Mitt nätverk hemma strular:(

Jag har en router och trådlöst och alla använder ju wi-fi så fort de är hemma. Det är inga problem, för vi har fiber och bra internet. När skiten inte strular förstås.

Idag har alla barn, i tur och ordning, och ibland flera gånger;) frågat varför inte internet funkar.

Ja, inte fan vet jag. På allvar så hatar jag när tekniksaker tjafsar. Nu förtiden begriper jag inte hur jag får dem att funka. Förr hängde jag med, men nu…fuck it. Men Marcus kommer i helgen och kan sånt här, så jag tänker skita i det. Och kan inte han så kanske Simon kan. Jag älskar mina döttrars pojkvänner, de är skillade inom bra saker;)

Okey, men ni har väl hört?

Mannen, myten, legenden har kilat vidare. Hugh Hefner, Playboysnubben är död. Han blev 91 år.

Jag har aldrig fattat mig på honom riktigt. Jag trodde länge att han bara var nån läbbig snuskgubbe, men har med åren insett att det kanske inte riktigt var så. Vad jag har fattat så var han en av de absolut största inom tidningsbranschen. Inte för att jag någonsin läst en Playboytidning, men den ska ha haft nån slags fokus på riktiga reportage, förutom då att man skulle dregla över The girl nextdoor, såklart. Det var ett vinnande koncept tydligen. Kanske den optimala förklädnaden;)

(”jag läser den bara för reportagens skull”)

Jag vet med all säkerhet att väldigt många människor högaktade och beundrade den här gubben. Bara genom att snabbkolla twitterflödet så inser man att folk jag aldrig trodde skulle gilla honom, faktiskt gjorde det:)

Hardcore-feministerna lär väl gå i taket och jag får väl lida för mina ord, men jag har aldrig hört en Playboymodell snacka skit om honom. Tvärtom. Alla säger att han var snäll och rar. Och det är väl dem om några man får lov att lyssna på. Kanske kommer fram annat nu förvisso, vem vet.

Jag tycker hela alltet är skitkonstigt.

Min bild av Hugh Hefner grundar sig på nåt Hemma-hos reportage i nån veckotidning, skvallerblaskor och Victoria Silvstedt;)

En gubbe, för han var alltid en gubbe, i pyamas och morgonrock som tofflade runt i ett ständigt poolpartajande.

Verkar som om han hade ett kul liv i alla fall, och kommer saknas av många.

De här gamla kändisarna. Jag undrar om dagens kändisar kommer ha samma ”folkkära” spridning? Jag kan inte sätta ett ord på det:) men jag menar att i princip alla känner till Hugh Hefner. Vare sig man gillar eller ogillar så är namnet bekant och man kopplar ihop honom med lättklädda damer.

Alla vet vem Elvis var. Alla vet vilka Beatles var. Alla svenskar som vuxit upp på 70-talet vet vilka Magnus, Brasse och Eva var.

Frank Sinatra, Pele´, Ingo. Marilyn Monroe. Ikoner.

Visst har vi stora artister idag med, men de är så ofantligt många. Ett gigantiskt överflöd. På ett bra sätt såklart, men det måste ju bli omöjligt att bli så känd i alla vrår som förr?

Jaja.

Idag har det varit en riktig slödag. Jag har varit så off och seg. Hela veckan har jag haft lite ont i halsen, bara lite lite, men ändå. Idag var det första dagen jag vaknade utan det. Så när jag blev bokad på cirkelfys var det ju bara att gå dit. Vi stod på reservlistan. In i det sista så hoppades jag att jag inte skulle få en plats;)

Att man ändå gör det, trots att det känns så jävla motigt, det handlar enbart om pannben. Igår bokade jag av ett pass och kände bara ren lättnad, så pannbenet är väldigt varierande i tjocklek;)

Dock blev det helt klart att jag inte borde gått dit, för det var bara överjobbigt. Helt klart är jag inte fullt piggelin även om jag inte är sjuk. Men ibland räcker det med att vara off.

Jag brukar alltid tycka att det är kul att träna. Även när det är dyngjobbigt, men idag kände jag bara ”Men fan kan det aldrig ta slut!”

Nya tag på lördag:D

Jordans utvecklingssamtal gick finemang. Han kallas ju inte för inte för Lilla Professorn, och han är verkligen som en liten minigubbe.

