Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur NÅGON kan bli stött och känna sig kränkt av att man skojar om dialekter.

Jag skrev : ”Att mina barnbarn kommer bräka på skånska … gulligt såklart:) men kom igen.”

Flertalet hakade upp sig på detta hemska. Både här och på andra sidor. Och jag känner bara … men vafan 🤷🏼‍♀️😳

Dialekter är något jag tycker mycket om. Jag fascineras av hur vi kan ha så många olika i vårt till ytan ganska lilla land. Vi har flera olika dialekter som ingen begriper som inte talar dem, som älvdalsmål och pitemål. Så har vi bla norrländska och skånska som är enkelt att förstå, så länge de inte använder sina egna varianter av ord.

Det här är ju inget jag hittar på😂

”Traditionellt” hånas ju många dialekter, gnällbältet i Mellansverige, den grötiga skånskan och den sävliga norrländskan. Göteborgskan. Värmländskan. Och så vi i Uppsala som får skit för våra e istf ä. Den spanska reven rev en annan rev, ni vet. Vi får också en släng av sleven för att vi pratar den snobbiga stockholmskan. Vi har även lite röck, tröck, lös, och bös som gärna påpekas.

Alla dialekter har sitt eget, det är det som gör dem unika!

Att jag skojar om att mina eventuella barnbarn kommer bräka på skånska är väl för sjutton inget att ens kommentera? Att ta illa vid sig sen och känna sig kränkt? Då har man för lite att bry sig om i livet och bör skaffa sig en hobby eller nåt 😅

Jag kan lugna er med att jag inte bryr mig om vilken dialekt någon människa talar. Men att skoja, det får man. Jag tänker i mitt stilla sinne att alla fattar det, men blir förvånad över att så inte verkar vara fallet. Och nästan lite fundersam över hur man kan bli kränkt över en sån generell sak?

Det kan inte vara lätt att vara så lättstött😳

Någonstans anar jag att det bara är en ursäkt att få skriva något buttert. Få ut något som skaver. Gör er själva en tjänst då och ta reda på vad som skaver och åtgärda det. Skulle det vara så att ni efter att ha rannsakat er själva ändå anser att det är för jävligt att jag säger att skåningar bräker…? Ja men då kan ni lägga till Lättkränkt på er lista med personlighetsdrag🤷🏼‍♀️

Jag för egen del kan inte bry mig mindre om någon hånar min dialekt. 🤦‍♀️ Varför skulle jag? Det är den dialekt jag talar, vad ska jag göra åt det🤷🏼‍♀️

Jag tycker man kan vara stolt över det man är. Jag är upplänning, mina släktingar är värmlänningar och smålänningar och vännerna finns från norr till söder med tillhörande dialekt. Det är ibland en salig blandning av dialekter och vad gör väl det? Mer än att det är mysigt 🙂

Fan, var stolta över er dialekt och sluta bli kränkta över att någon skojar om den. Eller någon annans för det är ju inte säkert att man är skåning för att ta illa vid sig av att någon skojar om skånska😝

Shit, den dagen man slutar skoja då blir det tråkigt! Idag är så många så snarstuckna och lättkränkta att det känns väldigt onödigt. Orka reagera på trötta gamla skämt, för det är ju inte som att jag hittade på det helt på egen hand, tog det ur luften 😅

Säger det igen för att alla ska förstå: jag älskar dialekter! Alla dialekter, för alla har något som gör dem fina. Jag bryr mig inte det minsta om vilka dialekter mina eventuella framtida barnbarn har 😂

Men handen på hjärtat nu…? Vilken dialekt tycker ni är fulast? 😜 Haha nä jag skojar bara:) Förlåt till de lättkränkta, ni andra fattar nog ❤️

Ha en fin kväll nu ska jag laga middag! På egna potatisar!! Aldrig gjort förr 🙂

.

Innehåller reklam och annonslänk för Cellbes

Jag surfade runt och tänkte dela med mig av att det är 25%rabatt på Cellbes hela kollektion. Kod: 2334

Och 25% på leggings Båda gäller tom i dag 27/8 så lite brådis alltså.

Just nu känner jag för att gosa in mig i tjocka tröjor och mjukiskläder. Jag fryser. Samtidigt vill jag absolut inte göra det för det är att erkänna att sommaren är slut

Jag har ändå på nåt sätt accepterat faktum, det blev inte bättre än så här‍♀️ Shit happens. Det började fint men sen fastnade värmen över Europa och lämnade Skandinavien i kyla. Jag brukar klaga på sommarvädret…eller allt väder kanske i ärlighetens namn men i år är jag inte direkt ensam om det.

Så! Jag tänker att man iaf kan hålla kvar en del av sommaren och hoppas på en härlig höst.

Vad sägs om den här härliga färgen?

Jag har en likande tröja i ljusblått som är några år gammal, och det är en favorit. Den är tunn men inte för tunn, funkar även utmärkt att enkelt ha något mer över. Klockren.

