Ni har väl läst om den stackars pojken som spelat ” För jävla dåligt” i Innebandycupen här i Uppsala?
Resultatet av det var att hans sk pappa lämnade honom utanför Fyrishov, iklädd matchkläder , för ytterkläderna tog idioten med sig, och sa att eftersom han spelat så illa så kunde han gå hem… till Stockholm!
Läs HÄR om ni inte vet vad det handlar om.
Jag undrar hur den pappan tänkte? Tänkte han på allvar att gossen skulla traska de många milen hem iklädd innekläder, det var ganska många minusgrader ute? En tioåring vet väl knappt åt vilket håll Stockholm ligger? Ska inte behöva veta det…
Eller tänkte han att gossen skulle få skjuts av nån annan?
Eller hur fan tänkte han? Inte alls? Kortslutning i hjärnan?
Han kan ju inte tro på riktigt att ingen skulle reagera?
Alltså, den pappan är ju faktiskt inte lämplig som förälder. Ett BARN ska väl kunna spela hur dåligt som helst utan att riskera att pappa åker ifrån en!
Jag är så glad att många människor reagerat, polisanmält och att soc tagit kontakt för att reda ut vad det var, hur den stackars killen har det hemma kan man ju bara misstänka…HU!
Nej, vissa människor ska helt enkelt inte ha barn, och det ska till en sjujäkla bra förklaring för att jag ska kunna förstå hur den mannen tänkte..
Min tanke där vid frukosten var ” lås in idioten och kasta bort nyckeln” (eller egentligen så tänkte jag ” spikklubba i bakhuvudet vore för lindrigt” men det kan man ju inte skriva, så det gör jag inte…) för man får inte göra så mot barn.
Blääää!
Men om vi ska tala om nåt annat, så är det idag den 8 januari, och förutom att det är Elvis födelsedag:) så är det åxå sex år sen som vår lilla Corrinda bröt benet.
Jag kommer ihåg det eftersom det var just på Elvis födelsedag det hände. Nej, jag är inget fanatiskt fan, men kommer av nån anledning ihåg hans födelsedatum…. Vi tar en liten återblick nu 🙂
Vi skulle till mamma och pappa på middag den dagen, och Corrinda, som var 5½ och Patricia som var 10 ville så gärna gå och åka skridskor vid skolan, men ingen ville följa med dem. Det är inte långt så de fick gå själva, för första gången släppte vi i väg Corrinda med enbart storasyster, men vi skickade med dem en mobil.
Efter nån timme så öppnar Patricia dörren hemma och ropar: Mamma! Kom och hjälp, Corrinda har gjort illa sig!
Corrinda satt i en pulka utanför dörren och det behövdes ungefär en blick på hennes askgrå ansikte för att se att det gjorde skitont.
Jag såg att hennes ben låg i en konstig ställning, och ropade på Perra som fick komma och bära in henne, och hon skrek i högan sky, ett sånt där vrål man sällan hör, tack och lov!
Trixie var nyfödd, så Perra fick åka in med henne till sjukhuset. Samma som alltid, när det händer nåt, vilket inte är så ofta! så har vi alltid en bebis..så även om jag inget hellre vill än följa med så får jag vackert stanna hemma med övriga.
Vi fick av skridsko och overall,och på med en jacka och så kom taxin…för inte kan man väl ringa ambulans väl?? 🙂
Så typiskt oss…:)
Jag tog med övriga till mamma och pappa, och där väntade vi på info, och den första var inte så kul: Fult, komplicerat benbrott.Operation.
Men snart kom det ny info, de hade skakat liv i bakjouren som bedömde att det räckte med att lägga benet tillrätta och gipsa.
Så med ett helbensgips kom min lilla skrutt tillbaka…
Första natten var INTE rolig. Hon grät precis hela natten 🙁
Hon hade fått med sig typ en alvedon hem, på allvar, jag var så förbannad. Hon låg ute på soffan och Perra låg på den andra soffan precis mitt emot och höll henne i handen, och jag låg i sovrummet intill med bebisTrixie och ammade och kunde inte hjälpa till på nåt vis:(
På morgonen så ringde vi och fick komma tillbaka, och de var så förvånade för barn ska inte ha så ont av brutna ben?? Varför det då? Morr. Jag blir fortfarande arg.
