December 1999, dagen innan min 30-årsdag var vi på ultraljud med vårt tredje barn. Jag gick dit direkt från jobbet i byggnaden mitt emot, och hade den vita rocken på mig. Lite orolig som alltid, men jag mådde så illa att jag var rätt säker på att det var en bebis där inne. Den HÄR gången var jag TVÄRSÄKER på att det var en kille, för jag hade inte alls mått illa med Janelle eller Patricia 😉

Anledningen kan förvisso ha varit att det faktiskt var en gosse, men även att det låg en liten tjej där inne också. Tvillingar:)

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag tänkt tanken att jag skulle få tvillingar. Då har jag ändå tvillingkusiner, och Patricia hade en tvilling till att börja med, något jag inte visste förrän på förlossningen. Så tanken borde ju funnits, men icke. Det kom som en total överraskning den där dagen. När barnmorskan var tyst en lång stund och bara åkte runt med ultraljudet, så tittade jag bara hastigt på skärmen. Såg att det rörde sig, och blev nöjd. Pappan stirrade fängslat på skärmen och jag fattade inte vad som var så intressant? Man såg liksom knappt nånting alls på ultraljuden 1999:) Men han såg två huvuden, och en massa armar och ben, berättade han sen, och i hans huvud snurrade frågan ”Hur ser den där ungen ut egentligen??”

Så sa hon det bara, barnmorskan.

”Ja, jag kan säga direkt att det är två barn här inne, ni väntar tvillingar”

Och där stannade världen. I en minut var jag negativ, såg massa saker flyga iväg, sånt man inte kunde göra med två bebisar. Men sen slog det ner riktigt och leendet gick från öra till öra. T V I L L I N G A R!! Fy farao vad häftigt, vad coolt. vad ballt! Jag slutade inte le, och jag kan än idag tycka att det är så galet fräckt att ha tvillingar, även om det inte direkt är så att de är ens av i närheten av att vara tajta. Det är något väldigt speciellt med att få två barn på samma gång. Jag som tyckte att jag var expert med två ungar redan, nu blev allt nytt igen.

Något jag inte var beredd på var folks taskiga reaktioner. Det var så många som beklagade att det var tvillingar, en hel del av dessa var själva tvillingmammor….? Jag skulle minsann bara vänta och se så skulle jag fatta. Det var så jobbigt med två. Jag fick höra så många skräckhistorier. Och vet ni? Det där dövörat är bra att dra igen ibland;) Och jag går fortfarande och väntar på att allt det där jobbiga ska inträffa. Det är inte alls jobbigare med tvillingar! Det är möjligen krångligare. Men inte dubbelt jobb, bara dubbelt med kärlek.♥

Nåväl. De skulle ju heta nåt åxå. På den här tiden ville de inte gärna berätta kön på ultraljudet. Jag är tämligen säker på att de såg att det var en av varje, men de sa det aldrig. Hintade inte ens. Jag ville inte veta heller, men det hade underlättat i namnfunderingarna.

Nu skulle det hittas massa namn:) Två pojknamn och två flicknamn. Och en kombo om det var en av varje.

Jag trodde som vanligt att det var två killar. Och jag ville att de skulle heta Jordan och Julian. De nobbades. Gaynamn. Gahhhh, inte nog med att han var halvrasist, han är homofob med. Jag hade flera bekantskaper som var gay och kunde inte och kan fortfarande inte, begripa problemet. So what? Vem bryr sig. Och det sitter ju liksom inte i namnet…. Hans största rädsla var/är(?) att nåt av barnen skulle visa sig vara homosexuellt. Eller mongolid. Jo, för det är ju exakt samma sak….;) Jag tänker att oddsen för att något av nio barn faktiskt föredrar det egna könet, är låga. För mig är det helt oväsentligt vem de älskar. Så länge de är lyckliga. Det finns ju riktiga saker att oroa sig över, man behöver inte skapa hittepå-problem.