Den finns i flera färger också 🙂

Det här trodde jag var en klänning men det visade sig vara ett nattlinne

Alltså hur tjusig ska man vara när man sover? Skulle man kunna ha den som en klänning eller skulle man tänka att alla visste att det var ett nattplagg?

Det fanns också i flera färger.

En supersjuk tunika med gosig krage (avtagbar!) och fickor

Det här materialet är verkligen underbart mjukt. Jag har samma fast andra modeller, och jag älskar dem. Bor i dem på vintern:) Tunikor är ett härlig plagg, jag gillar verkligen det. (Finns i flera färger)

Underkläder är ju ett måste året om, för många av oss i alla falloch den här BH:n kan jag rekommendera starkt

Jag har typ minsta storleken men vet att många med de största storlekarna också gillar den. Det är väldigt fint med den där spetsen över kuporna.

Den här trosan är light-shaping och jag som egentligen aldrig köper annan färg än svart eftersom jag har svarta träningstights som får styra behövde några ljusa under de vita byxor jag köpte i början av sommaren.

Förbannat skön. Och jajamen mycket tyg, som det ska vara:) Jag är bekväm och vägrar underkläder som är obekväma. För mig går allt som inte täcker rumpan ordentligt fetbort. Andra tycker säkerligen tvärtom men för er som är som mig här : de här var ett kanonköp. Kommer i tvåpack och finns också i fler färger. Inga sömmar och syns inte alls under kläderna

Glöm inte att det är 25% på hela Cellbes kollektion till midnatt. Allt ovan är från den 🙂

Ange koden : 2334

Ha det gott vi hörs snart!!

Stort tack för alla era kommentarer på inlägget om att Corrinda har flyttat. Det värmer mer än vad ni kan tro.

Jag hoppas också att jag genom att ta upp sånt, och liknanden saker, kan visa andra att de inte är ensamma, att det finns någon som förstår. För hur det än är, så ska det inte pratas så mycket om att man är ledsen. Vilket är stenkorkat, men ingen vill höra om det, det är jobbigt och tungt att ta.

Jag har varit en person som absolut aldrig lät mina känslor synas på utsidan. Jag teg och led. Och det är inte en bra väg att gå. Med åren har jag insett att alla känslor är tillåtna. Man får bli arg, ledsen, glad, sur, avundsjuk, stolt eller vad det nu kan vara. Det behöver inte finnas någon rim och reson i det. Till exempel så kan jag bli orimligt stolt över att en fotbollspelare sätter en straff, eller att en Idol-deltagare håller tonen😁

När min exman lämnade familjen så tyckte väldigt många att jag inte skulle visa barnen något. Att jag skulle tiga och lida mig igenom det hela och absolut inte säga något negativt om honom inför barnen. Det var en omöjlighet. Jag var helt förstörd, och om jag skulle ha försökt mörkat det för ungarna hade de inte fattat och blivit livrädda. För barn förstår. Mer än man tror. Jag valde att vara ärlig. På olika nivåer beroende på hur stora barnen var. Att bli ljugen för är vidrigt! Förr eller senare inser man det och den känslan av svek som kommer då är inte det minsta trevlig. Jag blev ljugen för av min exman och det är det som sitter hårdast i dag. Lögnerna, det opålitliga.

”Såra mig hellre med sanningen än trösta mig med en lögn”, finns det ett talesätt som säger och så är det. Att förhålla sig till sanningen kan göra gruvligt ont, men det är vad det är. Det kan bara bli bättre. Att bli ljugen för och förhålla sig till och agera på en lögn gör så att man i slutänden inser att allt man gjort,tänkt, trott och agerat utefter är en falsk verklighet. Det blir värre. När vet man inte utan det kommer som en chock och så faller man igen. Tvivlar – på sig själv och andra, på sitt omdöme. Anklagar sig själv för att ha varit så dum och korkad att man inte förstod. Skäms inför andra, kanske visste de hela tiden?

Att ljuga för mina barn för hans skull, ta på mig en offerkofta och låtsas att han var en bra person, ta på mig skulden … nej det kan alla fetglömma. I stället sa jag som det var, och fanns sen där för att svara på alla frågor, som jag iofs inte kunde svara på för jag visste ju inget jag heller, men jag fanns där. 24/7. DET tror jag är grejen. Vara ärlig och närvarande. Det kan kännas brutalt, det ÄR verkligen brutalt att få en hård jobbig sanning i ansiktet, men då kan man också börja deala med den. Direkt, med alla kort på bordet.

Jag lät mina barn ha alla känslor och bekräftade dem. Jag tillät mig själv att ha alla känslor och inte skämmas för dem. Och vet ni då, det är enormt skönt att slippa tiga och lida i tysthet. 🤗

Ut med känslorna i ljuset! Lufta och vädra dem, vänd och vrid och känn på dem. Det är inte farligt att bli arg, eller ledsen, eller fult att vara avundsjuk. Hur man agerar på känslorna är det viktiga. Är man avundsjuk exempelvis så är det okey, men man får försöka att inte vara missunnsam, är man arg så slåss man inte, varken verbalt eller fysiskt. Man får hitta ett sätt att kanalisera de stora jobbiga känslorna, som att gå ut och vråla i skogen, eller träna så hårt att man inte kan tänka, eller prata. Älta. Vilket som nu passar en själv.