Han satte sig lite tillbakalutad på stolen, och lade armarna i kors över bröstet, och så nickade han instämmande när hans fröken pratade;)

Han funderar över hennes frågor och besvarar dem artigt och belevat.

Sen fick han skutta in i klassrummet intill för det var en pappa som är polis som var där och pratade. Jag funderade på om jag fick smita in jag med, men insåg att det kanske skulle verka märkligt;) Men jag är imponerad av poliser.

Jag hämtade Jamie, och vi åkte hem. Sen hade de umgänge med sin pappa på eftermiddagen. Idag blev det nog lite hackigt för Trixie skulle först hämtas på skolan, och sen lämnas dit igen lite senare för de hade insparksdisco. Loppan ska lämnas och sen hämtas på basketträning. Men det är väl fint att han får göra lite nytta tänker jag;)

Lovelia var superledsen sen på kvällen för hon har glömt sin mobil i hans bil. Vi försökte få tag i honom via sms, men tydligen går den fd nattugglan och lägger sig före tio nu för tiden. Men han får väl svara i morgon då. Lovelia ska träffa några kompisar och spela fotboll och var orolig att det skulle krångla till sig när hon inte var anträffbar.

Patricia introducerade henne då i den ädla konsten att ringa till en hemtelefon:D

Tadaaa;)

Annars är det ju mess och snapchat som gäller. Ringa, och faktiskt PRATA med någon…det är antikt.

I morgon har de flesta ungar studiedag och de andra har Operation Dagsverke.

Jag ska till Stockholm för ett samarbete, det ska bli rysligt roligt. Och därför lär jag väl krypa i säng nu då.

Vi hörs snart igen:)

I går morse vaknade jag och mådde illa. Bah.

Ibland blir det så, och nu har jag fattat att det liksom inte blir nåt mer av det, än precis det. Jag vaknar till, för det är alltid när jag sovit, och ni vet hur det känns precis innan man kräks, saliven liksom bara sprutar;)

Så är det. Jag är tvungen att gå upp, spotta några gånger, dricka lite vatten och så är det bra. Jäkla märkligt. Jag mår egentligen inte illa, faktiskt inte alls, men saliven gör ju att det känns så.

Det händer sällan, tack och lov, men jag kan i och med det inte sätta fingret på vad som orsakar det.

Jag är ju The Master of självdiagnos:D

Mina teorier hittills är att jag ätit något som ligger där nere i magen och jäser, och gör så att magsaft backar uppåt i matstrupen. Lite reflux. Eftersom jag ligger ner är ju det rätt troligt, men å andra sidan har jag liksom inga problem med det annars. Men kvällen innan hade jag ätit öhhhhh….shitloads av kantareller:) Stekta i massor av smör, och sen massor av kantarellpaj. Väldigt mycket av både dåliga kolhydrater och ruggigt mycket fett:) Lite magkatarr alltså.

Jaja, det gick över efter att jag druckit vatten och jag kröp ner och sov vidare en timme innan klockan ringde.

Ungarna pep i väg till skolan och jag gjorde inte många knop. Läste lite, åt frukost. Släppte ut Doris. Släppte ut Smulan.

Plötsligt blev det bråttom, vi skulle besikta husvagnen 11.45:)

Eller bråttom… allt är relativt, men ingen tid att slöa på. Pappa och mamma kom och vi häktade på vagnen och åkte iväg. Jag har alltså inget drag på min bil.

Under över alla under gick den igenom. Lite gnäll på bromsen, men det är det alltid, och det är liksom inga fel på den. Vagnen är från 1973, så det kanske är tur att de bara kollar på trafiksäkerhetssaker;) Jag skulle kunna tänka mig att den skulle få skrotningsorder annars. Men den är bara gammal, och det behöver man ju inte förakta den för:) Vi älskar vår skruttis. Här i älskade Årsunda.

Husvagnen bor vintertid  i en stor fin lada hos mina föräldrars vänner.

Om den inte kom inomhus så tror jag att den skulle vara helt förstörd efter något år, och det vill man ju inte. Nu drog vi ute den dit på en gång efter att vi besiktat den.

De bor i närheten av där jag och Mirka plockade svamp, och det är något så otroligt rofyllt över hela miljön där ute. Jag får en släng av ”Jag-borde-gift-mig-med-en-bonde” syndromet:)

Jag har läst Margit Söderholms serie som börjar med Driver dagg, faller regn, som handlar om storbönder på 1800-talet i Hälsingland. Kanske att den har gett mig en jävligt aningens romantiserande bild av bönder och det livet:)

För övrigt är böckerna skitbra så läs dem om ni kan.

