Jag visste att man kan lita på er:) Tusen tack för inputs på förra inlägget! Jag säger så här: Jag skriver boken.

Sen får framtiden utvisa hur det blir:) Fair enough.

Igår så hämtade jag Jamie i skolan, och sen hade jag tankar på att ta undan studsmattorna, men eftersom mamma och pappa skulle komma förbi så kändes det inte som nån idé att påbörja.

Ja, det är en förevändning, ursäkt, bortförklaring:D Jag vill inte. Jag måste, men har noll lust. Det är tusen gånger roligare ta fram dem än undan.

I stället lade jag mig för att läsa i väntan på dem, efter att vi fikat mellanmål.

Alltså, till nästa föreläsning ska vi läsa fyra böcker. Helt ärligt nu så har INGEN av alla de böcker jag läst i de här kursen roat mig det minsta. Fy satan. Jag ska ge mig på Odyssen snart och Greven av Monte christo och fast de är som de är så lär de vara rena humorn jämförelsevis. Vad är det med gamla skitklassiker som är så himla viktigt;)?

Jag laddade hem Madame Bovary från bibblan. Först, den läsplattformen suger fett att läsa på! Jag har ju läst via Nextory i evigheter och det är aldrig några problem. Bibblan laggade, höll inte ordning på sidorna, laddade inte, loggade ur och så vidare. Sjukt irriterande,

Den här boken var den sämsta hittills. Jisses i helvete vad många ord! Tänk er Stephen King som beskriver saker i evigheter, minus att aldrig liksom komma till saken. King kommer ju så småningom fram till något, medan den här boken liksom bara fortsatte och fortsatte och f o r t s a t t e….. 300 sidor skit. LÄS den inte,

Jag somnade konstant;)

Men nu har jag läst den, och är grymt stolt över mig själv som tragglade igenom hela. Jag avskyr sån litteratur men fattar ju nånstans att det är meningen att det ska GE något. Exakt vad har jag inte fattat bara;)

Idag var jag på bibblan och lånade Bûbins unge och Öde land , eller dyl av Elliott. Öppnade dikterna och slängde iväg dem, pallade verkligen inte med dem, jag hade ju precis avslutat Madame Bovary. Läste Bûbins unge på en kvart. Skitbok.:) Allvarligt, jag vill inte sitta och fundera på vad fan det egentligen är de skriver om, jag vill bli underhållen. Jag fattade inte ett skit. Tror det var nån som födde en unge och tog ihjäl den…? Tror alltså, det kan lika gärna ha varit något helt annat.

Tidigare har jag läst bland annat Främlingen och Älskaren. De var ju fantastiska i jämförelse med de här två. Gosh. Det kostar att ligga på topp;)

De gillar sånt här med otrohet, konstig gammeldags åtrå och passion som liksom är lika upphetsande som att kolla på färg som torkar.

Jaja. Förutom till den här föreläsningen så är det massa böcker som ska plöjas. Jag har dem utspridda, dels i paddan, både från bibblan och Nextory och sen i pappersvarianten. Ingen har funnits som ljudbok tror jag, men eftersom de ska avhandlas sen så måste jag för min egen del läsa dem, jag lyssnar inte alls på samma vis som jag läser.. ni fattar:)

Mamma och pappa kom och räddade mig, och vi satt och snackade ett tag. Jag underhöll dem såklart om historier från new York:) ”Ska ni åka tillbaka?” frågade pappa med det där tonfallet som mer menar NÄR:)

Oh ja, asap.

Så var det middagsdags. Som jag är less på mat! Inget är kul med matlagning. Jag lejer bort det till vem som helst som frågar om de får, och kan muta hårt för att slippa. Det är ju postivit för på så vis lär sig barnen laga mat:)

Igår hade jag kassler men hann inte göra den gratäng jag tänkt, som är supergod, så det fick bli en pastasås i stället. Skivade och stekte på kasslern, vevade ner två burkar färskost med vitlök och örter och en förpackning matlagningsgrädde. Häpp. Servera med spagetti. Ungarna åt och det tog sopslut:)

Ibland lyckas man i alla fall.

”Kan vi äta det här flera gånger, mamma?” Japp absolut, enkelt och gott och går fort, finns inget alls som är jobbigt då faktiskt.