Jag har tränat stenhårt och jag ältar. Det är också fel enligt många, men det är bullshit. Genom att älta, som för övrigt är ett negativt laddat ord, så bearbetar man. Man vänder och vrider, man ser på saken från olika håll, med olika glasögon. Att ta på sig en annans glasögon och tänka utifrån den personen ger ett annat perspektiv som kan ge en aha-upplevelse, kanske skapa en förståelse eller bekräfta det man redan visste. Jag sätter mig alltför enkelt in i andra människors perspektiv, på gott och ont, för det gör att jag sällan kan kan se saker i svart eller vitt. Det skulle vara rätt skönt ibland att slippa den här empatin:D

(Ja, han/hon är en idiot men det här och det här och det här förklarar ju en del, så en idiot men samtidigt lite synd om honom/henne)

Med allt detta sagt, så är det också tillåtet att vara ledsen när ens barn lämnar boet. Jag kommer aldrig att skämmas för det. Varför skulle jag? Det här är människor jag älskar, som jag levt tätt inpå i 20+ år, som jag delar mitt liv med, vi delar vardagens alla glädjeämnen och sorg. Vi har delat allt. Och så en dag är det slut. Det vore väl själva fan om man inte blev ledsen!

Jag VET att det blir bra. Men det blir annorlunda. Och jag vill inte ha annorlunda, jag vill ha det som det är. 🤷‍♀️ Jag gillar det som det är. Annars skulle jag ha gjort något åt det.

Beslut som jag inte får vara med och fatta, som berör mig på något vis, det är tufft. Men det är som det är och jag kommer givetvis att acceptera det. Aldrig gilla dock:D Men det behövs en sorgeperiod. Något tar slut och man måste få bearbeta det, för att sen komma ut på andra sidan lite starkare.

Sorgen har olika faser, och det här har varit en stor hjälp för mig att veta de gånger i livet som jag mist en närstående. Men det går även att applicera på annan sorg, som skilsmässa eller separationer.

1. Chockfasen
   Det är vanligt att man först får en känsla av overklighet. Det är svårt att fatta det som hänt. Det kan kännas som att man går omkring i en bubbla och har svårt att ta till sig det som hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid, men känslor av overklighet är vanliga under in längre period.
2. Reaktionsfasen
   När chocken gradvis släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Man kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat.
3. Bearbetningsfasen
   I bearbetningsfasen tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker förstå hur den påverkar resten av livet.
4. Nyorienteringsfasen
   Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte det som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Listan är kopierad från Cancerfonden och jag har ändrat lite i den, tagit bort att någon gått bort. Men sorgens faser är likadana även om det bara handlar om att någon ska flytta. Den kan vara lika rå och överjävlig som vid ett dödsfall, och de kan vara betydligt mildare. Men i stora drag ser den ut så här, det är så här vårt psyke reagerar.

Just nu är jag i bearbetningsfasen:)

Jag har fortfarande inte helt fattat att hon har flyttat, men jag är inte lika akut ledsen.

Att få sätta ord på saker hjälper. Alla, inte bara mig. Genom att sätta ord på saker, säga dem högt, så blir de verkliga och får substans. Då kan man börja agera på dem. Att stoppa in känslorna i en låst del av hjärtat skapar en Pandoras ask, som när den någon gång glipar kan skapa katastrofer.

.

Jag tycker det är extremt märkligt att inte bli ledsen när ens barn flyttar. Jag skulle inte vilja ha det så, men det skulle vara skönt med lite mellanting:) Jag har läst massor sista åren om att vara Högkänslig. Det efter att någon sa att det kanske var en släng av sånt jag hade. Jag vet att många ogillar uttrycket ”en släng av ….. insert valfri diagnos” men jag tycker det är klockrent. Man kanske inte uppfyller alla kriterier men tillräckligt många för att känna igen sig.

Det gör jag. De olika tester man kan göra online säger att jag Antagligen är högkänslig.

Det här från länken ovan.

Jag tänker att jag nog ”har en släng av det”. Och det hjälper ju inte det minsta lilla, men ger mig något att luta mig lite mot. Jag är inte helt känslomässigt konstig.😃

Jag som inte ens gillar att man lutar sig mot sina diagnoser🤣 (läs: skyller på dem) Men man ÄR verkligen inte sin diagnos, man har den och sen får man försöka leva med den så gott man kan.

Sådärja, så blev det en väldigt massa skrivet om det:D

Det jag ville skriva var egentligen ett stort tack till er, till de snälla, värmande orden och till att ni delade med er av era tankar. Jag tänkte svara er alla men det är helt galet vad bökigt det är att svara på kommenterar via mobilen, och det är vad jag haft nu.

