♥ Vet ni då?

Den sista september, alltså igår, så fyllde min näst äldsta dotter Patricia år, hela 30 år! Det är ju inget annat än helt galet:)

Nu är Janelle, Patricia, Robban och Corrinda äldre än mig, för jag är ju som alla vet, 23 år:D

Den där lilla gofisen som var som en liten ängel tills hon blev två, då jäklar blev hon en fallen ängel:) och under uppväxten var hon bitvis en liten djävul:) Haha, det är hon den första att skriva under på ♥

Men hon har alltid varit en fin tjej, en bra tjej och en stor glädje i mitt liv ♥

De här kläderna alltså:) De köpte jag innan Janelle föddes, och hon åkte hem i dem från BB. Patricia också och alla andra barnen utom Corrinda. Och det av den enda anledningen att hon ju är tvilling och eftersom Robban var den förstfödda av de två så fick han ha de här byxorna:) Corrinda hade det par jag köpte samtidigt, med små kaniner a la Peter Rabbit på:) Jag tror inte att varken Jack eller Flora hade det på sig när de åkte hem från BB, men de har haft dem iaf:) Tror jag, för vet inte säkert om Florisen haft dem.

Jaja, lång utläggning om ett par brallor, men de är så himla fina tycker jag:)

Patricia har alltid varit en pysslig tjej, hon gillade pärlor och småplock, djur och dockor, hon äskade sina dockor och gick alltid runt med sin favorit i famnen. Sen var det smink och fix, och hon är superduktig på sånt. Städa gillar hon och är väldigt pedantiskt på vissa saker, noggrann kan man ju också kalla det. Hon var också bra på att plocka ögonbrynen;)

Hon har haft olika färg på håret, olika längder under alla år, sällan andra färger än blont till svart, alltså inga röda, rosa, lila osv hårstrån där inte. Nu ha hon precis färgat/tonat eller vad det är, tillbaka från det blonda till en mer cendré färg med slingor, supersnyggt. Hon var väldigt blond som liten, riktigt vitblond, men med åren har det mörknat. Det här är från en blond period.

Jag skulle leta foton idag på henne, men Trixie ockuperade vardagsrummet med sina kompisar så jag kom inte åt fotoalbumen:) så det får bli en annan dag.

Patricia var den som fick rycka in som den andra vuxna här hemma när hennes pappa ballade ur och drog. Inte för att jag krävde det utan för att hon var så nära småkidsen. Jamie och hon är som two peas in a pod, och hon har älskat honom innerligt. Hon var ju …hm… 16, tror jag, när han föddes och har tagit hand om honom som sin egen. Han har älskat henne precis lika mycket, och givetvis gör de det fortfarande men på ett annat vis:) Jordan och Lovelia var också små när Patricia var rätt stor, och hon har alltid varit en lillmamma. Jag tänker aldrig förneka att hon fick ett tungt lass på sina axlar, och jag är evigt tacksam över att hon fanns där. Hon var också så stor, och hade rummet så hon hörde vad som försiggick i köket och vardagsrummet när det var arga röster, och den där natten när han drog hörde hon ju allt. Jag önskar att hon inte gjort det, men jag kan inte göra det ogjort. Och det är heller inte jag som var ett svin🤷‍♀️

Patricia♥

Hon heter Christina i andranamn efter min systers andranamn och efter vår farmor. Som iofs hette Stina:) Under alla år har hon kallats för Pisan:) Det för att när vi kom hem med henne och presenterade den nya bebisen för Janelle som då var ett år och nio månader gammal och inte pratade så mycket, så sa hon först att det var Nellis Bejjis. Alltså Janelles bebis. Sen försökte hon säga Patricia och det blev Pisan, och så blev det. LillPisan:)

Pisan har vuxit upp till en klok vuxen, med mycket hjärta. Jag känner igen mig i väldigt mycket i henne på många olika vis, och det är säkert delvis därför vi under åren bråkat så stickor och strån rykt:) Nu för tiden skriker vi inte på varandra riktigt så;)

Hon kom hit en sväng idag(jag skriver ju det här mitt i natten) och vi satt och babblade en lång stund, så mysigt ♥

Nu ska vi ha kalas snart, ska bara försöka samla ihop oss alla!

Grattis Patricia på 30 årsdagen, jag älskar dig för alltid till månen och tillbaka ♥

Igår var det söndag, och jag har varit som en zombie hela helgen. Kanske för mycket att göra, kanske för lite träning, kanske för mycket tjafs med kids, eller så var det en liten förkylning som försökte sig på nåt. Men igår var det som det skulle igen 🙂

Jag la ut ett samarbete på instagram, kolla där ni som vill ha rabatt på VästerbottensSåpa:) och det var dagens jobb, som ju allt var förberett för sen innan. Så när syrran messade och frågade vi skulle ta en tur i svampskogen så var jag inte sen att säga ja.

