Dags för barn nummer två i namninläggen:)

Patricia.

Hon är född 21 månader efter Janelle, och allt tänk satt kvar, men på lite håll eftersom jag inte jobbat mellan dem. Men många namn var fortfarande ”upptagna” och till det kom ju nu att vi gett vår första dotter ett ovanligt namn. Svårt att följa upp helt klart.

Jag trodde denna gång att det skulle bergsäkert vara en kille, för att få två döttrar i rad den lyckan var för stor.   Innan jag blev gravid hade jag trott att jag helst ville ha en son, men tydligen så ändrade jag mig, för jag har alltid blivit lite extra happy över en tjej. Haha, nu kommer ni missförstå mig helt säkert:)

Inte så att jag älskar mina pojkar mindre, aldrig i livet, jag älskar dem alla lika mycket.  Att önska sig ett kön är så fel enligt många, men är det det då? Varför skulle man inte kunna få göra det? I de allra flesta fallen så blir man ändå lycklig med vad det än blir till sist. Jag har nog aldrig sagt högt vad jag önskat mig, men nog fan har det suttit där längst in:) och har det blivit den andra sorten så har jag glömt av önskan direkt, för så funkar man ju oftast.

Jag var alltså denna gång helt säker på en kille, så man kan ju ifrågasätta mina skills på magkänsla;)

Richard var ju fortfarande kört, och vad skulle man då hitta på? Förutom att det skulle vara internationellt gångbart så skulle det även vara lite eget. Jag heter Carola, min syrra Petra. Vi har aldrig behövt heta Carola/Petra J (för Johansson) för att skilja oss från någon annan. Förutom när jag jobbade, vi var två Carola och den andra hette Jansson:) Carola Jo och Carola Ja  hehe.

Men det tycker jag är lite tråkigt, att behöva använda efternamnet för att skilja på folk. Vi hade tre Anders i klassen tex. Anders E, Anders G och Anders N. Två Helen. Helen E och Helen L.

Namnen jag valt har aldrig behövt vara helt unika, det har inte varit något krav på att det ska vara bara mina ungar som heter så, men alla topplistenamn har gått bort

Jag hade William på min lista, men det var så himla många som hette det runt omkring oss, plus att jag inte visste hur det skulle uttalas. På det amerikanska sättet eller helt försvenskat…hm?

Nä, men Wilhelm dök upp i stället, från vart vet jag inte. Tror att jag även hade Marcus som favorit. På tjejsidan så var det ett tag Cassandra. Men det föll bort för det lät för hårt fick jag för mig. En kompis till ungarnas pappa hade en kompis som heter Patricio. En italienare som säkert var snygg annars hade jag väl inte kommit ihåg det;) men det var ju tvärnej på det från pappans sida. Han är lite halvrasist, sådär som så många är, och jag hade tex Emine som förslag när vi väntade Janelle. Från en turkisk tjej jag träffat nånstans. Än idag tycker jag det är ett så fint namn:)  men han tvärvägrade – Ett jäkla turknamn aldrig i livet. Patricio kom alltså inte på frågan eftersom det var italienskt, Att göra om det till Patricia var däremot inga problem;)

Pojknamn har alltid varit svårare att få med honom på tåget med. Förutom att det inte fick vara utländska namn, ja alltså från vissa nationaliteter då, så var det även tvärnej på ”bögiga” eller ”fjolliga” namn, som Jordan tex…hehe. Men som så ofta med den mannen så kunde man plantera något, och sen låta tiden bero, och efter ett tag så trodde han att det var hans idé och då var det en helt annan grej;) Samma med renovering edyl. Du, ska vi inte måla om i hallen? Kanske vitt det blir ju ljusare så?” ” Nä aldrig livet, vitt är tråkigt och hallen duger som den är” 

Ett halvår senare så kom han med förslaget om att kanske måla vitt i hallen, det var ju rätt slitet där;)

Cassandra, Patricia, Wilhelm eller Marcus…?

Patricia var till sist det enda flicknamnet, och även om jag tyckte det var lite ”stort” för en bebis så fastnade det. När hon sen föddes, på tre timmar under en vidrigt intensiv förlossning så blev jag så förvånad över att det var en flicka igen, som dessutom inte kom ut helt blå och slapp. En helt friskt och normal liten bebis. Jag fick henne i famnen och pappan jublade intill mig att det var en flicka, och jag fattade absolut ingenting. Totalt helt off:)

Patricia Christina.

Christina efter syrran, min farmor Stina och säkert nån mer släkting som jag inte kommer ihåg nu.

När vi kom hem med henne till Janelle som var 21 månader gammal och precis lärt sig prata och sa att detta är din lillasyster, hon heter Patricia så sken hon som en sol.

”Min bejjis, Nellis Pisaaaa” ♥ 

Och sen dess har hon kallats Pisan:)

Janelle älskade sin lillasyster och det var inte ens den minsta lilla tendens till avundsjuka. Bara ren kärlek.

Och jag som undrat, (som typ alla föräldrar som får sitt andra barn undrar),  om man verkligen kunde älska ytterligare ett barn lika ,mycket som det första, insåg att kärleken bara fördubblades.

Inte att den skulle delas på två, utan att den fördubblandes och så har det varit sen dess. Jag har niodubblat min kärlek:)

Det är stort och mäktigt. ♥