Nu ska jag gå och städa lite, tvätta och köra lite allmänt underhåll på det mesta. Allt ligger efter, det är ett litet elände i normala fall att försöka hålla jämna steg med allt, och under de här långa loven faller ju det mesta. Inga rutiner, tider eller ens rätt antal familjemedlemmar i huset. Antingen fler eller färre:D

Förresten har jag tänkt på en sak. På instagram har jag rätt ofta frågestunder, är det något ni vill ha här med? Alltså att ni får ställa frågor i ett inlägg så svarar jag?

Säg ja eller nej så jag vet.

Vi hörs snart!

Reklam och annonslänk för Cellbes

Till er som gillade min finfina klänning, nu är den nedsatt och det finns skapligt med storlekar kvar.

Jag har en 40, men skulle lugnt kunna ha en 38.

Jag får panik av att det sitter trångt över axlarna och måste alltid ha det lite lösare där😂 Ofta säger ungarna att jag inte får köpa så stort men jag måste 🙂 Nu sitter den här absolut inte tight, den är tvärtom väldigt ”rörlig” i och med omlotten. Den här har jag använt så mkt jag kunnat i sommar, vilket tyvärr inte varit ens i närheten av ofta:/ Men den kommer hänga med mig länge! Älskar den verkligen, mönstret är också diskret så den kommer inte vara omodern just någonsin:)

Just nu ska man verkligen passa på att handla till nästa säsong, för så många fina kläder har hamnat i outlet-kategorin. Det är väl kanske också vädrets fel🤷🏼‍♀️

Till er som har tonårssöner eller män som drar S,M så kan jag tipsa om de här längre shortsen

Jordan har ett par grå, som han haft så mkt i sommar. De sitter riktigt snyggt på och är ändå mjukisar. Finns flera färger men är nog bara rea på den här. Som för allt i världen är väldigt snygg:)

Det finns alltså massor att kolla efter i outleten inte minst linnekläder ❤️

Det är ju min nyupptäckta favorit. Linne är ju ett makalöst material!

Det finns rätt många lättare jackor också, och jag är sugen på den rosa, så man får lite färg i livet 🙂

Om det är så att man kikar runt på nyheterna, som ju är spännande ändå, så kanske man vill veta att det just nu är 25% på dyraste varan🤗 Glöm inte ange koden: 2333

Det är också 25% på leggings, och då kanske man tänker att det bara är vanliga tunna i trikå. Tänk en gång till! Även jeggings och sånt ingår:)

Som de här

Ruskigt sköna och dessutom blir det inte buckligt över knapp och dragkedja i fram, så tröjorna sitter finare👌🏼

Cellbes hittar ni här ❤️

DET signade jag INTE upp på när jag skaffade dem. Fy Fan vad jag hatar det. Jag fattar att det är livets gång och blablabla men det hjälper knappast mot den enorma sorgen i hjärtat. Det känns som en bit av hjärtat krossas och karvas ut ur bröstet med en spade. En såndär fyrkantig och trubbig sak.

Corrinda flyttade i lördags och jag känner mig halv, trasig och väldigt ledsen. Jag är rastlös och lite apatisk på samma gång. Att man egentligen inte ”får” vara ledsen över att man fostrat starka modiga barn som vågar lämna boet gör det hela ännu värre. Vissa fattar till 100% medan andra tycker att det är löjligt.

Jag kommer mycket väl ihåg när jag själv flyttade, det var mest bara glädje i det och jag gav säkerligen blanka fan i vad mamma och pappa tyckte. Nu rev de i och för sig väggen mellan mitt och syrrans rum SAMMA KVÄLL som jag flyttat ut, så jag antar att de kanske fick något de längtat efter i utbyte. Eller så ville de bara säkerställa att jag inte flyttade hem igen 😉

Men för mig finns det noll bonus med att barnen flyttar. It’s nothing in it for me. Not a single shit. Bara sorgligt. För min del hade jag helst haft alla boende hemma, gärna i ett hus intill, a la Bullerbyn. Jag trivs som allra bäst när hela familjen är samlad, alla är under mina vingar och jag kan se att de mår bra.

Jag har också insett att ju längre livet lider, ju jävligare blir det. Förr så var det glädje – man flyttade hemifrån, man köpte sin första lägenhet, köpte sitt första hus, skaffade barn, de började prata, de började skolan, deras första avslutning, första sommarlovet, första småsyskonet, första konfirmationen. Vänner fick barn, gifte sig och så vidare. Allt var glädjande för MIG. Det var förväntan och längtan.

Nu? Jamen nu tar allting slut. Barnen flyttar, jag kommer till sist att bli ensam, folks föräldrar går bort, ens vänner går bort, man fråntas saker hela tiden. Vänner, släktingar, arbete, kanske fysiska och psykiska förmågor … och sen dör man. Det är ju det enda man kan vara säker på.

