Allmänt

Inte direkt en grej för mig..eller?

Läste i min lokaltidning i dag att det ska renoveras lite. Bara jag läste det fick jag lite smått svindel och svårt att andas riktigt.

Det ska renoveras Tornspiror på Domkyrkan. Den är exakt 118,7meter hög. Men fy fan.

IMG_4477

Och kolla den lilla gubben som inspekterar i nedre högra hörnet…! De kunde visst inte komma hela vägen upp, så de fick stanna här.

Jag klättrade förvisso upp på Skuleberget som är 230 meter högt, men på den easypeasy”lätta” leden, där man fortfarande klättrar men den anses som simpel:) Jag höll ändå på att dö svindeldöden.

På Skuleberget sitter det vajrar fastbultade i berget, bara att koppla på sina två karbinhakar och klättra, tok-säkrad vid väggen. På domkyrkan misstänker jag att det finns få anpassade klättergrepp, och att det inte direkt sitter en färdig vajer man kan använda. Jag vet inte, det skulle ju kunna vara så i och för sig eftersom kyrkan byggdes för hundratals år sen, den invigdes 1435. Verkar ha börjat byggas i slutet av 1200-talet.

Jag är grymt imponerad av hur i hela friden människan har kunnat bygga sådana byggnader som tex denna utan några andra hjälpmedel än vanliga handverktyg. Utan el dessutom;) Holy smoke jag höll på att storkna över min jäkla trappa, och hade alla möjliga fancypancy verktyg till hjälp. Och att hålla på att bygga saker i flera hundra år? Fatta att aldrig få se sitt verk färdigt.

Googlade fram info om kyrkan och den största kyrkklockan väger 7360kg. Hur fan fick man upp den liksom? Kanske inte sattes upp på 1400-talet utan senare? Men ändå. Och alla andra byggnadsverk-Eiffeltornet, Pyramider, Collosseum, Kristusfiguren i Rio de Janeiro, Frihetsgudinnan, Petra i Jordanien. Byggda med inga eller få coola verktyg. Jag är så imponerad:) För den delen är alla gamla vanliga byggnader lika imponerande.

Det verkar som att tornspirorna ska renoveras med hjälp av byggnadställningar, som liksom börjar byggas från taket, borde vara kanten längst ner som man ser då? Alltså, det är tur att det finns folk som inte har balansvätskan i örat  i ordning, eller var i från nu svindel kommer. Jag blir yr bara jag tänker tanken;)

 

För några år sen gjordes takarbeten på tornen, och man kunde se små minifigurer fästa i linor hoppa omkring däruppe. Måste ju ta halva dagen att komma på plats tänker jag, och tänk om man blir kissnödig precis när man intagit sin position ? Bara att gå hem liksom;) Hinner ju inte upp en gång till.

Nä, hua. Men samtidigt som jag ryser vid att bara snudda vid tanken på att vara där uppe, så är det en del av  mig som aldrig skulle banga att testa. Jag kanske skulle frysa fast innan jag kom ens halvvägs upp i trapporna, men jag skulle aldrig tacka nej om jag fick frågan. Samma gäller att hoppa fallskärm, jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte tog chansen om den serverades på silverfat, men jag gör i dagsläget inget för att det ska ske:) Jag törs egentligen inte alls.

Vad betyder det? Att man är dum i huvudet totalt? Schizofren ? Har en dold dödslängtan? Något att bevisa? Rädd att ses som en fegis? Nä, jag vet inte om nån skulle säga att man var feg om man inte vågade klättra upp i domkyrkans tornspira, snarare rädd om livhanken och förnuftig:)

Jag vet delvis vad det är, jag ogillar starkt att inte våga saker. Att hållas tillbaka av rädsla för att det kanske blir läskigt. Kanske att risken att misslyckas spelar in en del, men just den biten har jag blivit bättre på. Ett misslyckande är inte så farligt längre som det varit. Men aldrig kul såklart:) Hellre lyckas.

Jag vet dessutom att känslan efteråt är värd det mesta. När man gjort något man egentligen inte törs, eller något som känns motigt.

När man sitter där på Skulebergets topp och klarat av det. När man hoppat från tian på hopptornet.( I somras vågade jag inte ens hoppa från trean… och det var jag sur över i flera dagar;) Helt tvärtom-känsla mot när man övervunnit nåt alltså) När man suttit hos Malou i direktsändning och berättat hur man blev dumpad. När man växer flera meter och adrenalinet pumpar och man är lycklig ända från tårna upp i håret.

Den känslan är grym, och det är väl kanske det som lockar när jag tänker efter.

Men jag har lagt bungyjump planerna på hyllan:) Det stod högt på min bucketlist innan jag fick barn, men nu lockar det inte alls. Möjligen den höjd som de hoppar  från i på Fångarna på fortet. Möjligen. Men jag går hellre in till ormarna:)

 

Men hur som helst så är jag grymt fascinerad och imponerad av de som ska klättra upp och restaurera tornspirorna. De vägde dessutom 4-5 TON styck, så man kanske inte plockar ner dem för hand direkt. Äh jag fattar fan inte hur det här funkar, men som sagt – imponerande 🙂

 

Nu ska jag på utvecklingssamtal!

Hörs sen:)

 

 

Kommentarer

  1. Fia

    Min svärfar var med och renoverade klocktornen förra gången det begav sig, på 70talet gissar jag. Han var faktiskt en av dem som satte korset eller om det var nån av spirorna på plats. Han är inte höjdrädd alls utan han berättar fortfarande lyriskt om upplevelsen han fick på taket där man kunde se hur långt som helst och hur vackert det var. Själv brukar jag kalla det hallucinationer snarare än upplevelse 😀 Jag törs knappt stå på en stol utan att tycka det är läskigt. En stege finns inte på kartan.

×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Stylewish - Influencer Hosting