Efter middagen var det dags att skjutsa tjejerna till gympan.

Ni som kollar på Mirkas och min live på Instagram hörde min historia tidigare idag, men ni som inte gjorde det…här kommer det:)

Jag körde på samma ställe som jag kör flera gånger i veckan, på en sträcka med en massa rondeller. Jag gillar dem för det blir bra trafikflyt. Om man inte släpper lös idioter i trafiken vill säga.

Uppsala Buss, kanske skulle ta och utbilda sina chaufförer i trafikregler kan man tycka…Jäklar så nära det var att han mosade sönder sidan på mig.

Mig veterligen får man inte köra på folk, men det tyckte tydligen han var helt i sin ordning. Idiot.

Jag hatar folk i trafiken. På allvar alltså. Finns inget annat ställe där folk tror att de är totalt oövervinneliga och beter sig som de äger vägarna. Bara tagga ner lite, var uppmärksam på övriga trafikanter och använd blinkers så blir dagen roligare för alla:) Har man inte körkort eller kör regelbundet så fattar man inte det här:)

Nåväl, körde vidare och lämnade av kidsen, och sen vidare till Gränby för att dels leta överdragsbyxor till Jamie, och dels använda deras nätverk för att läsa e-boken. Bibblans nerladdning funkade såklart inte;/ så var tvungen att strömma.

Hittade bara termobyxor, men jag ville ha de här tunnare varianterna och det fanns bara små storlekar, och satte mig till sist med en kaffe på Starbucks. Jag gillar att sitta och läsa sådär lite bland folk:)

Hämtade hem tjejerna och sen var det kväll.

Idag var det rise and shine med ungarna vid sju, jag har låtit bli att dra ner rullgardinen så det är lite av i närheten av ljust i sovrummet, jag får för mig att det är aningens enklare att vakna då.Tveksamt om det funkar men man kan ju inbilla sig:)

Skickade iväg dem, de cyklar fortfarande men det var inte jätterart i morse, kallt och frost. Brrr.

Dau messade att hon var klar tidigare med sin första kund så jag fick komma lite tidigare om jag ville, så jag pep iväg och blev georgeous:) Idag fyllde hon på mina L-fransar med D-fransar och då blev det så här:)

Hon får alltid fria händer med fransarna för jag vet att hon har full koll. Vill hon testa nåt nytt så får hon det, och skulle hon sätta dit fransar som var som dammvippor så skulle det med all säkerhet se skitbra ut det med:) Hon har grymt öga för vad som är snyggt och passar.

Vi snackade som vanligt massor, nu om New York eftersom hon varit där för några år sen.

Sen drog jag till biblioteket och därefter via Jula för att kolla om de hade överdragsbyxor, det hade de inte, så hem där Mirka mötte upp och vi körde vår live.

Det är så roligt:)

Vi jobbar på podd…jag vet att vi sagt det varje gång, men det var lite saker man behövde. Mikrofoner, hörlurar och så ska det redigeras…gosh. Om ni har tips gällande utrustning så hojta gärna, det fanns liksom en uppsjö:)

Sen ska man gärna ha något bra rum att spela in på också, lite ljuddämpare osv, så det måste kluras på.

I alla fall, det är rysligt roligt att få träffa er:D

Nu ska jag väl hoppa i säng förstås. Jag kan ha råkat somna en stund på soffan med paddan över näsan tidigare 😉 Så kanske att jag är onödigt pigg nu…

Men men, får väl räkna får då.

Natti natti ♥

Jag funderar på väldigt mycket om man ska var ärlig:)

På viktiga och oviktiga saker. Som om jag borde rensa hallen på sommarkläder i dag eller nästa vecka? Eller om jag pallar att gå till gymmet i kväll och sånt där.

Sen funderar jag massor på att skriva.

Inte jättekonstigt eftersom jag går två skrivkurser nu:) I båda ska vi påbörja en historia till våren. Det är själva slutexamen, och det ska antingen vara början på en hel roman, eller en novell. Den ena ska ju vara fantasy och där har jag lite svårare att fundera, för det är ju en värld jag inte direkt har full koll på:)

Den andra ska då vara vad som helst. Jag har en trolig story som jag nog bygger vidare på.

