetvis fick man ta av alla sorter om man ville, men det var ju knappt så det fanns plats för den här gudomliga. Bara att välja och vraka.

Så lyxigt!

När maten var avklarad så släckte de ner, och vi kollade på film. Jag fortsatte på den jag inte hunnit se klart på på nervägen, och sen påbörjade jag nästa. Trött men hade ingen lust att sova. Men till sist så fällde jag ner sängen i fullt planläge,  drog upp täcket till huvudet och bakom ryggen och somnade. Vaknade av att det var lite för platt:D Haha, tänk att man alltid kan klaga på något 😉

Nä. jag hostade lite, och den torra luften i kabinen gjorde det lite värre. Men jag sov några timmar i alla fall:)

Och vips så väckte personalen en för frukost. Jag tror att de tände lyset stegvis, sådär som en soluppgång i kabinen, skitmysigt. Man hade fått frågan på kvällen om man ville bli väckt till frukost eller ej, och såklart ville vi det.

Inte för att jag var så hungrig, men när man väl började käka så kom aptiten 🙂

Så gott!

All mat var helt outstanding. Hemresan var så enkel:)

Och man fick de varma handdukarna! Det fick man inte i turist, och de saknade jag.

Vi flög via Köpenhamn, så det var där vi gick in för landning. Och så fick vi lämna vårt crib för den här gången, och jag har svårt att tänka mig en långflygning i vanlig klass;)

Man blir bortskämd snabbt.

På Kastrup var det mörkt och kallt, tidig morgon, vi landade vid sju. Stockholmskärran gick vid nio tror jag, och vi traskade runt lite innan vi satte oss i gaten. Det här planet var knökfullt, men det kändes inte så besvärligt om vi inte skulle komma med, nu var vi ju nästan hemma. Men vi kom med, dock i vanlig klass…bah:)

Och fick frukost igen, och vips var vi hemma.

Nu kändes det i både kropp och knopp att vi åkte ”åt fel håll” och det var tungt att gå ut i kylan. Mamma kom och mötte upp oss inne medan pappa väntade i bilen. Vi hade packat ner alla ytterkläder men hade en varsin poncho, och det fick räcka. Pappa drog på värmen i bilen:)

De lämnade av mig hemma, Mirka kom och vi körde en live på instagram:D Jag vet inte om jag sa något vettigt alls, för då var huvudet som bomull. Känslan att vara salongsberusad var stark, tänk vad sömnbrist gör. Jag hade inte alls för avsikt att somna innan kvällen, och kämpade hårt med att hålla mig vaken. Syrran somnade, och det tog nog längre tid för henne att komma i fas, jetlag är en riktig bitch:)
Jag höll ut till tio på kvällen, då hade jag fått alla små i säng, och kunde lägga huvudet på kudden och somna. Ahhhhh!

Vår New York resa var fantastisk!

Jag vill åka tillbaka, jag vill flytta dit. USA är ett land jag trivs i, och när de fått väck sin galning till president så kanske jag gör slag i saken;) Men då till de varmare delarna.

Vi planerar att åka tillbaka. Kanske inte till NY direkt, utan Chicago, San Fransisco, Hawaii, Miami, eller varför inte nån byhåla nånstans? Vi var ju i Kalifornien på 90-talet och bilade mellan Los Angeles och Las vegas, och det är något jag absolut kan tänka mig att göra om. Att bila tvärs igenom hela USA är en dröm! Men då ska man ha tid. Så det får bli SEN:)

Så det var sista delen i min reseberättelse. Jag hoppas att ni inte ledsnat:)

Jag har massa bilder i systemkamerorna, men de är just där. Minnena i huvudet är kristallklara och jag tänker ofta tillbaka. Vi hade en extrem tur med vädret! Det hade lika gärna kunnat vara +5, men vi hade alltså +25 i snitt. Tropiska nätter och helt ljuvligt:)

Vi valde ju mellan Dubai och New York och med facit i hand, utan att ha varit i Dubai förvisso 😉 så valde vi rätt.

New York är en makalös stad ♥

Nu kanske ni trodde att ni skulle slippa mer reseberättelse från New York? Nope:)

Dag tre!

Vi vaknade runt nio, och efter sedvanlig morgonrutin:) så var vi klara för att ta oss an dagen. Vi hade ju bestämt oss för att åka upp On top of the rock. Alltså på toppen av Rockefeller center. Skithögt.Centret består av 21 byggnader, tydligen. Men man åker nog bara upp i en?