Jag är värdelös på att hitta svamp, jag måste liksom få dem utpekade för mig, sen kanske jag kan hitta på egen hand:)

Vanliga gula kantareller ser jag ju, fast det krävs typ att jag ramlar in i ett hav av dem för att jag verkligen ska notera:) De här höstkantarellerna däremot… de gör det ju inte direkt enkelt för en.

Dels gömmer de sig, dels ser de ut lite hur som helst och sa jag att de gömmer sig?

Först hittade vi inga. Sen två. Sen tio. Sen inga. Men vafan. Och sen rasslade det till och vi hittade massor, men de var rätt små.

Men, är de små får man ta två, det är sen gammalt:) Och det borde ju vara som med annat, kalv är finare än ko, och kyckling finare än höna;) Alltså borde små kantareller vara mer delikatessiga:)

Det blev tre kilo.

Jag har ju sett hur folk plockat superfina, superstora och superlånga, och riktigt där är vi ju inte, men tre kilo är ändå halva köksbordet när man ska torka:) Det tänker jag inte göra iofs utan det ska bli paj och soppa:)

Syrran klev rakt på två muterade gula kantareller, kolla foten:)

Nä okej, det syns inte så bra, men den var brutal. Sen helt plötsligt stod det femton gula i givakt på ett ställe, men inte en enda till.

Blåbären var inget man skojade bort heller!

Så många! Jag har dock plockat färdigt för i år, mina frysar är fulla:) Men kanske kan man plocka så det håller sig i kylen. De är fortfarande fina och goda, men lite sköra i skalet så inget man kan plocka i hinkar utan mer i ett lager:)

Att gå i skogen är något av det mysigaste som finns ju. Jag trivs där, det är rogivande och stärkande, man kan antingen bara lyssna på naturen, eller på ljudbok, eller om syrran är med-babbla massa skit:) Nu var det inte så blött vilket är skönt så man slipper bli kall och frysa om fötterna. En bonus med att gå på ojämn terräng är ju att både kropp och knopp får jobba, det är nyttigt. Att gå på ojämn mark är bra för balansen och för de där musklerna man inte direkt anstränger när det är platt asfalt.

En nackdel är fästingar. Alltså dessa vidriga kryp! Syrran hade en som kröp på magen när vi kom hem och jag duschade länge och synade varje del av kroppen.

Det var fantastiskt väder men trots det var det en aning valhänt när vi kom hem, det blir kyligt och det märks i händerna.

Vi rensade och sen ringde Robban och hade lagat middag, han brukar göra det på söndagar när han är ledig, så vi åkte hem och käkade, och sen tog vi med Doris på en promenad. Syrran tänkte gå hem och då kan vi ju lika bra gå promenad i hop:)

Idag är det måndag, och jag har kursträff online. Det ska bli mysigt:) Jag gillar att krypa upp med kaffekoppen framför datorn, ha Teams med alla kurserna och lyssna på intressanta saker:)

Sen blir det träning och det är väl vad som är planerat. Resten tillkommer allt eftersom:D

Redan fredag! En kompis skrev i ett mess: Äntligen fredag! Och jag kände bara att eh? va? Det var ju fredag nyss:)

Och det var dessutom första september för en kvart sen, nu är vi i slutet. Vilket innebär att vi närmar oss en födelsedag igen, den här gången är det Patricia som fyller 30♥

Jösses Amalia, jag minns som igår när JAG fyllde 30! Alltså på allvar, det känns väldigt nära. Dagen innan jag fyllde, den 9 december, var vi på ett rutinultraljud för att kolla till bebisen som annonserat sin ankomst. Jag jobbade då som sekreterare på barnsjukhuset som ligger precis vid kvinnokliniken, och hann inte byta om, så jag gick dit i min vita rock, namnskylt och sandaler:)

Mötte upp den blivande pappan, och vi gick in. Barnmorskan frågade om olika saker, bland annat om det ultraljud jag gjort ett år tidigare, då för att jag fick åka in akut på nyårsafton av alla dagar. Jag hade såklart haft ont till och från länge, men inte sökt vård, för det är ju så jag jobbar, lid och härda ut, det går över:D Men nu skulle vi flyga till Thailand dagen efter, ja på nyårsdagen;) och jag fick plötsligt panik över att det skulle bli värre där. Så innan festen på kvällen drog jag en sväng till akuten och fick först den klassiska diagnosen som alla läkar verkar ställa när det rör sig om buksmärta – misstanke om blindtarmsinflammation. Eller utomkvedshavandeskap. Båda var ju helt och totalt omöjliga eftersom jag haft ont säkert ett halvår, men det lyssnade ju inte de på. Graviditetstestet visade negativt, såklart, och blindtarmen var fin den också, såklart.