Jag kommer alltid att ha mina barn, det fattar ju jag med, men de kommer inte bo hemma. DET är skitjobbigt.

Jag har nio barn och jag, eller såklart jag och min exman, valde att jag skulle stanna hemma med dem. Så att vara mamma är mitt jobb, har varit i snart 30 år. Det är min karriär i livet, och det får man tycka vad man vill om. En del kommer tycka det är rubbat och helt galet, för vem vill ens det? När man kan göra ”riktig” karriär? Andra förstår mig till punkt och pricka. Jag anser att jag har gjort ett svinviktigt jobb! Det viktigaste, för mig. Och faktiskt för vårt samhälle. Det är viktigt att forska på virus och kärnfysik också, precis lika viktigt som att städa på på McDonalds, alla jobb är viktiga. Men att ta hand om nästa generation är ett långsiktigt viktigt arbete som underskattas deluxe. Det märks inte minst på er som kommer tänka att jag inte gjort något vettigt

Så kom inte och hojta om att jag inte gjort nåt i livet och hej och hå bara för att jag ägnat större delen åt det till att vara mamma på heltid.

Att vara mamma är till stor del min identitet. Jag har aldrig fattat grejen med att behöva vara barnfri ibland för att ”bara vara Carola.” Trams. Jag är jag hela tiden, bara med och utan barnen. Jag är exakt samma person. Fast lyckligare med barnen nära.

Jag kan inte sätta ord på det här, och det är kanske inte heller nån idé. Antingen begriper man hur jag känner eller så skakar man på huvudet och tycker det är konstigt. Jag önskar att jag kunde vara en sån obrydd människa som inte tyckte att det var jobbigt utan tvärtom att det var kul. Men vad fasen är kul med att ens barn flyttar? Jag kan verkligen inte komma på speciellt många saker. Det är kanske kul att det går åt mindre toappper, hygiensaker och mat. Men det är allt.

Jag tyckte ändå det kändes rätt ok den här gången. Innan vi kom fram till dagen det vad dags vill säga.

När Janelle flyttade hade jag blivit ensam några månader innan och var i djup chock, och så kom hon och sa att hon skulle dra. Hon med. Precis efter studenten. Det var som en spark i magen, helt oförberett. Enligt mina beräkningar skulle hon och Simon inte kunna flytta än, de hade inte stått så länge i bostadskö, och det pratades om att plugga vidare, jag var helt oförberedd. Och redan väldigt skör. Så fick de en andrahandslägenhet via hans mammas kompis. Alla glada som fan. Utom jag då som dessutom redan mådde skit. Det var enormt tufft. Värre än vad någon kan fatta tror jag. Satte säkert spår i mig som kommer fram nu.

Sen var det ungefär samma sak med Patricia. Förutom att hon var äldre, men hon hade också kommit mig oerhört nära. Hon var den äldsta som var kvar hemma och blev min sidekick i det mesta. Livet i stort. Hon är också pysslig och fixade den mesta maten, städade och höll ordning. Hon blev den andre vuxna i familjen och när hon flyttade blev jag återigen ensam på ett sätt.

Och nu Corrinda. Hon flyttar dessutom så långt. Till lilla fjuttiga Bromölla. Det är sextio mil bort. Sju timmar med bil. Kunde lika gärna vara utomlands. Varför? Jamen det är ju på ett sätt mitt eget fel. För något år sen hade hon sån ångest över att hon inte gjorde något och ville flytta, för att få förändring. I Uppsala kostar det alldeles för mycket att bo och hon har inte stått tillräckligt länge i bostadskö för att få tag i en vettig lägenhet med normal hyra. Så det var på vippen att hon tackade ja till ett litet pyttekryp-in på typ 20kvm med kök och vardagsrum i ett och en minimal sängplats lite avskärmat. För jag vet inte hur mkt i månaden. Jag som ändå känner mina ungar bra, visste att det inte var lösningen. Hon skulle ruttna i den lägenheten. I stället föreslog jag att hon skulle resa. Hon sa att hon inte hade någon att resa med så då föreslog jag Facebook och resesällskap-grupperna som finns där. Det tog inte lång tid innan hon hittat tjejerna hon sen drog till Costa Rica med:) Den ena och hon blev som systrar, och den tjejen bor i Sölvesborg, nånstans i krokarna av Bromölla. Jag är kass på geografi så jag har bara kollat på kartan.

Corrinda var SÅ taggad på att åka iväg och jobba på lyxyacht säsongsvis när hon kom hem och jag tyckte det lät toppen. Lev för sjutton! Och ha kvar dina bopålar hemma hos mig:) Det är ok att de är iväg och gör saker, även länge, så länge som de inte flyttar. Att de har sin fasta punkt här betyder mycket för mig. Jag behöver inte alls ha dem klistrade på mig, det är inte ett osunt förhållande jag har, utan det är nog mest bara en väldigt stark mamma-instinkt. Jag vill ha dem under mina vingars beskydd.