Jag skulle ju då vara nån slags 1800-tals bondmora. Hahahahahahahahaha. Jag som verkligen älskar att laga mat och baka…not;)

Och jag finner  ju absolut nöje i att städa, väva, gå i kyrkan och stoppa korv. Gå upp med tuppen och sådär är ju precis min grej.

Nä, jag inser ju med min förnuftiga sida att det är inte så rasande romantiskt att vara bonde. Men därute så känns det så. De är så goa och rara.

Där matade jag griskultingar när jag var liten, och blev skiträdd för den gigantiska galten som skrek…hua. Grisar är riktigt stora när de är fullvuxna.

Vi fikade lite där innan vi åkte hem. Corrinda hade hämtat Jamie från skolan, så vi behövde inte stressa.

När vi rullade in på gatan hemma så mötte vi Jamie, Corrinda och Patricia, de skulle gå till Ica och hämta ett paket som Patricia fått. Doris stod innanför grinden och viftade på svansen. Eller kanske på hela sig, för det finns ingen som kan vifta så:)

Hon älskar att åka bil ju, så jag släppte ut henne och hon hoppade direkt in till pappa.. Och som den bortskämda byracka hon är så fick hon såklart åka en liten sväng på gatan:D

Nöjd och happyhappy skuttade hon sen ut igen och skulle precis gå in på tomten när en av granntjejerna cyklade förbi. Åhhhhh det kan inte Doris motstå! Hon älskar att jaga cyklar också. Och bilar. Tåg. Moppar. Tja, allt som rör sig. Hon springer längs med staketet när hon är i trädgården och satan vad snabbt det går.

Nu pep hon ju efter, hur lycklig som helst, men kom faktiskt tillbaka när jag ropade på henne. Jag är fortfarande i lite chock;) Hon kan lyda alltså…

Så här ligger fröken Klia-mig-på-magen ofta. Nära, gärna med folk på båda sidor, och struntar högaktningsfullt i om datorn är i vägen, hon ska gosa:)

Nu ska jag snart iväg på ett utvecklingssamtal med….ehh…Jordan tror jag:)

Har en hel drös att beta av nu inom kort tid, jag har fört in dem i almanackan och har påminnelse på dem så jag inte ska glömma. Just utvecklingssamtal glömmer jag ofta av, men missar sällan eftersom jag insett att jag verkligen måste sätta larm.

Jag struntar ju ofta i föräldramöten, men utvecklingssamtalen är viktiga tycker jag. Det är ju då man får möjlighet att verkligen få en check på hur det ligger till:)

Jordan, Jamie och Lovelia går på samma skola, och i klassrummen intill varandra så jag kommer vara på rätt ställe oavsett vem det gäller.

Nämen, vi hörs senare då:)

I går hade jag tid för service på bilen. Det suger redigt i plånboken, men jag tänker att det kanske ger nån slant i slutänden om bilen är servad som den ska, den dagen man säljer den.

Plus att jag vägrar att åka runt i en bil jag inte litar på längre. Det har jag gjort i allt för många år, så nu är det min tur att glida runt:)

Jag gillar ändå dealen – jag kör och betalar service, de ser till så jag kan fortsätta med det.

Nu har den ”kvittrat” och vad det än är så har de fixat det. Det var en dyr service den här gången, 5000kr dyr så det sved extra mycket, men nästa blir billigare. Nya tändstift, oljefilter, nåt annat filter, nån bromsvätska …tja inte vet jag, som sagt – de fixar, jag kör:)

Jag lämnade in den vid tio, och gick sen in på stan och bibblan, där jag lånade en bok jag ska skriva om, och satte mig där för att läsa den.

Det var evigheter sen jag satt och läste på ett bibliotek. Kan inte ens minnas när det var, så jag var säkert tonåring. Men det är väldigt mysigt på nåt vis. Folk som rör sig, talar lite tyst, på alla möjliga språk så jag blir iofs väldigt nyfiken;)

Jag satt där nån timme eller så, tills det var dags för att gå och fixa till fransarna.

Dau gör så jäkla bra fransar! Hon är extremt noggrann och kvick som tusan. hur lätt på handen som helst och  de sitter alltid toppenbra:)  Idag tog det knappt en timme innan det var ordning på dem igen.

Love it.

