När jag vaknade i går morse så var mitt stackars lillfinger så svullet att det inte alls gick att röra speciellt mycket. Jag visste ju att jag KUNDE eftersom jag nogsamt kollat det direkt efter att jag brutit tillbaka leden som stod åt fel håll. Men så här svullet var lite väl. Jag är inte speciellt sjåpig, och söker då rakt inte vård i onödan, det ska till att det är riktigt illa, eller att jag blir orolig för att jag vet lite för mycket för mitt eget bästa.

Jag vet att svullnad i sig kan orsaka skador på nerver och det vill jag knappast, så jag bet i det sura äpplet och ringde till 1177 för att rådfråga.

Här syns det rätt väl att alla tre fingrarna är svullna, men värst är lillfingret. Långfingret gör ont det med, men ringfingret känns ok.

Visst brukar man får frågan att de kan ringa upp på 1177? Det fick jag inte utan fick hänga kvar där i luren i 25 tråkiga minutrar…och sen tyckte de absolut att jag skulle in för att få en bedömning av ortoped.

Fan, det svaret var ju inte vad jag ville ha! Jag ville bara få höra att det inte var nån fara:)

Men nu fick jag ju vackert åka in, och sätta mig och vänta.

Den 1 juni flyttade tydligen närakuten sina lokaler, från en våning till en annan. Jag vet inte riktig för jag har bara varit här en gång, med Janelle, och det var för många år sen. Men, normala verksamheter renoverar de lokaler de ska flytta till INNAN de flyttar in. Det gäller uppenbart inte för landstinget.

Jag tyckte så jäkla synd om personalen som ska behöva jobba i totalt kaos. Lokalerna är från början vackra, det är ett gammalt sjukhus, Samariterhemmet. Nu är det slitet, det är rum inte alls anpassade för en mottagningsverksamhet utan det är en vårdavdelning. De hade inga fungerande nummerlappar, ingen riktigt reception, inga vettiga väntrum. Inte en tavla på väggarna, fullt av hål och skador däremot. Inga vägvisningsskyltar mer än små handskrivna eller oläsliga på långt håll.

Jag stegade såklart in i det första väntrum jag såg, efter att ha läst på skylten att man skulle sitta ner och vänta på sin tur.

20 minuter senare blev det min tur. Då fick jag veta att ortopeden var längst ner i korridoren…Aha. Hur ska man veta det om man inte har en kikare att kolla med liksom?

Jaja, väntade 20 minuter till då, och fick komma in till en sköterska, som sen sa att jag skulle få träffa läkaren.

Vänta lite till, och så hörde jag mitt namn ropas i korridoren, men från vart? Öhhh? Kikade in i ett tomt rum först, och sen i nästa där det satt en man. En läkare som nog var pensionär. Men det gillar jag:) Då känns det som att de kan nåt, har erfarenhet liksom. Jag har insett för länge sen att jag är som min mormor, som alltid skrockade åt att läkarna var spolingar och inte torra bakom öronen;) Jag tror inte heller att de kan nåt;)

Inget slår erfarenhet när det kommer till läkaryrket, så är det bara.

Jag fick förklara, han klämde och kände och så skickade han remiss till röntgen. Den var på våning ett, så jag skuttade ner för trapporna, och fram till dörren. Låst. Öhh? Men alltså, det skulle ju vara här? Såg lappen…

Åh fan, ska man alltså sitta i TRAPPHUSET och vänta????

Japp. Det skulle man. Tur att jag inte mådde dåligt på allvar.

Sånt här måste vara åtgärdat innan man flyttar om. Det handlar om patienter, sjuka människor. Vart är vården på väg…? Jag vet att personalen gör så gott de kan, och alla bad om ursäkt, men de ska inte ens behöva utsättas för detta. Uselt landstinget. Riktigt uselt.

Kan inte låta bli att älska läkarspråket.

Palpöm pip och dip;)

Jag har jobbat som avdelningssekreterare, jag begriper de här förkortningarna, men det var länge sen nu:)

Efter en stund kom en sköterska och släppte in mig, berättade att ALLT strulade. Bad om ursäkt.

Inne i det väntrummet såg det ännu värre ut, saker på väg, saker på vänt, saker överallt. Tidningar från 2014..Gammalt skvaller är ju värdelöst;)

I röntgenrummet såg det väl ut som om man redan påbörjat en rivning, holky smoke.

Men tre bilder togs och läkaren kom direkt och tittade på dem, jag sneglade såklart över axeln, nyfiken som jag är. Jag har jäkligt snygga ben där i handen alltså;)

Min yttersta led, som jag alltså bröt tillbaka själv, ser finfin ut, jag gjorde ett utmärkt jobb;). Däremot mittenleden är skadad. En liten spricka och en liten benflisa. Jahoppsan då. Det var lite allvar ändå, där ser man. Läkaren ville spara mig lite tid, så jag fick svaret av honom direkt, och ordinationen. Håll fingret stilla, be sköterskan om ett förband, och kom på återbesök om en vecka.