Nåväl, hon har ju åkt ner och hängt med kompisen där nere, och så träffade hon såklart en kille. Världens trevligaste så det är ett kap. Förutom att han då bor i Bromölla. DET är en stor nackdel.

Hon har funderat länge på att plugga, och ville söka sig till något av de större universiteten, Stockholm, Göteborg eller Malmö. Absolut inte Uppsala, för hon ville ha en storstad och ett studentliv. Nu sökte hon till Kristanstad. Mindre och säkert mysigt och trevligt men inte vad hon pratat om. Jag tvivlar inte en sekund på att hon kommer ha det bra, absolut inte. Hon är en fantastisk person som är enkel att ha att göra med. Hon ska plugga till lågstadielärare och kommer bli grym som det.

De som kommer få ha henne nära är lyckligt lottade.

Jag sa när de åkte att de får bo där i fyra år, de år som utbildningen är, sen får de fan flytta till Uppsala. Zerro, hennes kille, som är född och uppvuxen i Bromölla och har sin familj där som han är nära, kommer ju mest troligt inte vilja lämna det. Men han får lov till det helt enkelt.

Min stora fasa är att hon blir kvar där. Att de skaffar barn, köper hus och växer fast. Att ha min unge så långt bort, att mina barnbarn skulle vara så långt bort, det går inte. Jag träffar Jack alldeles för sällan som det är idag. De bor 40 minuter iväg, men den förbannade Stockholmstrafiken gör att det känns som ett smärre Golgata-lopp. Att mina barnbarn kommer bräka på skånska … gulligt såklart:) men kom igen.

För mig är familjen viktig. Jag har alltid varit nära mina föräldrar och min syster. Inte alltid som nu när vi hänger hela tiden, men vi har setts regelbundet. Vi har bott i samma stad. Förutom ett tag när syrran pluggade. Och ett år när vi flyttade ut i obygden för att komma nära hans jobb. Stod inte ut längre än så;)

Jag saknar henne otroligt mycket. Nu hade hon varit där nere på semester i fyra veckor, och kom hem förra lördagen. DÅ slog det till. Insikten att hon skulle försvinna iväg. Även för henne, så hon hade gråtit hela dagen. Det suger ju att ha sin kärlek 60 mil bort, det fattar ju vem som helst, så jag förstår att hon vill dit. Men nu pratar vi inte om henne utan om mig:D För mig finns det inget bra med det här.

Bra hade det varit om Zerro flyttade hit och hon började plugga på Uppsala universitet, och de bodde i stan. DET hade varit BRA. För mig.

Sen Corrinda sökte skola i våras har jag anat att hon skulle flytta, men förträngt det. Hoppats att hon skulle ändra sig. När hon fick antagningsbeskedet så visste jag ju att hon skulle flytta men hoppades likafullt att hon skulle ändra sig. Hela tiden har jag tryckt undan känslorna. Inte velat tänka på det för jag kan ändå inte göra något åt det. Det är hennes val. När hon så kom hem från Skåne förra veckan så slog det till med full kraft.

Jag har varit så jävla ledsen och inte klarat av att skriva något alls här. Om något. Det har känts fel. Jag har inte orkat. Hela veckan har jag försökt se nåt positivt i det, men inte lyckats. Jag har försökt.‍♀️

Hon är en kul tjej. Hon har go och driv och är ofta den som ser till att saker händer och blir av. Hon är glad och skrattar oftast. Hon kommer saknas nåt så oerhört. I vardagen. Varenda dag.

Hon kommer komma hem, så klart, men alla vi som har barn som flyttat hemifrån vet att det aldrig blir samma sak, det blir annorlunda.

I fredags kom Zerro upp med en lastbil och i lördags packade de in allt och for. Panikångesten var ett faktum. Det går över, det gör allt, men fans helvetes jävlar vad jag hatar separationer, avsked och avslut. Och förändringar som jag inte får vara med och besluta om, fast de rör mig. Och bara tanken på att jag ska igenom detta sex gånger till …

Jag vet att hon kommer ha det bra. Det är bra, jättebra, såklart. Det hade ju varit överjävligt om hon inte velat det här. Jag är övertygad om att Zerro är en fin kille, jag gillar honom massor, så det känns bra. Det är bara jobbigt. I hjärtat.

”Du måste skaffa dig en kille, mamma”, sa Corrinda. ”Som kan trösta dig.” Haha, det är också en anledning att skaffa en snubbe:D

Men ja, det är därför jag varit frånvarande. Jag är ledsen, heartbroken som fan.

Jag kan verkligen inte formulera mig i ord gällande det här, det blir bara svammel om omtag. Men nu har jag sagt det iaf. Och det gör ont som fan.

Slutar nu, och kör på som vanligt sen. Tacksam om ni är varsamma om ni kommenterar ❤️

Snart är sommarlovet slut och vi har mest väntat. På värmen. På solen. 🤷🏼‍♀️ Man kan väl säga att vi väntade förgäves. Idag blev jag förvånad när solen sken och dessutom är det ganska varmt även när den går i moln. Som nu.