Både jag och syrran är höjdrädda. Men vafan man måste utmana sina rädslor, man lever bara en gång och så vidare;)

Vi skulle upp och se New York från ovan.

Frukost på McDonald:) Haha,  vi åt minst ett mål per dag på Donken. Det är underskattat, man vet exakt vad man får och man får det snabbt.

Deras frukost är dessutom väldigt god.Ägg, bacon och ost i en burgare, och hashbrown…ahhhh de är så jäkla goda!

Sen gick vi till Rockefeller center. Varken jag eller syrran pratade om höjden:)

När man är rädd för något så blir man inte så rationell. Man VET att det är löjligt men man kan ändå inte riktigt få bort katastroftankarna. Jag var helt och fullt övertygad om att det höga huset som stått där sen 30-talet skulle, antingen välta av att det var massa människor på taket, eller kollapsa av nån terrorhandling. Mest troligt välta:)

Jag blir alltid vansinnigt irriterad på mig själv när jag blir orationell. Jag anser mig själv vara en person med fötterna stadigt i marken och ett vettigt och klokt sätt att se på saker, och ta mig an dem.

Men nä, huset skulle såklart vicka. Just exakt när JAG var där. Det åker upp folk där hela dagarna, 365 dagar per år, sen just strax efter 1940 nångång när det invigdes. Men just då skulle det hända nåt. Å andra sidan, så händer ju saker plötsligt och oväntat så det är ju inte helt galet.

Vi gick allra först för att ta en bild på den där guldiga gubben som vi försökt få tull kvällen innan, men det var för mycket ljus.

Här är han. Vem han nu är:)

men det var fortfarande svårt att ta en selfie med fokus på honom:)

Det blir inte bättre än så här. Jaja. Lite mindre folk så här dags.
Vi gick in för att köpa biljetter. Frågade om hissen gick väldigt fort, det var syrrans största farhåga, men det var visst inte så farligt. En minut. Hm..

Vi stod där vid varsin maskin för att köpa biljett och jag tänkte att om syrran bangar nu så gör det inget:)

Men det gjorde hon inte, och lite lätt yr så stod jag där med en bit papper i handen. Vi fick tiden halv fyra.

Det kostar 37 dollar och det kan ju kännas aningen mycket, speciellt när man är skiträdd;) men det var så värt det. Man får en specifik tid när man ska åka upp, men sen får man stanna där hur länge man vill.

Vi hade ganska lång tid på oss innan det var dags så vi tänkte äta en glass. Det var fortfarande kanonvarmt, runt 25 plus och ljuvligt. Och så tänkte vi passa på att kika på the Public Library.

Jag har ju sett The day after tomorrow, där den här byggnaden är central, och var liksom tvungen att se den:) Vi hade åkt förbi på väg till hotellet första dagen, men det var inte tillräckligt. Jag ville se inuti. Syrran som inte gillar actionfilmer har sett delar av den, men jag letade runt på gatorna efter att se där det där stora fartyget kom glidande, och …. tja ni vet:) Det är en film.

I alla fall – ni känner igen den:)

Och jag är superhappy över att det kom två taxibilar och en polisbil precis när jag fotade:) Jag väntade in taxibilarna om jag ska vara ärlig, men polisen var en bonus:)

För att komma in måste man gå genom en kontroll, de skulle kolla väskorna. Det känns otroligt överspänt, men samtidigt väldigt tryggt. Dock går det inte att skoja med de som har hand om säkerheten, de tar sitt jobb på största allvar, och drar inte ens på munnen.

Okey, tillbaka till filmen. Han ringer sin pappa från en telefonkiosk på nedre våningen, och givetvis måste jag leta reda på den. Voila!

Det var payphones, som funkade. Retro:)

Pampigt som sjutton, de här gamla byggnaderna är så mäktiga. Men jag hittade inte den stora salen… fast vi skuttade runt hela byggnaden, men den var väl nånstans 🙂

Vi gick på toa innan vi fortsatte. I Uppsala är det skitsvårt att hitta en offentlig toa som man inte behöver pröjsa för. Dyrt dessutom, och så är de sunkiga ändå. Här fanns det gott om dem:) Gratis och så fräscha. Alla stora varuhus har kostnadsfria toaletter, och på sådana här ställen med. Rockefeller center har flera olika:)

Vi gick in i en Sephora-butik för syrran skulle ha en solkräm hon inte fått tag på någon annanstans och det slutade med storshopping:) Vi båda använder Bare Minerals sen flera år, och här fanns det väldigt mycket mer än hemma. Jag har ju ingen vidare koll så jag frågade en tjej i butiken vad skillnaden var på den och den produkten från Bare, och satan vad svårt det var att prata skönhetsvård på engelska…:)

Det slutade med att hon putsade till ena halvan av nyllet med Bare och den andra med…öhh en annan, som blev så jäkla mycket snyggare:) Så en sån blev det. Syrran köpte sin solkröm och nåt mer. Små påsar tack och lov som man kunde trycka ner i ryggan.

