Jag har oerhört svårt att ta in tid, jag vet det:) Men tjugo år? Jag fattar inget:D

Kan ni fatta att de här är 20, 16 och 18 år!

För 20 år sen var hon inte ens född, hon är född fem i tolv på natten, tretton dagar och 23 timmar över tiden en söndag. På måndag skulle jag in för igångsättning om hon inte bestämt sig för att det var dags att skåda världen utanför. Den kväll hon föddes var det final i Robinson, och eftersom det är och alltid har varit, ett favoritprogram, och det var spännande att se vem som vann, så ville jag såklart se den. När den började var det lugnt, och medan jag låg där i soffan kröp sammandragningarna på, utvecklade sig till värkar och så fort det var slut flög jag upp i soffan och förklarade att vi skulle åka till förlossningen. NU:) alla blev förvånade för jag har såklart inte sagt ett ljud om att det var igång;)

Den här hösten hade Robban och Corrinda börjat på hockey, de var fem år gamla och av totalt oförklarliga skäl hade jag gått med på det här. Jag hade fått höra, nästan blivit lovad, att träningen ofta låg mitt på dagen, men icke. Klockan åtta söndag, eller om det var lördag, minns inte helt, morgon skulle de stå på isen i andra änden av stan. Min dåvarande man jobbade alla helger, och jag var höggravid, plus hade fem ganska små barn hemma. Novalie var tre år och behövde ju åka med på de här träningarna. Alltså, som jag slet! 🙂

I efterhand rätt kul, men där och då var det inte det minsta roligt. De började träna i slutet av augusti eller början av september, och jag fick släpa två stora hockeytrunkar, iklädd vinterjacka eftersom de var svinkallt inne i isladan. Sen när vi väl kommit in skulle jag klä på alla tusen skydd som de ska ha, det är galet, de blev som små Michelingubbar:D På med skydden och byxor och nån skitstor tröja de fått över alltihop, på med hjälmen med galler och trycka ner fötterna i skridskor och snöra. Minst en av dem skallade mig med hjälmen;) Jag var alltså höggravid, och rejält stor och otymplig. Lyfta ut kidsen på isen och sen stå bredvid och serva med vatten, för givetvis skulle det ju drickas hela tiden. Det var tydligen en viktig del i själva träningen. Svettas först, sen frysa när jag äntligen kunde sätta mig ner.

Så föddes Trixie. Vad händer då? Jo, då blir pappan svinsjuk i dubbelsidig lunginflammation. Han var faktiskt rejält risig, så pass att jag till sist tog över luren när han återigen fått höra att han hade influensa av sjukvårdsupplysningen, som trodde att han var en sjåpig nybliven pappa som var rädd att smitta sin bebis. Efter att jag lugnt betonat hur illa det var, bad hon om att få dubbelkolla med en läkare. Två minuter senare ringde hon upp. ”Han ska in till akuten. Nu. Jag skickar en ambulans.”

”Nej, för helvete, han får ta taxi:)” sa den elaka mamman:)och så blev det. Han var helt osynlig i typ två veckor, låg inne i vårt sovrum och hostade 24/7, feber och elände, och den första antibiotikan tog inte. Jag? Jomen tackar som frågar,  jag och Trixie låg på en madrass ute i vardagsrummet. Ja, det var högst jäkla obekvämt, och inte att rekommendera. Men jag kunde ju inte direkt ligga inne jämte en sjukling.

Efter tre dagar var jag tvungen att gå till Ica och handla, vi bodde tre minuter ifrån och jag hade med mig Janelle och Patricia som stöd, säkert alla ungar förresten, kan ju inte ha lämnat nån hemma med den sjuka farsan. Det gick bra dit, det gick bra halva handlingen men sen kroknade jag och det började snurra. Men vad ska man göra åt det då? Ungarna måste ju äta och maten behövde handlas, så det var ju bara att fortsätta och sen ta sig hem. Det var inte jättekul. Så var det hockeyträningarna då. Första veckan hade pappan tillfälligt en feberfri dag just då och åkte med, men orkade ju inte göra nåt mer än sitta, så det var ju jag då. Nyförlöst och med Trixie i en sjal under jackan fick jag på tvillingarna alla skydd och skridskor och sånt men behövde iaf inte ha ögonen på Novalie:D Den enda gången iaf;)

Han var sjuk i en månad eller så, sen var han slut som människa i tre, fyra månader, orkade inte mycket. Trots det jobbade han alla helger, såklart för vem skulle annars göra det? Och jag var ensam med allt igen.