Jag känner ändå att barnen haft ett ok sommarlov. De har fått göra det de vill, ingen har egentligen efterfrågat något mer än att hänga med kompisar. De har hakat på kompisar lite hit och dit, kortare eller längre stunder. Inget Fancy men nåns sommarstuga här, nån tävling här och lite övernattningar bara ändå.

Vi har badat lite, haft lite familjehäng, bland annat spelat innebandy på SummerZone och umgåtts.

Däremot är det långt ifrån att känna sig nöjd och framför allt klar med sommarlovet 🤷🏼‍♀️ Det känns alltid som det går lika snabbt som en virvelvind men i år var det bara en grisblink långt.

Sanna mina ord, det kommer bli en lång och jobbig höst och vinter. Jag är inte ensam om att känna att de där batterierna inte hunnit laddats. Jag ser framför mig en säsong fylld av virus och vabb. Inte för att jag vabbat speciellt många dagar i mitt liv, och sist var innan Robban Och Corrinda föddes. För över 23 år sen alltså😂 och nu är ju Jamie tolv, man får väl inte ens vabba då? Men ni fattar:)

Jag roar mig ibland med att klappa mig på axeln över hur mkt pengar jag sparat in till samhället genom att vara hemmamamma😅 Ja, jag har fått många barnbidrag, absolut. Men ingen vabb på 23 år, och ingen egen sjukskrivning på ännu längre. Ingen kostnad för barnomsorg🤷🏼‍♀️ Men jag har producerat nio framtida eller varande skattebetalare. Jag tror att i slutänden blir summan som jag fått/ kostat mindre än noll. Men jag fixade nio människor som dels kommer dra in skatt och dels bidra till att det finns yngre generationer som kan ta hand om oss och vårt land i framtiden🤗 Heja mig 🙂

It all comes down to the basics.

Jag hörde igår en förälder som börjat skola in sitt precis ett år fyllda barn. Som inte kan gå eller äta själv eller prata. Jag vet inte anledningen till det såklart, men jag frågar mig varenda gång Varför?

Varför vill man inte vara med sina barn? Givetvis kan man vara tvungen att behöva jobba, men ofta hör jag argumentet: ”Hen behöver förskola.”

Nej, det gör hen inte. Hen behöver lugn och ro och en närvarande förälder. Det är det enda som ett barn behöver. Framför allt före tre års ålder, då först börjar det vara nån slags benefit även för barnet, då börjar kompisar vara intressant. Har man möjlighet så är det utmärkt att ha sina barn hemma så länge det bara går. Tänk att slippa stressa hela tiden. För förskolan är en stressig miljö, det visas det fram studier och larmrapporter på hela tiden. 🤷🏼‍♀️

Samma sak fast ännu värre är de som har en två-åring och får en bebis, och sätter in första barnet på förskola. Fast de är hemma med bebisen🤷🏼‍♀️

Återigen ”Hen behöver förskola”. Det är alltid just precis de som har ett väldigt aktivt barn, som behöver stimuleras på ett sätt som inte föräldern kan. Jomen tjena. Glöm det🙈 Det handlar inte om vad barnet behöver utan om vad du som förälder ger. Barn är anpassningsbara små rackare så de klarar sig finfint i hemmiljö, även med en nyfödd bebis. Pallar man inte två barn? Nä. Men då kanske man inte skulle skaffat två barn? Eller? Det är så enkelt, faktiskt.

Sen kommer de här föräldrarna som är hemma med en bebis och lämnar in sin sjuka tvååring på förskolan, och låtsas som att de inte märkt nåt. ”Oj då, vad konstigt? Han kräktes iofs i natt men sen var han pigg, vad konstigt att han kräks igen nu??”

Om man inte är helt tappad bakom en vagn så begriper man när ens barn är sjuk. Man borde göra det annars borde körkortet som förälder ryka. Framför allt när förskolepersonalen som tar emot barnet i dörren märker det direkt 😳

Ska vi vara helt ärliga här? Men i mångt och mycket är det förskolepersonalen som känner barnen bäst. Hur fruktansvärt är inte det? För det är inte de som satte de här barnen till världen.

Föräldrar som gång på gång lämnar sjuka barn på förskolan borde stängas av. Allvarligt alltså. Varför ska de smitta ner personal och andra barn? Så sjukt dålig stil. Begriper man inte bättre så får man lära sig. Givetvis finns det de gånger som barn blir sjuka oväntat. Men det är inte det jag pratar om. Det fattar alla tror jag 🙂

Jag hör ganska ofta föräldrar med barn födda andra halvan av året, aug-dec, som ojar sig och hemskt gärna vill skola in till hösten. När barnet inte ens fyllt ett år alltså. Nu får man inte börja på förskola innan man gjort det så de får vackert vänta. Men varför tar man inte vara på tiden? Varför ska det vara så förbannat bråttom hela tiden?