Vi gick tillbaka till Rockefeller. Den är pampig.

Till sist bestämde vi oss för att äta en glass på Ben och Jerrys.Sådär god… jag inser varenda gång jag äter den att det inte är min favorit:) Men helt okey. Och svindyr! Satan, vi betalade lika mkt för en glass som för en större lunch!

Men så var det äntligen vår tur!

På skakiga ben ( efter att ha gått på toa igen, haha)ställde vi oss i kö. Jag hade tänkt mig att det var stora hissar, som varuhissar typ, den största varianten på Ikea. Men nej. 15 personer i varje och då stod man trångt. De gulliga killarna som skötte kön skämtade och hade sig, stora leenden hela tiden. När vi så klev in i hissen så hade jag handsvett och en puls på 280. Vi ställde oss i ett hörn och så stirrade jag rakt in i väggen och andades…..beredd på en minuts katapultsving rakt upp i luften.

Hissen startade och åkte iväg precis som vilken hiss som helst, och så stannade den! Ihhhh! Dörrarna öppnades och vi fick gå ut. En våning upp. För här var ju liksom säkerhetsavdelningen 😀

Såklart! Det fattar ju vem som helst att man inte släpper upp tusentals folk om dagen, 70 våningar upp i luften över innerstan i New York City, utan att kolla noga. Alla utom vi då:)

Det var röntgen av väskor och metalldetektorbåge och sen kö till de riktiga hissarna. Det tog ett tag här, men som så ofta i USA så har de nån slags underhållning medan man väntar. Här fick man se film om Rockefeller centers historia.

Men till sist så klev vi in i de riktiga hissarna. Fortfarande femton personer åt gången. Jag har sett filmen Speed också 🙂 Haha, har ni sett den? Med Keanu Reeves och Sandra Bullock. Den börjar med att folk blir fast i en hiss. Vi skämtar alltid om att ifall man fastnar i en hiss så kommer Keanu och räddar en så det är liksom värt att fastna;)

På flygplatsen kommer John MClane att fixa biffen (Die hard)

Vi ställde oss i hörnet igen, dörrarna stängde och i taket som var av glas började färgade lampor blinka och greja samtidigt som hissen drog uppåt med en jädra fart. Eftersom man såg så väl hur snabbt det gick genom glastaket så tittade jag snabbt ner. Och andades:) Det tar exakt 43 sekunder att åka 67 trappor, om nån undrar.

Hissen gick alltså till 67 våningen och sen fick man ta trappor de sista våningarna. Fanns såklart rulltrappa:)

På väldigt skakiga ben klev jag ut och såg ut över New York. Wow! Givetvis skuttade vi upp resterande trappor direkt, utan att kolla så noga, för vi ville se det från On top of the Rock.

Oh My God! ♥

Höjdrädslan var borta, det var alldeles för högt upp och man kunde inte se sina fötter och marken samtidigt, vilket är högst obehagligt. Det blåste till mellan varven så håret fick åka upp i en svans, jag kan bara tänka mig hur det är här en blåsig dag:)

Man ser våningen under och mannen som står där.

Ja givetvis stoppade vi i mynt i denna och kollade runt:)

Det HÄR huset skulle definitivt vicka om man åkte upp på toppen, det ser ju alla;)

Och jag kommer aldrig begripa hur man kan bygga så här höga hus. Aldrig.

Central Park i bakgrunden.

Det ser inte ut att vara så fint väder direkt, men det var varmt och skönt, men molnigt. Ser lite disigt ut, men vi hade en helt fantastisk utsikt.

Empire State building. Man kan åka upp där med, det är några våningar högre, men väldigt mycket längre köer.

Vi stannade här uppe länge. Det var helt magiskt häftigt att bara kika åt alla håll och kanter. Vi såg St Patricks katedralen, som en liten leksakskyrka:) Bilarna var som små streck och man kunde se människorna som små prickar. Helt obegripligt högt upp, men ändå så jobbar och bor folk såhär högt upp. WOW!