Men, sen sa en av våra lärare något som jag inte kan släppa. Hon debuterade som författare vid 52 års ålder, och det känns ju bra för mig som snart hamnar där:) Då med en bok hon skrivit om sin mamma som drabbades av alzheimer. Hon har sen dess skrivit fler böcker, med helt andra historier.

Men hon sa att man ska gräva där man står. Att en sån story som den om hennes mamma, en sån som bara kommer till en vare sig man vill eller inte, en sån som är helt äkta, den ska man skriva. Man måste skriva den. Det är snudd på lag på det:)

Okey. Ni vet vart jag vill komma nu antar jag.

För ett tag sen snackar jag med en kille, som inte visste något om mig, men vi pratade om att skriva. Han har jobbat många år med det, som journalist bland annat. Han höll nu på att skriva en bok och vi snackade lite om det. Så återkom han efter någon dag och berättade att han nu läst min blogg, och kollat på tv, (anar att det var Malou han menade) och han sa då att Där har du ju din historia. Skriv den för sjutton!

Samtidigt förstod han att det var jobbigt att grotta runt i det gamla. Men erbjöd sig på stående fot att vara mitt bollplank:)

Så ja, jag måste skriva den nu. Det är så va? Ni har sagt det länge, nu kommer annat folk och säger samma.

Ni vet mer än de flesta hur det varit. De av er som är begåvade med att kunna läsa mellan raderna vet ännu mer. Jag brukar säga att det inte finns något mellan mina rader, och det är så, men i just detta så finns det undantag. Det är så mycket jag inte har kunnat skriva om just då, för min egen eller andras skull. Men som ändå liksom varit tvunget att få sägas, om än i microtermer:)

Men OM jag nu ska ge mig på att skriva om det jävligaste jag någonsin varit med om i mitt liv, kan ni ge mig några råd?

Jag vill inte att det ska bli en offerkoftavarning, för hur många av er, (mest kanske folk som inte läser här men som bildat sig en uppfattning om mig av enstaka inlägg) som än tror att jag är bitter, så är det inte så.

För mig är bitter bara ett nedsättande ord som folk slänger sig med när de vill säga nåt taskigt. Aldrig att man tar till det ordet om man vill trösta till exempel;)

Vidare då, ska jag börja ”från the very beginning” med hur vi träffades som små tonåringar, valde att bilda den stora familjen och hur vi på allvar var en väldigt lycklig och extremt välfungerande familj, eller pang på dagen när allt ändrades?

Ska jag skriva fiktivt ? Alltså om ”Tommy och Gina” istället för mig? På så vis kommer jag undan all ärekränkning;)

Å andra sidan, jag har inte gjort nåt fel, och står upp för mig själv. Jag lär knappast hamna i fängelse iaf, det finns ju liksom ingen annan som vill ta hand om barnen..

Ska jag kanske bara ha min egen story som grund och sen spä på med lite hittepå? Det känns dock lite falskt.

Och ska jag skriva den som skolprojekt? Pallar jag att ex antal okända kursare är där och petar i den? Det kanske rent av är bra?

Och den största frågan av dem alla – hur lång? Jag känner ju att det är både Bibeln-och-Koranen-hopslagna-varning;)

Jamen det är många frågor:) Ni får supergärna hjälpa mig här! Jag lovar att ni kommer stå med i både dedikation och ”tacksnack” 🙂

Vet ni då, en gäng i tidernas begynnelse så skrev jag pappersdagbok ibland. Och ibland hittar man ju sånt här hemma som man liksom bara hoppas att ingen unge får tag i nån gång;) Jag kan väl kanske inte säga att jag är stolt över allt jag satt på pränt, och sånt man skrev som femtonåring är ju aningens högtravande och samtidigt barnsligt deluxe;)

I den där dagboken så står det att jag en gång i framtiden komma skriva en bok om oss. Och den skulle komma att innehålla drama och passion… och jag vet att han okeyade det den gången då för trettio år sen så det måste ju innebära att detta var predestinerat, right;)

Att ge sitt godkännade ”in blanco” räknas det med, jag är helt övertygad. Alltså, ingen risk för ärekränkningsanmälning;)

Nä, nu har jag skolkat från Madame Bovary länge nog, den ska läsas, men är inte speciellt kul:/

Bäst att klä på sig och hämta Jamie i stället 🙂

Hörs snart:)