Ibland undrar jag hur fan jag orkade? Men jag vet att det kändes rätt ok ändå, förutom att det var för jävligt bökigt och alldeles för tidigt på dygnet. Det var ju inte som att jag sov hela nätter, och när skolbarnen äntligen var hemma så var jag ändå tvungen att ställa klockan och vara ute ur huset strax efter sju på morgonen. I början av januari bröt Corrinda benet och det var slutet på hennes hockeykarriär. Robban körde terminen ut innan han slutade och jag var så förbannat lycklig över det! De började på tennis i stället och att ha med ett par gympadojor och sitta i en varm lokal var ju helt magiskt:D

Så Trixies första månader i livet handlade mycket om att bara få det hela att snurra på. Vilket det gjorde med bravur, trots att det låter gnälligt nu. Hon var en så enkel bebis, åt, sov och var snäll när hon var vaken. Syskonen älskade henne såklart och hon var inga problem:)

Som att de andra varit det;) Nej, mina kids har aldrig varit några problem. Kärt besvär, kan man kanske säga:)

Trixie är väldigt lik Janelle, både i sättet och till utseendet. De är lugna och drama-fria för det mesta, vilket är skönt. Raka och ärliga, man vet oftast vad de tänker och tycker och behöver inte gissa sig fram.

Trixie Belle Vera♥ Ända in i sakristian velade jag, för det är jag som bestämt alla namnen:) Jag har såklart lyssnat på inputs och aldrig gått emot någons absoluta vilja, men valet har alltid varit mitt i slutänden. Pappan ansåg det vara mitt privilegium efter att ha burit ett barn i nio månader:) Jag velade mellan Trixie och Trixiebelle. Tills sist blev det två namn, enklast så på nåt vis. Även om hon ofta kallats Trixiebelle:) Vera är efter barnens farmorsmor.

Den här tjejen har gått sin egen väg, även om hon ingick i lilla tjejtrion som alltid varit tajta, tills de blev stora:) Nu är de inte alls lika nära, men det är ju så, det kommer och går. Som enda unge valde hon estetiskt program på gymnasiet och jag tror hon förvånade oss alla med det. Hon beskriver sig själv som introvert och hatar folk, och då är scenen det sista ställe man förväntar sig att se henne på ju:)

Men hon älskar det, och tanken är att gå nån musikalutbildning, även om det nu tydligen lutar mer åt vad det nu var, bakom kameran eller nåt. Hon var med i två musikaler i skolan, Chicago och Made in Debenham, och jäklar, min lilla tjej kan båda dansa, sjunga och agera trovärdigt!

Just nu jobbar hon nåt år, för att fundera över vad hon ska göra sen, och är ni i stan på Stationen, Athos eller Saluhallen så kan det hända att ni träffar på henne:)

Idag är hon knappt hemma, jag såg henne snabbt i morse, sen har hon jobbat och efter det träffat kompisar. Nu ska hon på bio.

Nordiska film, inte Filmstaden som fått vägglöss, hu!

Grattis älskade lilla, stora unge på 20-årsdagen:)

Familjen har utökats ♥

Återigen var det Patricia som lyckades hitta kattungar som behövde ett hem, och tja, på den vägen är det:)

En liten kolsvart madame med vita tassar och vitt bröst flyttade hit i torsdags. Och dagen efter kom hennes mamma. Det var inte meningen men blev bara så:)

Från början sa vi en unge, men så ångrade jag mig, det är ju så mysigt när de kan leka med varandra. Nu var det inte så att det fanns nån unge kvar dessvärre. Men familjen ville gärna ”bli av med” mamman. Det låter ju helt stört taskigt men såhär: Mamman är utekatt och nu har familjen precis flyttat till lägenhet och hon vill bara gå ut. Här hos mig finns skogen om knuten och det är fantastiskt för djur. Familjen tänkte behålla en av kattungarna och ha den som innekatt, men för mammans skull önskade de att hon skulle få fortsätta vara ute. Och eftersom hon är bara 1,5 år … ja jag vet. Det är ungt för att få en kull ungar och ja, det är extremt respektlöst att inte kastrera sin utekatt, men nu är det som det är, och inget att göra åt. Hon kommer kastreras så fort hon funnit sig tillrätta här och de andra accepterar henne så hon inte behöver försöka gömma sig med en stor tratt runt halsen.