Och sen, lagom till jag var klar så var även bilen klar. Men perfekt!

Jag hade ju en aningens taskig start på dagen med trasig jacka, men resten av dagen rullade på finfint..

Corrinda hämtade Jamie i skolan, för jag trodde inte jag skulle hinna, så då kunde jag i stället köra in och köpa mjölk direkt på vägen hem. Varje gång jag startade bilen var jag tvungen att ha dörren öppen för att lyssna på det rena fina motorljudet UTAN kvitter:)

Jag skurade ju hela bilen igen för ett tag sen, och nu måste jag tvätta även utsidan så den får lite TLC även där, och sen är det väl dags att beställa tid för att byta däck förstås. Nu igen liksom, jag bytte ju nyss till sommardäck.

När jag kom hem så sken solen så det blev kaffe ute, innan jag kavlade upp ärmarna och öppnade kylskåpet i poolrummet. Ni vet det som permafryser saker tillbaka till istiden…och som liksom fryst sönder en platta öl.. Ni har sett den förut. Men nu var ALLA flaskor trasiga. Det låg kapsyler i alla fack i dörren;) och det var öl överallt.

VAR. Nu är det rent och fint, doftar inte mögel längre heller.

Men det luktar bärs där jag var tvungen att drälla på backen…men det regnar ju bort snart.

Jag läste vidare i min bok, och sen var det middag och sen måste man ju kolla om Snapchat har några nya filter.

Nja, nya vete fan, men det är lika roligt varje gång. Jag undrar bara exakt hur många öron kan det finnas;)?

I går natt dissade Jamie mig. Han sover ju inne hos mig, men plötsligt skulle han ligga inne hos Jordan. Jaha, det får du väl. Men i natt var han tillbaka, ligger där och värmer upp sängen tills man kommer.

Och nu…. jag ska göra nåt jag inte direkt brukar göra. Mirka har lurat mig:)

Ni får höra mer om det lite senare, men håll tummarna!

Ja, det finns folk till allt.

Det vet man ju, och ibland måste man få stå upp för sig själv.

Det har jag gjort nu:)

I går, då var det söndag, och det hade utlovats sommarvärme. Jag förväntade mig sol också och blev ju rätt ordentligt besviken, för den syntes inte till direkt.

Min mobil plingade hundra gånger eftersom kidsen hade en konversation där även jag var med, där de avhandlade huruvida det skulle göras pannkaksfrukost:) Jag låg kvar, låtsades sova och surfade i stället, och så klev jag upp lagom till det började lukta gott:)

Man vet att ungarna börjar bli stora när man får frågan: Får vi låna bilen, mamma så vi kan åka till Ica och köpa grädde och sylt?

Haha, men det är väldigt skönt att inte alltid behöva åka själv.

Corrinda och Marcus fixade pannkakor och de mindre barnen röjde köket. Patricia pratade med Comviq.

Hon har bytt leverantör och mobilabonnemang och allt vad det är och precis allt strular. Igår stängdes plötsligt hennes abonnemang av. Bara sådär. Att vara utan mobil idag, det är nog så nära katastrof det går att komma. Hon fick till sist tag i dem och det hela var ju nåt konstigt misstag. Men det slutade med att hon var tvungen att åka till Pressbyrån för att hämta ett nytt simkort som de kunde aktivera. Fattar inte mycket av det, men hennes mobil funkar igen.

Hon var inte sitt gladaste kan man ju säga;) Dessutom har hon träningsvärk from hell. Hon och Marcus var med och tränade igår, som ”kompisar” då Friskis har sina kompisveckor. Man får ta med en polare alltså.

Jag, syrran och Corrinda var bokade på cirkelfys och tog med de där två. Patricia rör sig hela tiden i sitt jobb och hon bär tungt, hon är servitris, men hon tränar inget. Och som alltid så går man gärna ut lite för hårt, för man tror att man pallar. Jag gör det efter varje uppehåll;) Hon kämpade bra, men idag har hon ont. Lite happy var hon ändå eftersom rumpan kändes fast och fin;) Men hon rör sig som en väldigt gammal dam.

Vi åt supergoda pannkakor, hade en diskussion huruvida det är mat, dessert, frukost eller mellis. Jag tycker det är mat, för så är jag uppvuxen, först soppa sen pannkisar i samma måltid.

