..det är svårt.
Speciellt när man säger hej då till något man inte alls vill ska ta slut. Det kan vara något av det svåraste som finns. Sorgligt och vemodigt.
Igår sa jag hej då till Corrinda som ska på en två veckors semester i Spanien, det är inte vare sig sorgligt eller vemodigt, mest bara roligt. För henne i alla fall;) för en annan som fick fira midsommar i regn kan det ju hända att avundsjukan sticker till;)
Syrran skjutsade henne till Arlanda medan jag lagade mat och när Corrinda kom ut i köket för att säga hej så kramades vi länge. Sen hade vi tårar i ögonen båda två ♥
Det är länge att inte ses, vi är ju ofta ifrån varandra några dagar här och var, men två veckor…det är inte så ofta. Hon fick lova att facetajma vare dag, och idag så ringde hon.
Med solhatten på, en glass i handen och utsikt över vackra vita stenhus satt hon där på takterassen och hade det finfint. Det är ändå väldigt häftigt att det funkar så bra med kommunikationer nu för tiden. Nu låter jag ju stenålders, men det är inte så jäkla länge sen som det enda sättet att ringa hem från semestern var via fast lina som kostade svinmycket.
Nu facetajmade hon och det var lika bra uppkoppling som om hon satt i rummet intill.
När Janelle var liten, hon är född 1994 så hade ,min exman en mobil som han mest bara hade, den användes ju inte annat än i absoluta nödfall eftersom det varken hördes speciellt bra eller var speciellt billigt. Tvärtom.
Jag hade ingen. Vi skämtade om hur jävla fånigt det skulle vara om jag hade en mobiltelefon liggandes i barnvagnen vid hennes fötter:) Hur det liksom skulle ringa i den och man skulle plocka fram den där och bara: Jaaa? Det är Carola…
Det var en sån löjeväckande tanke! SÅÅÅ onödigt. Några barn senare så hade jag en mobil i skötväskan;)
Jag har en kompis som träffade sin man när hon var på språkresa i England, det här måste ha varit 82-83 nån gång. Deras enda sätt att hålla sin relation levande var genom ett kort samtal i veckan, mer än så blev för dyrt. De är gifta idag:)
När man åkte och tågluffade eller backpackade så var det samma sak, svårt att hålla kontakt med hemmet, svårt för hemmet att få kontakt. Hände något så fick man vackert vänta tills de som var på resande fot hörde av sig.
Idag är det ju inte så..:) Världen har krympt. Jag skulle ha väldigt mycket svårare att släppa iväg mina ungar om jag inte kunde hålla kontakten så enkelt som det går nu. Nu är ju inte jag nån hönsmamma så inte för att jag tror att de skulle fara illa. Mer för att jag vill ha alla mina kycklingar under mina vingar 🙂
Nåväl, Corrinda är i Spanien i två veckor. Jag hoppas att hon får en ljuvlig resa ♥ Och att hon hör av sig många gånger;)
Här med solen i ögonen:)
Kommentarer
Ibland kan jag nästan önska att det INTE var så lätt att få tag i mig,jag hatar nämligen att prata i telefon. Haha jag vet inte varför,men det har alltid varit så. Spelar ingen större roll om det är en familjemedlem eller myndighet som ringer. Med en mobil konstant i väskan (för att folk förväntar sig att jag ska ha det) så känner jag mig mest jagad och blir nästan lite stressad. Jag vill såklart inte vara sådan,men det är svårt att ändra den känslan av nån anledning.
Fast jag har inga barn än,hade jag haft det så hade jag nog velat kunna få tag i dem snabbt och lätt och att de skulle kunna få tag i mig:-)
Men ibland som sagt,så tycker jag det är mest jobbigt att ständigt vara tvungen att vara tillgänglig.
Fnissar lite och kommer ihåg att man för lääänge sen (jag är 70talist), på radion plötsligt kunde höra meddelande typ: ”Meddelande till Nils Andersson som befinner sig på resa i södra Sverige, RING HEM” Tänk att det var det enda sättet att få tag på en familjemedlem när man inte nådde denne på fasta telefonen, helt otänkbart idag (tur att vi inte visste det då)
Åh hoppas hon får det fantastiskt :). Har själv aldrig rest iväg på något. Eller ja en klassresa till Tunisien i nian, men inte mer än så. Har nog alltid tyckt sånt där är lite läskigt. Resor och att sova borta :). Tror dock man växer mycket med såna resor :).