Men hon är fortfarande en ungkatt, och vafan … ta hit henne då:)

Problemet var bara att mamma och unge hatar nu varandra efter att ha varit separerade i typ 24 timmar, det trodde jag inte. De går och fräser mot varandra och är lite allmänt tjuriga, samtidigt som de gärna leker med varandras svansar, så riktigt eländigt är det inte.

Det går inte att fota en svart katt, än mindre två svarta:) och med en Iphone som måste ha ett starka studiolampor för att vilja ta bilder i lite halvskumma ljus blir det inte bättre än så här:) Det här är bebisen, som inte har nåt namn än:)

Hon kom precis och kröp upp i famnen på det här viset. Hon ligger alltså och sover:)

De är instängda i vardagsrummet/sovrummet om ingen har tid att sitta med och det funkar utmärkt. De röjer runt och har det bra:) I natt välte de en ljuslykta i metall så det smällde som hela taket ramlade ner:)

Vi tror hon ska heta Sally. Jag har pratat mig varm för Sonja men får inte riktigt gehör. Mamman heter Sakina men jag är inte förtjust i det alls, så hon ska vänjas över till Safira, eller Safina, nåt liknande men inte så hårt. Hon är inte lika trygg än, hon ligger nu under soffan eftersom dammsugaren är ute och kör, men är ofta ute i rummen och spatserar. Hon ser exakt likadan ut, alltså de är kopior:) Men henne har jag inte fått på bild än:) tror jag…:)

Doris har börjat acceptera dem, efter att ha försökt mopsa sig och hävda sin status, men hon blev genast satt på plats av en liten fräsande unge;) Det har absolut varit en del utfall och jakter runt huset men nu är hon bara nyfiken och vill nosa. Katterna är nyfikna de med men vill ha henne på avstånd. Sellman är den sanna gentlemannen ♥ Han har inte höjt rösten en enda gång, inte ett enda utfall utan han är bara förvånat artig. Går extra försiktigt runt damerna och har hållit sig på avstånd utan att för den delen hålla sig undan. I går kom han in i vardagsrummet och la sig vid mig i soffan när bebisen låg i mitt knä, och uthärdade hennes fräs stoiskt, och sen var det liksom bra. Då sov de båda två på en armslängds avstånd:)

Stumpan däremot … hon hatar de två svarta madamerna:/ Först märkte hon inte ens att de var här, på allvar alltså, hon fattade det inte. Inte förrän hon låg i soffan och chillade bredvid mig och kattungen kom gåendes, då begrep hon och det blev catfight deluxe. Mest lät det illa, de rörde nog inte varandra vad jag såg, men fan så det skreks. Hon är nu nyfiken men vi försöker hålla henne på lite avstånd ett tag till. Det är bökigt det här!

De får vara i vardagsrum/sovrum, och det är deras bas, men är vi hemma och med, så låter vi dörren ut till köket och resten av huset stå öppen. Igår mötte jag bebisen nere i källaren när jag hade duschat:) De utforskar och springer ”hem” när de blir rädda eller vill sova. Är de äldre djuren ute så är det fritt fram ju, men även när de ligger och slaggar nånstans är de ute på spaningsrundor.

Alltså kattungar är ljuvliga. Jag kallar mamman för unge också, för hon är så näpen, och som sagt bara 1,5 år. Det här är två smala tjejer, spensliga och inte det minsta runda utan mer avlånga och spetsiga. Svansarna är långa och smala och när de reser ragg blir de som flaskborstar, ser så fånigt ut. Det ska bli spännande att se hur stora de blir, jämfört med Selman och Stumpan som är vad jag anser helt normala bondkatter så är de pyttesmå. Lilltjejen har legat och sovit hos mig både i går kväll och nu på förmiddagen, från att inte ha velat vara i famnen nästan alls till det, och det är underbart mysigt. Man sitter där, i en obekväm ställning, blickstilla av rädsla att störa dem:D

Det blir nog bra det här med, lite tålamod och kärlek reder det mesta 🙂

Kommer ni ihåg det här?

