I fredags hade vi ju tid för att dra ut den där tanden på Jamie.

Som jag sagt flera gånger tidigare så var det pga att han ramlade och bet sig illa som han fått en infektion mellan mjölk och den permanenta tanden, och då måste mjölktanden bort.

Han had ringen större lust att klä på sig när jag bad honom, och upprepade sitt:

– Jag tänker inte följa med!

Men han är ju inte korkad och visste att den skulle dras ut så till sist så klädde han på sig, men det gick långsamt och jag såg att han var ledsen. Vi åkte iväg och han satt där i bilstolen och såg fundersam ut. Parkera i det inte bara svindyra utan även svintrånga p-garaget.

Nu måste jag bara här…..

I flera av våra p-garage/parkeringar här i stan så har de bytt ut apparaterna. Från sådana där som man checkar in och ut och betalar för den faktiska tiden man står till antingen en variant där man betalar i förskott. På centralstationen tex… räcker med att tåget är försenat hem så får man böter alltså, för man vill ju helst inte pröjsa massa i onödan, bara i fall att om tåget är försenat…Eller mötet drar ut på tiden…

Eller en annan variant som i det här garaget: där man måste ange en sluttid. Den kan vara hur långt fram som helst, men då avslutas parkeringen automatiskt. Kommer man tidigare så drar man sitt kort och det avslutas. Men… om man då blir senare än man trott så avslutas den och man åker på böter. Oc glömmer man dra kortet så ..tja..;)

Min fråga nu till p-bolagen…. är detta för att ni ska få in mer pengar?

Varför var inte in och utcheckning bra? För kunden är det nämligen skitbra.  Vad jag vet så har inte Uppsala Kommun de här apparaterna….utan privata bolag.

Jaja, jag står så sällan jag kan där, föredrar kommunens eftersom det då liksom går tillbaka till mig i slutänden:) Hatar Q-park av goda anledningar och kan köra en lång väg för att slippa deras parkeringar, men ibland måste man ju.

Skitsamma.

Tillbaka till Jamie:)

Vi gick in, och han grejade lite i väntrummet men vi fick komma in snabbt.

Alla tänder kvar. Jag älskade ju det här, de små mjölkisarna som är som små risgryn:)

Han ombads sätta sig i stolen och hoppade upp, slog armarna i kors över bröstet och försökte låta bli att börja gråta ♥

Tandläkaren pratade vänligt med honom och så togs det en ny röntgen, och sen var det dags att gå in i vilrummet för att premedicineras. De snackade om saft med medicin i, och jag trodde att det skulle bli först en kamp och sen lite kräk. Mina ungar kan inte dricka medicin, vi kör med suppar hur länge som helst:)

Jag viskade till Jamie att det var smart att dricka allt på en gång, även om det inte var så gott, och döm om min förvåning när ungen tar emot muggen och sveper det:)

Sen ville han  bara sitta i mitt knä utan att göra något, inte läsa bok eller kolla på plattan eller mobilen, bara titta på tavlan framför sig. Fortfarande rädd och ängslig, men så tapper.

Tandläkaren kom och hämtade oss, Jamie var rätt off, och så fick han bedövningssalva och sen bedövning via nån apparat med en yttepyttetunn nål…

Han bara låg där, med sin blick i min.

Så började de greja.

Jag har svårt för tänder, men tittade ändå. Rätt korkat:) Det var liksom gröta runt, in med nån stämjärnsliknande pryl under tandköttet och lossa….urk. Och sen börja bända.

Men skjut mig för fan. Jag kände hur jag började må lite illa och vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Jamie låg stilla och fint.

Jag började svettas, och tog av mig halsduken. Kände hur det liksom rann i nacken…och mådde mer illa.

Ehhh?? Vad är nu detta? Knep med tårna och trampade lite från fot till fot men mådde sämre och sämre och när tanden var ute så satte jag mig och låtsades leta efter något långt ner i handväskan med huvudet mellan knäna;) Våga vägra erkänna att jag höll på att svimma, men det svartnade lite för ögonen ett tag där.

Jag har aldrig varit med om något liknande, jag svimmar inte. Vad är det för larv liksom? 🙂

Jag har assisterat vid det mesta på sjukhuset, jag har varit med på operationer och jag har vakat hos svårt sjuka barn som slutat andas flera gånger i timmen, Och så håller jag på att svimma för att min son drar ut en tand. Jojo. Coolt värre;)

De tog hand om Jamie och han fick bita på en kompress och så fick vi gå in i vilrummet igen, Jag som tänkt smita kastade mig ner på sängen med Jamie i famnen och upp med benen;:) Haha.

Han hade ont och var lite ledsen och jag andades och försökte återfå blodtrycket medan jag tröstade honom.

Efter ett tag släppte premedicineringen och vi fick gå därifrån, och då var han på bästa humöret, och ville åka direkt till leksaksaffären för att köpa sin ”muta” – en pistol:)

Han är stolt som en tupp, och mamma kommer aldrig erkänna för en levande själ att hon höll på att svimma:)

Lilla älskade gubben ♥

En riktig liten krigare:)

Men han ser inte riktigt klok ut;)