Jag förstår att nån sätter i halsen nu för att jag är så hård. Men jag säger aldrig något till den enskilde. Det är upp till var och en såklart men JAG tycker såhär. Kommer aldrig ändra mig. Jag har sett för mkt som tyder på att jag har rätt dessutom 🤣 . Men oroa er inte, om någon inte ber om min åsikt så får de den inte upptryckt i nosen. Förutom här, men förstå att det är allmänt hållet och inte en smäll i ansiktet på någon specifik. Jag vet att det är många som inget hellre vill än vara hemma längre med barnen men det går absolut inte rent ekonomiskt. Men de som har möjligheten och inte tar den är ett hån mot de som vill men inte kan. Framför allt är det oschysst mot de små barnen. Sen kan man försöka vända det till sin egen fördel hur mkt man vill men fakta kvarstår: barn behöver inte förskola när de är små. Föräldern kanske behöver det men inte barnet🤷🏼‍♀️

Det är inte enbart föräldrar som har bråttom utan allt i hela samhället ska ju stressas fram. Halloweensakerna är framme på Dollar Store redan… Halloween är 31 OKTOBER. Ja, är man lite halloweenfrälst så pyntar man hela oktober men det är 1,5 månader kvar. Innan halloween är över så tjatas det om julen. Höstkläder dominerar nu i butikerna och strax efter nyår går det inte att få tag i en vinterjacka längre utan då är det vårkläder som gäller. Man kollar inte ett avsnitt i veckan på en serie utan man bingear hela säsonger på en helg.

Vänta verkar fan ha ramlat ur folks vokabulär. Förutom till små barn då, för ett av de vanligaste orden de får höra är just ”vänta”.

Vänta och längta är omodernt, allt ska ske nu, nu och på en gång. Men barnen är bara små en väldigt kort tid. Ta vara på den. 🤗

Fan, det var inte meningen att bli surmulen och tjurig här 😂men nu blev det så. Sverige förlorade idag också så nu blir det bronsmatch istf final. Och sen är det annat som ligger och gror och skaver. Men jag tycker så här, och det står jag för. Till den som känner att de tycker annorlunda: det är helt okej att göra det. 😂 Så länge man begriper att jag har rätt 😎 Skoja bara. Typ. Eller;)? men seriöst : ta vara på tiden, carpe fucking diem osv 🤗

Kanske lika bra att jag går och skrubbar ut poolen nu 😂😂

Jag gör det! Vi hörs snart 🙂

Det var med stor sorg i hjärtat som jag i måndags fick reda på att en nära släkting gått bort. En alldeles för ung människa. En person jag tyckt väldigt mycket om under alla år. Som jag känt sen jag var tonåring, men som glidit iväg av olika anledningar de senaste åren. Det är oerhört sorgligt.

Det gör ont att veta att jag aldrig mer kommer få höra rösten eller träffas. När jag körde hem igår så dök den plötsligt bara upp. Jag hörde rösten precis som på riktigt i huvudet. Så som personen alltid sa när hen ringde. Då blev det suddigt och jag var tvungen att blinka bort tårar.

Vi gled iväg åt olika håll för tio år sen. Det är nästan så länge sen vi pratades vid. Tanken har ju alltid varit att man kan ringa ”sen”. Höras ”sen”. Ta tillbaka bekantskapen ”sen”. Och nu är det försent. Det finns inget jäkla sen. Det känns inte alls bra.

Jag ville tända ett ljus i kyrkan. Men den i Norberg hade bara öppet vissa dagar, vissa tider. Det vräkte ner regn också, så i stället så tände jag ett virtuellt ljus på Svenska Kyrkans hemsida.

Det kändes fint ändå.

Jag tänker väldigt mycket på de närmast anhöriga. Kan bara ana hur de känner sig nu. Att förlora någon är fruktansvärt ju, och ännu mer när det är en yngre människa. Som vad jag vet var frisk. Oväntat. Obegripligt.

När jag fick veta så var första reaktionen att det inte är sant. Det kan inte vara sant. Det är omöjligt. Samtidigt så vet jag med min rationella sida att det är så. Men den känslomässiga vägrar ta till sig det. Hur kan det vara så? Det måste vara fel, snart säger någon att det blivit ett missförstånd.

På ett sätt är det kanske enklare när jag inte haft någon kontakt på så länge. Det har blivit ett avstånd. Samtidigt är det otroligt svårt att begripa att det är slut nu. Aldrig mer. Det finns ingen tid kvar.

Givetvis får det mig att tänka. Man borde verkligen ta vara på alla sina vänner, släktingar, bekanta. Ta varje chans att höras och ses. Men så gör man ju inte. Jag tänker att jag måste bli bättre på det. För att det inte ska vara försent en gång till.

Jag kommer att sakna dig ❤️ Ha kul där uppe med änglarna och hälsa pappa när ni ses!