Vad mamma fick i födelsedagspresent:)

För tre år sen när mamma fyllde 75år så fick hon en resa av oss i present. En resa vi inte kunnat infria, pga först en jäkla massa covid just i London, och sen har det liksom varit to bloody expensive att ens leva. Och som alltid, det är så enkelt att skjuta upp saker.

För två år sen gick två fina personer bort alldeles för unga och i somras gick en ofantligt mycket för ung man bort, vilket i all sin sorgsenhet får en att inse att livet är skört och inte direkt oändligt. På något vis känner jag en skyldighet att leva det till fullo för deras skull. För två år sen bokade vi en resa till Chicago. Nu har vi bokat en resa till London ♥

Vi åker om en månad ungefär och ska se den där Abba-showen med abbatarer, alltså hologramfigurer. Mamma, syrran och jag, och det ska bli så mysigt! Vi hade tänkt gå på Harry Potter utställningen också men den är stängd just precis den veckan. Troligen för att de ska julpynta den:) Fasen det var trist, men vi fick inte till det. Typiskt.

Nu har syrran och jag sett den en gång, vilket var magiskt, i julskrud, men det hade varit mysigt att se den igen. Nu får vi hitta på nåt mer, som vi inte kommit på än. Förslag mottages tacksamt. Det behöver vara inom tunnelbaneavstånd och inte kosta skjortan. Mdm Tussauds går fetbort;) Jag är nyfiken på en spökvandring under Themsen eller vad det nu var:)

Vi åker tisdag till fredag och ser Abba på onsdag. Alltså har vi hela torsdagen helt fri.

Vi har bokat flyg och Abba, men inte hotell. Det var vi alldeles för snurriga i skallen för att göra efter att ha letat avgångar och biljetter. För vår del funkade det ju alldeles utmärkt med hostel i Chicago, med delat badrum, men nu vill vi gärna ha det på rummet. Men vi kommer dela rum alla tre:) Det är liksom halva charmen med att resa på nåt vis. Öronproppar ska med för vad jag kommer ihåg sen sist så snarkar mamma. Både hon och pappa, och det var ett elände när vi sov i våningssängar när vi var i fjällen som mindre:) Man fick liksom kasta kudden för att få tyst på dem och då var man ju utan kudde sen:D

Förr, när jag var tonåring, åkte vi dit för att shoppa. Det var svinbilligt då. Jag köpte massor av hårfärger:) LP-skivor och coola kläder. Nu? Nja, det är ju samma shopping som hemma, inte speciellt värt. Primark är det enda, och sen kan man ju kika in på Harrods, Liberty och kompani:) Men det blir ingen shoppingresa. Vi ska flanera, äta McDonalds och kanske dricka öl:)

London är en favoritstad, jag har varit där många gånger och ledsnar liksom aldrig. Fast vi oftast bara rör oss runt i staden utan att göra något stort. Det är så fint 🙂

Jag har många städer kvar att besöka och förälska mig i men London kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat:)

Har ni varit där?

Reklam och annonslänk för Husman Hagberg

Att flytta till Stockholm med hela familjen kan kännas som ett stort äventyr – vilket det också är på många sätt. Staden erbjuder oändliga möjligheter – men Stockholm har också en bostadsmarknad som kräver både planering, tålamod och en gnutta fingertoppskänsla. Med rätt förberedelser blir flytten inte bara enklare, utan också en inspirerande nystart fylld av nya vanor, nya möten och kanske till och med nya drömmar.

                           Välj område med hjärtat – och medvetet

Stockholm är uppdelat i många små världar. Varje stadsdel har sin egen ton, rytm och charm. För barnfamiljer lockar områden som Nacka, Älvsjö och Bromma med villakvarter, parker och närhet till skolor. För den som hellre vill ha stadspuls och gångavstånd till caféer, teatrar och butiker är Vasastan, Kungsholmen eller Södermalm svårslagna.

Det bästa tipset är att ta er tid att åka runt, promenera i olika kvarter och känna efter var ni skulle kunna trivas. Kanske märker ni att ni trivs bättre där ljudet av barnlek blandas med fågelkvitter än mitt i citypulsen – eller tvärtom. Ofta är det just känslan som avgör var man vill slå sig ner, inte bara planlösningen eller bostadens storlek.