Men jag fick inte igenom något av de namnen. Då;)

Tjejer då. Ja där hade jag flera, alltid enklare med tjejnamn. Vi hade länge Sally och Selma. Men då borde Selma vara med Z efter nån släkting. Nja… Sen Chelsie och Corrine. Det var de namnen som höll sig, ända tills jag kom ihåg en saga jag skrivit i skolan, där hjältinnan hette …tadaaa Corrinda. Jag vet nu att det finns folk som heter det, men då när jag skrev den så var det helt påhittat. Förskolan intill hette Rinda och jag lekte med bokstäver tills Corrinda kom fram. Kanske ska ni få läsa den historien nån dag? Vi filmade den också, min lärare sa att Carola minsann skrivit en såååå bra story, kan ni inte filma den som svenskauppgift, eller vilket ämne det nu var inom:) Den filmen hoppas jag är begraven sen länge;)

Så, två flickor – Chelsie och Corrinda. Check.

Två pojkar – de hade fått vara namnlösa;)

Vi lyckades till sist enas om Robert. Efter Robert de Niro, Redford, Aschberg, RobinsonRobban….hehe eller;)?

Jag har alltid tyckt att Robban är gulligt. Och eftersom det tydligen var svenskt nog och inte gayigt, så var det okey med pappan.

En av varje – Robert och Corrinda check.

Efter 38 veckor och två dagar föddes de. På en timme och femtiosju minuter:)

Det gick undan kan man säga. Jag stod hemma på morgonen och allt var lugnt, Janelle och Patricia skulle iväg och rida. Och plötsligt så bara drog det igång. I 120 knyck direkt. Aj.

En timme och 57 minuter senare låg jag med två bebisar i famnen.

Robban kom först, gapande och skrikande så personalen ruskade på huvudet och log. Jag blev i ärlighetens namn lite besviken för jag ville ju som vanligt ha en tjej….de där tankarna går inte att råda över, de bara är där. Pappan bara klappade mig lugnande på armen ” Hon kommer nu” Tvärsäker. Jag fick inte hålla honom för nu skulle unge nummer två ut. Fullt kaos, om än väldigt strukturerat i förlossningssalen. Jag hade ju hört alla skräckhistorier om snitt på nummer två, och visste att en kompis jobbade på narkosen, och ville för mitt liv inte att han skulle komma;) Vi hade inte setts på år och dag och att då mötas sådär kändes nja….;)

Alltså var snitt uteslutet. Allt som involverade narkospersonal var uteslutet, även epidural alltså, om jag haft tid till sånt, vilket jag aldrig haft;)

De höll fast bebisen i huvudläge genom att hårdhänt gripa tag i min mage, som inte alls hade lust att ploppa ut en unge till. Jag ville bara ta min son och gå hem:) Men 14 minuter senare så kom hon, med armen först. Corrinda har alltid varit besvärlig;) Läkaren tryckte visst tillbaka den, och så fick jag upp en dotter på magen, och sen även en son från pappans famn.

Men fatta hur mäktigt det var då! Även ljudnivån i rummet var mäktig för hon gjorde genast sin bror sällskap och det illvrålades i kapp så all personal som inte absolut behövde vara där, lämnade rummet;)

En Robert Emil. Emil släktnamn på pappans sida. och en Corrinda Maria. Maria från bådas sida.

Länge var vi inne på Götilda till henne i andranamn. Första gången jag hörde det var det ett av de fulaste namn jag hört, men det tog inte lång tid innan det satt sig. Idag ångrar jag lite att det inte blev det ändå. Hon har ofta frågat varför vi inte valde det, hon gillar det nog hon med. Men Maria är helt ok det med:) Ungen kan ju få ha Ett vanligt namn, tänkte vi.

Robert & Corrinda. Inte tvärtom det blir fel då:) Eller Robb & Corr.

Att få bli tvillingmamma är coolt:)