Patricia och Corrinda hävdar att det är på sin höjd efterträtt, men mest frukost. Jag förstår dem, för vi har gräddat oändliga mängder med amerikanska pannkakor till frukost under deras uppväxt. Vi enades om att det i alla fall är gott:)

Sen så dök Mirka upp, med Alice, Nellie, Älva, Lilja och David:)

Vi satt ute och fikande för det var ju varmt, men mulet. Ungarna röjde, även om mina killar nu blev extremt blyga och pep iväg. Jamie pratade hela kvällen igår om att Mirka skulle komma, han gillar henne, men sen när hon väl stod här, och dessutom med Älva som han alltid haft ett gott öga till, så ballade han ur;)

Han kallas ju för Lill-Fjant, och det är verkligen han personifierad. Här är ett av skolfotona, som jag nu måste köpa. Jag brukar ju hoppa över det, men både hans och Jordans var riktigt fina. Jag fick en bild på sms när jag loggade in på fotosidan, och det var den här:)

Tröjan är från Me&i och jag älskar den, tycker den är så snygg.

Alice älskar vindruvor och testade dem lite, men de är inte riktigt klara än. Några dagar till så kommer de bli så goda! Om inte frosten kommer först.

Vi snackade några timmar, Doris hade fullt sjå med att skälla på något inne hos grannarna, fattar inte vad det var. Grannen åt det hållet är en sommarstuga och det är sällan folk där, så jag tror att Doris tror att det hör till hennes domäner;) Hon är högljudd men snäll.

I veckan hade jag henne med mig när jag hämtade Jamie i skolan, och alla kids skulle ju fram och klappa och greja. Jag hade inte tänkt så långt faktiskt, och blev lite orolig att hon skulle stissas upp och börja bete sig på ett dåligt vis. Jag vet att hon inte biter någon så här hemma, men jag har aldrig utsatt henne för en sån situation. Hade kopplet superkort och tvärkoll. Men hon var stencool. Lät sig snällt klappas, och slickade ungarnas händer. Tror jag det, de lär ju smakat smaskens. Äckliga jycke;)

Samma med Mirkas barn, det är ju okända ungar, men hon bara älskar dem. Skönt att hon är barnsäker.

Däremot är hon emot Jehovas vittnen:)

Haha, ibland är det fint att hon skäller, som när det kommer dörrförsäljare, eller som förra veckan – Jehovas vittnen. Jag är inte intresserad, men vet av erfarenhet att de kan vara rätt påstridiga. Jag har haft några tjatiga vid dörren som sätter en fot i mellan så man inte kan stänga osv.

Nu hörde jag knappt ens vad de sa och de viftade lite med sina lappar och avlägsnade sig sen. Det var liksom ingen idé att försöka konversera, och i ärlighetens namn så försökte jag inte få tyst på Doris heller;)

Och innan nån känner sig kränkt eller sekundärkränkt eller trippelkränkt så får folk bekänna sig till vilken religion de vill. Men jag har  värdigt svårt för att förstå de religioner som vägrar ta emot blod, operationer edyl. Att hellre låta någon dö/ dö själv än att ta emot lite blod…det känns märkligt. Jag har varit med om några inte så där himla kul grejor på sjukhuset, där barnen omhändertagits för att kunna få vården som räddat deras liv. Som sagt märkligt, men valfritt.

När Mirka och gullungarna åkte hemåt så satt jag en stund i solen och tankade. Den visade sig framåt eftermiddagen och då var det helt ljuvligt ute. Jag borde såklart passat på att fixa och röja, men det gjorde jag inte, jag bara slappade:)

Skjutsade Patricia till Pressbyrån, och sen handlade vi. Jag plockade ur och i diskmaskinen medan Patricia lagade mat.

Ja, sen så vek jag tvätt samtidigt som jag kikade på superhjältarna i Marvels Avengers. Åh vad jag gillar de filmerna:) Det är massa action, massa fräcka effekter, sådär halvtöntiga repliker och massa snygga människor. De har verkligen samlat ihop en skara coolingar. Storyn är lättsmält och man behöver inte tänka eller fundera, bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas.

I lördags såg jag en bit av Seven, med Bard Pitt och Morgan Freeman  och fast jag sett Seven säkert tjugo gånger så är den så bra. Jag älskar Morgan Freeman, tycker han är så himla ball. Och Brad är ju Brad:)

Tja, och nu idag så ska jag bränna lite pengar igen.

