Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men jag är hopplös på att vilja motbevisa mig själv:)

Eller andra. Började redan som liten, om kompisen Larsa sa: Du törs inte klättra högst upp i radiomasten.

Så tog det exakt fem sekunder innan jag gav mig på det, tre om han hann före;) Ofta ska väl erkännas så gjorde han saken i fråga först och satt där och sa att jag inte vågade eller kunde, och då bara måste jag bevisa att jag visst kan/törs. Den där jäkla masten finns kvar än idag och är skithög och helt sjukt att vi klättrat hela vägen upp….

Samma med flotte i Fyrisån – Törs du? Såklart jag törs!

Jag har hoppat från tian i hopptorn bara för att nån annan gjorde det först, ibland för att vara först. Jag har klättrar upp på tak, och hoppat ner flera meter i snödrivor för att det verkade kul. Det mesta var kul, och det var en jäkla tur att inte mamma visste nåt för då hade jag aldrig fått gått ut;)

Jag kan själv, och jag måste alltid testa. I alla fall en gång;)

Det är nog samma kraft som gör att jag hör mig själv tacka ja till att medverka i Familjen Annorlunda, eller Malou efter tio. Fast jag egentligen är så blyg som det går att vara. Feg.

Nu är det ju så att jag är sjösjuk, och har undvikit allt vad båtar heter sen nån gång på 90-talet.

Innan jag fick barn var jag det inte, det kunde blåsa storm och kränga satan på båten och jag hade inga problem. Jag har åkt diverse mindre båtar, och de stora Finlandsbåtarna där min stackars kompis Karin alltid var grön av sjön ( och kanske alkoholintaget, hehe) och jag hånade henne hårt. Jag har bett om ursäkt, och gör det igen 🙂

Så kom dagen då vi skulle åka Eckerölinjen m,ed Janelle och Patricia som var små. Vi åkte från Gräsö i en liten skitbåt på gropig sjö i en dryg timme. Fort gick det åxå, Jag mådde bra när vi klev på den stora båten, men det tog inte lång tid efter att vi lagt ut som jag mådde skit. Det gungade, och blåste hårt från sidan så det var många med mig som mådde dåligt och låg och kräktes. Jag hade ju grym kräkfobi då, och stod ute på däck i blåsten och koncentrerade mig på att andas. Överlev. Kräks inte.

Barnen var med pappan i nåt varmt lekrum och jag stod där uppe, och räknade sekundrar och grät. Framme på Åland vägrade jag åka hem igen. Jag tänkte skicka efter en helikopter eller flygplan, skit samma vad bara jag slipper kliva ombord igen. Men det var ju bara att göra det till sist, och jag mådde aningens bättre efter några timmar på land. Hemresan minns jag inte, så jag antar att den gick bättre.

Jag har blivit fånig med fler saker efter att ha blivit mamma, höjdrädd tex.. haha, pinsamt. Karuseller är en annan sak, Jag älskar ju berg och dalbanor men det krävs en del för att jag ska våga.

Flyga… förr tyckte jag det var astråkigt att flyga, speciellt långt, men absolut inte jobbigt, men nu känner jag mig instängd och är rädd för att må illa. Jag flyger, men ser inte fram emot det.

Med en pappa och syster som jobbat/jobbar i flygbranschen och flugit tusentals gånger så är det inte helt enkelt att få förståelse för den rädslan;)

 

Nåväl. Idag bestämde jag mig på stående fot för att åka båt.

I Uppsala hade vi idag ett event som kallas Öppen Hamn, där bland annat sjöräddningen och kustbevakningen visar upp sig och sina fartyg.

Kidsen fick testa, och först var det ju läskigt att kliva ombord tyckte Jamie men sen vågade han. Jag var ombord på den här ovan, men sen ratade jag en annan båt. Där en gammal klasskompis till Janelles pappa, stod och visade upp den. Vi diskuterade lite om att jag var feg, och jag sa att det räckte med husvagn. Han kontrade med att en båt är en flytande husvagn, och det har han ju rätt i.

Grejen är att jag GILLAR att åka båt. Om jag kan kliva av;) Eller jag tror att det är lite av blandning med öppet hav och att inte kunna göra något själv som är så jobbig. Skulle jag kunna dra i lite tampar och trossar och styra in mot land kanske det vore bättre? Som att köra bil. Jag blir ibland lite åksjuk på passagerarsidan.

Jag har en kursare från Väddö som planerar att sälja allt och bosätta sig på sin båt, segla ner den till Karibien och köra runt turister där. Jag ska definitivt boka in mig:) Det ska jag bara.

Rätt var det var så låg den här skönheten framför mig i hamnen:

En engelsk kutter som heter Sunbeam.

