Äsch, kan man skylla på kylan att man har ont i ryggen? Det kan man väl?

Oavsett anledning så känner jag mig färdig för skrotcentralen idag. Jag har ont i ryggen, känns som det sitter en plåt instucken i korsryggen mellan två kotor, inte ett dugg skönt:( Dessutom har jag ont i knät. Jag har opererat det för många år sen, och kanske att det inte är helt som det ska efter det, men större anledning är nog att jag när vi flyttade hit, för bra precis 9,5 år sen vred till knät. Jag bar nån kartong eller så och klev konstigt, vred knät och fick svinont. Så gick det över efter några dagar, men det återkommer. När jag väntade Jordan var det nästan så att jag sökte läkare för att titta efter vad som var fel, för det var precis som att det skramlade runt något där. En liten benbit kanske, eller en avsliten sena som hamnade i kläm. Något var det och ont som satan gjorde det, knät var svullet och gick inte att stödja på. Nu söker jag inte läkare förrän jag absolut måste, och åkte i stället och köpte ett par kryckor:D Lite avlastning och det blev bättre. Till och från hela graviditeten hade jag problem, var säkert för de extra kilona som flög på..;)

Jag kunde på många år inte böja det helt, tills jag en dag var med ungarna i pulkabacken, Jordan var bebis, och lyckades halka i uppförsbacken. Knät böjdes med våld så att jag satt på det, och jag trodde jag skulle få rulla hem, det knakade till så jag hörde det…men sen blev det bättre? Min hobbydiagnos är att senor och muskler var för korta efter att haft ont, och dessutom tränade jag inte på den tiden…mer än lite gympa några gånger i veckan, men att fallet töjde ut det, lossade på bindväven eller nåt sånt.

Nu har det hållit sig i schack länge, jag får ont om jag inte tränar på längre tid, men det händer ytterst sällan, men nu har det gett sig till känna under några månader. Jag ogillar starkt att ha ont, men det hindrar inte träningen utan jag känner ju att den är bra. Framför allt att stretcha ut knät när det är uppvärmt är jäkligt najs.

Men att ha ont i knät samtidigt som ryggen suger. Nån måtta får det ju vara. Jag har haft massa problem med ryggen sen jag började inom vården som 18-åring, men även här har träningen hjälpt. Sist jag hade ett riktigt ryggskott var på Jordans ett-årsdag, innan dess hade jag det säkert nån gång per år.

Den gången, som gärna får vara det sista någonsin, trodde jag på allvar att jag brutit av hela ryggen. Vi sjöng för Jordan, och jag skulle sen av nån oklar anledning lyfta upp honom, och gjorde århundradets sämsta lyft…jag kom direkt från sängen, lyfte honom från bortsidan av en lektunnel mot mig och stod i obalans, och det bara smällde till. Jag stapplade tillbaka till sängen och tårarna sprutade, det gick inte ens att andas så ont gjorde det.

Som tur var var Janelle krasslig och hemma från skolan, så hon kunde ta hand om de små barnen, för givetvis fick jag ingen hjälp från den andra vuxne, han skulle jobba. Jag låg där i sängen och grät, fick värmedyna och ipren, och till råga på allt skit så var det dagen innan vi skulle på Kristallengalan.

Familjen Annorlunda var nominerade i nån kategori, har inte hänt förr och inte senare;)

Det innebar snygga kläder och höga klackar…rimmar illa med ryggskott kan jag meddela.

Det blev bättre under dagen, den akuta smärtan lugnade sig, och framåt lunch gled jag ur sängen, graciös som ett kylskåp och ungefär lika vit i ansiktet av smärta 😉 Det gick ju bra att vara uppe, så länge jag stod upp gjorde det bara ont när jag andades;) Mamma kom med ett Back on track bälte, och Voltarentabletter och plåster att sätta på ryggen. Jag vågade börja tro att jag skulle gå på gala ändå.

Resan till Stockholm var plågsam, att sitta i en bil var smärtsamt, för att inte tala om att försöka räta ut mig när jag skulle kliva ur. Med stödjande ”korsett” under festkläderna, och ett värmeplåster under den, plus fullproppad med ipren så gick det ju att gå på gala, även om jag fick ställa mig upp och stampa i reklampauserna. Höga klackar funkade utmärkt, de var nästan skönare för ryggen underligt nog.

Ojoj så ont jag hade, men även skitkul:)

Sen dess har jag inte haft knappt ens ont i ryggen, och har jag nån gång känt av den så har det gett sig med lite VilaVärmeVärkstillande, men nu är det inte alls bra. Misstänker att det är allt sitta vid köksbordet och plugga som gör det, och det ger mig dessutom ont i akterdelen;) Med allt fluff som den har borde det ju rimligen vara som att sitta på moln, men nix, det liksom plattar ut sig åt sidorna;)

Jag har suttit med en powerpoint idag, är halvvägs klar, och har massa annat som ska göras i morgon, men då tror jag att jag ställer mig vid köksön, borde vara skönt för både rygg och rumpa, möjligen att knät protesterar men det tror jag inte, värre att gå än stå:)

Och det blev bara massa gnäll dag, sorry, men jag har verkligen inte gjort ett dugg förutom att plugga.

Jo, skjutsat och hämtat på ett kalas…och hämtat paket och lagat mat, jagat Doris som smet…fan hade jag fått tag i henne så hade jag nog kokat soppa på eländet. Jäklar så förbannad jag blir när hon drar. Hon sprintade glatt omkring på alla grannars tomter och struntade högaktningsfullt i att jag ropade. Hon struntade i att jag gick in och stängde dörren med, det brukar hon annars inte tycka om utan då kommer hon rusande, men idag hade hon inga öron alls. Dessutom så fintas hon, låtsas komma nära men inte tillräckligt för att jag ska få tag i henne. Jag vägrar att springa efter henne, och står mest och svär…:/

Vad gör man åt det?

Jodå, jag ska anmäla mig till en valpkurs, bara det att jag inte har tid just nu, men efter nyår lugnar det nog ner sig. Tror jag:)

När hon väl kom in sen så var hon ju lite spak, satt i min famn och var alldeles stilla och tyst. Tittade med de där blanka fina ögonen som ser så ledsna ut när hon lägger den sidan till, men jag var mest förbannad och gick inte alls på det idag. Resten av dagen lydde hon mig. Varje gång nån skulle ut så kom hon rusande, men gick fint och lade sig på sin kudde när jag sa åt henne.

Igår hade jag henne lös en bit utanför tomten, favoritgodiset i näven och hon kom direkt när jag kallade, och vi gick okopplat några meter innan jag inte vågade utmana ödet mer. Idag – inga öron, inte minsta intresse av godiset. Byracka ♥

Nu ska jag sova, ha en fantastisk söndag!

Vi har minusgrader här och man fryser halvt ihjäl…konstigt det där, snart har man väl vant sig kanske.

Natti natti 🙂