Snart ska jag åka och lämna in bilen på service. Det lär kosta. Framför allt eftersom den kvittrar och låter illa, så nåt behöver åtgärdas på den. Bah. men så får det bli. Jag tänker lämna in den, och sen promenera in till stan och bibblan. Jag måste låna mera böcker. Och lämna tillbaka några som jag får låna om sen, just nu behövdes de inte. Böcker är riktigt tungt alltså. Helt galet vad de väger, speciellt om man ska ha fler än kanske två, tre.

Sen ska jag fixa fransarna åxå. Hos Dau såklart:) Ser fram emot lite ompyssling och trevligt snack ♥

Jag återkommer lite senare idag:)

Ha en härlig måndag!♥

Eh jo:)

Och Doris hjälper inte direkt till, snarare tvärtom;)

Kollar ni på Biggest Loser VIP?

Jag som i många år stretade emot Biggest Loser över huvudtaget eftersom jag inte tyckte det var nån schysst programidé. Att göra tv på ett gäng tjockisar. Whats the fun? och var i hela friden finns moralen i det?

Nu är det en av de få evighetsserier jag följer:)

Jag är rätt less på att det är så många varianter av exakt samma tema på TV.  Ta alla dejtingprogram exempelvis, har aldrig ens fastnat för dem förvisso. Men allvarligt nu, Jag har varit med i en TV-produktion och vet ju hur det är att ha en kamera upptryckt i ansiktet vad man än gör. Att försöka hitta kärleken under de förhållandena, hur tror man att det ska funka? Det är så uppstyrt och så fejkat som det kan vara. Sen beror det ju såklart på hur folk är, en del har ju inga problem med kameran, är naturbegåvningar, men faktum kvarstår att du har ett eller flera filmteam runt dig. Det är minst tre personer, och alltså allt annat än intimt. Hur hittar man ens fram till nån slags förälskelse under övervakning av tre andra. Nä, jag kanske inte borde uttala mig när jag inte ens tittar:)

Men Bonde söker fru, Bachelor, Bachelorette(?) Ensam mamma söker, Gifta vid första ögonkastet, Nåt med präster som sökte partner, och gud vet allt vad de heter. Hur många dejtingprogram finns det?

Sen Paradise Hotel, Ex on the beach osv… jag får bara ont i själen av att se dem. Alla dessa unga människor som utåtagerar och är mer än lovligt lössläppta åt alla håll och kanter.

Vad har vi mer? Jo alla matprogram – Kockarnas kamp, Mästerkocken, Sveriges yngsta mästerkock, Tårtslaget, Dessertmästarna, Hela Sverige bakar osv. Plus alla utländska Jamie Oliver, tex.

Just ja och sen alla Arga program:) Arga snickaren, Kniven på strupen, Lyxfällan, Att få en fet utskällning (eller sjutton) oavsett om man verkligen behöver den eller ej, på bästa sändningstid….nja.

Även om jag är högst förtjust i Anders Öfvergård:)

Jag kan tycka att Enough is enough. Man tjatar sönder allt. Att sända säsong efter säsong med samma upplägg, det blir tråkigt. Det blir upprepningar och inget nytt. Inte ens om man istf kockar tar konditorer… det blir ändå same same but different. Eller präster i stället för bönder.

Kan vi kanske prata lite om Unga föräldrar också?

Sen NÄR började vi tycka att det är okey, kanske till och med något att uppmuntra, att bli förälder när man är 15-16-17 år? Jag tvivlar inte en enda sekund på att de flesta av de som blir mammor väldigt unga klarar av det utmärkt, för det tycker jag ofta att de gör. Jag skulle inte lägga mig ner och dö om nån av mina ungar hamnade i den sitsen, men jag skulle då fan aldrig UPPMUNTRA det.

Att leta folk till program som Unga föräldrar… där man följer små tonårstjejer under graviditeten helst och sen framåt…gör inte det att det kanske i de där inte alltför konsekvenstänkande ungdomarnas huvud blir något att sträva efter? Idag vill så många  leva ett liv i offentlighetens ljus. Spelar ingen större roll hur man skaffar sin offentlighet, om det är genom att ligga runt i Paradise Hotell eller skaffa barn när man är sexton och starta en blogg/instagram där man delar graviditeten och söka till Unga föräldrar… Bara man får sina fifteen minutes of fame…