70 våningar upp kräver sin respekt, och det blev i form av tröjor:) Haha. Och kylskåpsmagneter. När man kommit över sin dödsångest så blir man otroligt vänligt sinnad till att lätta på plånboken 🙂 De två översta våningarna är helt öppna, medan 67 har delvis glas.

Så coolt, och jag ska lugnt åka upp i alla höga byggnader jag får möjlighet till hädanefter.;)

Kön till hissarna ner var LÅNG. Mycket längre än upp:)

Vårt besök här tog tid, dels köade vi och sen var det så mäktigt att vara där uppe att vi var där länge. Vi funderade på att åka upp på kvällen med. Man kunde lägga på några dollar för att åka upp två gånger, men eftersom vi trodde att vi skulle dö gång ett så gjorde vi inte det;) Så det blev inte det, men det är säkert mäktigt på ett annat vis. Vi ville se staden inte bara alla ljus, därför valde vi dagtid.

Så här högt är det. Typ 260 meter. Ungefär som Skuleberget som jag klättrade upp på. Nu dör jag fan lite när jag ser det så här:) Fan vad högt vi klättrade;) Dock inte på fasaden…;)
Det var en häftig upplevelse!

Rekommenderas helt klart.

Jaha. Så vad toppar man On top of the Rock med? Det går inte:)

Vi gick för att äta nåt. Dricka kaffe. Samla intrycken:)

Och jag älskar bara deras fordon!

Vi hamnade vid julshopen på Times Square.

Men den var inte så mycket att se. Massa grejor såklart, men både Macys och Disney hade finare, för att inte tala om de vanliga matkedjorna.

M&M butiken, även den på Times Square. Massa folk. MASSA:

Att äta här är inga problem, det finns massa kul att testa. Jag har sagt det förr, och säger det igen – om jag flyttade till ett annat land skulle jag bli smällfet. Det finns så mycket att prova!

Som det här tex.

Nån waffles. Med grym topping. Sött som satan:)

Tidningsstånden överallt. Här köpte vi massor av vatten.

En hiss nånstans. Minns inte var:)

Vi gick omkring som vanligt hela kvällen. Det är fullt drag till sent på natten, men som jag sagt förr, det känns som Hemma. Så konstig feeling.

Vårt hotellrum då:)

Pod 51 heter hotellet och ligger bra till, nära det mesta man vill se – Times Square, Rockefeller, Library, Central park, osv. Lite längre till Brooklyn och så.

Rummet var ju pyttelitet, men fräscht. Jag visade badrummet på instagram, men hade visst knäppt bilder på det också. Det är häftigt att få plats på så liten yta, men jag hade ju föredragit att den här väggen var frostad. Som minst:) Jag står precis vid sängen och fotar.

Lite från sidan.Det är en skjutdörr, som är frostad, i det här läget har man privacy för att sitta på toa.

Handfatet var utanför:)

Drar man undan duschdraperiet ser man toan.

Man fick alltså välja, och dra för och dra undan allt efter behov 🙂 Duschade man så hade man draperiet fördraget och frostade dörren för det glasklara partiet.  Ja, man satt nästan med fötterna i duschen:)

Perfekt när vi kylde ner fötterna på kvällarna, en satt på toastolen , den andra på golvet, och så fötterna in under vattnet.

Som vi först inte fattade hur man fick på varmt vatten?

Efter att ha hoppat och pipit förskräckt med iskallt vatten över armen medan man stod och sträckte sig in, så fattade jag att man bara fortsatte vrida så blev det varmt. Ju längre man vred ju varmare. Iskallt i första läget. Ganska smart ändå.

Utsikten från vårt fönster i ”badrummet”var in till grannarna, så det gällde att dra ner fönstret när man skulle  på toa, för den är precis nedanför här:) Ibland var man wild and crazy och gav fan i det, tänkte att de fick skylla sig själva om de kollade;)Vi hade inget kylskåp och lyckades aldrig komma underfund med om det fanns nån ismaskin så för att kyla vattnet något ställde vi det i fönstret som var öppet hela nätterna. Det funkade inte, eftersom vi som sagt hade kanonväder:)

Jamen det var vår tredje dag i New York! Eller, fjärde? Vi kom på fredagen och det var ju USA tid vid 14, men för oss var det sent. Jag räknade den mer som dag noll:)

Näst sista dagen var det i dag i alla fall:) Och ”I morgon ” åkte vi hem.

Det kommer snart!