                           Rätt bostad för rätt livsstil

Ett av de första besluten handlar om boendeform: hus eller lägenhet? Ett hus i ytterområdena ger frihet med trädgård och plats för lek. Här kan barnen cykla på gatan, hunden springa lös och middagarna flyttar man ut på altanen. En lägenhet i stan däremot erbjuder närhet till allt – jobb, skolor, vänner och aktiviteter.

Om ni tvekar kan en erfaren mäklare som Husman Hagberg som har lokalkännedom hjälpa er att väga för- och nackdelar utifrån just er vardag. De har koll på allt från skolområden, kommunikationer och framtida värdeutveckling till små detaljer som kan vara avgörande för trivseln – som ljudnivå, solläge och närhet till lekplatser.

                           Planera flytten med framförhållning

Börja i god tid – rensa, sortera och bestäm vad som ska följa med. Det gör packningen enklare och flytten billigare. Kontakta skolor och förskolor i tid, särskilt om ni flyttar inför terminsstart.

Gör också en flyttplan med datum, kontaktuppgifter och alla viktiga uppgifter samlade på ett ställe. När stressen sätter in har ni all information lättillgänglig. Ett bra tips är att skriva en lista över “första dygnet i nya hemmet” – tandborstar, sängkläder, kaffe, laddare, barnens favoritgosedjur. Det gör att första kvällen blir betydligt lugnare.

Gör flytten till ett familjeprojekt

För barn kan en flytt vara både spännande och lite skrämmande. Prata om vad som väntar – nya vänner, nya platser och nya äventyr. Låt dem vara delaktiga i allt och låt barnen packa sina egna lådor som de vill.

För hela familjen kan det vara roligt att planera in något extra efter flytten: en picknick i Hagaparken, en tur till Skansen eller bara en glass i solen i den nya trädgården. Sådana stunder gör att flytten känns som början på något fint, inte bara en förändring.

                           Skapa hemkänsla i er takt

När kartongerna står på rad – börja med det viktigaste som sovrum, barnens rum och kök först. Resten kan växa fram i lugn och ro. Hemkänslan bygger man inte upp på en dag, men när vardagen börjar ta form och när ni hittar era nya rutiner, kommer känslan smygande: ”här är hemma”.

Våga låta saker ta tid – en flytt är också en chans att omvärdera vad som verkligen betyder något och hur ni vill leva framöver.

Idag tog jag med mig barnen och åkte iväg till Gröna Lund p deras pressvisning för Halloween! Mer om det i morgon, och då händer det lite annat väldigt roligt också. En grej som jag inte vågar jinxa i förväg:D

Det är också torsdag, och jag ska åka iväg med Robbans bil för att byta framruta. Det var tid bokat för det i tisdags och jag hade hela upplägget klappat och klart – syrran skulle hämta upp mig där så jag kom hem och sen skjutsa tillbaka mig. De vill ha kvar bilen i några timmar för att limmet ska härda eller vad det är, och då blir det lite långt att promenera runt.

Men när jag skickade ett mess till syrran en timme innan vi skulle åka, så tryckte jag upp Carglass sms för att se om de länkat adressen, jag var lite osäker på vart jag skulle:) Det hade de inte och jag skulle precis stänga ner när ett ord fångade min blick: Tyvärr. Vänta nu? Vaddå tyvärr? Det visade sig att de skickat ett sms om att rutan tyvärr var försenad och de hade flyttat tiden. Till idag, men då kunde jag inte så jag fick ringa direkt och boka om. Till torsdag. Så då gör vi ett nytt försök helt enkelt:) Samma tid, samma plats, samma bil, samma sak, och förhoppningsvis har syrran tid att hämta/lämna mig:D

Jag har ett skrivpass mellan 13-16 som jag tror att jag hinner vara med på, i alla fall det mesta, vilket jag ser fram emot:)

Sen ska jag också till min ICA-butik som har SuperBonanza-torsdag:) Var de fått det ifrån vet jag inte, om det är nåt alla ica-butiker har eller om man får bestämma själva. Men det spelar ingen roll, för det är ju sjukt trevligt med låga priser. Det är lite provsmak och faktisk en trubadur i butiken också. De gånger det har varit förut har det varit supermysig. Vi har en jättefin butik här!