Jag har döttrar som ser på Teenage mum och andra program från främst USA och England, och nu såklart även Unga mammor. Jag hör ju på dem när de pratar att de på ett vis imponeras och förenklar det hela. Mina tjejer vet nu ändå mer än kanske de flesta hur det är att ha småbarn, eftersom de alltid fått ta mycket ansvar får sina småsyskon. Nu lät det som om jag pådyvlat dem ansvaret för ungarna, och så är det inte, men de har alltid hjälpt till mycket, Ofta av egen vilja, men även för att det varit tvunget, speciellt senaste åren av någon anledning;)

Det jag ville få fram var att mina tjejer faktiskt vet att det är ett jäkla jobb med småbarn, Om man inte har några bebissyskon så begriper man inte det. Jag är helt säker. Då romantiserar man det hela, till och med att inte få sova blir lite charmigt. Hur har vi det med statistiken över tonårsföräldrar? Nån som vet om de ökar? Minskar? Jag tror iaf att den här sortens program glorifierar något som inte bör ses som något att sträva efter.

Skaffa absolut barn tidigt om du vill det! Men gå klart skolan, och väx upp själv först. Den tiden kommer aldrig igen.

Jamen okey, tillbaka till Biggest Loser:)

Jag har ändrat mig gällande det. Förvisso kanske det fortfarande inte bör vara underhållning, men jag inspireras av det. Av deltagarnas ryggsäckar men framför allt hur de gör en livsstilsförändring. Jag önskar att alla som lider av fetma skulle få samma möjlighet. Att få kompetenta tränare, kostrådgivare och läkare som övervakar, och peppar. Och ställer tuffa krav.

För fetma är ett världsproblem idag. En välfärdssjukdom som dessutom ger massa följdsjukdomar som diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem, ledbesvär osv. Att gå ner i vikt är en sån jäkla vinst för alla. För den enskilda personen, dess familj, vården och samhället i stort. Fetma kostar massor. På alla plan.

Jag blir inspirerad och glad över deras slit och viktnedgång. Jag kan iofs surna till för att jag själv aldrig går ner fem kilo på en vecka, men å andra sidan tränar jag knappast tio timmar om dagen heller;)

Nu är det Biggest Loser VIP. Och det är aldrig lika kul med vippare:)

Sorry, men det är mer drama och gnäll då. Fast jag är ändå fast.

Men allvarligt, när man tycker Runar är lite het…?;)

Jag begriper fan inte och Patricia tittade frågande på mig, ruskade på huvudet och konstaterade två saker.

Ett – det var en jävla tur att du inte tycker Ullared-Morgan är het.

Två- det är nog dags att du skaffar dig en snubbe, mamma;)

Nej, okey, inte het som i Het. Han är mer…tja..vad är han? Charmig kanske?. Och det är obegripligt eftersom han en gång i tiden var pastor/predikant eller vad fan han nu var i Livets Ord och de var allt annat än just rara. Nu vet jag inte, men när de etablerade sig i Uppsala så kunde man bli påhoppad av dem och anklagad för att ha syndat.

Jajamen det hände både en och två gånger. Jag gick på kryckor en gång och fick veta att det var Guds straff. När jag då meddelade att jag fixat en medfödd skada (typ, den är förvärvad direkt efter förlossningen) så var det såklart min mammas fel, det var hon som syndat…

Så charmiga var Livets ord en gång i tiden. Har en hel del andra värre storys med, innehållande att tala i tungor och försöka omvända folk på arbetsplatsen..men de får vara glömda, tror inte det uppskattas att de dras upp;)

Jag antar att min syster har antagit en grönaktig ton nu, hon tycker Runar är slajmig;) Haha, men jag menade inte het het.

Men han kämpar, målmedvetet och fokuserat. Jag gillar fokuset:)

Jag älskar även Biggest Loser tränaren Micke Hollsten. No words needed.

Jag hade en slutkläm på det här….nåt jag ville få fram, men det har jag glömt bort på vägen;)

Bra jobbat.

Men vad tycker ni då? Vad ser ni på Tv? Eller kollar ni inte alls?

Jag sitter gärna på kvällarna och glor på repriser av NCIS, CSI. (Miami. Las vegas, New York;)

Och så älskar jag actionfilmer, ju mer action ju bättre. Marvel filmerna ju grymma. Thor, Ironman, Captain America. Die hard kan man alltid se en gång till och så filmernas film – Pulp fiction:)

Och nu slutar jag, för jag hat absolut ingen aning om vad jag ville komma:)

Så vi säger så. Bye bye:)