Jag var övertygad om att det var något med äggledaren eftersom jag hade så tydliga symptom över den, och alltid runt ägglossning, men det satt tydligen långt in att kolla det, för man skulle tydligen inte kunna känna sånt. Men det gjorde jag, och det visade sig att de var en blodcysta(vidrigt namn) som satt på äggledaren. Jag säger ju det, jag är en jävel på att diagnosticera:)

Kommer inte ihåg vad de gjorde mer än ingenting, men tror jag fick ta ut spiralen och äta nån antibiotika eller så, fast vi skulle ju till solen och det var noll restriktioner så jag minns inte. Sen fick jag söka privat gyn när vi kom hem. Tack för den, vården. Men den där cystan försvann av sig själv, och har aldrig återkommit, eller i alla fall aldrig märkts av.

Vi pratade lite om det och hon sa att hon kunde kolla på den också, och så började hon åka runt över magen med ultraljudsmaskinen, blev tyst, men det är ju som det brukar, och sen sa hon med en röst som fick blodet att isa sig:

”När var du på det där ultraljudet, var det nyligen?”

”Eh nä? Typ ett år sen.”

”Jaha.” Tystnad. ”För jag kan säga direkt att det är två här.”

Tvillingar.

Tvillingar.

Oj då:) Den paniken som sköljde över mig var inte nådig. Besvikelse, för att vara ärlig. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att jag skulle få tvillingar, aldrig. Mina kusiner är Twins, men inte en tanke på att jag skulle få det. Min egentligen enda ”erfarenhet” var en mamma på samma gård som vi, som gick runt med sina två i en gigantiskt vagn och alltid såg så förbannat trött, sur och less ut:)

Jag som hade Janelle och Patricia som var 6+5 år, hade ju sett fram emot att bli en lattemorsa:) Glida runt på stan och bara lyxa. Det gick ju upp i rök direkt där och då, kan man säga. En minut senare, när det sjunkit in, spred sig en enorm glädje och stolthet i hela kroppen. Vafan! JAG skulle få TVILLINGAR!

Och den känslan har aldrig avtagit, helt ärligt. De är 25 år nu och jag är fortfarande ofantligt stolt och lycklig över att ha fått den höga äran att bli tvillingmamma. Det är coolt:)

Det är inte jobbigare med två, det är krångligare på sin höjd, men det är också förbannat kul:)

Nåväl. Det känns som igår:) Min tidsuppfattning är inte optimal, jag vet:D

Nåt som däremot är helt sant är att tvillingar tar dubbelt så mycket plats i sängen, jag sov konstant på ett hörn;) För givetvis sov de mellan oss och inte i sin säng🤷‍♀️

Jaja, från tvillingar och Patricias födelsedag vidare till veckan som varit.

Den har varit fyrkantig skulle man kunna säga. Det enda jag gjort är att stirra på en skärm, suttit klistrad och redigerat, redigerat, redigerat. Eller för all del filmat också då. Och det är inte slut än:) Jag har flera videos att redigera:)

Sen har jag haft ett skrivpass med min kurs, det är alltid kul. Det roliga är att det verkligen blir av då att jag sätter mig och skriver. Jag har haft så mycket annat att jag inte hunnit med mitt skrivande som jag vill, och då blir det en jäkla uppförsbacke. Nu avsätter jag den där tiden och det spiller över i att jag gärna fortsätter:)

Jag har i alla fall tränat lite, vilket är skönt! I måndags eget pass, lågintensivt med många repetitioner, och det tog två och en halv timme:) Inte för att övningarna tar så lång tid, de klarar man av på typ 45 minuter, max, men för att syrran och jag inte pratat på hela helgen:D Vi hade massor att avhandla, både viktigt och oviktigt, mest det senaste kanske. På tisdagen körde vi multifys, ett pass jag inte är överförtjust i, överlag, men den här ledaren är bra så det funkar. Sen fick jag boka av onsdagen för jag hann inte, och samma med torsdagen, men igår blev det äntligen ett helt vanligt cirkelfyspass! Äntligen, Friskis är ju så jobbiga för när de tar in nya pass, så hamnar precis allt fokus på dem och alla andra får stryka på foten. Just cirkelfys har det varit få av, i stället är det massa hyrox, som är det nya. Och det är inte vår grej alls. Vi ska testa med en annan ledare, men det vi kört var så fruktansvärt tråkigt. Bara massa löpning, och det är ju, förutom jobbigt då;) inget som min onda fot klarar av. Hårda golv, och rätt tvära svängar gör att det ofelbart blir sämre med den och det är ju inte nåt jag känner för att pusha.

Ikväll skulle jag ut med Helen och kompisarna, men hon är sjuk. Jag hade tänkt gå ändå, men tror inte att jag pallar. Har en lite småstörig huvdvärk som vägrar ge med sig. Det känns onödigt helt enkelt. Jag har heller inte varit ”bara hemma” en helg på evigheter, utan planer, utan jobb, och det känns som jag kanske behöver det. Jobb blir det oavsett men fokus kommer ligga på annat:)

Som att skriva. Och att ta en promenad med Doris. Kanske städa lite för jag har en så jäkla bra serie i ljudbokslurarna:) Jag vill helst bara lyssna vidare.

Vad ska ni göra?

Berätta:)