Nej men jag ville bara kika in och säga Hej, och godnatt! Och ses i morgon då:)

Jag har ett tag nu funderat på att skaffa en bokhylla. Jag har inte speciellt många böcker eftersom jag läser nästan allt digitalt, och föredrar det. Böcker är mysigt men de tar alldeles för mycket plats som jag inte riktigt har, och jag har gjort mig av med mängder. Men sen har man de där man inte kan göra sig av med. Jag har några kartonger i garaget:) För de som jag ändå har inne, och som ligger och flyter omkring överallt och tar massa plats på fel ställen kände jag nu att jag vill ha en bokhylla.

Jag hade böcker i skåp och lådor, på hyllor och lite här och var, och aldrig att jag hittade nån jag ville läsa eftersom det var för mycket meck för att få tag i den. Bättra att ladda hem på paddan:)

Funderade över om jag hade nån bokhylla nånstans, men icke. Frågade syrran, tillsammans har vi ofta det mesta, men inte heller hon hade nån. Gick in på Marketplace på Facebook och den först annonsen jag såg blev jag förtjust i. En vanlig Billy med glasdörrar, perfekt ju, inget damm!

Min tanke var att ställa den i ett helt annat rum, men sen ändrade jag mig och bestämde mig för att det skulle bli bra nere. Här precis nedanför trappan:

Det här är efter att hag tagit bort alla kläder som hängde på tamburmajoren i hörnet, kläder som ingen skulle ha. Det var ett gäng regnkläder som var på väg ut i garaget, två jackor som skulle kastas… ja🤦🏻‍♀️

Byrån flyttades ner från mitt sovrum när jag fick en ny där inne, och spegeln är suverän, men alldeles för utrymmeskrävande för att egentligen få plats nånstans. Köpte den på secondhand och den är ju från nån butik från början. Bra, men tar för mycket plats.

Så här ville jag ha min bokhylla! Skulle bara hämta den först, och bad syrran om hjälp. Vi tog min bil, som är längst även om hon får in hur mycket som helst i sin annars, så är just längden besvärlig att göra något åt. Jag som i många år körde en förlängd folkabuss  där precis allt gick in utan att ens fundera, tror fortfarande att det ska funka likadant. Det gör det inte kan jag meddela, men lik förbannat tror jag det;)

Vi körde iväg, jag hade fällt sätena och säljaren öppnade grinden så vi kunde köra in till dörren. Fast jag hade måtten på bokhyllan så hade jag fel uppfattning om hur stor den var, jag trodde det var en annan sort helt enkelt, alltså en annan bredd. Eter att ha burit ner den, givetvis en våning upp:) och fått in den i bilen så gick det inte att stänga bakluckan. Nej, det är ju okey ändå, man kan surra och vi hade med oss remmar. Men så flyttade vi ändå fram sätena lite till och nu fattades det en så liten bit…. genom att fälla upp ryggstöden så gick plötsligt luckan igen:) Tadaaa! Det här blir bra det!

Den lilla detaljen att jag stod utanför och drog fram sätet hade jag glömt och när jag skulle knö mig in bakom ratten var det tajt. Riktigt jäkla råtajt. Men vafan. Det går nog! Säljaren öppnade grinden i andra änden för att jag skulle slippa backa, vilket i normala fall inte är några problem överhuvudtaget så jag tänkte protestera först;) men var väldigt glad att jag endast behövde köra framåt. Jag hade så trångt för benen att när jag skulle koppla ur för att komma iväg lyckades jag inte få upp foten:D Rusade motorn och tänkte att nu hade nåt gått sönder eftersom jag inte rörde mig ur fläcken. Men så fick jag tänka till lite, ändra vinkel på benen och jadå, nu går det, jag kan både gasa, växla och bromsa:) Ratten hade jag väldigt nära magen, men det var inga stora problem, värre var det att få på sig säkerhetsbältet som befann sig långt bakom. Jaja, efter att ha lärt mig det nya körsättet var det inga problem och vi kom hem som planerat, det var inte jättelångt att köra och tacksamt nog max 50:)

Hemma började sen stora städet. Byrån skulle få flytta in i rummet utanför tvättstugan, men där stod redan en annan byrå, en låg variant som var helt tom men ovanpå hade det byggts ett berg av kläder som ska till återvinningen. Ett BERG alltså, jag fyllde fyra stora säckar som Robban sen fick släpa ut i garaget för vidare befordran nånstans.