Okey. Jag skuttade upp för trapporna igen, och flåsade fram doktorns ordinationer. Sköterskan halade upp en rulle kirurgtejp ur fickan. Jag fick hålla hakan i styr för att inte tappa den. Kirurgtejp? Ge mig ett riktigt förband för bövelen!

Men jag fick ett ”förband” av kirurgtejp. Jag vet att det funkar, det viktiga är att lillfingret får stöd av det intill, men om jag nu har en jäkla spricka i fingret, jag är skadad 😉 så ska det liksom synas, Inte se ut som jag fått fingrarna ihoptejpad av misstag;)

Jag gick in på apoteket, viftade med handen och sa att jag ville ha ett sånt förband jag fick igår, på Exploria. Det hade de minsann inte, så jag högg en rulle smal, hudfärgad kirurgtejp och nån linda. Tejpen kan jag använda på natten, men lindan funkar inte alls.

Nu har jag en ordentligt förbandslåda hemma. Jag är ju nu en gång för alla en KAN SJÄLV person 🙂

Pillade bort kirurgtejpen, som för övrigt gjorde superont eftersom den ju fastnar väldigt bra på hud, och min är nu rätt skör, jag har blånader och svullnad. Sen fixade jag:)

Det här är i likhet med det jag fick på leklandet. En självhäftande gasbinda i lite plast-aktigt material, fast inte plast. Andas hyfsat. Köpt på Biltema för typ 9 kr och avsedd att linda hästarnas hasor/hasar? med. Veterinären som tog hand om Zlatan hade likadant. Under har jag en liten skumgummibit från nåt fingerförband mellan mina fingrar för att få lite distans, det är ju skitsvullet och gör ont om de pressar mot varandra. Sen ett tunt lager med vanlig gammal hederlig gasväv för att skydda huden innan den blåa. Sitter perfekt. Ger fingret stöd och gör så att jag inte kan böja det ofrivilligt. Precis enligt läkarens ordination.

Själv är bäste dräng som vanligt:)

Jag tar av den på natten och tejpar med smal tejp.

 

När jag sen bytte kläder så tyckte jag att det gjorde väldans ont över bröstkorgen långt ner vid midjan och uppe under bh-bandet på sidan. En kik i spegeln visar blåmärken, så jag tog emot mig lite mer än med bara lillfingret. Hela underarmen gör ont och även överarmen har fått sig en smäll, men delvis beror det nog på att det var tungt att styra gocartbilen åt ena hållet, kurvorna var tajta och farten hög, så det var mycket muskelservo;) Så mesigt att fräsa runt i en gocart och sen göra illa sig när man klivit ur…även om man kan säga att ”Jag blev påkörd av en gocart”  ….;)

Jag hade lite otur, men det hade kunnat gått så himla mycket värre. Nu är det mest lite praktiska problem, laga mat och göra blött hushållsgöra….men i ärlighetens namn så viftar jag med mitt förband, himlar med ögonen och ber barnen fixa, för jag är ju SKAAAADAD 😉

Hehe.

Det går över. Förhoppningsvis utan kvarstående problem, en led är alltid en led, och jag använder faktiskt lillfingret mycket, inte minst när jag skriver. Det känns väldigt knepigt att inte kunna, även om jag inte direkt slår några hastighetsrekord i maskinskrivning;)

 Tillägg: om nån tycker jag låter överdrivet nonchig, jag känner mig bara till besvär när jag söker vård, speciellt om det inte är riktigt illa. 😉

Jag har alltid tyckt att det är lite pinsamt att ta tid ifrån de som verkligen behöver den. Mycket kan man klara själv hemma och jag åker inte in innan jag avvaktat en förbättring om det inte är akut såklart. Men feber, olika virus, småsår, prickar och öroninflammationer edyl söker jag inte hjälp för utan egenbehandlar. Alltid med gott resultat:)

Så kommer de gånger när jag inser att jag kanske borde… men inte är riktigt säker på att det är nåt. Jag menar, ett blått svullet lillfinger? Kom igen?

Men magkänslan är bra att gå på. I detta fall hade det ju kanske inte spelat nån roll, jag hade mest troligt tejpat handen ändå eftersom det gör ont. Men nu vet jag orsaken, och jag får det checkat så det läker som det ska. Men det känns ändå lite fånigt 😉

Fattar ni känslan så fattar ni. Annars begriper ni inte alls 🙂 Jag säger inte att det är rätt att göra som jag gör men sån är jag helt enkelt. Vill inte vara till besvär 🙂

Nu ska jag se om barnen vill haka på en liten utflykt.

Vad gör ni idag på vår nationaldag??

Hörs snart!