Perra tjatade till sig ett recept på Citodon, och ordination blev var fjärde timme eller så, och vilken skillnad.
Rullstol försökte han tjata till sig åxå, för det var inget man bara fick…Tydligen skulle vi bära runt henne….tjena.
Men vår bvc sköterska fixade så vi kunde hämta en på hjälpmedelscentralen…
och så kunde hon vara med i familjelivet som vanligt. Innan kunde hon inte ens sitta med oss vid bordet, för hon var rädd att benet skulle ramla ner från pallen..Vi hade inte den största platsen att manövrera runt den, men det funkade 🙂
Hon och Robban bodde en trappa upp, men dit kom hon ju inte, så vi bäddade åt henne i lekrummet, och satte en babymonitor så vi hörde om hon ville nåt:
Helgen efter hade vi dop för Trixie…..men det gick det med:)
Att inte ha henne med oss däruppe fanns ju inte, så med lite lyfta och bära kunde hon vara med, men hon var ledsen för hon skulle fått hälla upp dopvattnet…men hon krävde att få göra det vid nästa bebis dop 😉 Och det fick hon 🙂
Hennes min när jag klippte av de nya strumpbyxorna uppe vid låret så hon skulle kunna ha dem fast hon hade gips, den minns jag som igår:) Hon tyckte det var så tokigt, hihi.
Hon var så duktig, tapper och kämpade:)
Den där första veckan var tuff för henne, det gjorde väldigt ont och var allmänt jobbigt med allt. Lite tidsfördriv var datorn, och hon spelade mer tv spel än hon någonsin gjort , vare sig förr eller senare .
Jag minns hur jag släpade , så fort vi skulle iväg var det ett jädra meck:) Först klä på henne, och Novalie behövde ju hjälp, och Trixie var ju bebis, och sen bära ut rullstolen till bilen, in efter Trixie i bilstolen, bära ut Corrinda och sen samma visa när vi kom fram dit vi skulle 🙂 Tur att det var kallt och snö, för hade det varit ett sånt slask som nu hade det ju varit hundra gånger mer jobb med att sanera rullstolen efter varje utevistelse, nu fick den bara stå och torka lite i hallen innan den kunde komma in.
Med fler barn så rullade ju vardagen på, och vi gjorde allt som vi normalt gjorde, och det funkade bra. Vi var på kyrkis sportlovskul, och då släpade jag henne i pulka runt ett spår i knädjup snö…som grädde på moset hade jag Trixie i sjalen under jackan…haha, jag var så svettig 🙂
Äsch, det mesta löser sig ju, och efter långa veckor, minns inte om det var sex eller åtta, så var det äntligen dags att ta av gipset:)
Dagarna innan hade hon krupit upp för trappan till sitt rum för hon längtade så efter det 🙂

Jo, så var det för sex år sen, men idag har vi inga brutna ben, Ta i trä och allt sånt där 🙂
Nu är Jamie skitsur och vill inte ligga ner, inte sitta, inte äta inte sova inte nånting alls…..så jag får väl gå och hitta på nåt då, och sen gå och sova kanske 🙂
Natti natti 🙂
hej!
vad stor Jordan har blivit!!!
Dom bara växer och växer, haha
Jag har frågestund på min blogg nu och undrar om någon kan gå in på den och kanske ställa en fråga!?
skulle vara roligt om ni gjorde det!!!
ha det bra hejdå
haha goding…
Han ser så stor ut nu efter att ni har klippt honom, kanske dax att klippa våran 2-åring oxå hos frisör har bara gjort det här hemma än så länge
Haha =)
Jordan var smart där =)
hihihi, vilken luring=) men en otroligt söt sån;)