Spegeln tog Jordan in till sig, och allt annan skit som stod här, massa tomma ihopvikta kartonger osv, flyttades också ut i garaget i väntan på transport till tippen. Tamburmajoren som behövde limmas lite bankade jag ihop och tog upp till mitt rum. Det är min mormors som hon hade i hallen och jag har haft den på olika ställen i huset. Alla ungar har eller har haft olika varianter av tamburmajorer i sina rum det är ett suveränt sätt att slippa högar på stolar och golv.

Så blev det såhär till sist. De fula rören i taket är ventilation, och kan inte göras nåt åt, det är bara att blunda för dem. Men bokhyllan gick perfekt in under dem, och för att inte täcka för elementet mer än nödvändigt så ställde vi den in i hörnet. Det ser inte så tokigt ut i verkligheten som det faktiskt gör på bilden. Det ser helt ok ut:) Jag hade tänkt att kanske måla om den, men här passar den ju fint in med dörren i sammalika ungefär färg.

Ljusslingan har fått komma upp på en liten stol och om ni noterar den spännande detaljen i framkant nere vid sockeln?

Ja, det är helt enkelt ett dörrstopp:D

Robban kom ner och tittade och konstaterade att det kommer ju ta max en dag innan någon slagit upp dörren så glasdörren går sönder… fan, det hade jag av nån anledning blundat för. Det borde jag inte, för exakt det hände efter att jag i månader letat efter en dubbeldörr i glas för att sätta igen valvet vi hade in till sovrummet. Jag placerade en skänk bakom och sen smälldes dörren upp och glaset sprack såklart. Idiotiskt, men att göra om det igen? Det är ju snudd på inlåsning. Till mitt försvar skulle inte bokhyllan stå här, utan helt fritt från dörrar:)

Men jag är ju inte helt tappad bakom en vagn och uppstår problem så löser man dem. I det här fallet med en bit av en (oanvänd) avloppsslang, ett tippskydd till en spis, silvertejp, buntband och kartong:) Tippskyddet tejpades fast i hyllan, avloppsröret är fastsatt med buntband i tippskyddet och kartongen är som ett lock på framsidan:D Det blev lite fjädrande och med gott om avstånd mellan handtaget på dörren och glasluckan har jag gott hopp om att det ska vara helt längre än en kvart i alla fall. Ta i trä.

När jag gick ut i garaget för att speja efter saker jag kunde använda insåg jag att det är något av det roligaste som finns. Eller okej, inte roligt, men det är kul iaf, att leta runt efter nån grej som kan funka till nåt helt annat än det är tänkt för. Det värsta är att det också bekräftar att man aldrig ska kasta nåt:) Jimpa envisas med att jag ska rensa och kasta och göra mig av med saker, för det är inget att ha. Men att han sen spar på saker, det är en annan sak:) Han hävdar att hans saker är viktiga på riktigt och fine, må så vara, men även de små sakerna är fiffiga. Nu har jag skrivit saker fem gånger i ett stycke:D Eller sex till och med;)

Alternativet till det här hade varit att borra i golvet för att sätta ett dörrstopp där, vilket jag absolut inte tänker göra. Eller som jag tänkte först, sätta stoppen på dörren. Men det visade sig vara sämre, så nu blev det såhär:)

Jag är inte stylish, det kan vi alla enas om, jag är däremot funktionell. Det behöver inte vara vackert bara det funkar, men det gör såklart inget om det är fint.

Att skruva tillbaka dörrarna var ett litet elände, jag lyfte dörren med foten, balanserade den där och försökte skruva med ena handen samtidigt som jag passade in med den andra, svor som en borstbindare och sen upprepa på dörr nummer två:) Men skam den som ger sig.

Nu har jag mina böcker här, och kidsen får fylla på med det de har om de vill. Det är ju Harry Potter, Twilight och sånt, och jag har ett gäng Stephen King som jag inte klarar av att kasta. Jag hade gett dem till Janelle tydligen men fick tillbaka dem nu:) Och det var nån iaf som jag inte läst så det gör ju inget. Sen har jag diverse författare som ligger och väntar. Jag är nöjd, och jag har fått massa plats i andra skåp och lådor som jag nu kan lägga det som borde legat där från början:)

Vad tycker ni?