Jag nästan såg hur Jack Sparrow stod där på landgången och vinglade, och drabbades av svårt begär att motbevisa mig själv. Jag är inte sjösjuk, jag kan åka båt:)

Jag skulle instagramma den, såklart, och syrran och kidsen klev ombord, och när jag sen gick uppför landgången som var ranglig som sjutton så hade hon redan snackat in sig hos nån i besättningen och stod och skrev sin mailadress. Det visade sig att man kan åka med den här båten, och framåt hösten så är det inplanerat en fotokurs ombord. Syrran är vass på att fota, men gör det inte så ofta numera och jag är kass och har sagt att jag ska gå en kurs. Och här är den:)

En eller tvådagars seglingar. I Stockholms skärgård eller I Mälaren, och jag tänker att då hinner man kanske inte så långt ut, och ser jag land överlever jag nog. Jag får väl hänga över relingen och kräkas. Jag gör det i en jäklig vacker skuta iaf;)

Jag har en kompis som seglade på en liknande, fast större båt på somrarna som tonåring. Hon blev alltid sjösjuk, och tillbringade de första dagarna med att kräkas, och sen var det bra. Det lockar ju inte ett endaste dugg;) men vafan. Syrran hade frågat om det gungade mycket och fick svaret att den här sortens båtar gräver ner sig i vattnet, och sen går stadigt och fint. Inget gung alltså. Jag tänker tro på det:)

Undras bara hur bra bilder man tar om man är grön av illamående;)?

Sova gör man här:

Det var för mörkt för att fota där nere, men det är tur att jag inte direkt lider av klaustrofobi iaf;)

12 kojplatser fanns det, och jag som verkligen gillar det här compact living i husvagnen, lockas ju av att få testa detta.

Så det är planen, och mer info kommer på mailen när det är spikade datum.

Man får ju jobba ombord, segla och laga mat och städa:) Ni kanske inte tror det, men jag gillar hårt kroppsarbete:)

Jojo, tror på allvar att jag är dum i huvudet:)

 

Före och efter vi var nere i hamnen så var vi på basket. Såg Corrindas lag vinna en semifinal, och sen förlora finalen.

Finalen var en rätt jämn historia, men till sist så vann de gula (region Småland)  Corrindas lag Svea till höger, hon står längst ut i svart tröja.

Det är ju aldrig kul att förlora, men de var på rätt gott humör ändå, lite deppiga över att turneringen var över bara.

Vi åkte hem, och jag slog igång grillen och slängde på korvar. Några starka rackare, och några mindre starka. Alldeles lagom, med tanke på att vi käkade sen lunch på McDonalds. Jag som sällan äter på sådana ställen, har nu på en vecka käkat hamburgare tre gånger;) Men ibland blir det nödlösningar.

Sen drog syrran och jag iväg för att köra power hour med David.

Vi möttes av en hall med utlagda redskap, inte alls som i PH där vi bara har bollar. David flinade och välkomnad loss till MixMatch, eller hur det nu var. Vi var så få tappra själar som dykt upp denna nationaldag att vi fick en specialare. Nio stationer. tre varv. Första 45 sekunder, andra 35 sekunder och sista 25 sekunder. Minimalt med vila mellan stationerna.

Det var väldigt länge sen som jag var så slut:) Underbart. Jag älskar David. Eller alltså… ja men ni fattar;)

Jag skakade i både armar och ben efter ett varv, och då var det två kvar. Men eftersom det fanns tid kvar och tydligen såg vi inte helt slut ut,( fake it till you make it) så fick vi köra det sista varvet på 25 sek/station en gång till.

Och sen då, avslutade vi med tio  jäkla burpees, för att sen stå i planka tills alla var klara. Nån som kan gissa vem som var sist? Jomen David såklart;) Han lusade ju med sina burpees för att vi skulle plågas i planka extra länge. Jag var totalt slut i hela kroppen, och skakade hej vilt, och det har aldrig varit så tungt att stå still i planka. Som sagt, jag älskar David, men ibland är det en tunn linje mellan kärlek och hat;)

Det var skitkul! Det är kul när man kommer dit i tron att det ska vara ett pass och så blir det ett annat, ännu roligare pass. Så det får gärna bli flera sådana. Det var otroligt mkt tuffare och jobbigare än cirkelfys, dels såklart för att vi hade mycket mindre vila mellan stationerna men även för att det är så mkt puls, och styrka.

Lovely:)

Nu ska jag hoppa i säng, Skola i morgon, de sista skälvande dagarna. Robban och Corrinda slutar nian och jag minns själv hur det var, man ville inte riktigt att det skulle ta slut. Jag gick med samma folk i nio år, och även om vi inte var en så värst bra klass så var det jobbigt att skiljas för evigt. De flesta har jag heller inte sett sen dess, mer än korta möten under gymnasietiden. Många har nog flyttat, en del är kvar men jag känner inte igen dem. Alla snygga killar har ölmage och är flintis nu ju;) Själv är jag mig såklart pricklik;)

Nä, nu svamlar jag.

Godnatt!

Natti natti :;)